Kickoff

Dags för Kakà att visa vägen

Publicerad 2008-07-25 16:21:05 i Fotboll,

Jag stod på Piazza del Duomo och såg några meter längre upp världens bäste spelare visa Guldbollen på en balkong, ta på sig klubbtröjan och klappa på klubbmärket till jublet av alla vi som stod därnere för att hylla honom. Precis som han gör när han har gjort mål när han då hade nått ett helt annat mål.

Kakà spenderade sedan hela vintern och våren med att berätta om sin kärlek till AC Milan, att han ville bli lagkapten efter den store Maldini i framtiden och att Milan var hans framtid.
Han fortsatte att fira sina mål med att klappa på klubbmärket på den vackra rödsvarta tröjan och han är omåttligt älskad på San Siro.
När nu ekonomiskt dopade Chelsea kommer med sina ryska miljarder och vill köpa fansens kelgris förväntar åtminstone jag mig att Kakà tackar nej klart och tydligt via sin pratglade agent, stannar i Milan och, i stället för att lockas av ännu fler miljoner, ser till att göra Milan till italienska mästare igen. Sen tar han över kaptensbindeln när legendaren Paolo Maldini till slut lägger skorna på hyllan.

Jag känner att det är viktigt.
I tider då Cristiano Ronaldo inte verkar kunna hedra ett superkontrakt med Europas bästa klubb Manchester United, när Chelseas nye tränare talar om lojalitet samtidigt som han uppmanar en spelare att lämna värste konkurrenten trots långtidskontrakt och samtidigt som vi har en omåttligt korkad FIFA-president som talar om slavkontrakt för spelare som tjänar en och en halv miljon kronor i veckan så vill jag se att klubbkänslan fortfarande finns. Framför allt hos en av dem som visat det tydligast de senaste åren.

Peter Larsson valde klokt

Publicerad 2008-07-25 15:31:56 i Allsvenskan,

HBK:s mittbacksstjärna, och kanske Allsvenskans allra bäste mittback för tillfället, går till FC Köpenhamn (så klart!). HBK får 20 miljoner och slipper ha Tomas Zvirgsdauskas på bänken medan Peter Larsson kommer till en större klubb med betydligt större resurser.

Jag är överlag tveksam till alla allsvenska spelare som väljer Danmark (för storleken på lönekuvertet), men i Peters fall verkar han onekligen ha tänkt igenom sitt beslut på ett väldigt nyktert sätt när han säger att han inte vill gå i samma fälla som Jon Jönsson eller Kalle Svensson bland andra. Han vill spela i ett större lag med chans på europaspel och det lär han få om han fortsätter på samma inslagna väg som nu.
Jag tror att Peter hade platsat i de flesta lag i till exempel Holland också, men HBK hade inte fått ut 20 miljoner av de klubbarna för en spelare som trots allt inte är med i landslaget - ännu. Och bara de största (Ajax, PSV och Feyernoord) hade klarat att matcha lönen misstänker jag.

Man kan väl säga att det är negativt att svenska klubbar tvingas tappa spelare bara över sundet, men när FC Köpenhamn handlar betalar de i alla fall alltid överpris och då tjänar samtliga parter på affären i slutändan.
Bara att se på fallet Elm som Kalmar nu behåller hösten ut eftersom Heerenveen, som har pengar, men alltid letar rea-spelare i Sverige och aldrig vill betala mycket, erbjudit 6-7 miljoner till KFF. Som i det läget helt rätt valt att nobba för att inte tappa två nyckelspelare på en vecka trots att de förlorar Elm gratis efter säsongen. Sen har de ju i och för sig två till att ta av ...

Med det sagt, lycka till i Danmark Peter och förhoppningsvis får vi se honom i en svensk landslagstrupp inom kort. Kanske redan mot Frankrike. Medan HBK bör stå nästan lika stabilt med Zvirre och Tommy i mittlåset igen.

Frågan om Dinho är delad

Publicerad 2008-07-18 15:00:07 i Fotboll,

Ronaldinho är efter väldigt mycket om och men till slut klar för AC Milan.
Berlusconi har fått sin favoritspelare.
Frågan är om fansen fått sin.
Eller Milan som lag för den delen.

Under mina månader i Milano hann kärlekshistorien mellan Ronaldinho och Milan födas, växa, men inte bli klar. Trots att Dinhos agentbror Roberto de Assis sprang på San Siro lika ofta under våren som jag kändes det som.
Samtidigt gick Milan på märklig tomgång efter Champions League-triumfen och storvärvningar lovades tidigt.
Jag tyckte hela tiden att Milan på pappret hade det bästa laget i Serie A, men man spelade för komplicerat framför allt när formen saknades hos nyckelspelare som Pirlo och Kakà.
Man sköt sig i foten, men fortsatte att halta runt i hopp om att det skulle sluta värka och att man helt plötsligt skulle kunna springa igen. Det gick inte.

Nu får Pirlo och Kakà alltså en ny lekkamrat som framför allt alla unga Milanistas jublar över och har längtat efter. De äldre, mer ärrade, klokare och inte stjärnblinda fansen muttrade mest när Ronaldinhos namn dök upp.
- Det är inte rätt spelartyp, var den vanligaste invändningen.
I den vevan fanns även en annan brasse med i snacket, Amauri som hamnade hos rivalen Juventus i stället.
Men det var många av de äldre som jag hörde på tunnelbanan, bussen och på stan som hellre såg den större, starkare anfallaren i rödsvart.

Jag tror de hade rätt. Med Ronaldinho finns risken att det blir minst en kock för mycket. Mittfältet var i fjol överbefolkat som det var. Och som jag ser det är Dinho något av en symbios av Pirlo och Kakà. Han kommer vilja fördela, hämta boll tidigt, men även finns med i anfallen. Det kan naturligtvis bli succé. Dinhos talang räcker för att den chansen ska finnas - nästan oavsett storlek på hans pizzamage. Men det kan också bli värre än i fjol. Det kan bli en frustrerad regista i Pirlo som börjar gnälla när någon trampar honom på tårna, en Kakà som får vänta två-tre sekvenser för länge för att ta sina patenterade löpningar mellan ytterback och mittback när fler ska känna på bollen och en Pato som inte får någon boll alls knappt. När Ancelotti löst det kan Inter redan ha sprungit ifrån vid jul - igen.

Dinho, eller Flamini för den delen, är inte spelare som Milan verkligen behövde, men den förstnämnde betyder något annat också. En hänvisning om att Milan kan få de största namnen fortfarande. Han representerar en stark tro på framgång hos alla de unga fans som tar sig till San Siro varje söndag och som fyller ut Curvan. Men det är innan säsongen är igång. Han har mycket att leva upp till sen - efter OS.
Däremot har nu Milans ledning levt upp till sina åtaganden gentemot fansen, som protesterade ganska rejält under de sista matcherna i Serie A i våras när det såg ut som att det inte skulle bli några storvärvningar.
Men kanske att en stor anfallare hade varit bättre. Trots allt.

Söders bröder glöder

Publicerad 2008-07-15 14:36:32 i Allsvenskan,

Allsvenskans formstarkaste lag just nu? Inte serieledande Kalmar FF som annars fortsätter ta nödvändiga poäng i toppen - utan glödheta Hammarby.
Söders bröder spelar just nu den bästa fotbollen, framför allt den roligaste att se och man gör samtidigt mycket mål.
Att man släpper in en del också kan man ursäkta med alla skador i de bakre leden.

Gårdagens vinst borta mot Malmö FF, som på något vis sällan förnekar sig, var övertygande. Visst, Jonas Sandqvist bjudning på duktige David Johanssons långskott förstörde för Malmö, men Bajen hade redan segern i det läget. Bajen har något friskt över sig i år. En klok satsning på att anfall är bästa försvar. Och det är befriande att se när det funkar.

Vi har ju sedan EM tog slut sköljts över av en våg av att svenska lag måste spela mer som EM-fotbollen var och på så vis får vi ett bättre landslag. Eftersom det är en ganska korkad jämförelse när vi saknar den tekniska kvaliteten tänker inte jag drista mig till något så dumt, utan nöjer mig med att konstatera att friskt vågat just nu vinner mark även i Allsvenskan.

* * *
Förresten Charlie Davis. Han gjorde det mesta fel fram tills han gjorde 1-1 borta mot Halmstad och fixade en poäng till Hammarby. Sedan dess har han slutat att halka, förlora varje viktig närkamp och missa både boll och mål i de avgörande lägena. I går mot MFF var han riktigt, riktigt bra. Antar att USA:s OS-lagledning gnuggar händerna i alla fall.

* * *
Så som IFK Norrköping spelar efter uppehållet kan de vara det sämsta laget i Allsvenskan på många år. Hur resan, från att vara så överlägsna i Superettan i fjol till detta, gått förstår jag inte riktigt. Visst, Allsvenskan är bättre, det är svårt att styra spelet som i ettan, men ändå. Nu stiger Cratz åt sidan, men jag tvivlar på att Mats Jingblad reder ut det heller.

Kung Rafa av Wimbledon

Publicerad 2008-07-06 23:36:50 i Tennis,

Otrolig, fantastisk och närmast beroendeframkallande.
Men ändå. Orden kan inte göra den här Wimbledonfinalen rättvisa.
Den nya gräskungen, och tillika tennisens kronprins, Rafael Nadal och Roger Federer bjöd på den bästa tennisfinal som jag någonsin sett.

För det var en match som hade allt mellan två spelare som bygger upp en klassisk rivalitet.
Det var som att det inte räckte med att världens två bästa tennisspelare för närvarande gjorde upp i en final som oavsett utgång hade blivit historisk.
Federer som jagade det omöjliga rekordet att vinna Wimbledon sex(!) gånger i rad inför ögonen på Björn Borg.
"Rafa" Nadal jagade sin första titel i turneringen som han som grusspecialist inte ska ha någon chans i inför det spanska kungahuset.
Men medan regnet skapade pauser i dramat som vi knappt vågade sia utgången i, visade spelarna allt mer att sådan statistik bryr de sig väldigt lite om.

Rafa Nadal rivstartade, hans taktik med serve och hårda grundslag mot Federers backhand lönade sig. Och när världsettan för en gångs skull vacklade i de viktiga bollarna, såg tagen ut av stunden, då sprang Mallorca-sonen ifrån till 2-0 i set.
Och för ovanlighetens skull behövde vi i det läget inte gissa om stenansiktet Federer var skakad. Han visade det med all tydlighet.
Men han vore inte historiens bästa om han inte kunde komma igen. Och få om någon kan ändra sin taktik under matchen som den fantastiske schweizaren kan.
Via ett regnavbrott hittade han sitt inre lugn igen, ändrade sin något passiva inställning till attack-tennis och tog sitt spel till Nadals bakgård så att säga.
2-0 blev 2-1 i set, och när Federer med vind i seglet helt plötsligt vann de viktiga bollarna igen, då räckte inte ens matchbollar för Nadal. 2-2 och dramatiken visste inte något slut.

Ändå kände jag att Nadal var i vinnarläge i början av femte set. Spanjoren har en fantastisk kondition, en uppsjö av makalösa grundslag, och en obändlig vilja att vara bäst, i varje boll och oavsett motstånd.
Han nötte backhandslag ur alla möjliga vinklar inför och under Wimbledon för han visste att det var där man skulle söka hans svaghet. Och när motståndarna har pressat honom så har vi fått se fantastiska vinnarslag ur omöjliga vinklar.
Jag sa direkt efter Nadals seger i Franska Öppna mot Federer att jag trodde på spanjoren som vinnare av Wimbledon i år. Att jag fick rätt berodde mycket på att Federer efter över fyra timmars spel var den som blev trött först, tappade lite längd i slagen, blev lite passiv och då högg Nadal skoningslöst. För det här var annars två helt jämna spelare som bjöd på sin bästa tennis hela matchen.

Själv kan jag inte se någon mer värdig vinnare av Wimbledon i år. Federer har varit bäst på vägen till finalen, men Nadal har imponerat mer. Gruskungen har ändrat sitt spel för att passa gräset, men utan att egentligen gå på nät. På så vis tvingas han spela ut sina motståndare - och det är han bäst i världen på. Ingen varierar sina slag som Rafa Nadal i dagens tennis.

Jag tror vi kommer få se Federer vinna fler Grand Slam på vägen mot målet att bli historiens störste även på pappret. Men jag tror ändå att vi i dag fick se det första steget mot ett tronskifte.
Och visst var det vackert att när regnet slutat falla och fotoblixtarna gick varma då föll också tårarna på Nadals kinder medan han kramade sin nyvunna pokal.
Som den nya kungen av Wimbledon.

Talangerna lyfter som vanligt HBK - till slut

Publicerad 2008-07-03 14:31:53 i Allsvenskan,

Man ska inte gråta över spilld mjölk, men nog måste det kännas jäkligt surt att vara HBK-spelare eller ledare för närvarande. För andra gången på en vecka tappade Klubben en ledning som länge var säker, men som lik förbannat slank mellan fingrarna. Låt vara att det är mot två av Allsvenskans bästa offensiva lag i Elfsborg och Hammarby, men det är nog bara en väldigt liten smärtstillare.

Sen kan man ju fråga sig vad Anselmo, brassen som nu ligger tvåa i skytteligan, behöver för smärtstillare en dag som denna. Gårdagens tokspel kostar garanterat honom en lååång avstängning som kan bli väldigt kännbar för HBK eftersom Ajsel Kujovic, trots sin stora talang, får ut väldigt lite av sitt spel över 90 minuter och anfallsbredden är inte vad den hade behövt vara för toppstrid. Gamle Magnus Arvidsson lär ta Anselmos plats i alla fall.
Och för HBK är det bara att börja sommaren med att banka in mantrat om att en match pågår i minst 90 minuter.
Medan Tony Gustavsson säkert är tacksam för att hans Bajen trots akut brist på backspelare plockar poäng - på bortaplan. I går var man, på Glenn Hysén klarspråk, helt klart värda en pinne.

Men även i de mörkaste stunder finns oftast ljus. Och i Halmstad finns det än oftare talanger som lyser upp vardagen. Glenn Hysén tyckte helt rätt i Säsongskortssändningen i går att Peter Larsson, kanske Allsvenskans bäste mittback för närvarande, ska vara en del av Sveriges VM-kvaltrupp när det sätter igång i höst. Och sedan denne Anel Raskaj. Jag har bara sett honom två gånger i år eftersom jag varit i Italien fram till sommaren, men vilken talang. 18 år, och förstås lite valpig, men ändå - så bra redan! Han gör det svåra så enkelt och när han inte längre gör det enkla onödigt svårt kommer han att bli riktigt dominant i Allsvenskan. HBK:s "Zizou" saknar egentligen bara en sak och det är fransmannens rörelsemönster, hans enorma förmåga att smyga in i de öppna ytorna och sen accelerera mot mål för avslut eller instick. Då kommer också poängen.


*  *  *
Det går inte att vara annat än imponerad av Nannes Kalmarbygge. Elva mål på de två senaste matcherna, och framför allt fem mål borta mot svårspelade Gefle på konstgräset i går kväll måste skrämma de allsvenska toppkonkurrenterna. Får Nanne behålla sina nyckelspelare Viktor Elm och Cesar Santin hela säsongen så tror jag på guldfest i östra Småland i höst.

Federer mot rekordet

Publicerad 2008-07-02 20:07:00 i Tennis,

Det sas vara i det närmaste oslagbart, men Roger Federer ser allt mer ut som mannen som ska slå Björn Borgs rekord på fem raka Wimbledon-segrar i år. I dagens match mot kroaten Ancic såg Federer än en gång otroligt stark ut och han ställer verkligen frågan till sina konkurrenter: Vem kan utmana mig?

Jag tror fortfarande att Rafael Nadal kan, men jag är inte lika säker som tidigare på att det sker redan i år. Speciellt inte nu när Nadal går halvskadad. Kanske blir det en final mot hemmahoppet Murray - om han orkar hela vägen (i skrivande stund ligger han under mot just Nadal med 1-0 i set). Men i en final kan om inte annat ett mäktigt publikstöd från en titeltörstande hemmanation störa världsettan.

Som dock trots allt ska slå ut Marat Safin i semin först. En spelare vars talang gör honom till en världsspelare, men humöret (psyket) stjälper mer än det hjälper. Dock. Safin kan slå ut Federer. Och det vet även schweizaren själv.

Intressant är bara förnamnet på avslutningen på världens mest prestigefyllda tennisturnering. Och allt är fortfarande långt ifrån avgjort.

Inte någon comeback för Roms prinsar

Publicerad 2008-07-01 20:16:33 i Fotboll,

Marcello Lippi tog över det italienska landslaget efter Roberto Donadoni.
Men han får inte med sig tillbaka stjärnorna från Rom, Romas Francesco Totti och Milans Alessandro Nesta.
Det skriver Gazzetta dello sport i dag.
- Jag måste respektera spelarnas vilja och jag räknar inte med att de kommer tillbaka. Jag kommer inte ringa dem i alla fall, sa Lippi på sin första presskonferens efter comebacken.

Och föga förvånande är det ju inte. Båda lämnade landslaget efter VM-guldet nöjda och fast beslutna att ge sig några år på högsta nivå till i sina respektive klubblag.
Framför allt Totti har ju haft en och en halv riktigt bra säsong efter VM.
Därför tyckte inte jag att det kändes speciellt troligt att någon av stjärnorna, än mindre båda två, skulle ha blivit övertygade av Lippi till en comeback, som annars rapporterats.

Och jag tror Lippi, som säger sig ta vid där han lämnade av, kommer få det lika jobbigt som Donadoni hade att upprepa Gli Azzurris framgångar. I EM fanns de bästa italienska spelarna med utan att prestera ordentligt, och en stundande generationsväxling bör närma sig allt mer. Anfallaren Giuseppe Rossi knackar på dörren, Alberto Aquilani förtjänar en riktigt chans att bilda mittfält med lagkompisen De Rossi, men i övrigt är det ganska tomt på de stora talangerna.
Lippi går mot en comeback utan guldglans tror jag.

Om

Min profilbild

Fredrik Jonsson

Sportreporter och fotbollskrönikör för Kvällsposten/Expressen. Tidigare mångårig sportreporter med fotbollsansvar på Sundsvalls Tidning. Jag har bevakat A-landslaget och Allsvenskan/Superettan i många år. Jag har även arbetat på Sportbladet och Smålandsposten, samt bott och studerat i Milano, Italien i nästan ett år. Skriver här initierat om fotboll och tennis. Följ mig även på twitter: Frejon81.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela