Kickoff

Årssummering: Laget som gjort störst intryck

Publicerad 2012-12-31 16:35:12 i Årssummering,

Årskrönikorna duggar tätt.
Allehanda "Årets lag" presenteras.
Vi går helt enkelt i tider då året ska summeras.
Jag gör det genom att bjuda på "laget" som gjort störst intryck på mig under 2012.
 
Kriterierna är enkla - och motiveringarna bakom uttagningarna högst personliga. Det här är inte laget med spelarna  som nödvändigtvis varit bäst under 2012. Utan laget som gjort störst intryck på mig, positivt, negativt eller både ock. Håll med, tyck till, kommentera gärna.
 
Målvakt:
Iker Casillas, Real Madrid/Spanien.
Spelaren som har vunnit allt med Real Madrid och det spanska landslaget krönte 2012 med - att vinna ligatiteln igen med Real Madrid och EM igen med Spanien. Som lagkapten i båda fallen. Iker Casillas befäste under 2012 sin position som världens bäste målvakt. Därför kom det kanske mest bestående minnet när José Mourinho oväntat valde att bänka sin lagkapten i en ligamatch borta mot Malaga för någon vecka sedan. För första gången på tio år i Real satt Casillas på bänken - en ovanlig syn för precis alla att se.
 
Högerback: 
Mikael Lustig, Celtic/Sverige.
Han skulle täcka stolpen under EM, men tog ett oförsiktigt steg åt sidan och släppte bollen förbi sig mot Ukraina. Tusentals fans i Kiev hakade på den trend som spred sig som en löpeld i Sverige över twitter. Alla uppmanades att hålla en stolpe. Lustig, som gick skadad hela våren och haft svårt att platsa i Celtic, hade ett par tunga och omskrivna dagar i somras - och det var inte utan att man tyckte synd om Lustig (som jag intervjuat så många gånger för Sundsvalls Tidning och som är en genomsympatisk kille). Men som ytterback måste man hålla stolpen. Det har Lustig, som revanscherade sig med ett mål i bragdvändningen mot Tyskland i Berlin i höst, fått lära sig den hårda vägen.
 
Mittback:
Pepe, Real Madrid/Portugal.
Pepe tar plats i det här laget för sina klassiska skandalinsatser under första halvan av 2012. Det var då den portugisiske mittbacken körde över allt och alla, men framför allt stämplade världens bäste Leo Messi i El clasico, och drog på sig smeknamnet "Grisen". Pepe vann inga popularitetstävlingar det här året. Kanske blir 2013 bättre?
 
Mittback:
John Terry, Chelsea, England.
John Terry har alltmer utkristalliserats som en skandalomsusad spelare. Han har varit inblandad i otrohetsaffäreer i bästa David Beckham-stil och hela hans 2012 har nästan handlat om hans rasistkommentar till Anton Ferdinand. Efterspelet var långt, Terry blev avstängd från Chelsea, fick böter, tappade sin lagkaptensbindel i landslaget, fick Fabio Capello att avgå som förbundskapten i protest mot det, samt bli uttagen till EM vilket fick Rio Ferdinand att avsluta sin landslagskarriär i protest när han fick stå åt sidan. Terry har bett om ursäkt för det inträffade - och förhoppningsvis så kan 2013 handla om fotboll och mindre om skandaler för en back som länge varit en av de allra bästa.
 
Vänsterback:
Leighton Baines, Everton/England.
Om det var 60-tal i Liverpool skulle Leighton Baines se ut som en stjärna. Evertons vänsterback hade utseendemässigt gått rakt in som en medlem i Beatles och dominerar också i Liverpool, fast för stadens blå lag. Baines har länge varit en av Evertons största stjärnor, men utan att få den uppskattning han förtjänar. Vänsterbacken Baines är nämligen inte bara en bra försvarsspelare, han ligger också bakom fler offensiva chanser för sitt lag än stora offensiva stjärnor i Premier League. Manchester United har haft Baines högt upp på shoppinglistan länge. Kanske slår de till i vinter eller till sommaren. Baines är värd en chans i en storklubb liksom en riktig chans i landslaget där Ashley Cole alltjämt går före.
 
 
Central mittfältare:
Fabrice Muamba, Bolton/England.
#PrayforMuamba blev snabbt en trend på twitter sedan den hårdjobbande, U-landslagsmeriterade, mittfältaren föll ihop mitt på planen i en FA-cupmatch med Bolton mot Tottenham den 17 mars. Muamba fick hjälp av en läkare på plats på läktaren (som supporter) och fick lång behandling på planen, bland annat med otaliga elstötar med en defibrillator, innan han kördes akut till sjukhus. Där svävade han mellan liv och död, men livet segrade. Muamba vann kampen mot döden där och då i våras, men fick samtidigt släppa taget om fotbollskarriären som varit hans liv fram till dess.
 
Central mittfältare:
Wesley Sneijder, Inter/Holland.
En av världens mest eftertraktade spelmotorer tog Inter till Champions League-titeln under sin debutsäsong 2009/10, men 2012 blev ingen framgångssaga för Sneijder. Inter, med sämre ekonomi, ville kapa i holländarens lön, han vägrade och hamnade utanför truppen helt i stället. Skadad, sa tränare Stramaccioni. Frisk, sa frun Yolanthe. Sugen på att spela och byta klubb, hälsar Sneijder själv mellan jul och nyår. Liverpool, Tottenham eller Manchester United lär hugga när prislappen kraftigt minskat.
 
Central mittfältare:
Stephan El Sharaawy, Milan/Italien.
Milan tappade sin kung när Zlatan Ibrahimovic lämnade. De fick en farao i stället - och bortsett från tabellpositionen så är Il Faraone minst lika omtyckt i de rödsvartas supporterskara efter sitt genombrott i höst. Den Kaká-liknande anfallaren är rörlig, smart och har näsa för mål (bättre snitt än Ibra själv). Han står dessutom för den nya generationen som både Milan och Italien vill bygga sin framtid kring. I tuff konkurrens blir han dock mittfältare här.
 
 
Anfallare:
Leo Messi, Barcelona/Argentina.
Världens bäste spelare fortsätter slå "omöjliga" rekord. Totalt blev det 91 mål för klubb och landslag under 2012 och det var ingen annan i närheten av. Trots att 25-årige Messi själv gjorde fler mål än de flesta klubblag oavsett dignitet under året så hade den lille argentinaren ett ganska blygsamt år titelmässigt. Spanska cupen smäller sådär högt. Den stora framgången var mer att Messi börjat leverera i landslagströjan också. Oavsett om han får Ballon d'Or igen i januari så är ingen bättre än Messi.

Anfallare:
Zlatan Ibrahimovic, Milan/Paris SG/Sverige.
Skytteligavinst i Italien, en flytt till Paris som han inte ville ha, EM:s vackraste mål, lagkapten för ett landslag som hämtade upp 0-4 mot Tyskland, överlägsen i franska Ligue 1 och förstås fyramålsskytt mot England i premiärlandskampen på Friends Arena där det sista målet - en sanslös bicacleta från 35 meter - hyllades världen över. Zlatan Ibrahimovic har gjort det han gör bäst, utmärkt sig. Sju guldbollar har han visst också numera.
 
Anfallare:
Robin van Persie, Arsenal/Manchester United/Holland. 
Han var lagkaptenen som öste in mål för Arsenal - fram tills att han tappade tron på sin mentor Arsene Wenger. Det var förvånande. Att han sedan såldes till ärkerivalen Manchester United var närmast chockerande. RvP gick från älskad till hatad runt Emirates Stadium efter den förbjudna flytten, men har hanterat det otroligt bra och inlett på bästa sätt i sin nya omgivning. Självklart gjorde han också mål på Arsenal i höstens ligamöte på Old Trafford. Släkten är värst. 
 
 
Tränare:
Antonio Conte, Juventus.
Vem skulle kunna träna det här laget förutom succétränaren för ligamästarna Juventus - som inte bara har firat ett ligaguld framför näsan på rivalen Milan och gjort Juventus till invincibles - han har även hunnit med att vara avstängd för att inte ha avslöjat vetskap om uppgjorda matcher. En dom från förr som fick stort genomslag i år. Antonio Conte fick dock straffet kortat och är tillbaka som allenatore för den gamla damen från Turin. Hård och krävande - och framgångsrik.

Upp till bevis för PSG:s nye stjärna

Publicerad 2012-12-29 15:28:20 i Fotboll, Paris SG,

 
Likheterna med en ung Cristiano Ronaldo finns där.
Han har redan gott om A-landslagskamper för Brasilien.
Jättelöftet Lucas Moura har anslutit till Paris SG - och nu är det upp till bevis för en av världens mest hypade talanger.

Den 13 augusti fyllde Lucas Moura 20 år. Fem dagar tidigare hade han blivit Paris SG:s dyraste värvning genom tiderna när den franska klubben köpte brassen framför näsan på Manchester United.
Den engelska klubben var inte beredd att matcha det upptrissade priset som landade i regionerna av 45 miljoner euro. I Lucas Moura såg sir Alex Ferguson troligen en ny Cristiano Ronaldo att förädla - tekniken och snabbheten påminner om den råtalang som Ferguson hämtade till Manchester - men Mouras pris var mer än det dubbla som portugisen kostade en gång i tiden.
Sao Paolo-födde Lucas Moura har, trots att han bara är 20 år, sedan debuten i Sao Paolos A-lag 2010 haft ett rykte om sig som en av världens största talanger. Ett tag var han till och med ett hetare namn än Neymar.
Cirka 20 mål på runt 75 matcher för Sao Paolo vittnar också om en produktiv mittfältare, men Lucas som skulle visa Europa lite av all sin offensiva talang i sommarens OS-turnering hamnade till sist på bänken, och var en av den turneringens stora besvikelser för mig.
 
När han nu ansluter till Paris SG:s träningsläger i Doha och tar steget över till europeisk fotboll gör han det med en prislapp som blir svår att leva upp till och med astronomiska förväntningar på sig. Han kallas redan Zlatan Ibrahimovics radarpartner och bortser man från prislappen så tycker jag att Lucas har gjort rätt val som börjar i den lite lättare (sämre) franska ligan där offensiva spelare ofta får gott om utrymme. På det viset har Lucas alla möjligheter att blomma under våren och snabbt hitta rätt i sin nya miljö - för det är vad alla förväntar sig utifrån.
 
På ett annat vis kommer han till klubben i fel läge. PSG har på slutet hittat något som kan liknas vid ett lagspel där alla bättre förstått vad som krävs av dem som lagkamrater. Lucas Moura är inte oäven för att jobba hem, men är i många fall en individualist som gärna dribblar en eller två gånger för mycket bara för att han kan. Det kan ligga en krock i luften med Zlatan Ibrahimovic där som helst vill vara navet offensivt. Det är inte vad PSG behöver just nu - och därför skulle jag skola in Lucas ganska långsamt om jag var Carlo Ancelotti. Pressen på Ancelotti att använda sin nya stjärna (kan spela överallt på mittfältet eller som släpande forward) är dock stor med tanke på ägarnas kostnader och då finns sällan tid eller tålamod att börja i lugn takt.
Själv känner jag att Lucas Moura, hur mycket jag än giillar hans dribblingsräder, hans snabbhet och näsa för mål, har en hel del att bevisa i PSG. Med rätt utveckling blir han en världsstjärna snabbt. Med fel ett av de dyraste felköpen någonsin. Det är svårt att säga hur stor gråzonen däremellan är.
 

Har knäskadan knäckt Nadal?

Publicerad 2012-12-28 23:28:22 i Tennis,

Rafael Nadal står över Australian Open i januari.
Är det verkligen ett magvirus - eller är det knäet - som spökar?
Börjar vi skönja slutet på en fantastisk karriär?
 
Börjar man med det uppenbara så är det oerhört trist och tråkigt att Rafael Nadal inte kommer att vara med på Melbourne Park i mitten av januari. Årets första Grand Slam-turnering kommer inte att vara densamma utan honom. Det är dessutom den andra raka GS-turneringen som Rafa missar. Det är första gången det händer.
Magvirus skyller han själv på, men liksom många andra tvivlar jag. I så fall hade tiden fortfarande räckt till för att hinna få några matcher i kroppen. Det känns som ett svepskäl för något annat.
Alltså landar jag på att hans skadade knä, det som hållit honom borta från spel sedan skrällförlusten i sommarens Wimbledon, fortfarande inte är bra.
 
Det vore en tragedi för sporten om en av de allra största, en spelare som gett oss flera episka matcher mot Roger Federer, halvvägs in i karriären tvingas kasta in handduken.
Jag är dock inte överraskad över knäproblemen. Jag förutspådde dem redan för tre-fyra år sedan när Nadal, hårt och mycket tejpad, slet på sin redan då sargade kropp. Jag har haft för många egna knäskador för att inte känna igen dem nämligen. Då skrev jag att jag tvivlade på att Nadal skulle kunna spela hela karriären och skörda alla framgångar som ligger för honom med hans talang och potential. Ett par avbrott för knäskador har gett mig delvis rätt redan. Jag hoppas att jag har fel den här gången, att inte klockan klämtar för spanjoren som gett fighting face och tighta shorts ett (eller flera) ansiktsuttryck. Att det finns fler toppmatcher i hans kropp. Att han är tillbaka senare i vår när grussäsongen drar igång. Det brukar ju vara synonymt med Rafael Nadal.
Vad vore till exempel Paris utan dess kejsare?

Magyar - en ung ledare

Publicerad 2012-12-28 23:01:38 i Allsvenskan, Halmstads BK,

HBK:s viktigaste kontraktsförlängning är i hamn.
Richard Magyar stannar i klubben i minst en säsong till.
En mittback som redan som 21-åring är en av lagets stora ledare.
 
HBK har därmed förlängt med hälften av den fyramannabacklinje som var ordinarie under återtåget från Superettan. Först Christian Järdler, nu Richard Magyar. Rutin samt ungt ledarskap, men det är 21-årige Magyar som var den viktigaste defensiva biten att få klart med efter att Kalle Johnsson flyttat till Holland.
Richard Magyar är nämligen viktigare än man kanske tror. Alla kan nog se vilken lovande försvarsspelare det är som HBK har i laget. Om man nu inte var övertygad efter de utländska lagens växande intresse det senaste året och framför allt i höst när agenter och scouter hittat till Örjans Vall.
 
Själv tycker jag att Magyar har tagit stora steg som spelare i år. Han har vuxit med spel i Superettan, även om det inte är den roligaste serien. Men det var nödvändigt ont (fler spelare ur den HBK-trupp som åkte ur Allsvenskan hade mått bra av det). Magyar är nu redo att möta allsvenska forwards på ett helt annat sätt än senast det begav sig. Han är inte heller längre bara en bra defensiv spelare utan även ett hot offensivt för HBK på fasta situationer. Fyra mål i Superettan visar det.
Men det som alla kanske inte ser när det är match är att Richard Magyar numera har vuxit ut till en av lagets stora ledare - trots sin unga ålder. När jag var nere på HBK:s träning inför den första kvalmatchen mot GIF Sundsvall i höst såg jag en Magyar som var fokuserad, men också såg till att de andra, framför allt de unga, spelarna också var det. Skämtades det för mycket då sa han snabbt ifrån. Träning var träning.
 
Jag tror att det har passat (och passar) Magyar väldigt bra att ha en hård ledare i HBK-tränaren Jens Gustafsson som förordar disciplin och hårt jobb av sina spelare. Ju tidigare man inser att hårt jobb ger belöning i form av utveckling och (oftast) framgång desto snabbare kan en ung karriär blomstra.
Det verkar Richard Magyar ha tagit till sig. Det allsvenska året 2013 kan mycket väl bli den U21-landslagsmeriterade mittbackens stora genombrottsår i svensk fotboll. Förutsättningarna finns - och i HBK kommer han att få chansen att ta nästa steg.

Bra värvningar - "Sella" härnäst?

Publicerad 2012-12-23 17:03:41 i Allsvenskan, Halmstads BK,

En målvakt, en mittback och en mittfältare.
Halmstads BK har gjort nödvändiga värvningar inför den allsvenska comebacken.
Men nu måste Stefan Selakovic och Jesper Westerberg vara prioriterade.
 
HBK tappade U21-landslagmålvakten Kalle Johnsson och ersatte honom med Stojan Lukic från Falkenberg. I veckan fick man också klart med Landskronas 193 cm långe mittback Fredrik Liverstam och Halmstadssonen Kristoffer Fagercrantz. Dessutom har vänsterbacken Christian Järdler förlängt sitt kontrakt. Därmed har lagbygget kommit en bit på väg.
 
Att få in 24-årige Liverstam var bra på flera vis. En lång mittback i en bra ålder som sägs ha både bra fötter och är snabb. Det är en investering både för nutid och framtid och extra bra med tanke på att såväl Johnny Lundberg som Richard Magyar och Ryan Miller har utgående kontrakt i backlinjen. Magyar kom dock närmare en förlängning när han tackade nej till den italienska Serie B-klubben Spezia (som han ändå sedan rapporterades vara klar för). Därför tolkar jag, åtminstone i dagsläget, Liverstam mer som en ersättare eller konkurrent till Lundberg som själv säger att det finns utländskt intresse för honom. Det gör ju även Ryan Miller och om HBK kan få tag i bra ersättare och Magyar förlänger så känns ingen av dem som något allvarligt tapp.
 
De två namn som vi vet är aktuella för HBK i dagsläget är Stefan Selakovic och Jesper Westerberg. Två spelare med erfarenhet både från spel i HBK, i Allsvenskan i fler klubbar och spel utomlands. Och den rutinen behöver HBK. Westerberg för Miller hade varit ett bra byte, men då måste HBK skynda sig eftersom Mjällby vill ha tillbaka Westerberg som också tränar med Blekinge-klubben. Och även om relativt många HBK-anhängare har svårt för Selakovic (eftersom han valde Blåvitt när han återvände till Sverige) så vore "Sella" bland de största kapen som HBK kan göra. Numera yttermittfältare har Selakovic en av seriens bästa passningsfötter och han behövs eftersom jag har svårt att se Johan Blomberg leverera tillräckligt bra i Allsvenskan i 30 omgångar.
 
På det centrala mittfältet föll en pusselbit på plats i veckan när Kristoffer Fagercrantz blev klar från Kalmar FF. Att det skedde nu beror mycket på att direkta konkurrenten om speltid, Tobias Eriksson, förlängde med Kalmar ett par dagar tidigare. De två slogs om samma plats och KFF-tränaren Nanne Bergstrand föredrog Ljusdalssonen och ex-Giffaren Eriksson. När han förlängde var det fritt fram för HBK och Fagercrantz, en kombo som var väldigt lyckad i Superettan i höst. HBK behöver dock ytterligare rutin centralt för "Fagge" och Antonio Rojas väger lite för lätt i högsta serien. Jag tycker fortfarande att Magnus Andersson borde vara ett lockande val för Jens Gustafsson, med tanke på den mångsidige mittfältarens tid i Klubben och att han kan värvas som Bosman-spelare från Trelleborg.
 
*   *   *
 
HBK drabbades av två tunga avhopp från styrelsen i veckan när det kom fram att Bengt Sjöholm och Tommy "Hacke" Andersson lämnade med omedelbar verkan. Ingen har sagt varför, men det är inte speciellt svårt att se att det har funnits meningsskiljaktigheter i styrelsen där jag tror att både Sjöholm och "Hacke" ville satsa lite mer nu när det ekonomiska stålbadet har kommit en bra bit på vägen och Klubben är tillbaka i Allsvenskan. För HBK är det två tunga avhopp - och det kommer bli extremt viktigt att få in rätt personer på deras platser.
Själv tycker jag att det är synd eftersom Bengt Sjöholm kändes som en väldigt viktig person att få tillbaka i styrelsen. Det blir intressant att se hur HBK hanterar detta läge.

Mourinho gör sig svår - även för blivande arbetsgivare

Publicerad 2012-12-23 15:47:00 i Fotboll, La Liga,

Efter två år i samma klubb brukar José Mourinhos magi börja avta.
Men problemen i Real Madrid känns större än så.
Den hyllade portugisen börjar kännas som att han inte längre passar in i de klubbar där klubbidentiteten är för stark.
 
Real Madrid får fira jul och nyår väl medvetna om att ligatiteln är körd i Spanien bara ett par månader efter att man firat fjolårets triumf. Real är sju poäng efter stadsrivalen Atletico Madrid och 16 poäng efter Barcelona. Inte ens bäst i den egna staden alltså trots seger i lokalderbyt för några veckor sedan. I en så ojämn liga som La Liga så ska Real Madrid inte kunna vara så långt efter redan vid jul om inte något stod allvarligt fel till i klubben. Det är nog de flesta överens om. I centrum för alla spekulationer står inte oväntat tränaren José Mourinho. Precis som i Chelsea och Inter så har han valt sin retorik "alla mot oss" även i Real Madrid och det har, inte helt oväntat, passat sämre i Real. Även om man inte har samma regionala identitet som Barcelona så är Real Madrid också en storklubb med en egen stark identitet, en klubb där många stora spelare varit kulturbärare. Även i Real beter man sig enligt vissa regler. Sånt har dock aldrig stått i José Mouinhos väg, men så har han inte varit huvudtränare i en så stark klubb tidigare. I Chelsea närde Mourinho klubben och vice versa. I "Pazza Inter" behövdes Mourinhos karisma och fotbollskunskap - även om det ofrånkomligen skar sig med pressen i ett land där ömsesidig respekt väger tungt.
 
Men José Mourinho har alltid varit ämnad en klubb som Real Madrid och när han kom dit så var det för att slå Barcelona på fingrarna både i ligan och i Champions League. Det har väl gått sådär även om Real vann ligan i våras. Men i den kungliga huvudstadsklubben så räknas alltid titlar högst och Spaniens förbundskapten Vincente Del Bosque kan intyga att det inte alltid räcker ens med den ena av ligan och Champions för att överleva på tränarbänken i den klubben. Men det är framför allt Mourinhos sätt att vara, hans retorik med honom själv i fokus, som nu håller på att bli hans tunga fall. Det är ju en etablerad sanning att Mourinho når som mest framgångar under sin andra säsong i klubben. Det är "lika sant" att folk sedan tröttnar på hans stil. Att det skett i Real Madrid är tydligt. Media tröttnade tidigt, i takt med att Mourinho sågar sina stjärnspelare både internt och offentligt så kommer mer och mer i tidningarna och starka spelare som tagit ställning för sina kamrater som Sergio Ramos och Iker Casillas (bänkad för första gången på tio år i helgen) har straffats. Mourinho för också en maktkamp mot president Florentino Perez, som blev chockad när han fick reda på Casillas petning i en tv-intervju. Den maktkampen kommer Mourinho dock ofrånkomligen att förlora, precis som han gjorde med Roman Abramovitj i Chelsea. Det är mer en tidsfråga. Senast till sommaren lämnar Mourinho Madrid, tror jag. Den mest intressanta frågan är vart han ska ta vägen?
 
Klubbar med starkt identitet går bort
För några år sedan hade jag sagt Manchester United när Sir Alex Ferguson tackar för sig. Eller jag sa det också. Men i takt med Mourinhos sätt att vara så känns inte längre United aktuellt faktiskt - trots att Ferguson själv håller portugisen som en vän. Mourinho passar helt enkelt inte in i en klubb där klubbidentiteten är för stark, där den står för ett sätt att vara och där ingen spelare (eller tränare för den delen) får växa sitt eget ego större än klubbens bästa. I United är filosofin viktig, liksom i Barcelona. Därför konstaterade jag också för snart ett och ett halvt år sedan att Pep Guardiola är Fergusons givne ersättare i United i framtiden - om bara tidpunkten stämmer för båda. En tränare som tror på en filosofi (han kallades ju inte filosofen av Zlatan för inte). José Mourinho har ingen filosofi utom tron på sin egen storhet och att han alltid gör rätt. För någon månad sedan uttalade sig också en av Uniteds viktigaste klubbledare, Sir Bobby Charlton, om Mourinho och United och konstaterade krasst att portugisen, alla sina framgångar och titlar till trots, inte passade in i Uniteds sätt att vara som klubb, det arv som stora tränare som Sir Matt Busby och Sir Alex Ferguson byggt upp och odlat.
 
För mig är Manchester United inte längre aktuellt för Mourinho. I Chelsea får han kämpa mot Abramovitj igen. I City vill inte de arabiska ägarna från Abu Dhabi ha den typen av "problem" kring klubben, i Arsenal har man också ett tryggare, wengeriskt sätt, Barcelona skulle aldrig ens tänka tanken, liksom Milan och Juventus som båda är klubbar med stark egen identitet. Det lämnar större klubbar som jagar snabb framgång som Paris SG, Inter och i viss mån Liverpool som framtida arbetsgivare för Mourinho.
Det väcker också intressanta frågeställningar som:
Är Mourinho beredd att förändra sitt sätt att vara?
Och kan han då fortfarande skapa samma typ av framgång?
Att döma av Mourinhos uttalanden genom åren så lär han inte förändra sig i första taget.

Lottningen kan bli en mardröm för England

Publicerad 2012-12-20 19:55:00 i Champions League, Europa League, Fotboll,

Champions Leagues åttondelsfinaler är lottade och mycket pekar på att Englands problem i Europacupspelet fortsätter.
Inte bara för att Real Madrid och Bayern München väntar United och Arsenal.
England riskerar att tappa på Uefas ranking kommande år vilket kan kosta Europacuplatser i framtiden.
 
Svt gjorde en "granskning" av de bästa fotbollsländernas höst i Europacuperna som presenterades i går. Bortsett från att man hade räknat ut de enskilda ländernas lags poängpott så var det dock inget nytt. Det andra hade jag redan läst här för två veckor sedan. Svt missade också den viktigaste poängen. Den som handlar om Uefa-poängen som i förlängningen avgör antalet platser varje land har i Champions League och Europa League. Uefa-rankingen baseras på de senaste fem säsongernas resultat som räknas samma till en total poängpott, men för varje säsong så ersätter den senaste säsongen den äldsta i uträkningen. Det är också därför som England bör vara oroat nu. Bara Ukraina (16,625) skrapade ihop mer poäng säsongen 2008/09 än England (15,00) och det betyder att England är sårbart när den här säsongen ersätter den. I fjol åkte ju både Manchester United och Manchester City ut redan i gruppspelet i CL och floppade även i "tröstturneringen" Europa League. Då räddades Englands poäng av att Chelsea överraskande vann Champions. I år har redan Chelsea (spelar vidare i EL) och City (utslagna) kraschat ut i gruppspelet och England har således bara sex av sju deltagande lag kvar inför slutspelsrundorna. Tyskland är bara två totalpoäng efter England på rankingen och Italien, som inför den här säsongen tappade en CL-plats till just Tyskland, var fyra poäng sämre än England för fem säsonger sedan.
 
I korthet betyder det att England är i ganska stort behov av att Manchester United och Arsenal går långt i CL-slutspelet, för poängens skull, för att konkurrerande nationer inte ska ta in för mycket. Tyskland kommer med stor sannolikhet gå upp som Europas näst bästa nation och knuffa ner England den här säsongen. Tyskland har ju som bekant samtliga sina sju Europacuplag kvar i spel. Fyran Italien är det främsta hotet mot England i dag (och lite överraskande Portugal) och även om Serie A har tappat och Milan drog omöjliga(?) Barcelona i sin åttondelsfinal i CL så kommer säkert Juventus nå minst semifinal samtidigt som Lazio, Napoli och Inter går en bra bit i EL. Italien har också stor chans att ta in rejält på England de kommande säsongerna eftersom England har ännu mer poäng från säsongerna 2009/10 och 2010/11 som försvinner de kommande säsongerna. Det är bara att klicka vidare på länken för kommande år för att se hur poängen fördelas när säsongerna försvinner.

Det finns alltså fog för oro när United ställs mot Real Madrid (som bara har CL kvar att spela för) och Arsenal mot Bayern München (överlägsna i Bundesliga). Det är två motstånd som man måste ha respekt för varje säsong oavsett hur deras manskap ser ut. Just nu har båda lagen starka elvor och bänkar och kan mycket väl mötas i en final senare i vår. Därmed inte sagt att det är kört för United eller Arsenal, båda lagen har mycket kvalitet och Uniteds anfallspar Rooney/van Persie kan göra mål på alla lag, men det är en hel del bitar som måste falla på plats om de ska gå vinnande ur den här tuffa lottningen. Som Uniteds försvarsspel, som Arsenals ojämnhet i försvars- och anfallsspel. Engelsk fotboll behöver att gubbarna Ferguson och Wenger lyckas med det.
 
Även i Europa League fick de engelska lagen ganska tufft motstånd. Liverpool möter Zenit, Newcastle ställs mot Metalist Kharkiv, Chelsea fick Sparta Prag och Tottenham Lyon. Det är inte otänkbart att bara Chelsea överlever den omgången.
 
*   *   *
CL-lottningen gav som vanligt många fina möten redan i åttondelsfinalerna. Det är på gott och ont. Det bästa vill man ju ofta ha kvar till slutet.

*   *   *
Paris SG fick en av de bästa lottningarna när man drog Valencia. Med tanke på vad det kunde blivit för Zlatan Ibrahimovic & Co så får de vara riktigt nöjda med. Även om Valencia är ett slugt motstånd i Europa. Lite Spaniens Lyon.
 

Rexhepi - en miss av HBK

Publicerad 2012-12-15 18:05:00 i Allsvenskan, Halmstads BK,

Talangfulle mittfältaren Ardian Rexhepi lämnar HBK.
Missnöjd med bristen på speltid.
Jag förstår honom.
Frågan är bara vad som gick fel när HBK tappar en av sina mest talangfulla spelare.
 
2011 gjorde lille (170 cm plus ett rejält hårkrull) Ardian Rexhepi fem inhopp i Allsvenskan och man såg direkt att det fanns talang i mittfältaren. Talang är förvisso ett brett ord, men i Rexhepis fall så stod han snabbt ut i mina ögon som en spelare som faktiskt skulle kunna utvecklas till en spelare för HBK:s A-lag. Hans snabbhet och teknik är bra, han är rörlig och han är en poängspelare.
 
Men trots en bra försäsong med flera poäng och mål så har Rexhepi ställts utanför HBK:s trupp nästan hela säsongen i Superettan och har inte ens fått göra ett enda inhopp i serien under säsongen.
Trots det fick han inte bli utlånad i somras - och det tog jag som ett tecken på att HBK ville använda sig av mittfältaren i Superettan. Så blev det inte.
Hade HBK haft 18 man som var bättre hade jag förstått det bättre, men vare sig Joakim Wrele, Anton Tideman eller Oliver Silverholt för att ta några exempel har samma potential att blomma ut till elitspelare som den jag ser hos Rexhepi. Kvalitetsmässigt borde Rexhepi till och med ha fått ihop någon startplats i år i Superettan.
Jag har till exempel svårt att se Wrele blomma ut till en elitspelare om han inte börjar ta för sig snart. Och kommer han göra det i Allsvenskan när han inte vågat/kunnat i Superettan? Tveksamt. Rexhepi har alltid tagit för sig på planen när jag sett honom spela.
Har det skurit sig med tränare Jens Gustafsson? Har Rexhepi varit för lat på träningarna? Jag vet ärligt talat inte anledningen.
Men det är olyckligt att det har blivit som det blivit när en missnöjd Ardian Rexhepi nu lämnar HBK i stället för att blomma ut i den förening där det borde finnas plats för en halländsk fotbollstalang av hans kaliber.

Duon är ett bra tränarval

Publicerad 2012-12-15 17:41:00 i GIF Sundsvall, Superettan,

Joel Cedergren och Roger Franzén får delat ledarskap i GIF Sundsvall nästa år.
Kritikerna gnäller - som väntat - om att det inte är någon riktig förändring eftersom båda var med under Sören Åkebys managerskap.
Men då har man dålig koll. Det här är ett spännande och bra val.
 
Direkt efter att Sören Åkeby fick sparken skrev jag på Twitter att det bästa för GIF Sundsvall var att satsa på ett delat ledarskap med Joel Cedergren och Roger Franzén. Båda assisterande tränare till Sören Åkeby under det till slut misslyckade 2012. Och visst blev det så.
Jag skrev det eftersom alla som är lite insatta i hur fotboll fungerar inser att det inte hade varit ekonomiskt hållbart att sparka tre tränare samtidigt när ekonomin inte ens är speciellt bra i GIF Sundsvall.
Men framför allt för att jag tror på den tränarlösningen - och för att jag visste sedan länge att GIF Sundsvall också gör det. Joel Cedergren har länge varit en tränarnamn som klubben trott på som huvudtränare i framtiden.
 
Jag fick förstås mothugg (det väntade jag mig), där kritikerna menade att det var att fortsätta på det ledarskap och den fotboll som Sören Åkeby stått för eftersom båda ingick i ledarstaben i år. Det som bevisligen inte föll tillräckligt väl ut i Allsvenskan.
Men då är man inte insatt.
Hade de stått för samma saker så hade det varit ett felval, men "Frasse" och Joel ingick i ledarstaben för att de inte gjorde det. De som läste min stora intervju med tränarna från träningslägret på Cypern i mars vet det - liksom att båda gått i Åkebys fotspår den här säsongen. Managern har bestämt, de assisterande har fyllt sina roller. Till exempel så hade Franzén hand om försvarsspelet, men det betydde ju bara att han organiserade defensiven utifrån Åkebys önskemål och ansvarade för den typen av träning. Inte att GIF spelade försvarsspel enligt Franzéns sätt att se på det. Jag vet detta eftersom jag har diskuterat bland annat försvarsupplägget med "Frasse" mot Gefle där GIF inte försvarade sig som både han och jag tyckte var det bästa sättet.
 
Räkna med rakare fotboll - och kanske två forwards
Det blir annorlunda när "Frasse" och Joel nu tar hand om taktpinnen. Båda står för en rakare typ av fotboll än den Åkeby har propagerat för. Jag förväntar mig också att GIF kommer testa två forwards till nästa säsong. Deras ledarskap är också mycket mer personligt och både "Frasse" och Joel är populära bland spelarna.
Jag tycker att GIF Sundsvall har valt rätt väg. Det är en tränarduo som kommer jobba hårt även med de små detaljerna. Sen är det ändå mycket som ska falla på plats för att GIF Sundsvall ska ta sig tillbaka till Allsvenskan direkt. Det finns flera frågetecken kring truppen där Skúlason och Holster kommer flytta till slut eftersom båda är för bra för Superettan. Man tappar dock onödigt lätt Fredric Jonson från backlinjen efter klubbens slapphet med att förnya kontrakt. Det gäller att värva smart och hungrigt för klubben.
Att man vill ha Eric Larsson från Gefle har jag vetat länge (Urban Hagblom är nämligen speciellt förtjust i duktige Larsson vars inläggsfot är riktigt bra). Det kommer Johan Eklund särskilt att uppskatta.

Magiska Messi

Publicerad 2012-12-10 22:31:49 i FC Barcelona, Fotboll, Messi,

 
Rekord är till för att slås brukar man säga.
Leo Messi har onekligen tagit fasta på det i sin unga karriär.
I helgen slog han Gerd Müllers 40 år gamla rekord på antal mål under ett kalenderår.
Och året är inte slut än ...
 
1972 gjorde den tyske målmaskinen Gerd Müller 85 mål, i ligan, cupen, Europacupen, med landslaget och i en träningsturnering som bara levde just det året.
Den fantastiska noteringen har stått sig i 40 år.
I helgen både tangerade Leo Messi det och slog det därefter med två nya mål.
Den lille argentinaren är uppe i sanslösa 86 mål - och då är året inte slut än. Vad talar egentligen för att Messi inte hinner nå 90 mål? Det verkar ju bara vara han själv som sätter gränserna för vad som är möjligt numera.
 
Messis 2012 i siffror
Messis 2012 kan sammanfattas med 56 mål på 36 ligamatcher, tre mål på sju cupmatcher, 13 mål på tolv matacher i Champions League och två mål på lika många matcher i Spanska supercupen för FC Barcelona samt tolv mål på nio landskamper för Argentina.
Att Leo Messi är bäst i världen råder nog ingen tvekan. Han är så bra att han själv känner sig manad att kampanja i elfte timmen för lagkamraten Andres Iniesta inför Guldbollen-utdelningen där Messi kan vinna sin fjärde raka.
 
Landslaget är Messis utveckling
Det intressanta med 2012 är att Messi har gjort ungefär en tredjedel av alla sin landslagsmål för Argentina i år. Det är intressant eftersom Messi tidigare har haft svårt att leverera och vara den fixstjärna som hela Argentina ska luta sig mot när landslaget spelar. Ska man leta steg och utveckling för en spelare som närmast är komplett och totalt dominant är det stegen Messi tar i och med landslaget som är det intressanta.
Messi kommer av allt att döma inte spela för någon annan klubb i Europa under sin karriär - om inte Barcelona på grund av dålig ekonomi känner sig tvingat att sälja. I så fall har han också redan vunnit allt han kan vinna på klubblagsnivå.
Landslaget är, som de flesta vet, en annan femma. Där väntar nationen på Messis genombrott (som kan ha kommit i år) eftersom längtan efter ett nytt VM-guld är enorm. Likaså lär det vara Messis största mål de kommande åren. För hur fantastiska rekorden är som han slår - kanske slås de aldrig om inte av honom själv - så handlar det inte om rekord utan titlar. Och där måste den störste vinna den största för att bli krönt som den bäste genom alla tider.
Men det är å andra sidan skönt att det finns hinder även för en sån som Lionel Messi även ett år som 2012.

En seger som kan definiera resten av säsongen

Publicerad 2012-12-10 01:37:46 i Premier League,

Det var en seger för derbykrossen och den förlorade ligatiteln i fjol.
Det var en prestigeseger för Sir Alex Ferguson när Robin van Persie avgjorde.
Framför allt var det en seger som kan definiera resten av en hittills ganska svajig säsong för serieledande Manchester United.
 
Ibland är tre poäng värda så mycket mer än bara tre poäng. Manchester Uniteds 3-2-seger i derbyt på Etihad mot grannen City, som i fjol sprang förbi United på hemmaplan, var definitivt en sådan.
Hela veckans försnack hade handlat om Citys 6-1-seger på OId Trafford i fjol, om Citys sent vunna ligatitel, om Uniteds uppenbara försvarsproblem i höst. Roberto Mancini kastade in en brasklapp om Citys måltorka hos sina forwards också, det pratades lite om Citys uttåg ur Champions League, men det var ändå tydligt vilket lag som hade mest att vinna i dagens derby. Manchester United - eftersom de inte skulle må speciellt bra alls av en ny påminnelse om deras egen dödlighet.
 
Taktiken var avgörande
I fjol försökte United ånga på och trycka tillbaka City, vilket straffade sig i ligan dubbelt. Den här gången valde därför Sir Alex Ferguson en defensiv uppställning (4-4-1-1) för att skära av Citys offensiv, Wayne Rooney dubblerade som defensiv forward och United satsade på omställningar via kanterna. Mer eller mindre det spel som United varit så lyckosamma med i Europacupspelet fram tills i fjol och som man använt framgångsrikt bland annat borta mot Arsenal ett par gånger tidigare säsonger. Ett riktigt val. City tilläts dominera bollinnehavet, men bortsett från ett bortkastat volleyläge för Mario Balotelli och ett svagt avslut från Sergio Agüero i bra läge så skapade inte City speciellt mycket i första halvlek. Inte United heller, men det man skapade var desto farligare. Två snabba anfall gav två mål av derbymaestron Wayne Rooney (uppe i tio derbymål nu - och 151 i Premier League). Han satte 1-0 invid första stolpen efter en snabb omställning på vänsterkanten där Robin van Persie bröstade ner en boll till Ashley Young som hittade Rooney. Vid 2-0 överbelastade United högerkanten med Valencia och Rafael och när Gareth Barry släppte sin mittfältsposition för att ge Gael Clichy det understöd som David Silva borde gett så fick Rooney fritt fram i straffområdet och kunde utöka ledningen när Silva inte förstod att det var hans markering att ta över.
Rooney, som har fått kritik för att han gör få mål i höst, har knappt någon överman i världen när han jobbar över så stora ytor som i derbyt.
 
City tryckte på för en tidig reducering i andra halvlek och en misslyckad Balotelli byttes ut tidigt till förmån för Carlos Tevez, men det var United som gjorde även det tredje målet. van Persie vände upp och skruvade ett vackert högerskott i stolpen och Young slog in 3-0 på returen. Målet dömdes dock felaktigt bort för offside och City reducerade i anfallet efter. Där såg matchen ut att glida ur Uniteds händer. Citys förmåga att trycka tillbaka motståndarna och vända underlägen är enorm i ligaspelet (det såg vi inte minst i vårens ligarace). City tog också över totalt sista 20 och Zabaletas kvittering till 2-2 med fem minuter kvar var väntad. Det låg en ny City-seger i luften när en trött(?) Clichy slarvade med bollen utanför eget straffområde, tappade den till Welbeck och tvingades orsaka en frispark på övertid. En frispark som Robin van Persie skruvade in via stolpen och Nasris ben när fransmannen gömde sig i muren.
Det går att diskutera rättvisan i det sena segermålet, men den som bara tittar på Citys bollinnehav gör fel. Det var den matchbild som United valde att spela på, City ägde bara matchen på riktigt under de sista 20 minuterna - och United gjorde trots allt det tredje målet två gånger.
 
Prestigeseger - på flera vis
Det här var en derbymatch där en seger hade betytt massor oavsett vilket lag som hade tagit den. City behövde luft under vingarna efter CL-misslyckandet. United behövde få visa för sig själva framför allt att man kan försvara sig som i fornstora dagar - och att man kunde hota City på bortaplan i ligaspelet. Det var United som lyckades. City förlorade en hemmamatch för första gången på två säsonger i ligan och United drog ifrån i toppstriden (sex poäng före City, tio för Chelsea) trots att man inte har spelat på topp vid speciellt många tillfällen i höst. Nu har man fått tillbaka flera viktiga försvarsspelare som Jones, Smalling och snart Vidic samtidigt som man bevisat för sig att man kan täppa till defensivt (ja, trots två insläppta). Det skulle förvåna mig om inte United kommer gå starkt en längre period nu tack vare den här segern.
 
Värt att notera är också att Manchester United nu har slagit såväl City som Chelsea, Liverpool och Arsenal i höst. De tre förstnämnda har man slagit på bortaplan under samma säsong för första gången sedan 1913/14 i högstaligan enligt statistiksidan OptaJoe på Twitter.
 
För Sir Alex Ferguson var det något av en dubbel prestigeseger. Inte nog med tre viktiga poäng, segerskytten Robin van Persie valde ju som bekant United framför sedelbuntarna i City i somras och Mancini erkände ju redan inför matchen hur mycket det fortfarande sved hos honom. Derbymålet var ytterligare ett bevis på vilken toppspelare som United värvade från Arseanl. van Persie har gjort succé med elva ligamål, han har redan gjort mål mot samtliga Uniteds största rivaler på en enda höst (City, Chelsea, Liverpool och Arsenal) men framför allt har United fått in en spelare som levererar kvalitet i nästan allt han gör, från rörelsemönster till målskytte och bolltouch. Titta bara på nedbröstningen till Young som föregick 1-0, eller skottet som gick stolpe ut och borde lett till 3-0 då de flesta nog förväntade sig en passning. När holländaren jublade över 3-2-målet tillsammans med sina lagkamrater var det också något som sa mig att det var just den känslan som van Persie fastnat för hos United och som fick honom att välja United före City och Arsenal i somras. Men det är vad jag tror.
 
City kommer även fortsättningsvis vara det stora hotet mot United den här säsongen - och det blir intressant att se hur laget hanterar att hemmasviten bröts i derbyt. Känner man sig sårbara eller kommer man trivas med att få jaga lite igen? Jag tror på det sistnämnda. Men det är viktigt att få igång David Silva och Sergio Agüero igen. De två är och förblir nycklarna i Citys offensiv.
 
Mancinis framtid
Det spekuleras förstås än mer om Roberto Mancinis framtid som tränare i City efter derbyförlusten, men jag har svårt att tro att Citys ägare kommer att sparka italienaren under säsongen. Likaså har jag svårt att se att Mancini får fortsätta även nästa säsong om man inte vinner ligan igen. Italienaren, som själv var ett spelgeni som spelare, har bevisligen svårt att kontrollera sin trupp (lex Tevez och Balotelli) och ser inte alls självklar ut i sin roll på bänken. På så vis är det lite samma visa som i Inter där Mancini till slut fick sparken trots ligatitlar på rad, men också flera säsonger med misslyckanden i Europacupspelet.
 
Först lär dock en annan italienare ryka. Mario Balotelli gjorde inte Mancini speciellt glad i den här matchen heller och medan jag försöker förstå hur en så talangfull spelare kan kasta bort sin karriär på att gå runt och vara småsur på allt och alla så blir jag mer och mer övertygad om att Balotelli säljs så fort någon klubb är villig att chansa med Super-Mario. Det är synd för Balotelli har potential större än de flesta, men för många inre demoner för att vi ska få se hur bra han faktiskt kan bli. Att han tagit sig så här långt är tack vare hans talang. Tänk om han fick ordning på huvudet också ...
 

Celtics avancemang viktigaste segern

Publicerad 2012-12-07 17:31:00 i Champions League,

Tyskland tog hem tre förstaplatser.
Men den viktigaste platsen tog en tvåa.
Celtic visade att skotsk fotboll lever i allra högst grad - trots rivalen Rangers degradering.
 
Har ett lands klubblagsfotboll så desperat varit i behov av ett positivt besked förut? Efter Glasgow Rangers konkurs och omstart i division III har skotska Premier League tappat mycket av den lyskraft som fanns i rivaliteten mellan de två Glasgow-klubbarna Rangers och Celtic.
Ett tecken på det var ju att det skotska tv-avtalet, som var färdigförhandlat och bara skulle förlängas ytterligare fem år, i stället revs upp.
Ligatiteln kan den här säsongen bara hamna hos Celtic och det är klart att det vare sig skapar hälsosam konkurrens eller ett brinnande intresse.
Därför är Celtics CL-framgångar extra betydelsefulla. Inte bara för att man som första skotska lag sedan det nya CL-formatet infördes har tagit sig vidare till utslagsrundorna. Utan för att man har visat att man har kunnat hävda sig till och med mot Barcelona.
Celtic är CL:s största vinnare - så här långt. Och i utslagsrundorna blir varje ny omgång en ny framgång.
 
Tyskland tar in på England
Annars var det ju Bundesliga som dominerade den här höstens spel i CL. Dortmund gjorde det jag trodde om dem redan i fjol (då underpresterade de) och tog hem "dödens grupp" före Real Madrid och man skickade till och med ut engelska mästarlaget Manchester City helt ur Europacupspelet med en 1-0-seger i den sista omgången.
Dessutom vann Schalke 04 sin grupp före Arsenal och Bayern München, mer väntat, vann sin grupp före Valencia på samma poäng.
Det är intressant ur ett annat perspektiv också eftersom England tappar rejält med poäng till Uefa-rankingen (räknas över fem år) i och med att både Chelsea och Manchester City slogs ut redan i gruppspelet. För Bundesliga på frammarsch betyder det att man tar in på PL som i dagsläget ligger tvåa, platsen före Bundesliga - och har stora möjligheter att gå om nästa säsong eftersom man slipper räkna in ett svagt 2008/09 då.
För Premier League är det ett stort bakslag att de regerande CL-mästarna och ligamästarna båda har åkt ut redan i gruppspelet. Även om vi vet att framgångar i CL ofta kommer och går så måste båda klubbarna på allvar fundera över hur det kunde gå så snett. Även om i Chelseas fall så finns en enkel förklaring i att man saknat Frank Lampard och John Terry i de flesta matcherna.
 
Skrällgänget, vi får kalla CL-debutanten Malaga för det - sålde stjärnan Santi Cazorla i somras - men vann sin grupp före Milan och har alla chanser att fortsätta skrälla i CL-slutspelet. Enligt Footballfacts101 kan spanjorerna bara lottas mot Porto, Arsenal, Shakhtar Donetsk, Celtic eller Galatasaray. Malaga har en bra chans att gå vidare mot samtliga av de motstånden.
 
Drömfinalen är ...
Tittar man på favoriterna - efter gruppspelet och innan lottningen - så står ett par lag ut inför slutrundorna till våren. Jag ser fyra lag som kan vinna, möjligen sex. De fyra är Barcelona, Real Madrid, Dortmund och Juventus. Eventuellt kan Bayern München och Manchester United hota också, men båda lagen ser för svajiga ut försvarsmässigt i dagsläget.
En drömfinal i mina ögon hade varit Barcelona-Dortmund, men Juventus ser oerhört stabilt och homogent ut. Italienarna kan göra livet jobbigt för vilket motstånd som helst.
Paris SG och Zlatan? De kan ta sig till kvartsfinal med en bra lottning, men längre håller inte det laget. Det är för på många platser i laget och flera "stjärnor" som Pastore och Menez behöver höja sig rejält.
Den 20 december lottas åttondelsfinalerna.

2012 års julkalender - City style

Publicerad 2012-12-04 18:40:00 i Jul, Premier League,

Visst kan en julkalender vara kul.
Det är i alla fall svårt att inte tycka det när Manchester City räknar ner inför julen.
På sitt eget vis.
 
 
Del 1 - Mario Balotelli i huvudrollen.
 
 
 
Del 2 - Aleksandar Kolarov bjuder på en klassiker.
 
 
 
Del 3 - Micah Richards som tomte.
 
 
 
Del 4 - David Silva prövar engelska julkakor.

Arsenal - ett lag i kris eller?

Publicerad 2012-12-04 18:27:51 i Fotboll, Premier League,

Nätt och jämnt på övre halvan i Premier League.
Utan en titel sedan FA-cupvinsten 2005.
Arsenal går igenom sin mörkaste tid under Arsene Wengers ledning.
Vet fortfarande fransmannen vad han gör?
 
Arsene Wenger, tidigare orörlig som manager i Arsenal, får numera allt oftare höra ramsan "You don't know what you're doing!" när resultaten går emot.
Och det gör dem även under inledningen av den här säsongen.
Arsenal ligger i dagsläget tia i ligan efter tunga 0-2 hemma mot begåvade, men ojämna Swansea i helgen. Efter en tredjedel av säsongen ligger man förvisso före både Liverpool och Newcastle i tabellen, men har 15 poäng upp till serieledande Manchester United. Bortsett från 5-2-segern i derbyt mot Tottenham så talas det allt oftare och högre om kris i Arsenal och fler och fler vill byta ut Arsene Wenger, managern som gjort så mycket för klubben sedan han tog över 1996, men som också - åtminstone utåt sett - valt att sälja sina bästa spelare de senaste somrarna när de inte förlängt sina kontrakt utan att ersätta dem. Dessutom till konkurrerande klubbar som Manchester City och United.
 
Krisen - förbrukat förtroende
Tabellmässigt är förstås en tiondeplats en rejäl missräkning, likaså att ligga efter lag som Stoke, West Bromwich, Swansea och Londonlagen Tottenham och West Ham, men sportsligt är det ingen kris som jag ser det. Det skiljer trots allt bara fem poäng upp till storsatsande Chelsea på tredjeplatsen. Champions League-spel - det Wenger lite provocerande, men också förståeligt kallat en trofé - är väl inom räckhåll. Jag förväntade mig inte heller att Arsenal skulle ha något med ligatiteln att göra den här säsongen, inte efter att man sålt Robin van Persie till Manchester United, som tillsammans med Chelsea och City sett så mycket starkare ut. En fjärdeplats är en realistisk målsättning för detta Arsenal och den har man alla chanser att ta.
Likaså är man vidare i Champions League, slutspel väntar på andra sidan nyår och det kan till exempel inte Manchester City skryta med i år heller. Wenger säger också inför slutrundan i CL att han inte skulle byta ut Arsenals slutspelsplats mot Citys andraplats i ligan.
 
Krisen som jag ser det handlar om förtroende. Eller förbrukat förtroende, för Wenger och klubbens filosofi. Den som tidigare var orubblig är numera kraftigt ifrågasatt och det känns rätt självförvållat. Arsene Wenger liknas vid en bankman som håller hårt i pengarna och mer hoppas fynda när han väl handlar än att han faktiskt söker spelare som kan kliva in, leverera och göra laget bättre likt United, City och Chelsea gör. En filosofi där en storklubb som Arsenal väljer att hålla ner övergångssummor och löner är förstås lovvärt, men också svårförklarligt inför fansen som betalar ligans högsta biljettpriser och som förväntar sig att få se framgångar. I mina ögon så närmar sig Wenger en brytpunkt där han måste välja: visa att han är beredd att ta stora spelare till Emirates för att utmana om titlar och inte bara placeringar eller hålla fast vid filosofin som kommer kosta honom jobbet till slut.
 
Anledning till oro - och hopp
Arsenal är just nu nämligen det tydligaste exemplet på hur mycket jämnare Premier League har blivit. Inget av storlagen går längre säkra vare sig hemma eller borta, det finns inga givna segrar och allra farligast till ligger de topplag som fortfarande tror att deras topp-plats kommer per automatik. Med försäljningarna av klubbens toppspelare har Wenger signalerat för alla andra att Arsenal tappat i lyskraft. Det finns fog för rejäl oro för alla kring Arsenal - men också hopp.
Som jag ser det så har Arsenal en bra trupp, framför allt är mittfältet med Mikel Arteta, Jack Wilshere och Santi Cazorla ett toppmittfält, men man saknar matchvinnare och får lida mycket av de egna misstagen. Det kan Wenger dock ändra på i januarifönstret där han närmast är tvungen att spendera pengar för att Arsenal ska bli ett topp fyra-lag i vår också. Rätt spelarköp, som till exempel Napolis skyttekung Edinson Cavani vars agent bekräftat Arsenals intresse, skulle göra Arsenal till ett CL-lag igen och övertyga misströstande fans - liksom spelare som Theo Walcott - att Arsenal vill vara ett topplag som utmanar om titlar. Klaas-Jan Huntelaar som Arsenal också ryktas vara intresserad av är jag mer skeptisk till. Holländaren har förvisso öst in mål i Bundesliga för Schalke, men också misslyckats rejält i Real Madrid och Milan. Arsene Wenger behöver välja rätt och inse att kvalitet också kostar emellanåt.
Kris eller inte, den här vintern och säsongen är oerhört viktig för Arsenal och Arsene Wenger.

Platsade inte i GIF:s J-lag - klar för Malmö FF

Publicerad 2012-12-03 15:58:43 i Allsvenskan, Fotboll, GIF Sundsvall,

I fjol platsade han inte i GIF Sundsvalls juniorlag.
Nu är Petter Thelin klar för Malmö FF och kan debutera i Allsvenskan nästa år.
Det har gått snabbt för Kramfors 17-årige anfallstalang.
 
I början av september kunde jag berätta i Sundsvalls Tidning att GIF Sundsvall ville värva målskytten Petter Thelin som gjort stor succé i division III mellersta Norrland den här säsongen.
Även AIK var då intresserade, den storväxte anfallaren provspelade med deras U21-lag, och några veckor senare kom även Malmö FF in i bilden.
Valet föll till slut på MFF. Thelin skrev på ett treårskontrakt i slutet av oktober med Skåneklubben efter att ha avslutat säsongen i trean på 25 mål på 20 matcher.
- Malmö FF har fantastiska förutsättningar och man hör bara gott om klubben när man pratar med folk ute ifrån, just gällande hur de tar hand om ungdomar, sade Thelin till MFF:s hemsida i samband med att övergången blev klar.
 
MFF hoppas att de har hittat en blivande allsvensk målskytt av rang. Själv säger han att han har en spelstil som påminner om en viss Mathias Ranegie. Jag har dock inte sett Thelin in action så jag kan inte säga hur bra han är eller kan bli. Men det som är lite extra intressant i sammanhanget är att GIF Sundsvall, som verkligen ville ha Petter Thelin i A-laget nästa säsong, faktiskt hade honom i föreningen redan i fjol. Anfallaren anslöt då till GIF:s juniorlag, men trivdes inte riktigt och hade enligt uppgift svårt att ta en plats i GIF:s J-lag.
Lite drygt två säsonger senare är han alltså klar för storklubben Malmö FF.
Det kan man kalla utveckling.

Om

Min profilbild

Fredrik Jonsson

Sportreporter och fotbollskrönikör för Kvällsposten/Expressen. Tidigare mångårig sportreporter med fotbollsansvar på Sundsvalls Tidning. Jag har bevakat A-landslaget och Allsvenskan/Superettan i många år. Jag har även arbetat på Sportbladet och Smålandsposten, samt bott och studerat i Milano, Italien i nästan ett år. Skriver här initierat om fotboll och tennis. Följ mig även på twitter: Frejon81.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela