Kickoff

Spanien värdiga mästare!

Publicerad 2008-06-29 23:54:55 i Fotboll,

Spanien slog ett tappert kämpande Tyskland med 1-0 i finalen och vann därmed samtliga sina matcher i sommarens EM. Värdigare mästare än så är svårt att hitta och för Spanien ändade en landslagsmardröm som varat sedan succén 1964.
Och som en liten parentes så satt även mitt tips om Europamästare.

Och så här summerar jag årets mästerskap.

EM:s bästa:
* Gladfotboll: Spanien, Holland, Ryssland och stundtals även Tyskland, Turkiet och Portugal. Det bjöds många härligt offensiva matcher den här gången.
* Hjälten: Fernando Torres. Han lämnade Atletico med frågetecken kring sin stjärna - svaren lät inte vänta på sig. I Liverpool har han utvecklat sina styrkor och skrapat bort sina svagheter. Jag hittar inte någon mer komplett anfallare i världen i dag och jag unnade inte någon annan att få avgöra EM-finalen så mycket som Torres.
* Förloraren: Michael Ballack. Han har förlorat två stora finaler under en månads tid. Och ännu har vi inte fått se dagens generations störste tysk vinna någon riktigt stor turnering. Men jag hade verkligen kunnat unna Tyskland segern bara för Ballacks skull - en stor ledare och spelare som förhoppningsvis inte döms för hårt av historien. Han är värd bättre.
* Svensk: Hjärtat säger Zlatan, hjärnan Olof Mellberg. Zlatan har jag sett spela fantastisk fotboll på San Siro hela den här säsongen bortsett från vårens skador. Han kunde inte göra sig själv rättvisa, men visade mer hjärta än någonsin i landslaget och det räckte så när för ett ganska mediokert svenskt landslag. Men vilket mål mot Grekland! Olof Mellberg gjorde sin bästa landslagsturnering som jag har sett. Inte ett fel, kanske ett halvt när Villa sprang förbi backlinjen och Petter Hansson, men Olof var grym.
* Glenn Strömberg: Jens Fjellström. Hade det inte varit för Jens och i viss mån även Olof Lundh hade åtminstone jag behövt se matcherna utan ljud. Tv4 imponerade inte och sämst var när Magnus Hedman fick säga sitt eller det han nu typ tyckte - om nu någon förstod vad det var.
* Elva: Casillas.
Ramos, Mertesacker, Zjirkov.
Xavi, Ballack, Senna, Sneijder, Arsjavin.
Torres, Pavljutjenko.

EM:s sämsta:
* Sätt: Carlos Marchena. Jag avskyr spelare som hellre skadar sin motståndare än att ta bollen. Marchena har sparkat, kapat, armbågat och filmat sig igenom EM. Han borde gå i skola hos Paolo Maldini i sommar.
* "Expert": Som sagt, Magnus Hedman. Har man inte något att säga så kan man låta bli.
* Negativa överraskning: Grekland som europamästare, Cristiano Ronaldo som efter en fantastisk dubbelsäsong i Man Utd lät rubrikerna handla om hur han ska lämna klubben, sällan något av det som skedde på planen, och trots allt Sveriges tafatta insats mot Ryssland.

Sverige? Gjorde det bra mot Grekland, kunde mycket väl slagit Spanien OM bara Zlatan spelat 75 minuter och borde verkligen varit bättre i alla fall mot ett underskattat Ryssland.
Som vanligt fick vi vad vi förväntade oss, väldigt lite i övrigt.

En mästare tackar för sig

Publicerad 2008-06-29 13:45:24 i Landslaget,

Och jag tackar Fredrik Ljungberg för flera fantastiska år i landslaget. Det senaste decenniets bästa svenska fotbollsspelare.

Att hans kropp inte skulle hålla för att dubblera Premier League med landslaget längre kom långt ifrån som en överraskning. Beslutet är lika klokt som spelaren Ljungberg är.
Och även om inte karriären är över än, så kommer minnena av en fantastisk spelare och en extraordinär vinnarskalle nu farande.
En kille som ville vinna, som krävde perfektion av allt han gjorde och sedermera av alla andra runt om honom också.

Jag minns en ung, långhårig 18-åring som i HBK:s största match genom tiderna slår, dåtidens bästa lag i världen, italienska Parma med 3-0 en underbart kall höstkväll i Göteborg när vi sjöng "Blue Hawaii" om och om igen. Niklas Gudmundsson blev förvisso odödlig den kvällen, men alla som såg matchen fick också se Ljungberg skälla ut sin idol Stoitjkov och dribbla mot världsstjärnorna som att han bara väntat på sin chans. För Tomas Brolin var det slutet på hans stora karriär bara ett år efter VM-bronset, men när en stjärna släcktes tändes nästa.

1997 blev det SM-guld med HBK och få kan ha glömt hans härligt viktiga 1-0-mål med en vacker utsida mot AIK på Örjans Vall den sensommaren. Talangen började växa till sig.
Året därpå dominerade han totalt i Allsvenskan, på läktarna satt vi och sa "Nu vill Ljungberg bli proffs". Han gav sitt allt mot bulgariska Liteks, men inte ens det räckte för HBK i Champions League-kvalet. I stället låg han bakom fyra mål och gjorde ett själv mot IFK Norrköping, blev avstängd efter att ha klagat för mycket på domaren innan han skrev på för de engelska mästarna Arsenal samma kväll. 40 miljoner kronor som bar HBK flera år.

De stora mästarna gör alltid stora avtryck. I Arsenal började Ljungan med att lobba den väldige dansken Peter Schmeichel mot Manchester United, fortsatte med att vinna Premier League två gånger och vara fruktad av alla försvar när han sprang igenom på Dennis Bergkamps geniala djupledsbollar. Det dröjde inte länge innan hela Highbury hade Ljungberg-feber, röd färg i håret och tröja nr. 8 på sig. Världsstjärnan stannade inte vid det - skrev på för Calvin Klein och poserade i kalsonger på billboards i New York.

Vintern är 1998 och kring landslaget pratade alla utanför Halmstad om supertalangen Daniel Andersson i Malmö. Alla vet hur det slutade. Fredrik Ljungberg dominerade mot Danmark i sin första riktiga landskamp, var bäst på plan mot England i sin första tävlingslandskamp i EM-kvalet, sprang in ett Jonny Ekström-mål mot Polen borta innan han och Stefan Schwarz återigen plockade ner England, den här gången på gamla Wembley. Hade frisparken från 40 meter gått in i stället för i David Seamans målställning hade det varit en än mer klassisk svensk match och insats än det nu blev.

Trots att han egentligen ständigt varit bra i landslaget, räckte Sveriges svaga EM-insats i Holland/Belgien, där långbollarna strypte alla svenska anfall, för att vissa delar av svensk media på något vis fick för sig - under flera år - att Ljungberg inte presterar i landslaget och att han var en primadonna för att han sprang sist på träningarna.
Alla som vet bättre kan bortse från det. Fakta är att Fredrik Ljungberg varit ledande i det landslag som tagit sig till varje mästerskap, EM som VM, under ett decennium, tillika Sveriges mest framgångsrika kvalperiod någonsin. Han har vunnit två guldbollar. Han är spelaren som under tio år nästan aldrig tappade bollen utan att få frispark. En världsstjärna och ledare i ett. Och en spelare som kommer saknas.

Tack för de minnena Freddie!

Zmakstart!

Publicerad 2008-06-11 20:35:28 i Landslaget,

2-0 mot det blekaste Grekland jag någonsin sett spela var en riktig smakstart för Sverige i EM.
Och det man kommer ihåg mest var förstås Zlatans drömmål i krysset - otagbart för Nikopolidis.
Ett mål i världsklass av den världsklasspelare som jag sett avgöra så många matcher på liknande vis i Serie A den här säsongen.
Drömmarnas spelare, geniet, och allt vad Zlatan kallades i italiensk media sedan han avgjort Serie A, steg åter fram - och äntligen i landslaget igen.
Tyvärr var det lika tydligt för mig som sett en frisk Zlatan spela att han inte gick på mer än kanske 70 procent av sin kapacitet och alltjämt besväras av sin knäskada.
Förstås otroligt starkt att ändå kunna avgöra en EM-match på det viset.
Men lika oroande att skadan inte ger med sig och det mesta talar för att Sverige får nöja sig med en Ibra som inte kan ge sitt maximala i EM. Hur långt det ändå kan räcka såg vi i går kväll - och som tur är finns både Elmander och Mackan redo att hoppa in och ersätta vår storstjärna.

Samtidigt som Zlatan skrek "äntligen!" kände nog även Daniel Andersson samma sak inombords. Lill-Bjärred kritiseras ofta, även av mig, men gjorde äntligen en riktigt stark landskamp när frågetecknen kring det centrala mittfältet var som störst.
Liksom Mikael Nilsson på vänsterbacken som såg ut som att han gått och väntat på just den här matchen hela sin karriär.

Överlag tycker jag också att Sverige gjorde en riktigt bra match, framför allt taktiskt sett, och om inte något går fel mot Ryssland så spelar Sverige kvartsfinal i EM även denna gång.

Grekland däremot var ett stort skämt, en blek kopia av sig själv eller en grekisk tragedi. Välj själv. Det såg verkligen ut som att de inte ville anfalla eller vinna och bara det är en gåta. Framför allt en inställning ovärdig europamästare.

Che incubo Italia!

Publicerad 2008-06-09 23:38:24 i Fotboll,

Vilken mardrömsöppning för Italien.
Men vilken drömöppning för Holland. Och vilken styrkedemonstration. Inte bara av Holland vars offensiv borde få alla EM-försvarare att mer eller mindre skaka av rädsla. Utan också för förbundskapten van Bastens sätt att leda landslaget som stundtals blivit kritiserat och ifrågasatt.
Han har hela tiden haft en tydlig linje som han velat fullfölja. Stjärnorna har fått ställa sig i led eller inte ställa upp alls.
I kväll såg man en del av vad min store favoritsspelare genom tiderna har gjort. Framför allt med försvarsspelet. Det som varit ackilleshälen för det landslag som alltid satsar mest framåt.
Det fanns inte några stora namn där bak. Oojier, Gio, Mathijsen och Boulahrouz är alla bra, men inte världsklass. Mot Italien var samtliga felfria. Liksom organisationen i stort. Mycket tack vare centrala mittfältaren Orlando Engelaars hårda jobb tillsammans med Wesley Sneijders kreativitet.

Men medan Holland får fundera över hur de ska hantera att de nu blir nya guld-favoriter, har Donadoni, van Bastens gamla lagkompis från Milan, annat att tänka på.
Som det försvarsspel som inte fanns utan lagkapten Cannavaro. Materazzi har haft dålig form hela året i Inter och visade inte något som tydde på att det har förändrats. Barzagli är en habil mittback som inte håller på den högsta nivån. Och här har följdaktligen Italien problem. Och än värre ser det ut när man tänker på att de defensiva mittfältarna Gattuso och Ambrosini saknar form även dem efter en tung säsong i Milan. Till nästa match behövs De Rossi och Perrotta på mitten, spelare som varit ordinarie merparten av säsongen i Gli Azzurri och med en positiv känsla efter en bra säsong med Roma.
Och varför inte Cassano eller Del Piero i stället för Camoranesi på kanten? Två formtoppade spelare med matchavgörande egenskaper som Italien nu verkligen behöver.

Det enda som i dag talar för att världsmästarna ändå finns med när kvartsfinalerna ska avgöras är att konkurrenterna Frankrike och Rumänien inte visade någonting i EM:s tråkigaste match sedan Sverige-Turkiet 2000.
Rumänerna gjorde i och för sig sitt bästa och spelade efter sitt material - men ska inte räcka till.
Frankrike visade däremot upp ett håglöst spel och förtjänar inte att gå vidare om de inte höjer sig åtskilliga nivåer.
Men jag både tror och hoppas att Italien vinner mot båda.

Gruskungen kan vinna även på gräset

Publicerad 2008-06-09 14:35:28 i Tennis,

Världens just nu bäste tennisspelare heter Rafael Nadal.
Det ställde den 22-årige spanjoren utom allt tvivel i gårdagens final i Franska Öppna, årets andra Grand Slam.
Att Nadal vann var inte någon överraskning.
Men däremot hur.
För Roger Federer, spelaren som anses vara världens bäste genom tiderna, och mycket väl kan vara det, hade inte skuggan av en chans.
6-1, 6-3, 6-0 till Nadal.
Siffror som talar.
Som berättar om en utklassning som världsettan Federer nog vill glömma fortare än någon tidigare förlust.

Jag är inte ett dugg överraskad att Federer förlorade - även om jag trodde att han skulle ha en chans att få till en jämn match den här gången.
Men Nadal är närmast omänsklig på gruset.
Fjärde segern i rad i Franska Öppna i går - och därmed tangerades även detta Borg-rekord.
Det finns inte något som talar emot att Nadal vinner även en femte och sjätte gång i rad heller egentligen - och just den biten är det som är smolket i bägaren för mig även efter en sådan fenomenal uppvisning som hela turneringen varit från spanjorens sida.
Roger Federer må vara bäst, men han går att utmana på samtliga underlag. Det har bland andra Nadal och årets förste Slam-vinnare Novak Djokovic visat.
Men inte någon rår på Nadal på gruset.
Djokovic var närmast den här gången - och han tog inte ens ett set.
Federer, som vid det här laget borde ha lärt sig en taktik för att kunna hota Nadal på gruset, tog - fyra games.
Han stressade fram flacka attackslag hela matchen trots att han nådde bäst resultat de få gånger som han spelade Nadals säkerhetsspel för att sen attackera. En taktisk plattmatch kan man kalla det.
Och underkänt så det skriker om det.
Nu är frågan om inte även Roger Federer blir utan grustiteln som räknas.
Precis som Edberg och Sampras en gång i tiden.

Närmast väntar Wimbledon. Federers domän. Där serve och volley belönas - och toppade grundslag flera meter bakom baslinjen knappt existerar.
Ändå tror jag Nadal kan räcka till där också. Han har lärt sig att variera spelet så pass.
I fjol var han i final, föll, men var betydligt bättre då än Federer var i går.
För mig är det ett helt jämt race mellan Federer, Nadal och Djokovic om den titeln.

Om

Min profilbild

Fredrik Jonsson

Sportreporter och fotbollskrönikör för Kvällsposten/Expressen. Tidigare mångårig sportreporter med fotbollsansvar på Sundsvalls Tidning. Jag har bevakat A-landslaget och Allsvenskan/Superettan i många år. Jag har även arbetat på Sportbladet och Smålandsposten, samt bott och studerat i Milano, Italien i nästan ett år. Skriver här initierat om fotboll och tennis. Följ mig även på twitter: Frejon81.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela