Kickoff

HBK låg under med 1-3 och 3-4, men kom tillbaka båda gångerna. Med ett par minuter kvar tryckte Joe Sise in sitt andra mål för dagen via ribban. 5-4. Seger för HBK mot IFK Norrköping. Ett av de allra sista halmstråna greppades.

Är det något man ska hylla efter en sådan match (som jag spelade in och därför bänkade mig för direkt efter jag själv lämnat min redaktion vid 00.30) är viljan. Det var inte bara det att Janne Anderssons lag kvitterade med ett par sekunder kvar av första halvlek. Gamle skyttekungen från 2005 i HBK, Gunnar Heidar Thorvaldssons 2-1-mål var ett skott med benskyddet som skruvade sig in helt otagbart. Telos 3-1 var ett vackert skruvat skott som inte heller sitter varje dag. HBK fick en lite billig straff och Sise gjorde 2-3. Joel Johansson dunkade in 3-3 - bara för att IFK sedan gjorde 4-3 direkt. Det såg kört ut, men HBK gav sig inte. IFK:s ganska givmilda försvar (SE-klass på det utan ett par ordinarie spelare) fortsatte svaja, Marcus Olsson bröt in och gjorde 4-4 innan Sise till slut fick göra ett spelmål.

Glädjen bland spelarna var enorm. Det finns ingen anledning att jämföra med SM-guldkänlsor, det är väldigt avlägset, utan bara konstatera vilka känslor en seger framkallar för ett lag som haft varenda marginal i världen mot sig den här säsongen. Vad har inte gått emot HBK? Bagarn Rosengrens självmål i säsongens första seger. Men utöver det? Inget. Inget alls.

Det är fortfarande oerhört långt upp till något som ens liknas ett allsvensk kontrakt även nästa säsong. Det är också helt onödigt att börja prata om något sådant. HBK bör bara fortsätta att ta en match i taget - och försöka göra två vinster till fler. Men nu ser de att ingen match behöver vara förlorad. Det har de bevisat för sig själva.

*   *   *
Janne Andersson kan inte ha sovit gott efter hans lags försvarsinsats. Superettanklass och då pratar vi om mittenlagen.

*   *   *
När HBK tog ledningen mot Norrköping var det tredje matchen av de fyra senaste som HBK gjorde första målet.

*   *   *
Joel Johansson har bara spelat två matcher, men är redan ett lyft med sin snabbhet, löpstyrka och sinne för mål. Första målet i HBK-tröjan mot Peking och alla vi som minns hur svårt Joel hade under sin första sejour i HBK gladdes lite extra med anfallaren.

*   *   *
Så kom även Michael Svenssons comeback efter tio år i HBK-tröjan. Två minuter lång. Det såg rejält ut, men han är redan ett frågetecken inför Häcken på lördag. I går blev han skadad på nytt i U21 ...

Ny förlust för HBK mot IFK Göteborg och Superettan rycker allt närmare. Det största problemet just nu är, bortsett från en stark kämparinsats och uppryckning mot Elfsborg hemma senast, att HBK inte fått någon effekt alls av sitt tränarbyte. Tvärtom såg det sämre ut mot IFK än under Pep Clotet Ruiz ledning. Av spelet som ska vara tryggare, mer balanserat defensivt har vi sett lite eller inget. 0-4 mot AIK borta gav 1-3 mot IFK i senaste bortamatchen - och HBK är inte ens nära att överraska motståndarna och gå emot något tips någon gång.

Sen förstår jag personligen inte riktigt laguttagningarna. Inget illa om alla unga spelare som får chansen, de gör det bra, men frågetecken måste ju sättas för om det är de spelarna som ska vända detta? Eller har HBK redan givit upp kampen? Mot IFK satt rutinerade spelare som Rosén och Zvirgsdauskas på bänken länge liksom Markus Gustafsson som imponerade mot Elfsborg och hade varit ett bättre val än Ryan Miller (i Allsvenskan en ytterback om han ska spela) i mittförsvaret. Ska HBK ge talangerna rutin inför nästa års spel i Superettan så är det helt rätt, men då bör man kommunicera ut det också. För tiden rinner ut och ska något räddas så är det nu och inte senare.

Min startelva i fortsättningen:
Kalle Johnsson - Ryan Miller, Markus Gustafsson (eller Zvirgsdauskas), Richard Magyar, Christian Järdler - Anel Raskaj, Mikael Rosén, Kristoffer Thydell, Marcus Olsson - Emil Salomonsson, Joe Sise.

Han har knappt haft en vecka på sig för förberedelserna inför kvällens debut som HBK-tränare på Råsunda. Därför är krav knappast något man kan ställa på Jens Gustafsson i hans nya roll där nästintill ingen räknar med att den oerfarne tränaren ska kunna rädda den allsvenska jumbon från degradering.

Gustafsson har dock ett gott namn från P17 och U21-laget i HBK och borta mot AIK kan han släppa ut ett lag som borde fått en nytändning nu - och som kan spela helt utan press. Ja, åtminstone så mycket det går när man ligger sist och snart är tvingat att börja samla segrar.

Det enklaste för Gustafsson är att ingytta trygghet i laget. Pep Clotet Ruiz ändrade något i startelvan från match till match, det enda som fick vara orört var kanske det som behövde ändras mest, anfallet. Där räknar åtminstone jag med att Gustafsson spelar två rena anfallare i Sise och Olsson (alternativ Kujtim Bala) och i övrigt ser till att hitta en startelva han litar på och ett enkelt sätt att spela som ska fungera under hösten. Större krav än så går inte att ställa på HBK:s nye tränare.

Nu är det bara att vänta på det första testet - och se om HBK får den nystart man desperat behöver.

HBK sparkar tränaren Josep Clotet Ruiz halvvägs in i den allsvenska säsongen.
"Kulturskillnader och olika synsätt på hur vår verksamhet bäst bedrivs har gjort att utvecklingen inte varit den förväntade", säger klubbens ordförande Göran Johansson i ett pressmeddelande.

Beslutet ska inte enbart vara grundat på att HBK ligger särklassigt sist i Allsvenskan.
"Det handlar också om det långsiktiga arbetet och där har vi inte samma grundsyn vad gäller organisation och utveckling av vår verksamhet. ”Pep” känner att han inte har de resurser att utveckla laget på grund av vår ekonomiska situation och vi önskar honom lycka till i framtiden."

Därmed är den spanska satsningen, den nya riktningen som klubben efter noggrannt(?) övervägande valde inför säsongen, över. Finito. Slut. Det är med facit i hand ett av de största misslyckandena i HBK:s historia. Allt snack om att ha tålamod, att man tror på Pep som tränare, att man måste agera så här när pengarna saknas, det visade sig vara tomt prat. Pep Clotet Ruiz ville fortsätta, men fick inte. Mellan raderna kan man utläsa att Pep ville ha mer pengar till nya spelare än det fanns för att göra sig och laget rättvisa. Han såg inte utvecklingen på hemmaplan utan ville få in nya spelare för att skapa resultat. Där någonstans brast samförståndet - och det känns som väldigt dålig kommunikation. Dels när man började det här äventyret, dels under vägen. Långsiktighet blev ett värdeord man inte stod upp för i slutändan.

Det pratas om att spanjorerna var det stora misslyckandet, men där håller inte jag med. Ivan Diaz och Nauzet Perez fick familjeproblem under tiden i Sverige, Real Madrid-lånen var ändå bra spelare som höjde gruppen. Misslyckandet som sådant är snarare att Pep inte har fått någon utveckling på spelarna individuellt. Spelare som Görlitz och Raskaj har snarare blivit sämre.  Sen är det frågan om Pep ensam kan lastas för det. Men nu får han gå och det jag vill höra från HBK är hela sanningen den här gången. Vad var det som verkligen var fel - förutom tabellsituationen? För det här med kulturskillnader låter bara som en billig anledning. Extra billig när man nu frångår HBK:s värderingar att inte sparka en tränare - för Pep har ju inte vad jag vet gjort något uppenbart fel i sitt sätt att vara som tränare i och för ett svagare HBK än på länge.

*   *   *

Jens Gustafsson, tidigare lagkapten i Falkenberg i flera säsonger, och sedan i år U21-tränare tar nu över. Gustafsson har ett gott rykte, gjorde det bra med HBK:s juniorlag förra året och sägs vara populär bland spelarna. Men han har tagit många stora steg på kort tid. Han kommer in i ett läge där det segrar är det enda som räknas. Så när HBK nu gör på det här viset så får man hoppas att man vet vad man vill och har kommunicerat ut det bättre den här gången.

Gustafsson första drag är att låta Michael Svensson agera och konkurrera enbart som spelare. Det känns också som en panikåtgärd i ett väldigt skakat lagbygge ...

Under flera år fick han finna sig i att spela reserv medan Roger Federer och Rafael Nadal gjorde upp om titlarna. Han skapade i stället vissa av sina rubriker genom att imitera de andra toppspelarna och fick smeknamnet The djoker. Men inte längre. 2011 behöver han inte vara någon annan än sig själv. 2011 är Novak Djokovics år. 2011 är året då vi fick ett nytt tronskifte i tennisen.

Den unge serben har haft en monstruös säsong. Efter årets tredje grand slam har han fortfarande bara förlorat en enda tävlingsmatch på touren. Det är sanslöst bra - och har också betytt att Djokovic vunnit två av tre GS-turneringar, förutom Wimbledon även Australian Open. Han har vunnit så mycket att han sprang för Rafa Nadal som världsetta redan innan gårdagens final. Kanske var det därför som han kunde spela så avslappnat i de två första seten. Djokovic vann rättvist. Han besegrade Rafa Nadal från baslinjen, han besegrade honom på nät, han besegrade honom i kontringarna. Ja, i allt. Nadal har allmänt ansetts ha det bästa försvaret i tennisvärlden, tillsammans med en Andy Murray i sina bästa stunder. Men Djokovic är vassare ändå. Han kan slå vilken vinnande slag som helst varifrån banan som helst med sin backhand. Han är snabb nog att hinna upp i stort sett varje boll.

Novak Djokovic har redan mer eller mindre skrämt bort spöket Federer. Det gjorde han delvis redan när han slog schweizaren i Australian Open-semifinalen 2008. Och nu tog han sig över den sista mentala barriären genom att knäcka spelaren som alltid är som bäst i de stora matcherna, Rafa Nadal.

Där Federer och Nadal har sina styrkor men också sina begränsningar så är Novak Djokovic kombinationen av de två. Han har inga egentliga svagheter. Talangen är lika enorm som hans charm som spelare. Han är mer vältränad i år än någonsin och det har gett resultat. Det här var ett tronskifte på alla sätt och vis. Djokovic kommer gå många stora finaler mot Nadal de kommande åren, men det är mer upp till Djokovic än Nadal hur de går - om inte skador förstör på vägen.

På sitt sätt ser jag inte ens Nadal som det största hotet på sikt. Jag tror nämligen att Juan Martin del Potro, om han får vara frisk och spela med kontinuitet, kommer kliva fram som Djokovics stora utmanare i framtiden. Argentinaren är också en spelare som har allt i stort sett.

Men fram till dess välkomnar vi Djokovic till det Halmstad jag nu är på väg hem till för en Davis Cup-match som kan gå till historien som en av de mest ojämna någonsin. Sen hoppas jag innerligt få se Djokovic i US Open på plats i New York i höst.

 

Världens bästa spelare, världens bredaste offensiv – och ändå når inte Argentina längre några stora framgångar i landslagssammanhang. Copa America 2011, de sydamerikanska mästerskapen, handlar väldigt mycket om att bevisa för den kräsna och luttrade hemmapubliken att Argentina fortfarande är ett av världens bästa fotbollsland och att frälsaren är på riktigt.

 

På sitt sätt är det väldigt konstigt. I Europa finns det ingen som tvivlar på att Leo Messi är världens bäste fotbollsspelare efter de senaste årens framgångar med klubblaget Barcelona där Messi varit fenomenal. I Argentina finns desto fler att övertyga. Argentina är ett land som älskar sin fotboll. En framgång för Albicelestes gör livet enklare. När det var ekonomisk kris i landet 1998-2002 pratades det mycket om att det argentinska landslaget skulle underlätta livet med VM-framgångar för alla därhemma som förlorat stora delar av sina besparingar. Det misslyckades kapitalt. 2006 debuterade Messi som den yngste argentinare någonsin i ett VM, 2008 tog den lille liraren från Rosario Argentina till OS-guld i Peking och den störste, Diego Maradona, pekade själv ut sin efterträdare. Sedan dess har Messi som sagt vunnit allt och lite till med Barcelona, lagt en hel värld under sina fötter – utom sitt eget hemland. Medan stora delar av Fotbollsvärlden diskuterar om Messi är den bäste genom alla tider så tycker hans landsmän att det är dags att ”katalanen” Leo Messi, som flyttade till Barcelona redan som 12-åring, levererar i landslaget och börjar ta Argentina till titlar som under Maradonas storhetstid.

 

Det är det oket som Messi nu bär när Argentina står som värd för Copa America – turneringen där man förlorat två raka finaler mot ärkerivalen Brasilien. 2004 i Peru efter straffar, 2007 i Venezuela klart med 3-0. Faktum är att de mesta sydamerikanska mästarna, 14 segrar, inte varit bäst på sin egen kontinent sedan 1993. Förutom OS-guld 2008 och 2004 (och OS-turneringen har väl sådär status i ärlighetens namn) är det den enda titeln sedan VM-guldet 1986. När till och med det omöjliga hänt, att storlaget River Plate, åkt ur högstaligan så är trycket enormt på Argentina och Messi.

 

Eran med Cirkus Maradona är i alla fall över för den här gången. Sergio Batista är förbundskaptenen som har hand om världens vassaste offensiv. Förutom Messi så finns Gonzalo Higuain, Carlos Tevez, Sergio Agüero, Diego Milito och Ezequiel Lavezzi. Bakom dem finns spelmotorn Javier Pastore och ett mittfält som gjort för att ge offensiven fria tyglar. Argentina har helt enkelt en offensiv som ska kunna avgöra vilken match som helst – men också ett försvarsspel som är lite för stabbigt. Men efter 1-1 i premiären mot Bolivia är det fortsatt uppförsbacke för Argentina och Messi – som ändå måste ses som turneringens huvudperson.

 

*   *   *

 

 

Bakom Argentina är Brasilien förstås den andra stora favoriten. Stenhårde och obrasilianske Dunga har fått lämna förbundskaptensposten för betydligt mer offensive Mano Menezes som valde bort Portostjärnan Hulk för att satsa på två stora anfallstalanger för att vinna i Argentina, Milans Alexandre Pato och Santos dribblingskung och en av sommarens mest eftertraktade anfallare Neymar. Pato har fått ta över idolen Ronaldos nummer nio, men de flestas ögon kommer ändå vara på Neymar, som bör landa i Europa (Real Madrid eller Chelsea) senast om ett år. Han och Santoskompisen Ganso blir mest intressanta att följa (och visst är de 2010-talets svar på Santosduon Diego och Robinho på fler än ett sätt?).

 

*   *   *

 

Bakom Argentina och Brasilien lurar främst Chile och Uruguay.

 

De två senaste gångerna som La Roja varit med i VM har man charmat, överraskat en del, men spelat för offensivt. I kvalspelen på hemmaplan har dock chilenarna slagit eller tagit poäng av såväl Argentina som Brasilien – och med framför allt Udinesestjärnan (snart i Barcelona) Alexis Sanchez och måltjuven Humberto Suazo ska man kunna gå ganska långt i år. Och bakom dem finns spelmotorn Jorge Valdivia, som jag personligen håller högt.

 

Uruguay överraskade i VM och då fick Edinson Cavani ta en för laget underordnad roll när Suarez och Forlan fick ösa på framåt. Nu är det inget snack längre om att det är Cavani, som haft en fenomenal säsong i Italien, är Uruguays storstjärna nummer ett och han som ska göra målen.

 

*   *   *

 

Vilka som vinner? Om Argentina kan hantera hemmapublikens krav så tror jag de vinner – just tack vare hemmaplan och det överlägset bästa offensiva materialet.

Ny förlust - samma utsatta läge. HBK:s trista säsong fortsatte, knappast oväntat, hemma mot serieledande Helsingborgs IF. På något sätt var det väl också poetiskt förutsägbart att målen som HIF vann matchen med skulle komma från spelaren som är fostrad i HBK, mittbacken som hade behövts i HBK, men som hamnade på andra sidan åsen när pengarna sedan länge sinat ur HBK:s klubbkassa. Peter Larsson nickade in 1-0 i andravågen efter en hörna. Och Peter Larsson kastade sig fram och tryckte in 2-0 på en frisparksretur.

HIF var det bättre laget matchen igenom. Man är Sveriges i särklass stabilaste och svåraste - och kanske även tjurigaste lag att möta. Det är inget att säga om. HIF är också min favorit till SM-guldet - om de behåller bland andra Gerndt i sommar som sportchefen Jesper Jansson halvt om halvt var inne på i pausen.

För HBK:s del är det helt enkelt en sådan där säsong. Superettan bara känns mer och mer trolig 2012 för varje omgång som förloras. Samtidigt så ber man nästan om vissa baklängesmål. Pep Clotet Ruiz byter backlinje och mittfält som idolbilder. Det ger aldrig stabilitet. Och ibland är valen smått obegripliga. För andra matchen i rad var det ett felval att spela Ryan Miller i mittförsvaret och 1-0-målet hade troligen aldrig hänt om Miller varit Richard Magyar. Vad Clotet Ruiz ser i Miller, som inte är speciellt snabb och för kort (och kanske mest en bra Superettanspelare) vet jag inte.

Raul Ruiz gjorde sin sista match i HBK-tröjan, spanjoren var en smula övertänd, men att offra honom i 36:e minuten var att ta i. Varför kunde man inte pratat ut i paus först? Nu lämnade Ruiz Örjans Vall för sista gången. Aldrig att han, som faktiskt varit lyckad, kommer tillbaka efter den sortin.

Det positiva var väl ändå att när Joe Sise ersatte Ruiz och HBK gick över till 4-4-2 igen så såg det bättre ut. Sise och Olsson på topp är ett steg i rätt riktning för att börja göra de nödvändiga målen som desperat behövs i Halmstad. Varför Sise varit bänkad är likaså obegripligt, men nu måste även Pep Clotet Ruiz förstå allvaret och använda det material som är mest lämpligt. Det vill säga 4-4-2 och Sise på planen. Om det sedan räcker för att Halmstad ska ha ett allsvenskt lag även 2012 kan bara tiden utvisa.

HBK:s Real Madrid-trio Raul Ruiz, Javi Hernandez och José Zamora återvänder till Spanien redan på torsdag. Om de kommer tillbaka är i dagsläget oklart - även om Ruiz, den ende som gjort någorlunda succé, inte är främmande för det.

Därmed är HBK:s spanska armada numera en, tränaren Pep Clotet Ruiz på tränarbänken. Och HBK:s spännande spanska satsning är över? Det återstår väl att se, men HBK måste nu koncentrera sig till att spela ett spel som ger poäng framför allt.

HBK behöver i första hand en anfallare eller två, men jag tycker nog att man ska höra av sig till IFK Göteborg och försöka få till ett lån (eller överta kontraktet) säsongen ut med Thomas Olsson som sitter rejält i frysboxen på (ny)Gamla Ullevi. För i det här skedet är rutin och lugn dygder som HBK bör värdesätta högt. Ja, plus att Olsson inte lär kosta något.

Europas hetaste tränarnamn, Andre Villas-Boas, tar över Chelsea efter ett par dagar med tuffa förhandlingar.
Den 33-årige portugisen går därmed i José Mourinhos fotspår - igen.
Jag ser att vissa tidningar också redan gett Villas-Boas, som tog Porto till en imponerande trippel under sin första säsong, ett passande smeknamn: The special two (Mou var ju nummer ett).

Villas-Boas känns som ett spännande tränarval av Chelsea när man nu sparkade Ancelotti hastigt, väntat, men knappast snyggt. Valet är också helt i Abramoviths stil. Men det är ändå upp till Villas-Boas att visa att han är mogen uppgiften i ett av Europas mest krävande lag där nyckelspelarna börjar bli gamla och ett generationsskifte närmar sig. Det var starkt att vinna Europa League med Porto, men jag tvivlar på att det var ett krav i Porto och är därmed inget mot det som väntar nu när Abramovith och alla Chelseafans förväntar sig ganska omedelbara resultat.

Hur som helst är det ett väldigt spännande val som gör Premier League än mer intressant till hösten. Nu återstår det att se om Villas-Boas får plocka ihop de spelare som Mourinho fick när han kom till Chelsea - och som sedermera var grunden för Chelseas framgångar.

Kujtim Bala var bäste HBK:are och fick göra sitt första allsvenska mål. Och HBK var minst lika bra som Häcken - i 70 minuter. Sen blev det samma visa som vanligt under säsongen. HBK jagade mål framåt, hamnade fel i positionerna när man blev för offensiva och blev straffade med omställningar.

Och det är bara att konstatera att Superettan rycker allt närmare nu för HBK:s del. Något speciellt måste ske för att rädda kontraktet. Och eftersom pengar saknas för nyförvärv - för att inte tala om att transferfönstret ligger en månad senare än vanligt (augusti) måste något ske i laget som redan är.

Det här var ytterligare en match där man var nära att vinna, gick för segern, men förlorade på grund av för slarvigt försvarsspel. Det är en ovana man måste lära sig av med. Som vid Michi Görlitz alldeles för bekväma tillbakaspel som ledde till 1-1 när situationen egentligen var över. Görlitz var otroligt blek igen - liksom Anel Raskaj som gjorde en av sina sämsta insatser i HBK-tröjan. Det är två spelare som måste höja sig eller bänkas. För Pep Clotet Ruiz är ju inte rädd för att ändra, men det är märkligt hur vissa spelare som Görlitz verkar sitta säkert. Att Joe Sise måste spela känns bara mer och mer självklart, helst i ett tvåmannaanfall med Raul Ruiz eller Marcus Olsson bredvid sig. I går var ju HBK återigen ett nummer för små - och jag vet inte hur många bevis till Pep behöver innan han ger sig och startar med Sise som sig bör.
Och på tal om för små har jag svårt att begripa varför Pep valde att matcha lille Ryan Miller mot store skyttekungen Mathias Ranegie när Tomas Zvirgsdauskas återigen var frisk. Smått vansinnigt - och det behövde man inte ens facit i hand för att lista ut.

Snarare är det till spelare som Zvirgsdauskas, Mikael Rosén, Emil Salomonsson, Christian Järdler och Jonas Saevarsson som Pep Clotet Ruiz nu måste vända sig för att bära laget så att talangfulla ungdomar som Magyar, Kalle Johnsson och Bala slipper att ta för stort ansvar.

Och så kanske det är dags att spela mer cyniskt, mer som, säg, Pelle Olssons Gefle. Åtminstone i vissa sekvenser. Innan glappet blir för stort för att det ska gå att hämta igen - ens med en uppryckning.

HBK gjorde sin kanske bästa spelmässiga halvlek på hemmaplan i dag mot Örebro SK i andra halvlek.
Man lyckades till slut blanda aggressivt försvarsspel med både kort och långt passningsspel. Det såg ut som det spel som Josep Clotet Ruiz vill spela med HBK. Men trots det - och trots ett gäng bra chanser att göra mål, ett mål blev tveksamt bortdömt för offside i första halvlek - så lyckades man ändå inte få mer än en poäng mot ett ganska tröttkört ÖSK.
Kanske skulle man haft en straff också när Marcus Olsson fälldes i straffområdet, ÖSK-backen var inte ens nära att vara på bollen där.
Josep Clotet Ruiz sa efter matchen:
- Vi gjorde ett mål som blev bortdömt och jag säger aldrig något om domaren, men det är samma sak match efter match och om domaren gjort sitt jobb hade vi vunnit.

*  *  *
Med det sagt så gjorde ojämne Mikael Lerjeus ändå en av sina bättre matcher i Allsvenskan.

*  *  *
Det här var HBK:s första poäng mot ett topplag i Allsvenskan i år. Det är bra i sig. Men jag blir ändå mer och mer förbryllad över hur Clotet Ruiz vill att hans lag ska omsätta sitt passningsspel i konkret anfallsspel i och kring straffområdet. Visst kommer man runt på kanterna en del, visst möter Marcus Olsson boll bättre och bättre, men det här anfallsspelet räcker aldrig för ett nytt kontrakt. Det är helt enkelt för uddlöst i straffområdet och för korta anfall centralt i banan.

Det börjar kännas som ett mantra, men Marcus Olsson som ensam anfallare är inte tillräckligt. Han har inte målkänsla nog. Faktum kvartstår att ett HBK utan anfallsalternativ har sin bäste målgörare och anfallare på bänken i match efter match. Joe Sise måste naturligtvis spela, oavsett om Clotet Ruiz anser att Sise är en yttermittfältare i första hand. Det kanske han är, men han är ändå lagets bäste forward. Det går inte att bortse ifrån. Där förstår jag inte vad Clotet Ruiz sysslar med.

*  *  *
Och jag köper absolut inte förklaringen att laget spelade fantastiskt så att Clotet Ruiz inte ville byta ens sista 20 minuterna när man möter ett helt tröttkört ÖSK som gjorde sin tredje match på sex dagar på Örjans Valls regntunga gräsmatta. Nu var det många juniorer på bänken, men Joe Sise måste förstås komma in för att ge mer tyngd, fart, klass framåt när ÖSK-spelarna går på knäna. Ett eller två byten kunde gett tre poäng i dag. Obegripligt faktiskt av den annars så taktiske spanjoren.

*  *  *
ÖSK-målvakten John Alvbåge ville tydligen kompensera sitt dåliga spel genom att gnälla på HBK:s sätt att spela och genom ett mindre personangrepp på Clotet Ruiz efter matchen. Förstår inte Alvbåge att ett lag i HBK:s situation måste spela mycket på inställning (men gjorde knappast bara det i dag) eller att Clotet Ruiz lever sig med i matchen har han större problem än tvålen i sina handskar för tillfället.

*  *  *
Gefle var kanske mer uträknat än någonsin inför den här säsongen. Efter segern mot Elfsborg i dag ligger Pelle Olssons lag trea(!) i Allsvenskan. Det är bara att gratulera Pelle Olsson för ett fantastiskt jobb i en klubb med minimala resurser.

Inters tunga år fortsätter.
Säsongen efter trippelsäsongen var ingen hit, även om andraplatsen bärgades i ligan.
Nu agerar såväl vissa egna spelare som tränare som att Inter är något katten släpat in.

Wesley Sneijder, som tidigare sagt att hans framtid är i Inter, öppnar mer och mer för andra klubbar (tex Man United). Likaså lagets viktigaste spelare i fjol, Samuel Eto'o som säger att han gärna kan tänka sig en flytt till Premier League.
Samtidigt är Leonardo, som inte är bra nog taktiskt för Inter om man ska vara ärlig, på väg till franska storklubben PSG - och det gråter väl kanske inte Massimo Moratti jättemycket över. Men tilltänkte ersättaren, argentinaren och nuvarande chilenske förbundskaptenen Marcelo Bielsa säger att han tackar nej till Inter.
Och nu börjar tidningar som Gazzettan att peka ut Delio Rossi som eventuell Intertränare. Samme Delio Rossi som fick sparken av Palermo innan han togs till nåder igen, tog dem till cupfinal (mot just Inter) och sedan fick lämna Palermo igen.

Han bestämde sig för att bli den förste att vinna mot Novak Djokovic i år - och gjorde det.
I finalen bestämde sig Roger Federer för att till slut besegra Rafael Nadal på Paris röda grus. Det höll till 5-2-ledning i första set. Sen började Nadals slit ge lön för mödan igen - och Federer tappade inte bara tron på sig själv i finalen av Franska Öppna. Han förlorade också finalen över fyra set - hans fjärde finalförlust mot Nadal i Paris Grand Slam-turnering. Och Nadals sjätte titel i Paris. Tangerat rekord tillsammans med Björn Borg.

Att Nadal vinner överraskar väl ingen, men jag ville så gärna se Novak Djokovic mot Nadal i finalen. Djokovic har använt hela våren till att förvandla Nadal till en tvivlare. Han har slagit spanjoren i två grusturneringar inför Paris och har varit 2011 års bäste spelare.
Men han föll mycket på att rekordmatchen mot Fognini ställdes in efter wo och i stället blev rekordförsöket matchen mot Federer i semin. Rätt stor skillnad när man ska skriva historia.
Dock ska absolut inget tas från schweizaren som gjorde sin bästa Paris-turnering i karriären som 30-åring. Aggressivt, varierat, säkert. Spelet i semin mot Djokovic var från en annan planet. Federer spelade inte dåligt mot Nadal heller, men gjorde för många enkla misstag. Och det går inte mot Nadal, vars bleka jag återvann mycket i slagkraft i segern mot Robin Söderling.

Nadal är världens genom tiderna bäste grusspelare. Därom råder ingen som helst tvekan. Det här var hans svagaste Paris-turnering - och han vinner till slut ändå. Det är makalöst bra gjort. Likaså hur han kan hämta upp boll efter boll som om tennisbanorna vore ett pingisbord - och till slut kontra hem poängen ändå. Konditionen och förmågan att göra få misstag är vad som gör Nadal till den mästare han är. Han kommer vinna fler Slams i Paris, från en till fyra-fem. Nadal kan slå rekord som aldrig kommer slås. Det är bara att hylla spanjoren.

Nu ställer jag in siktet på Wimbledon och the revenge of Djokovic förhoppningsvis.

Text lämnad från dagens presskonferens inför EM-kvalet mot Finland i morgon kväll. PK:n handlade mest om två saker. Om Zlatan spelar (det gör han, ”alla är redo för spel” sa Hamrén) och om de svenska spelarna fortfarande och på riktigt inte kan några spelare i det finska landslaget. Det var till och med så att en finsk journalist kom fram när jag pratade med Mikael Lustig, höll upp en svensk kvällstidning med fylld av svenska spelarcitat och frågade nästan uppgivet ”Är det verkligen sant att ni inte kan några finska spelare?”. ”Nej, jag kan nästan hela den finska startelvan”, sa Lustig. Det var en lättad finsk journalist som lämnade  presskonferensen.

 

Innan Hamrén kom hade vi (tv, radio och tidningar) fem spelare till vårt förfogande i en halvtimme i en så kallad mixad zon. Jag var där för att prata med Lustig och efter fyra avbrutna småintervjuer fick jag ihop en helhet. Knappast optimalt, men som tur är så är Lustig väldigt bra att ha att göra med och tog sin tid.

 

 

Gårdagens roligaste incident var för övrigt när en viss tv-kanal skulle intervjua Lustig och var redo att sätta igång. ”Behöver ni ingen kamera?”, frågade Lustig reportern. Som inte hade upptäckt att kameramannen hade smugit iväg en bit.

Var på Råsunda för landslagets träning tidigare i dag. 15 minuter var öppet för pressen och vi fick se spelarna värma upp. Inget mer, inget mindre. Samtliga spelare var med på träningen så långt, inklusive Tobias Hysén (som fått grönt ljus för att spela mot Finland) och Zlatan Ibrahimovic. Landslagets kapten var sist ut av alla.

 

Här är lite bilder från träningen (från Iphone).

 

Spelarna värmer upp. Mikael Lustig är kanske inte på Zlatan-nivå, men den forne Giffarens teknik imponerar även i det här sällskapet.

 

 

Kim Källström var väldigt noggrann med sin uppvärmning.

 

 

Sist av alla kom till slut Zlatan Ibrahimovic ut för träning. Han började med att inspektera sin hårt tejpade vänsterfot (huvudrollsinnehavaren de senaste dagarna).

 

 

När allt verkade ok så anslöt även Zlatan till övriga spelare och träningen drog igång på allvar.