Kickoff

Har HBK gett upp?

Publicerad 2011-07-27 19:38:11 i Allsvenskan,

Ny förlust för HBK mot IFK Göteborg och Superettan rycker allt närmare. Det största problemet just nu är, bortsett från en stark kämparinsats och uppryckning mot Elfsborg hemma senast, att HBK inte fått någon effekt alls av sitt tränarbyte. Tvärtom såg det sämre ut mot IFK än under Pep Clotet Ruiz ledning. Av spelet som ska vara tryggare, mer balanserat defensivt har vi sett lite eller inget. 0-4 mot AIK borta gav 1-3 mot IFK i senaste bortamatchen - och HBK är inte ens nära att överraska motståndarna och gå emot något tips någon gång.

Sen förstår jag personligen inte riktigt laguttagningarna. Inget illa om alla unga spelare som får chansen, de gör det bra, men frågetecken måste ju sättas för om det är de spelarna som ska vända detta? Eller har HBK redan givit upp kampen? Mot IFK satt rutinerade spelare som Rosén och Zvirgsdauskas på bänken länge liksom Markus Gustafsson som imponerade mot Elfsborg och hade varit ett bättre val än Ryan Miller (i Allsvenskan en ytterback om han ska spela) i mittförsvaret. Ska HBK ge talangerna rutin inför nästa års spel i Superettan så är det helt rätt, men då bör man kommunicera ut det också. För tiden rinner ut och ska något räddas så är det nu och inte senare.

Min startelva i fortsättningen:
Kalle Johnsson - Ryan Miller, Markus Gustafsson (eller Zvirgsdauskas), Richard Magyar, Christian Järdler - Anel Raskaj, Mikael Rosén, Kristoffer Thydell, Marcus Olsson - Emil Salomonsson, Joe Sise.

Första testet för Gustafssons HBK

Publicerad 2011-07-11 16:00:28 i Allsvenskan,

Han har knappt haft en vecka på sig för förberedelserna inför kvällens debut som HBK-tränare på Råsunda. Därför är krav knappast något man kan ställa på Jens Gustafsson i hans nya roll där nästintill ingen räknar med att den oerfarne tränaren ska kunna rädda den allsvenska jumbon från degradering.

Gustafsson har dock ett gott namn från P17 och U21-laget i HBK och borta mot AIK kan han släppa ut ett lag som borde fått en nytändning nu - och som kan spela helt utan press. Ja, åtminstone så mycket det går när man ligger sist och snart är tvingat att börja samla segrar.

Det enklaste för Gustafsson är att ingytta trygghet i laget. Pep Clotet Ruiz ändrade något i startelvan från match till match, det enda som fick vara orört var kanske det som behövde ändras mest, anfallet. Där räknar åtminstone jag med att Gustafsson spelar två rena anfallare i Sise och Olsson (alternativ Kujtim Bala) och i övrigt ser till att hitta en startelva han litar på och ett enkelt sätt att spela som ska fungera under hösten. Större krav än så går inte att ställa på HBK:s nye tränare.

Nu är det bara att vänta på det första testet - och se om HBK får den nystart man desperat behöver.

HBK sparkar Pep

Publicerad 2011-07-05 15:53:16 i Allsvenskan,

HBK sparkar tränaren Josep Clotet Ruiz halvvägs in i den allsvenska säsongen.
"Kulturskillnader och olika synsätt på hur vår verksamhet bäst bedrivs har gjort att utvecklingen inte varit den förväntade", säger klubbens ordförande Göran Johansson i ett pressmeddelande.

Beslutet ska inte enbart vara grundat på att HBK ligger särklassigt sist i Allsvenskan.
"Det handlar också om det långsiktiga arbetet och där har vi inte samma grundsyn vad gäller organisation och utveckling av vår verksamhet. ”Pep” känner att han inte har de resurser att utveckla laget på grund av vår ekonomiska situation och vi önskar honom lycka till i framtiden."

Därmed är den spanska satsningen, den nya riktningen som klubben efter noggrannt(?) övervägande valde inför säsongen, över. Finito. Slut. Det är med facit i hand ett av de största misslyckandena i HBK:s historia. Allt snack om att ha tålamod, att man tror på Pep som tränare, att man måste agera så här när pengarna saknas, det visade sig vara tomt prat. Pep Clotet Ruiz ville fortsätta, men fick inte. Mellan raderna kan man utläsa att Pep ville ha mer pengar till nya spelare än det fanns för att göra sig och laget rättvisa. Han såg inte utvecklingen på hemmaplan utan ville få in nya spelare för att skapa resultat. Där någonstans brast samförståndet - och det känns som väldigt dålig kommunikation. Dels när man började det här äventyret, dels under vägen. Långsiktighet blev ett värdeord man inte stod upp för i slutändan.

Det pratas om att spanjorerna var det stora misslyckandet, men där håller inte jag med. Ivan Diaz och Nauzet Perez fick familjeproblem under tiden i Sverige, Real Madrid-lånen var ändå bra spelare som höjde gruppen. Misslyckandet som sådant är snarare att Pep inte har fått någon utveckling på spelarna individuellt. Spelare som Görlitz och Raskaj har snarare blivit sämre.  Sen är det frågan om Pep ensam kan lastas för det. Men nu får han gå och det jag vill höra från HBK är hela sanningen den här gången. Vad var det som verkligen var fel - förutom tabellsituationen? För det här med kulturskillnader låter bara som en billig anledning. Extra billig när man nu frångår HBK:s värderingar att inte sparka en tränare - för Pep har ju inte vad jag vet gjort något uppenbart fel i sitt sätt att vara som tränare i och för ett svagare HBK än på länge.

*   *   *

Jens Gustafsson, tidigare lagkapten i Falkenberg i flera säsonger, och sedan i år U21-tränare tar nu över. Gustafsson har ett gott rykte, gjorde det bra med HBK:s juniorlag förra året och sägs vara populär bland spelarna. Men han har tagit många stora steg på kort tid. Han kommer in i ett läge där det segrar är det enda som räknas. Så när HBK nu gör på det här viset så får man hoppas att man vet vad man vill och har kommunicerat ut det bättre den här gången.

Gustafsson första drag är att låta Michael Svensson agera och konkurrera enbart som spelare. Det känns också som en panikåtgärd i ett väldigt skakat lagbygge ...

Tronskiftet

Publicerad 2011-07-04 09:23:58 i Tennis,

Under flera år fick han finna sig i att spela reserv medan Roger Federer och Rafael Nadal gjorde upp om titlarna. Han skapade i stället vissa av sina rubriker genom att imitera de andra toppspelarna och fick smeknamnet The djoker. Men inte längre. 2011 behöver han inte vara någon annan än sig själv. 2011 är Novak Djokovics år. 2011 är året då vi fick ett nytt tronskifte i tennisen.

Den unge serben har haft en monstruös säsong. Efter årets tredje grand slam har han fortfarande bara förlorat en enda tävlingsmatch på touren. Det är sanslöst bra - och har också betytt att Djokovic vunnit två av tre GS-turneringar, förutom Wimbledon även Australian Open. Han har vunnit så mycket att han sprang för Rafa Nadal som världsetta redan innan gårdagens final. Kanske var det därför som han kunde spela så avslappnat i de två första seten. Djokovic vann rättvist. Han besegrade Rafa Nadal från baslinjen, han besegrade honom på nät, han besegrade honom i kontringarna. Ja, i allt. Nadal har allmänt ansetts ha det bästa försvaret i tennisvärlden, tillsammans med en Andy Murray i sina bästa stunder. Men Djokovic är vassare ändå. Han kan slå vilken vinnande slag som helst varifrån banan som helst med sin backhand. Han är snabb nog att hinna upp i stort sett varje boll.

Novak Djokovic har redan mer eller mindre skrämt bort spöket Federer. Det gjorde han delvis redan när han slog schweizaren i Australian Open-semifinalen 2008. Och nu tog han sig över den sista mentala barriären genom att knäcka spelaren som alltid är som bäst i de stora matcherna, Rafa Nadal.

Där Federer och Nadal har sina styrkor men också sina begränsningar så är Novak Djokovic kombinationen av de två. Han har inga egentliga svagheter. Talangen är lika enorm som hans charm som spelare. Han är mer vältränad i år än någonsin och det har gett resultat. Det här var ett tronskifte på alla sätt och vis. Djokovic kommer gå många stora finaler mot Nadal de kommande åren, men det är mer upp till Djokovic än Nadal hur de går - om inte skador förstör på vägen.

På sitt sätt ser jag inte ens Nadal som det största hotet på sikt. Jag tror nämligen att Juan Martin del Potro, om han får vara frisk och spela med kontinuitet, kommer kliva fram som Djokovics stora utmanare i framtiden. Argentinaren är också en spelare som har allt i stort sett.

Men fram till dess välkomnar vi Djokovic till det Halmstad jag nu är på väg hem till för en Davis Cup-match som kan gå till historien som en av de mest ojämna någonsin. Sen hoppas jag innerligt få se Djokovic i US Open på plats i New York i höst.

Det handlar om upprättelse

Publicerad 2011-07-04 08:39:42 i Fotboll,

 

Världens bästa spelare, världens bredaste offensiv – och ändå når inte Argentina längre några stora framgångar i landslagssammanhang. Copa America 2011, de sydamerikanska mästerskapen, handlar väldigt mycket om att bevisa för den kräsna och luttrade hemmapubliken att Argentina fortfarande är ett av världens bästa fotbollsland och att frälsaren är på riktigt.

 

På sitt sätt är det väldigt konstigt. I Europa finns det ingen som tvivlar på att Leo Messi är världens bäste fotbollsspelare efter de senaste årens framgångar med klubblaget Barcelona där Messi varit fenomenal. I Argentina finns desto fler att övertyga. Argentina är ett land som älskar sin fotboll. En framgång för Albicelestes gör livet enklare. När det var ekonomisk kris i landet 1998-2002 pratades det mycket om att det argentinska landslaget skulle underlätta livet med VM-framgångar för alla därhemma som förlorat stora delar av sina besparingar. Det misslyckades kapitalt. 2006 debuterade Messi som den yngste argentinare någonsin i ett VM, 2008 tog den lille liraren från Rosario Argentina till OS-guld i Peking och den störste, Diego Maradona, pekade själv ut sin efterträdare. Sedan dess har Messi som sagt vunnit allt och lite till med Barcelona, lagt en hel värld under sina fötter – utom sitt eget hemland. Medan stora delar av Fotbollsvärlden diskuterar om Messi är den bäste genom alla tider så tycker hans landsmän att det är dags att ”katalanen” Leo Messi, som flyttade till Barcelona redan som 12-åring, levererar i landslaget och börjar ta Argentina till titlar som under Maradonas storhetstid.

 

Det är det oket som Messi nu bär när Argentina står som värd för Copa America – turneringen där man förlorat två raka finaler mot ärkerivalen Brasilien. 2004 i Peru efter straffar, 2007 i Venezuela klart med 3-0. Faktum är att de mesta sydamerikanska mästarna, 14 segrar, inte varit bäst på sin egen kontinent sedan 1993. Förutom OS-guld 2008 och 2004 (och OS-turneringen har väl sådär status i ärlighetens namn) är det den enda titeln sedan VM-guldet 1986. När till och med det omöjliga hänt, att storlaget River Plate, åkt ur högstaligan så är trycket enormt på Argentina och Messi.

 

Eran med Cirkus Maradona är i alla fall över för den här gången. Sergio Batista är förbundskaptenen som har hand om världens vassaste offensiv. Förutom Messi så finns Gonzalo Higuain, Carlos Tevez, Sergio Agüero, Diego Milito och Ezequiel Lavezzi. Bakom dem finns spelmotorn Javier Pastore och ett mittfält som gjort för att ge offensiven fria tyglar. Argentina har helt enkelt en offensiv som ska kunna avgöra vilken match som helst – men också ett försvarsspel som är lite för stabbigt. Men efter 1-1 i premiären mot Bolivia är det fortsatt uppförsbacke för Argentina och Messi – som ändå måste ses som turneringens huvudperson.

 

*   *   *

 

 

Bakom Argentina är Brasilien förstås den andra stora favoriten. Stenhårde och obrasilianske Dunga har fått lämna förbundskaptensposten för betydligt mer offensive Mano Menezes som valde bort Portostjärnan Hulk för att satsa på två stora anfallstalanger för att vinna i Argentina, Milans Alexandre Pato och Santos dribblingskung och en av sommarens mest eftertraktade anfallare Neymar. Pato har fått ta över idolen Ronaldos nummer nio, men de flestas ögon kommer ändå vara på Neymar, som bör landa i Europa (Real Madrid eller Chelsea) senast om ett år. Han och Santoskompisen Ganso blir mest intressanta att följa (och visst är de 2010-talets svar på Santosduon Diego och Robinho på fler än ett sätt?).

 

*   *   *

 

Bakom Argentina och Brasilien lurar främst Chile och Uruguay.

 

De två senaste gångerna som La Roja varit med i VM har man charmat, överraskat en del, men spelat för offensivt. I kvalspelen på hemmaplan har dock chilenarna slagit eller tagit poäng av såväl Argentina som Brasilien – och med framför allt Udinesestjärnan (snart i Barcelona) Alexis Sanchez och måltjuven Humberto Suazo ska man kunna gå ganska långt i år. Och bakom dem finns spelmotorn Jorge Valdivia, som jag personligen håller högt.

 

Uruguay överraskade i VM och då fick Edinson Cavani ta en för laget underordnad roll när Suarez och Forlan fick ösa på framåt. Nu är det inget snack längre om att det är Cavani, som haft en fenomenal säsong i Italien, är Uruguays storstjärna nummer ett och han som ska göra målen.

 

*   *   *

 

Vilka som vinner? Om Argentina kan hantera hemmapublikens krav så tror jag de vinner – just tack vare hemmaplan och det överlägset bästa offensiva materialet.

Om

Min profilbild

Fredrik Jonsson

Sportreporter och fotbollskrönikör för Kvällsposten/Expressen. Tidigare mångårig sportreporter med fotbollsansvar på Sundsvalls Tidning. Jag har bevakat A-landslaget och Allsvenskan/Superettan i många år. Jag har även arbetat på Sportbladet och Smålandsposten, samt bott och studerat i Milano, Italien i nästan ett år. Skriver här initierat om fotboll och tennis. Följ mig även på twitter: Frejon81.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela