Kickoff

Drömmen som är en tidsfråga

Publicerad 2012-11-24 18:29:00 i Fotboll, Serie A,

 
Om Pep Guardiola är en dröm som Milantränare är Marco van Basten något liknande.
Med ett stort undantag.
I van Bastens fall är det bara en tidsfråga innan "drömmen" blir verklighet.
 
För 20 år sedan visade en spelare skillnaden mellan de bästa i Europa och de bästa i Sverige. IFK Göteborg åkte till San Siro för bortamatch i Champions Leagues gruppspel mot italienska giganterna AC Milan. De åkte därifrån med 0-4 i baken efter en rejäl lektion, en lektion där magistern var en holländsk storstjärna som är en av tidernas bästa målskyttar. Marco van Basten gjorde samtliga fyra mål i den där matchen, varav en på en vacker cykelspark. Thomas Ravelli hade all anledning att slå ut med armarna och se så uppgiven ut som bara han kunde göra efter insläppta mål. När Milan möter Juventus i morgon i mötet mellan de två senaste säsongernas italienska mästarklubbar så är det exakt 20 år sedan van Basten gjorde sina fyra mål mot IFK Göteborg - och han är därför hedersgäst på San Siro.
 
Kommer träna Milan när han är redo
För Milans prövade tränare Max Allegri är det ännu en tung skugga som faller över honom i morgon. Det är knappast någon hemlighet att Milan ser sig om efter en ny tränare. Allegri basar på lånad tid. Silvio Berlusconi pratar öppet om att han vill försöka locka eftertraktade Pep Guardiola till klubben - och jag skulle tippa på att Milan är precis den typen av klubb med stor historia och tradition som Guardiola gärna ser hos sin näste arbetsgivare när han är redo att ta ett nytt tränaruppdrag. Men Guardiola är en dröm än så länge. Enligt Silvio Berlusconi vill man ha honom som tränare nästa säsong, men Manchester City ska ligga bäst till (enligt Football Italia). Marco van Basten är mer än så eftersom alla milanista mer än gärna vill se holländaren basa över klubben precis som han en gång i tiden öste in mål i lagets anfall. Marco van Basten spelade bara för två klubbar i karriären, Ajax och Milan, och gjorde 218 mål på 280 matcher för de båda klubbarna. Hans genomslag i Serie A var och är enormt. Det var ju inte för inte som Marco van Basten utsågs till Europas bäste tre gånger (1988, 1989, 1992) och världens bäste 1992. Hade det inte varit för alla skador (framför allt den ödesdigra som Marseilles råskinn Basile Boli orsakade) hade det varit fler matcher, mål och titlar med Milan för van Basten. Men här är det en tidsfråga. När känner sig Marco van Basten redo för sitt livs uppdrag? Han gör ingen hemlighet av att det är uppdraget med stort U, trots att han redan varit tränare för Ajax och förbundskapten för sitt Holland. Milan är något annat - och van Basten tänker inte ta jobbet innan han är fullt redo att klara av det. Den nuvarande Heerenveen-tränaren är inte där än - och det får Max Allegri vara glad för.
 
Il Faraones genombrott
Speciellt glad verkar Allegri dock inte vara inför stormötet när han får frågor om vem han tycker ska ersätta honom som tränare i Milan. Fullt förståeligt förstås, men Allegri och Milan skulle må väldigt bra av en seger mot Juventus. Det räcker att titta på tabellen där tolfteplacerade Milan har 15 poäng, 17 färre än serieledaren Juventus. Milan är som väntat redan borta från ligaguldet efter sommarens storstädning i truppen - och hade det inte varit för Stephan El Shaarawy så hade Milan legat ännu värre till. Il Faraone har dock tagit chansen att blomma ut rejält efter att Zlatan Ibrahimovic sålts och Alexandre Pato och Robinho mest gått skadade. El Shaarawy leder skytteligan i Serie A med tio mål och det är nu mer än i någon enskild match som pressen kommer vara på den unge anfallstalangen att kliva fram och visa vägen med sina mål. El Shaarawy har mycket som talar för att han ska bli en storstjärna. Han blandar lite delar av en trequartista som Kaká med målskyttens instinkt a la Sjevtjenko. Det kommer förstås behövas för ett fortfarande skadedrabbat Milan mot det Juventus som imponerar på alla fortfarande och som körde över Champions League-segrande Chelsea i veckan. Juventus har fått ihop ett så komplett lag att storstjärnorna mer är lagets hjärta i form av Vidal, Marchisio och Pirlo på mitten samt yttrarna Lichtsteiner, Caceres och Asamoah. Juventus spelar med sådan fart, sådan kraft, sådant självförtroende att man bara måste njuta av laget. Att man kommer vinna ligan igen tar jag för givet, det intressanta är att se hur långt La vecchia signora räcker i Europacupspelet.

Vad vill Abramovitj uppnå?

Publicerad 2012-11-21 18:01:00 i Champions League, Fotboll, Premier League,

 
Hur mycket var en historisk Champions League-triumf och en FA-cuptitel värd i tid?
Totalt 262 dagar eller 42 matcher.
Sedan fick även Roberto Di Matteo känna på Roman Abramovitjs sätt att styra sin klubb.
 
När engelska journalister twittrade ut att det dröjde mer än en timme innan Roberto Di Matteo kom till presskonferensen efter förlusten mot Juventus i går förstod man ju att något var på gång. Så fort Chelsea landat i London igen så fick också Roberto Di Matteo beskedet att han var sparkad.
Det är ett helt felaktigt beslut i mina ögon. Det Roberto Di Matteo gjort för Chelsea på endast 262 dagar är enastående. Han vände den negativa spiral som kom av Abramovitjs satsning på André Villas-Boas - och han räddade upp säsongen med den titel som den stenrike ryske oligarken helst av allt ville ha: Champions League.
Det var med ett lag som offrade allt i försvarsspelet. Men Roman Abramovitj har alltid velat vinna vackert också - och därför var sommarens satsning på Eden Hazard och Oscar ett steg mot att bli ett mer offensivt spelande lag.
Chelsea började också säsongen väldigt lovande, men när man bygger om ett spel kommer förr eller senare en svacka, framför allt i en så tuff liga som Premier League, och på slutet har Chelsea gått lite på tomgång.
Mycket tack vare en Fernando Torres helt ur form - och vi var nog många som förväntade oss att nästa drag från Abramovitj var att dumpa Torres för Falcao i januari. Så kan det fortfarande bli förstås.
Men att en redan lite missnöjd Roman Abramovitj inte skulle uppskatta 0-3-förlusten mot Juventus var ingen överraskning. Han som har sparkat tränare i parti och minut sedan han tog över Chelsea 2003 har inget tålamod med misstag eller dålig form. Även om man kan tycka att undantag borde finnas. Som i Di Matteos fall.
Att Chelsea på något vis skulle kunna bli en klubb med samma typ av mentalitet och stabilitet som Manchester United eller Arsenal verkar helt omöjligt under Abramovitjs styre. Sätter man det i perspektiv så har nämligen Roberto Di Matteo vunnit en titel mer (2) på 42 matcher eller 262 dagar än Arsene Wenger gjort de senaste sju åren med Arsenal (1).
 
Har spenderat nästan tio miljarder kronor
Men Abramovitj är en klubbägare som vill ha direkta resultat och hellre låter pengar och muskler tala än visar tålamod och långsiktigt tänkande. André Villas-Boas, som inte alls lyckades i Chelsea, fick 256 dagar på sig innan han fick sparken. Innan han var det Avram Grant som gick gå efter 247 dagar och Luiz Filipe Scolari efter bara 223. Totalt har åtta tränare nu kommit och gått under Abramovitjs era: Claudio Ranieri, José Mourinho, Avram Grant, Luiz Filipe Scolari, Guus Hiddink, Carlo Ancelotti, André Villas-Boas och Roberto Di Matteo. Den ende av dem som inte fått sparken av Abramovitj var Hiddink, som själv valde att inte stanna.
Under den här perioden har Abramovitj också spenderat mer pengar än någon annan klubb gjort på värvningar. Enligt sidan Transferleague.co.uk hela 687 miljoner pund, närmare tio miljarder kronor. Nästan dubbelt så mycket som Manchester United gjort under samma period och nästan tre gånger så mycket som Arsenal.
 
Pep tackade nej - Benitez ett felval
Därmed verkar han också anse sig ha rätten att sköta klubben efter tycke och smak, utan att ta hänsyn till att många Chelsea-supportrar verkar vilja ha kvar Di Matteo.
Föga förvånande har det första budet att ta över Chelsea gått till Pep Guardiola, som dock valt att tacka nej. Om Abramovitj hade haft ett förhands-ja från Guardiola hade jag kunnat förstå det här beslutet bättre, även om inte heller Pep hade fått den tid som han hade behövt för att bygga något varaktig över tid. Och just för Pep, fostrad i Barcelonas mentalitet, betyder det stödet nog en hel del.
Nu talar brittiska medier om Rafa Benitez i stället och det är en gåta för mig. Visst har Benitez meriter, två spanska ligatitlar med Valencia och en Champions League-seger med Liverpool, men han är inte samma tränare längre. Under den sista säsongen i Liverpool blev det tydligt att Benitez hade tappat tron på det han gjorde och utan övertygelse floppade han som väntat rejält i Inter. Rafa Benitez kan få till en kortvarig framgång i Chelsea (truppen är så stark), kanske kan han åter få igång Torres som i Liverpool, men jag tror inte att Benitez kommer bli ett lyckat val. Att sparka Roberto Di Matteo kan visa sig bli kostsamt - även på sikt. Å andra sidan så tänker inte Roman Abramovitj så långt ändå.

Resan är fortfarande lång

Publicerad 2012-11-19 19:49:00 i Allsvenskan, Fotboll, Halmstads BK,

 
 
För fjärde gången i rad tog sig Halmstads BK direkt tillbaka till Allsvenskan.
Man är där man hör hemma för att man har hittat tillbaka till sina rötter.
HBK har skapat förutsättningar för att bli ett bra allsvenskt lag igen, men resan är fortfarande lång.
 
1973, 1988, 1992 och 2012. HBK förlorade visserligen returen mot GIF Sundsvall på Norrporten Arena med 4-3, men det spelade mindre roll för de för dagen grön-svartklädda spelarna. För HBK lyckades ändå att ta sig tillbaka till Allsvenskan efter bara ett år i Superettan. Precis som de tre senaste gångerna som klubben trillat ner i näst högsta serien. Inför kvalet trodde jag inte att man skulle klara det, formen såg svagare ut än på hela säsongen, men man lyckades. Och 98 år gamla HBK är en förening som hör hemma i Allsvenskan.
 
Rätt karaktärer och värvningar
Det är till stor del tack vare den gruppdynamik som Jens Gustafsson byggt upp från grunden igen i HBK, med stor hjälp av idrottspsykologen Mikael Lörnstam. När HBK trillade ur Allsvenskan i fjol var inte degraderingen i sig det man kommer ihåg, utan sättet man föll ur på. För många spelare spelade för sig själva, tänkte på sig själv och inte på laget. Under alla år som jag har följt HBK (sedan 1984/85) så har jag aldrig sett en så dålig karaktär i laget. Så lite klubbkänsla hos dem som borde ha burit laget. I år var det - tvärtom. Jens Gustafsson fick ett halvår på sig att komma in i rollen som A-lagstränare i fjol och kunde redan då se vilka spelare som var värda att satsa på i Superettan, som ville spela för klubben och som var villiga att underordna sig den disciplin som Gustafsson kräver av sitt lag. Med nyckelvärvningar som islänningarna Gudjon Baldvinsson och Kristinn Steindorsson, som tunge Mikael Boman, som teknikern Antonio Rojas och lånet Kristoffer Fagercrantz har HBK fått ordning på spelet framför den solida backlinje som varit kvar sedan Allsvenskan och framför lagets största nyckelspelare, målvakten Kalle Johnsson. Baldvinsson och Boman har inte gett något försvar en lugn stund, Kalle Johnsson har räddat fler poäng än man tror under säsongen, Richard Magyar har vuxit ut till en riktigt bra back både defensivt som offensivt och Rojas och Steindorsson har båda visat att det går att förena teknik med hårt jobb. Den sista pusselbiten för att det ändå skulle bli kval och till slut allsvenskt spel var lånet av Fagercrantz. Han kom in och täppte till det hål som alltför ofta uppstod på det centrala mittfältet när Peter Nyström/Kristoffer Thydell spelade där med Rojas. Visst har spelet svajat lite till och från, men HBK har på flera sätt hittat tillbaka till sina rötter och man har ett lag som på sikt kan bli riktigt bra.
 
Gäller att sy ihop defensiven
Det finns en hel del som talar för ett klart bättre HBK i Allsvenskan 2013 än 2011. Bland annat att man är tillbaka i ett 4-4-2-spel med två hårdjobbande forwards (minns Stefan Selakovic och Robert Andersson). Men samtidigt återstår mycket jobb för att etablera sig i Allsvenskan igen och för att se till att HBK är allsvenskt även när de firar 100 år som förening under 2014. Jag pratade med HBK-tränaren Jens Gustafsson om just den långa, hårda resan med dålig ekonomi, att tappa halva laget efter degraderingen, att ändra lagets mentalitet och om en allsvensk satsning inför kvalet. "Det har varit en jättejobbig resa så här långt och det kommer fortsätta att vara tufft", sa Gustafsson som själv fått lära sig snabbt hur livet som huvudtränare är efter att ha tagit över efter Pep Clotet Ruiz förra sommaren. Bara 34-årige Jens Gustafssons egen resa och utveckling är imponerande med tanke på förutsättningarna. Men HBK har nu ett stort jobb framför sig för att bli en stabil allsvensk förening igen. Ekonomin är inte bra även om man gått igenom ett stålbad och vänt den värsta trenden. Omsättningen kommer också att öka med cirka 20 miljoner med de välkomna bidrag som kommer från Svenska spel, SEF (Föreningen Svensk Elitfotboll) och tv-pengar. Efter att ha tappat hela offensiven förra vintern så står man väl rustade där. Nu ska man sy ihop defensiven där Kalle Johnsson välförtjänt blir utlandsproffs i holländska NEC, men blir enormt svår att ersätta i mål och hela den ordinarie backlinjen har utgående kontrakt. HBK behöver värva en ny målvakt, någon bra ytterback, förlänga med mittlåset Johnny Lundberg och framför allt Rickard Magyar och försöka värva en bra central mittfältare även om man får loss/låna Kristoffer Fagercrantz till nästa år. Klubbens JSM-guld (U19) visade att föreningens ungdomsverksamhet är väldigt bra, men de bärande spelarna där tillhör redan A-truppen och enligt Jens Gustafsson så kanske det finns max en eller två till som kan bli aktuella för A-truppen där. Men "etablerade talanger" som Marcus Antonsson, Kristoffer Thydell och Ardian Rexhepi kan alla bli nyttiga i Allsvenskan.
HBK kommer alltså bli tvingat att bygga genom att fynda smart, gärna lokalt och inte för dyrt - precis som i gamla dar. Det är en rejäl utmaning för en klubb som i år tagit ett lån på fem miljoner kronor av Halmstads Kommun för att kunna fortsätta satsa. Därför har jag svårt att dela den väl optimistiska syn som förmedlats i viss kvällspress om HBK nästa år där man pratar om övre halvan direkt. Dit är det alltjämt en lång väg.
 
HBK har dock visat i år vilken potential det finns i klubben när alla drar åt samma håll. Man har hittat ett spelsätt som ger vinster både hemma och borta och man har flera matchvinnare i gruppen. Jens Gustafsson har också lärt sig mycket nyttigt som coach i Superettan. Med ett par bra värvningar kan HBK lägga de första byggstenarna för något ännu större. Nedan är min lista på spelare som jag tycker HBK realistiskt borde försöka värva i vinter. Trollhättans Johan Lundgren, 21 år, är på tapeten, men han har jag inte sett spela själv. Jag tycker dock att Stefan Selakovic borde vara en prioriterad värvning precis som Viktor Noring. En ledare och en klassmålvakt.
Kan HBK fortsätta träffa rätt i sina rekryteringar kan den långa resan samtidigt bli riktigt rolig.
 
Spelarna HBK bör försöka värva
Viktor Noring, målvakt, Trelleborgs FF.
Kommentar: Det pratas om Stojan Lukic, men Noring är ett bättre val. U21-landslagsmeriterad målvakt som är en vass, trygg sista utpost. Skulle faktiskt kunna klara av att fylla Kalle Johnssons plats i målet. Gratis efter att TFF trillat ur Superettan och alla kontrakt slutat gälla.
 
Stefan Selakovic, mittfältare, IFK Göteborg.
Kommentar: Guldhjälte 1997 och 2000 i HBK. Fick inte förlängt kontrakt med IFK Göteborg och är således gratis. HBK behöver få in en riktigt stark ledare på mittfältet och "Sella" håller minst ett år till. Jag tycker att HBK ska erbjuda ett 1+1 års kontrakt. Skulle höja laget. Tänk Sellas inlägg och Baldvinsson/Bomans huvudspel.
 
Kristoffer Fagercrantz, mittfältare, Kalmar FF.
Kommentar: Succélån som hittat rätt i HBK och som är en bra passningsspelare och vass på fasta situationer vilket kommer bli fortsatt viktigt i Allsvenskan. Saknar lite snabbhet, men håller på allsvensk nivå.
 
Tobias Eriksson, mittfältare, Kalmar FF.
Kommentar: Bra spelsinne, riktigt bra passningsspelare och en bra person. En drömspelare för GIF Sundsvall, men Kalmar vill förlänga. Har utgående kontrakt, men fått kontraktsförslag av Kalmar som man diskuterar. Skulle vara en kanonvärvning.
 
Magnus Andersson, mittfältare, Trelleborgs FF.
Kommentar: HBK behöver förstärka centralt på mittfältet och det behövs den fysik som Peter Nyström är för långsam för att ge. Det skulle "Gnutten" tillföra. Gratis efter TFF:s degradering, står för det hårda jobb som Jens Gustafsson förordar. Breddvärvning.
 
Robin Simovic, anfallare, Ängelholms FF.
Kommentar: Har imponerat väldeliga i Superettan i år. Stor, stark, teknisk och en vass målskytt (17 mål i år). Kommer bli en riktigt bra allsvensk forward för det lag som köper honom i vinter och kommer nå utanför Skandinaviens gränser. En lyxvärvning med tanke på HBK:s anfallsbesättning.
 
Andreas Drugge, mittfältare/anfallare, BK Häcken.
Kommentar: Fått dåligt med speltid i Häcken och i veckan också beskedet att han kan se sig om efter en ny klubb om han vill. Drugge var dock instrumental för Trelleborgs femteplats för två säsonger sedan och skulle kanske få en nytändning i en klubb som HBK.
 

Många bär skuld - inte bara en

Publicerad 2012-11-18 21:20:00 i Allsvenskt kval, Fotboll, GIF Sundsvall,

Första segern på 13 matcher, men det räckte som väntat inte.
GIF Sundsvall trillar ur Allsvenskan efter den sammanlagda förlusten i kvalet mot Halmstad.
Men att reflexmässigt peka finger åt Sören Åkebys håll för misslyckandet blir fel - fler bär skulden.
 
Nej, 2012 gick inte i GIF Sundsvalls tecken. Trots en positiv start på den allsvenska återkomsten så trillar alltså klubben ner i Superettan efter bara en säsong.
GIF gjorde en ärlig ansats för att skaka liv i kvalreturen på Norrporten Arena, man gick ifrån 4-2-3-1 och flyttade fram en av sina balanserande mittfältare i planen för att få ytterligare tryck. HBK hade problem med att hitta rätt i försvarsspelet innan man drog ner Mikael Boman ett snäpp, men när man väl gjorde det och framför allt efter Kristinn Steindórssons 1-1 på straff i första halvlek så var Halmstads sammanlagda ledning aldrig riktigt hotad.
GIF Sundsvalls första seger på 13 matcher blev den sista som allsvenskt lag för den här gången.
 
Kostsamma fel
Sören Åkeby har blivit en tacksam måltavla i Sundsvall efter Giffarnas tunga fall. Och jag förstår varför, Åkeby har gjort flera felval, ändrat i laget på mittbacksplatsen och i målet, platser som man inte ska ändra på i första taget, haft en envis övertro på det egna spelsystemet och för få alternativ när Giffarnas spel blivit sönderläst av motståndarna. Visst är det så och får Åkeby fortsatt förtroende även nästa säsong så har han en del bakläxa att göra.
Bland annat krävs en större ödmjukhet än i höst då jag tycker att det varit lite arrogant inställning både från Åkeby och en del spelare, bland annat inför kvalet.
Men att utse Åkeby till ensam syndabock är för billigt - även om Roger Risholts brutalt raka sågning av sin manager är precis vad många känner och tycker runt Giffarna nu. Men man ska komma ihåg att Risholt talar ur egen sak, besviken över att han inte fått mer speltid. Han sa samma sak till mig i somras när han var bänkad, men ville inte bli citerad då. Att han borde fått mer speltid i höst - förslagsvis på en formsvag Kevin Walkers bekostnad - är en annan femma. Men jag håller inte med helt i hans kritik. GIF åker inte ur för att de har en dålig manager utan för att man fallerat på flera punkter.
Jag tycker till exempel att spelarna själva måste rannsaka sig rejält över hur de har presterat i höst och varför de har släppt in så många mål i slutet av matcherna. Åkeby bär viss skuld här också, men spelarna har många gånger visat bristande karaktär, underpresterat och tagit dåliga beslut som kostat baklängesmål och poäng.
Men i Sundsvall finns en fallenhet för att ge tränaren skulden och kräva hans avgång. Därför är det skönt att se att lagkapten Ari Skúlason ändå säger att spelarna bär en hel del skuld också och att han inte kan hålla med helt i lagkamraten Risholts kritik.
 
Jag tycker också att GIF:s ledning (från manager Åkeby till styrelsen) borde förstått att man hade en felbalanserad trupp där det tydligt saknades en riktigt vass målgörare. Det är något som jag påtalat sedan innan säsongen började. Om GIF hade haft en bättre forward i laget är jag övertygad om att de hade spelat allsvenskt nästa år utan kval. Pengarna för Fjoluson borde ha gått till en ny forward.
 
Och jag har själv aldrig förstått varför man inte behöll David Myrestam säsongen ut trots att han skrivit på för Haugesund. Myrestam var GIF:s bäste back under vårsäsongen och det var ganska givet att ersättaren Robbin Sellin kanske skulle vara en förstärkning offensivt, men inte klara att fylla Myrestams defensiva jobb. Pengarna för den övergången var inget i jämförelse med kostnaden att åka ur Allsvenskan. Och det förvånar mig att föreningen inte tog mer hänsyn till det.
 
En höst med viktiga val
Jag tycker som sagt att GIF Sundsvall ändå byggt något positivt under Åkebys ledning och det vore dumdristigt att kasta bort det bara för att det är tilltalande att ge honom skulden. Nej, ledningen bör fråga spelarna själva om de har förtroende för Åkebys filosofi och honom som manager. Visar det sig att Åkeby har tappat omklädningsrummet så är den enda utvägen ett tränarbyte, annars så tycker jag att GIF ska bygga vidare - genom att utveckla det som varit bra och lära sig av det som varit dåligt.
 
Nu väntar ett ovisst år i Superettan, där toppen ser ut att bli vassare och bredare än i år, och GIF Sundsvall gör bäst i att reda ut tränarfrågan så snabbt det bara går.
Därefter får man se över sin trupp. Ari Skúlason, Emil Forsberg och Fredrik Holster lär man dock tappa. Alla tre behöver spela i Allsvenskan för att fortsätta utvecklas. Därefter blir det troligen en ekonomisk fråga hur många spelare man kan behålla av dem man vill behålla. Jag utgår dock från att GIF Sundsvall gör ett försök att omgående ta sig tillbaka till Allsvenskan - och som förening har man ju rutin från vad som krävs ekonomiskt för en sådan satsning.
Visst kommer det rensas i leden, en del vill bort, några ska bort, men det finns också att bygga kring. Robbin Sellin ska användas längre fram i banan, Simon Helg tror jag får en nyckelroll, kanske till och med Holsters roll, Johan Eklund och Pa Dibba får möjlighet att ta för sig mer och Marcus Danielson och Stefan Ålander är ett starkt mittbackspar i Superettan.
Hösten och vintern kommer ge många viktiga svar.

Returen - en mental kamp

Publicerad 2012-11-17 01:52:00 i Allsvenskt kval, GIF Sundsvall, Halmstads BK,

 
Halmstads BK ska övertyga sig själva om att inget är vunnet - än.
GIF Sundsvall om att även ett lag helt utan form kan stå för en bragdvändning.
Lördagens kvalretur blir framför allt en mental kamp.
 
Senast en match med anknytning till Allsvenskan spelades så sent på året som lördagens kvalretur på Norrporten Arena var SM-finalen 1988 (den 19 november).
Trots det verkar vintern vänta in den svenska fotbollssäsongens slutpunkt. Rapporterna talar om minusgrader i Sundsvall, men inte någon snö som annars är brukligt så här långt in i november.
Halmstads BK åker till Sundsvall med ett ben i Allsvenskan efter 3-0 i den första matchen hemma på Örjans Vall. Båda lagen vet vad som krävs av dem för att vinna, men fördelen att ha råd med en förlust har bara HBK.
GIF Sundsvall är piskat att vinna - och det stort - något som man inte gjort över huvud taget sedan den 11 augusti mot Gais hemma (2-0). HBK spelar i Allsvenskan nästa år så länge man inte förlorar med fyra mål.
 
GIF vill vara underdogs
Det här blir därför framför allt en mental kamp. Vem som har mest att vinna och förlora i returen beror ju på vem man frågar. GIF Sundsvalls spelare och ledare har i alla fall försökt slicka såren i veckan. De flesta spelare och ledare jag pratade med efter slutsignalen i lördags var rejält bedrövade och där och då hade de svårt att se några ljusglimtar. Detsamma gällde mina gamla kollegor på Sundsvalls Tidning. Sakta, men säkert har det vänts till något förhoppningsfullt. Man pratar om mirakel och bragder, Sören Åkeby har hänvisat till Sveriges upphämtning mot Tyskland och hur GIF trots allt gjorde tre mål mot IFK Göteborg hemma tidigare i år. Till och med hur HBK tappade 3-0 mot dåtidens kanske bästa klubblag i världen Parma 1995 har figurerat i media. Giffarna har dock ingen Filippo Inzaghi att kasta in ...
Det märks ganska tydligt att folk i Sundsvall har valt att anslå tonen att det är Halmstad som nu har allt att förlora medan Giffarna är underdogs. För ett skakat lag utan självförtroende är det ett smart tillvägagångssätt eftersom det alltid är lättare att få en Vi-känsla och sträva mot samma mål när man slår ur underläge. Och visst, HBK leder ju med 3-0 när matchen startar. Samtidigt är den allsvenska platsen trots allt fortfarande GIF Sundsvalls och det vet båda lagen.
 
Positivt med Baldvinsson
För HBK-tränaren Jens Gustafsson handlar det just om det. Att få sina spelare att lägga bort alla tankar på Allsvenskan innan allt är klart. 3-0 är en ledning större och bättre än någon spelare nog vågade drömma om på förhand, Gudjon Baldvinsson sa till mig att han hoppades på att hålla nollan och vinna med något mål innan den första matchen. Efter matchen i lördags kunde Richard Magyar knappt sluta le när han fick berätta om matchen, målet och framtiden i spelargången och Jens Gustafsson började också direkt att plantera tanken att inget är vunnet än hos spelarna. Tar HBK något för givet så kan de mycket väl släppa in tre mål eller mer på konstgräset i Sundsvall där allt kommer gå lite fortare än det gjorde på Örjans Vall. Det känns dock inte som att HBK-spelarna har tagit ut något i förskott, men om GIF gör ett tidigt mål lär det visa sig snabbt om spelarna känner att det är deras allsvenska plats att förlora nu.
För HBK är det dock av största vikt att man fått ett positivt skadebesked av skyttekungen Gudjon Baldvinsson innan avfärd. Han utgick med något som liknade ryggskott i första halvlek i lördags och det märktes direkt på övriga spelare att de tappade självförtroende utan den starke islänningen på plan. Hans rygg höll dock för torsdagens tester och troligen så startar han på Norrporten Arena. Även om Marcus Antonsson ersatte Baldvinsson med den äran senast så betyder det massor för HBK att ha sin skyttekung med.
 
Räkna med att GIF rivstartar
Matchen då? GIF:s slagkraft beror förstås lite på om Emil Forsberg kan spela eller inte. Kan han är det en klar förstärkning jämfört med den första matchen. Men oavsett det räknar jag med att GIF Sundsvall kommer att forcera från start i jakt på ett tidigt mål för att skapa nerv i matchen. Det sa också alla spelare jag pratade med efter lördagens match att de förväntar sig av det taktiska upplägget. Och under alla de år som jag har bevakat GIF Sundsvall så har faktiskt laget spelat som bäst när de forcerat som mest och släppt lite på defensiven. Jag förväntar mig också att Sören Åkeby - trots att han är så systembunden till 4-2-3-1 - chansar med en trebackslinje och två forwards tidigt i andra halvlek om GIF behöver jaga in flera mål. Det måste han nästan ...
Isländske mittbacken Jon Gudni Fjolúson ser inte ut att bli frisk från sin ljumskskada i tid, vilket betyder att Stefan Ålander tar tillbaka sin plats i startelvan. Jag tycker det stärker laget faktiskt. Ålanders formkurva är förvisso svag, men han och Marcus Danielson är mer samspelta och ger laget i övrigt en annan trygghet än med Fjolúson, som gärna vill gå upp i rygg på sin markering.
HBK förväntar sig säkert en matchbild där GIF rivstartar och kommer än mer än i den första matchen att spela med ett lågt försvarsspel för att hindra instick bakom backlinjen. Löpdueller med GIF:s snabba spelare vill och ska HBK undvika. Likaså tror jag att Jens Gustafsson återigen satsar på den lyckade taktiken att skärma av GIF:s centrala mittfältare så att de får så få bollar som möjligt att fördela. En annan mental fördel HBK bär med sig från den första matchen är också hur överlägsna Baldvinsson och Mikael Boman var i duellspelet med GIF:s mittbackar. Om Ålander ersätter Fjolúson, som det ser ut, så går HBK:s forwards ytterligare lite plus rent fysiskt. Räkna alltså med att HBK försöker få in bollar på fötterna på sina forwards så ofta det går.
 
Hur går det då i matchen? MItt tips är att HBK lyckas göra minst ett mål och därmed klarar av att ta sig till Allsvenskan. Men jag tror inte de gör det utan en viss dramatik.
Det brukar ju bli det när det gäller kval.
Då gäller det också att vara mentalt stark.
 

Mot England fanns inga övermän

Publicerad 2012-11-15 13:54:00 i Fotboll, Landslaget, Zlatan,

 
Det krävs något extra för att skriva historia i en träningsmatch.
Som en Zlatan Ibrahimovic på lekhumör.
I går fick han till slut de brittiska öarna att kapitulera villkorslöst.
 
Det var en dag som länge handlade om främlingsfientligheten inom ett visst riksdagsparti. Hur mycket Zlatan Ibrahimovic hade koll på det inför matchen i går vet jag inte, men han hade ändå svar på tal.
Sveriges lagkapten, med bosniska och kroatiska rötter, visade vägen med en fantastisk insats, fyra mål varav ett var ett mål som knappt går att beskriva rättvist med ord. Numera kliver han ju fram när det som bäst behövs både i klubblag och landslag - och i går var en dag då hela Sverige gärna fick påminnas om vad ett mångkulturellt samhälle kan ge.
Samhörighet. Artisteri. Seger i invigningsmatchen på Friends Arena. Zlatan Ibrahimovic.
 
England stod för motståndet när den nya nationalarenan invigdes, precis som med Råsunda. Den här gången var det dock Sverige som gjorde fyra mål och vann.
Men efter Zlatan Ibrahimovics "tåfjutt" i Joe Harts vänstra kryss och ledning med 1-0 i första halvlek så visade även den här matchen upp problemen som Erik Hamréns landslag har med sitt försvarsspel. Mikael Lustig tappade markeringen flera gånger, Jonas Olsson och Andreas Granqvist spelade för individuellt och Sverige släppte återigen in mål på fasta situationer. Det känns onödigt svajigt där bak, direkt oroväckande - och sätter Sverige i ett läge där det krävs mirakel i Berlin eller något extra för att tråckla sig ur de problemen.
Det går när Zlatan Ibrahimovic spelar på den nivå som han och någon enstaka spelare till i världen är kapabel till.
För det blev en Zlatan-show till slut som avslutade invigningen av Friends Arena. Efter en stor engelsk dominans direkt efter paus kom Anders Svensson in. En känslig framspelning senare bjöd Zlatan på sitt första världsklassnummer när han lurade sin back, tog emot bollen på bröstet och bombade in 2-2 på volley. 3-2 var en frispark från 30 meter som Joe Hart borde gjort något bättre av, men det går inte att klaga på kraften eller precisionen i Zlatans frispark. 4-2 var ... något annat. Något bara en spelare i världen försöker sig på - och klarar av. Det var Ibracadabra helt enkelt. Egentligen går det knappt att beskriva det med ord efter en redan lysande insats, egentligen är det de spontana utropen efter målet som gör det mest rättvisa snarare än efterhandsbeskrivningar. Det var ett mål som fick fotbollsvärlden att gå i spinn - och efter att ha smält målet en natt så kan jag fortfarande inte komma på ett snyggare mål med tanke på hur Zlatan läser situationen och genomför det rent tekniskt. Att det finns viktigare mål är en annan sak. Jag vill hävda att inte ens Messi eller Cristiano Ronaldo hade gjort om det målet, för de hade inte kommit på tanken att göra en bicicleta där och då.
 
Historisk - på flera vis
Om det är de spontana reaktionerna som bäst beskriver målet så är det de engelska hyllningarna som sätter det i perspektiv. I Sverige, Italien, Spanien, Holland och numera även Frankrike är vi vana vid att se Zlatans konstmål. I England var de (märkligt nog) fram till i går kväll övertygade om att Zlatan Ibrahimovic var en bra, men också överskattad spelare.
Nu har de sett vad han kan göra, uppbackad av ett lag där framför allt mittfältet såg oerhört intressant ut. Nu vet de att efter 915 engelska landskamper så har en enda spelare gjort fyra mål på England i en och samma match: Zlatan Ibrahimovic.
De engelska krönikörerna har till slut villkorslöst kapitulerat inför Sveriges lagkapten.
Spelaren som gjorde det första målet på Friends Arena, som gjorde fyra totalt och som gjorde det antagligen vackraste målet som kommer göras där.
Det är bara synd att journalister, förbundskaptener och landslagskaptener redan röstat på världens bäste spelare i år. Mot England visade Zlatan Ibrahimovic nämligen att han inte har några övermän i världen när han prestarar på den nivån.

Englands nybygge

Publicerad 2012-11-14 17:53:02 i Fotboll,

En efter en har de försvunnit - utan någon stor internationell framgång.
Englands gyllene generation.
Förbundskapten Roy Hodgson har det inte helt lätta uppdraget att bygga upp ett nytt engelskt landslag.
 
För att förstå var England är inför kvällens landskamp räcker det att titta på antalet landskamper som Roy Hodgsons landslagstrupp har till sitt förfogande. 166 stycken. Av dem står Steven Gerrard för 99. Totalt har bara fem spelare gjort fler än 15 A-landskamper. Visst, givna spelare som Wayne Rooney och Theo Walcott saknas, men många av Englands stora namn de senaste 10-15 åren har tackat för sig. Det har varit en gyllene generation Premier League-fostrade stjärnor med David Beckham, John Terry, Rio Ferdinand, Ashley Cole, Gary Neville, Paul Scholes, Steven Gerrard, Frank Lampard och Michael Owen i spetsen. Wayne Rooney hann blomma ut och bli ytterligare en del av det engelska landslag som egentligen haft alla förutsättningar att lyckas vinna något. Det har inte ens hjälpt att engelska förbundet FA har vänt sig till utländska tränare som Sven-Göran Eriksson och Fabio Capello. England har inte varit riktigt nära att få till en ny stor landslagstriumf. Wayne Rooney håller ett antal säsonger till, men annars är det snart tack och adjö till hela den gyllene generationen i England - och det har gått rätt snabbt på slutet.
 
Uppdraget att få ihop ett nytt landslag efter generationsväxlingen som varit ömsom påtvingad med spelares nej tack till landslagsspel och ömsom självframkallad efter FA-avstängningar som i John Terrys fall ligger på Roy Hodgsons axlar.
Oavsett anledning så får den gode Hodgson börja nästan från grunden. Framtidens nyckelspelare heter Rooney, Ashley Young, Joe Hart, Phil Jones och Theo Walcott. Ett helt England hoppas också att Jack Wilshere kan komma tillbaka i fornstor form och bli en kugge på mittfältet där hålet efter Lampard och Gerrard kan bli stort.
Framför allt i backlinjen så får England nog vänta länge innan man får fram tre världsklassbackar som Terry, Ferdinand och Cole samtidigt. Kvällens backuppsättning mot Sverige på nya nationalarenan Friends Arena; Glen Johnson, Gary Cahill, Steven Caulker, Leighton Baines, skrämmer inte de stora nationerna på långa vägar - även om Phil Jones och Chris Smalling saknas nu. Det är snarare offensivt som England ser starka ut. Därför blir det lite extra intressant att se hur 17-årige underbarnet Raheem Sterling klarar sig i sin A-landslagsdebut efter att ha imponerat i Liverpool i höst. Liksom att se hur redo Crystal Palace talang Wilfried Zaha är på den här nivån.
Ingen kan i alla fall säga att Roy Hodgson inte försöker bygga nytt med sju potentiella A-landslagsdebutanter i sin trupp.
 
Landslagsdebutanterna
Fraser Forster, målvakt, Celtic.
Steven Caulker, mittback, Tottenham.
Carl Jenkinson, ytterback, Arsenal.
Ryan Shawcross, mittback, Stoke.
Leon Osman, mittfältare, Everton.
Raheem Sterling, offensiv mittfältare, Liverpool.
Wilfried Zaha, ytter/anfallare, Crystal Palace.

Därför ska Åkeby fortsätta

Publicerad 2012-11-14 11:34:00 i Allsvenskan, Fotboll, GIF Sundsvall,

GIF Sundsvall har tolv raka matcher utan seger - och är en kvalretur från att åka ur Allsvenskan.
Rösterna för att sparka managern Sören Åkeby om så blir fallet blir allt fler och starkare.
Själv tycker jag att Åkeby ska få fortsätta oavsett om det blir degradering eller inte.
 
I många fall räcker tolv segerlösa matcher långt för att få sparken. Likaså brukar en degradering vara en logisk brytpunkt mellan föreningar och deras tränare.
Även om han själv aldrig skulle erkänna det så känner säkert Sören Åkeby att han har pressen på sig inför lördagens retur i det allsvenska kvalet om han vill ha kvar jobbet. Drevet har ju börjat gå - och när bladet är taget från munnen är det en tanke som liksom sjunker in hos alla inblandade. Som mognar med tiden och som påskyndas av den allmänna opinionen. Bara en riktigt stark ledning klarar av att stå emot sånt i längden och där är inte GIF Sundsvall efter alla byten i den sportsliga ledningen liksom i klubbchefsrollen de senaste åren.
Jag förstår alla som vill sparka Sören Åkeby vid en degradering till Superettan, det vore en logisk brytpunkt, men jag tycker att man måste se det i ett större perspektiv. Jag ska förklara varför det är annorlunda den här gången.
 
GIF kan etablera sig på sikt
Sören Åkeby tog över GIF Sundsvall hösten 2008 och kan således åka ur Allsvenskan för andra gången med Giffarna. Första gången var det dock mer av en sista hjälpen-insats. Från 2009 till nu har Åkeby sakta, men säkert byggt det här laget, till spelare och till karaktär. På gott och ont. Det är ingen hemlighet att han sålt av de spelare som varit för tunga röster i omklädningsrummet - och det är något som blivit kostsamt när höstmörkret slår till och det krävs lite mer karaktär i matcherna för att vinna. Han har också satsat hårt på konstgrässpelare - väl medveten om att de lämpar sig utmärkt för snabbt konstgrässpel, men sämre för de duelltätare naturgräsmatcherna. Jag vet, för jag har ju följt Giffarna på ST-sporten från strax innan Åkeby tog över till dags dato. Jag var i Landskrona 2009 när GIF kraschlandade den hösten, frös på Strömvallen när Gefle vann det allsvenska kvalet 2010, fick rapportera om när GIF tog klivet upp i fjol och var även med nere på Cypern i mars när Åkeby, Roger Franzén och Joel Cedergren finslipade de nya dimensionerna i det bygge som nästan var i hamn i år. Nästan eftersom lagbygget trots allt har hämmats av klubbens dåliga ekonomi där man inte kunnat värva de spelartyper som saknats.
 
Men jag har också skrivit om Giffarna när Jan-Halvor Halvorsen skulle göra om stora, starka giffare till spelande giffare och kickades efter 0-6 i Halmstad (2005), liksom Mika Sankala och Per Joar Hansen som fick gå 2008.
Där ligger skillnaden som jag ser det. Till skillnad från tidigare tränare så har Sören Åkeby lyckats bygga det mest positiva spel som GIF Sundsvall haft under alla år som jag känt föreningen. Ett modernt passningsspel som borde lockat större publik till Norrporten Arena. Som med en vass anfallare till i laget hade gett betydligt fler poäng. Det saknas fortfarande dimensioner, som ett två-forwards-alternativ i slutet av matcherna när det behövs. Men. Det är ett spel som jag tror på sikt faktiskt kan etablera föreningen som ett lag i mitten av Allsvenskan. Snacket om Europaspel hade dock föreningen mått bra av att låta vara vilande tills det är realistiskt.
 
Kan bli ett dyrt val att sparka
Sparkar man Åkeby efter säsongen står GIF Sundsvall inför ett ganska stort vägval. Den här truppen är byggd för Åkebys passningsfotboll (även om man tvingas släppa Ari Skúlason och Emil Forsberg vid en degradering). Då ska föreningen hitta en ny tränare med samma filosofi (det kryllar inte av dem i Sverige) eller en tränare som kan ta Åkebys filosofi och förena med sin för att utveckla lagets spel. Det går förstås, men kräver i så fall riktigt bra scouting och kostar säkert inte så lite. Risken är också att en ny tränare vill ha helt andra typer av spelare och då börjar ett mångårigt ombyggnadsarbete av truppen innan man är redo för mer. Finns ens de pengarna när man dessutom måste lösa Åkeby från hans sista ordinarie år på kontraktet?
 
Nej, jag tycker att Sören Åkeby ska få fortsatt förtroende ett år till även vid en degradering till Superettan för att på så vis bygga vidare på det positiva som GIF Sundsvall ändå byggt de senaste åren - och för att kunna studsa tillbaka direkt.
Om det inte går på ett år så är det mer befogat att efterfråga en förändring även på tränarsidan.

Storhet - och ett fattigmansbevis

Publicerad 2012-11-13 12:12:00 i Fotbollsgalan, Guldbollen, Zlatan,

Zlatan Ibrahimovic vann sin sjunde guldboll på Fotbollsgalan.
Det är ännu ett bevis i raden på hans storhet.
Men samtidigt också på svensk fotbolls dilemma.
 
Så var ännu en fotbollsgala slut och det var återigen en blek gala med ett dåligt manus och en uppvisning i feltajmade skämt och märkliga framträdanden. Jag gillade alltid Fotbollsgalan bättre i SVT:s regi eftersom TV4 nästan alltid tramsar bort galorna.
 
Inget kunde dock hindra Zlatan Ibrahimovic från att vinna sin sjunde guldboll, den sjätte i rad. Bara Fredrik Ljungberg (VM-året 2006) har brutit Zlatans enorma dominans i svensk fotboll. Att han skulle vinna i år igen var så väntat det kunde bli. Zlatan blev skyttekung i Italien med det Milan han bar på sina axlar långa stunder, han gjorde ett bra EM trots Sveriges uttåg i gruppspelet, han gjorde EM:s snyggaste mål mot Frankrike och han har inlett till stora delar strålande bra i Paris SG och Ligue1.
Utvecklingen, inte bara som spelare även efter 30 år fyllda, utan framför allt som ledare, en person som får laget att växa samtidigt som han själv växer med laget, gör att Zlatan fortfarande bara blir bättre och bättre. Det finns så mycket mer man kan säga, men jag konstaterar helt enkelt att Zlatan Ibrahimovic är ett eget unikt kapitel i svensk fotbollshistoria.
 
Tyvärr känns det inte odelat positivt när Zlatan nu vunnit sin sjätte raka guldboll. På samma gång som det är ett bevis på Zlatans storhet är det ju ett fattigmansbevis på var svensk fotboll är efter Ljungbergs, Henke Larssons och i viss mån även Olof Mellbergs storhetstider.
Att Zlatan vann är inget problem och förstås helt rätt och riktigt, men att det inte ens finns kandidater som realistiskt utmanar honom är det. Det visar nämligen inte bara på vilken nivå Zlatan är på utan även vilket glapp det är till övriga svenska spelare. Och det är synd eftersom Guldbollen förtjänar att vara ett pris som man vinner för att man var bäst i tuff konkurrens snarare än ett pris som man abbonerar på a la Zlatan.
Men vem ska utmana inom en rimlig tid? Rasmus Elm? John Guidetti? Det krävs ju inte bara stora insatser för ett stort klubblag utan även avgörande insatser i landslaget. Dit har alla utom Zlatan en lång väg att vandra.
Frågan är väl mer om Zlatan Ibrahimovic hinner få tvåsiffrigt i guldbollar innan han slutar.

En av de allra bästa

Publicerad 2012-11-12 22:34:00 i Fotboll, Fredrik Ljungberg,

En underskattad legendar och en hyllad världsstjärna.
I dag hyllades Fredrik Ljungberg välförtjänt när han fick Fotbollskanalens särskilda pris på Fotbollsgalan.
Och så här skrev jag om Ljungberg i min gamla blogg på ST när han slutade i augusti.

Fredrik Ljungberg lägger skorna på hyllan som 35-åring och det var ju mest bara en tidsfråga om när det beskedet skulle komma. Men även om de sista åren på en strålande karriär antagligen mer handlat om att förädla varumärket Fredrik Ljungberg i USA (Seattle, Chicago) och Japan (S-Pulse) än om att förvalta fotbollsspelaren Fredrik Ljungberg så är det ingen tvekan: Fredrik Ljungberg är en av svensk fotbolls allra största och bästa spelare genom tiderna.

Meriterna talar för sig

Det räcker att titta på meriterna. Två guldbollar. SM-guld med Halmstad 1997 och köpt för dåvarande allsvenska rekordsumman 40 miljoner kronor 1998 till Arsenal. Där blev det nio säsonger, två Premier League-titlar, tre FA-cuptitlar, en Champions League-final (förlust mot Barcelona) och ”Freddie” var också en bärande del av det Arsenal som gick igenom en hel ligasäsong (2003/04) obesegrat. Att han röstats fram som den elfte bästa spelaren de senaste 50 åren i Arsenal av fansen säger också en hel del om Ljungbergs storhet och popularitet. Lägg till 75 A-landskamper och fem landslagsmästerskap (VM och EM) där Fredrik Ljungberg var en nyckelspelare i Blågult från den riktiga debuten i EM-kvalet 1998 på Råsunda mot England där Ljungberg stod för en klassisk insats till det sista EM:et 2008 då han också var lagkapten. Samarbetet med Stefan Schwarz, en annan världsklassmittfältare, under EM-kvalet 1998-2000 var på en sällan skådad nivå i landslaget.

Då hade Ljungberg redan som 17-åring debuterat i ett starkt Halmstads BK i Allsvenskan 1994 och året därpå varit en av de bästa på planen när HBK slog dåvarande italienska storlaget Parma (med Tomas Brolin från start) med 3-0 på Gamla Ullevi i Göteborg en härlig höstkväll. Det var också en stor del i Fredrik Ljungbergs storhet, förmågan att vara som bäst i de stora matcherna. Det kom inte som någon överraskning att han blev målskytt i Arsenal-debuten mot Manchester United.

Därför blev han så bra

Fredrik Ljungbergs mentalitet tog honom till de stora scenerna, hans tekniska kvalitet, en av världens bästa med bollen i fart, tillät honom att briljera, men det var hans smartness som spelare som gjorde att Ljungberg också kunde vara så bra i olika roller. I Halmstad var han härföraren och navet, i Arsenal den smarte djupledslöparen och i landslaget tvåvägsspelaren och ledaren. Han var också en av världens bästa på något så viktigt som att täcka bollen och arbetade alltid över stora ytor – och för lagets bästa.

Varför så många i Sverige hade så svårt att se hans storhet eller gärna kritiserade honom är en gåta för mig. Förblindade av uppdragen vid sidan som kalsongmodell kanske? Avundsjuka? Jag vet inte. För mig har Ljungbergs storhet alltid varit självklar. Likaså hans ödmjuka inställning trots sin stjärnstatus. För pratar man stjärnstatus (på och vid sidan av planen) överträffas Fredrik Ljungberg bara av Zlatan Ibrahimovic. Det säger väl det mesta om en av våra största.

Nyanserna bakom HBK:s seger

Publicerad 2012-11-11 12:28:39 i Allsvenskt kval, Fotboll, GIF Sundsvall, Halmstads BK,

Superettan-Allsvenskan står 3-0 "i halvtid" i det allsvenska kvalet.
HBK dominerade också det första kvalmötet mot ett håglöst GIF Sundsvall.
Här är svaren på varför - och lite tankar inför returen på lördag.
 
Taktik-succén
Båda tränarna meddelade att de hade full koll på motståndarnas styrkor och svagheter på förhand. Men det här var en gren där HBK:s Jens Gustafsson vann överlägset i matchen. Gustafsson valde ett mer tillbakadraget presspel än vanligt där man lät GIF Sundsvall ha bollen i backlinjen och i stället stängde anfallsduon Mikael Boman och Gudjon Baldvinsson/Marcus Antonsson alla passningsvägar mot GIF Sundsvalls centrala mittfältare (Kevin Walker och Roger Risholt i första halvlek, Ari Skúlason och Walker i andra). Man gjorde det för att GIF Sundsvalls viktigaste passning i hela uppbyggnadsspelet går till de balanserande mittfältarna. Nu fick backlinjen bolla mellan sig och till slut spela upp via kanterna eller slå långt - och på de långa bollarna vann HBK i stort sett varenda duell i 95 minuter.
Bortsett från fem minuter när Baldvinsson gick av skadad i första halvlek och de första tio minuterna i andra halvlek så skötte HBK den här taktiken till punkt och pricka - och det var den enskilt största anledningen till att GIF Sundsvall aldrig fick igång sitt (passnings)spel.
 
Offensivt spelade HBK också väldigt mycket på GIF Sundsvalls vänsterkant där Robbin Sellin och Robert Lundström saknade all form av samarbete defensivt. Där skapade HBK flera av sina vassaste chanser.
 
Taktik-floppen
Sören Åkeby ställde upp ett offensivt lag på pappret där Simon Helg såg ut att gå som ensam forward framför offensiva trion Roger Risholt, Fredrik Holster och Robbin Sellin och där bakom Skúlason och Walker. Det såg klokt ut eftersom Helg hade kunnat ställa frågor till HBK:s backlinje med sin snabbhet. Men när matchen började så spelade Fredrik Holster forward, Skúlason som "tia" där bakom och Risholt och Walker som balansspelare. Tanken var säkert att överraska Halmstad, men det var en grov felbedömning från Åkebys sida. Holster är för långsam för att spela i anfallsrollen och HBK:s mittbackar Johnny Lundberg och Richard Magyar hamnade aldrig i problem mot honom. I stället försvann Holster ur matchbilden liksom Skúlason som inte alls kom in i rollen som tia.
Överlag gör Sören Åkeby för många personella förändringar i mina ögon från match till match och detta var ytterligare ett bevis för det. Effekten blev snarare att ett otryggt GIF såg förvirrat ut offensivt med för många spelare på samma gång i ovana roller.
Åkeby korrigerade sitt misstag till andra halvlek, men fick bara en kortvarig effekt. Efter HBK:s 1-0 tappade Giffarna allt.
Överlag är Åkebys taktiska plan väldigt begränsad. Finns det en plan B? I så fall syns den inte ofta. Trots att det var ganska uppenbart vad HBK gjorde så kunde inte Åkeby bryta den matchbilden.
 
Gräsmattan
Örjans Valls naturgräs var bättre än den såg ut tidigare i veckan. Den släppte, men som Gudjon Baldvinsson sa till mig i fredags: Det gäller bara att ta på sig rätt skor. Både HBK:are och Giffare halkade en del, det var svårt att stanna snabbt (Antonio Rojas) när gräset släppte och första touchen var svårkontrollerad. Men. Det var HBK som bäst förstod att det gällde att kriga sig till fördelar i de 50/50-lägen som uppstod.
Det var också tydligt hur mycket "konstgräslaget" GIF Sundsvall led i duellspelet och det är på sätt och vis logiskt. På konstgräs blir det inte i närheten lika många dueller som på naturgräs. Det är så GIF byggt laget - och det fick de lida för. GIF:s isländske back Jon Gudni Fjoluson klagade för mig på att HBK spelade så mycket power-fotboll, men svarade bara jakande när jag frågade om inte Giffarna hade förväntat sig det och förstått att de var tvungna att ta kampen, speciellt med tanke på naturgräset.
Men jag kan förstå klagomålen, Halmstad vann ju i stort sett alla dueller.
 
Målen
HBK var nöjda med att hålla nollan i första hand och ville gärna få med sig en seger i bagaget till returen i Sundsvall. På förhand. Därför var 3-0 förstås något som man i HBK-lägret var enormt glada och tacksamma för efter matchen. Men både tränare och spelare var noga med att poängtera att det bara är halvtid i kvalet.
Tittar man närmare på målen så ser man hur HBK utnyttjade GIF:s brister på ett effektivt sätt. 1-0 kom sedan Richard Magyar vågat utmana GIF:s målvakt Oscar Berglund som tvekade rejält när han gick ut och boxade bollen på Magyar som fick öppet mål. Berglund förlorar målvaktskampen klart mot HBK:s U21-landslagsman Kalle Johnsson. Vid 2-0 hittade HBK in med en passning bakom Stefan Ålander när GIF:s backlinje var rejält isärdragen och där ingen tog Kiddi Steindorssons löpning från vänsterkanten. Vid 3-0 lät GIF HBK:s spelmotor Kristoffer Fagercrantz vända upp helt utan press (de gjorde det flera gånger i andra halvlek) och Fagercrantz är en så bra passningsspelare så han hade inga problem att hitta Antonsson som smart utnyttjade att Marcus Danielson inte föll ner i linje med övriga backlinjen. "Om vi faller alla fyra i backlinjen så ligger vi på rätt sida där", konstaterade Ålander när jag pratade med honom om målen.
 
Att GIF Sundsvall släppte in tre mål visar också försvarsproblemen de har. GIF har släppt in elva mål på sina fyra senaste matcher. Och återigen visade GIF sina stora problem efter paus. GIF har nämligen släppt in 65 procent av alla mål efter paus. Det säger rätt mycket.
 
Genombrottet?
Marcus Antonsson ersatte en ryggskadad Gudjon Baldvinsson (HBK:s assisterande tränare Torbjörn Arvidsson berättade för mig att man valde att chansa med Baldvinsson trots att han fick ont redan på uppvärmningen) efter 35 minuters spel redan och i ungefär fem minuter såg det ut som att HBK tappade rejält i tro på det bytet. Inget ont om Antonsson, men han har fått begränsat med speltid i år när Baldvinsson och Boman spelat så länge de orkat. Antonsson är dock en erkänt vass målskytt i U21-sammanhang och när han väl hittade in i matchen mot Giffarna så växte han enormt och klarade av att täcka upp mycket för Baldvinsson trots allt. Han tog de jobbiga löpningarna och tuffa duellerna. Och han gjorde ett riktigt vackert mål. För mig var det här Antonssons bästa insats i HBK-tröjan - och ett genombrott i A-laget.
 
 
Och returen
På lördag är dags dags för returen. Kan GIF Sundsvall vända 0-3 för att klara sitt kontrakt. Svaret är: Det är inte omöjligt. Det är en klyscha, men kan HBK göra tre mål så kan även Sundsvall göra det hemma. Spel på konstgräs kommer ge en helt annan match än den på Örjans Vall.
Räkna med att HBK spelar taktiskt, samlat defensivt och försöker dra ner tempot.
Räkna med att GIF Sundsvall kommer forcera rent desperat från start för att få in ett tidigt ledningsmål.
Och räkna med att båda klubbarna hoppas på positiva skadebesked i veckan. Emil Forsberg (GIF) och Gudjon Baldvinsson (HBK). Foppa sa till mig att han hoppas kunna träna i veckan efter sin vadskada (som han inte vet vad det är - får ont när han blir varm) medan en lite nedstämd Baldvinsson sa till mig i spelargången att när han hade samma skada i mars så tog det tio dagar för att bli frisk. Då sitter han som bäst på bänken i returen.
Sundsvall behöver sin Forsberg hel igen. Halmstad kan kanske klara sig utan sitt isländska kraftpaket.

Same old, same old

Publicerad 2012-11-07 13:39:00 i Champions League, Fotboll,

Miljardbygget Manchester City är ett litet steg från ett stort fiasko - igen.
Men Roberto Mancinis problem att bygga ett lag för europeisk framgång är ingen nyhet.
Det är samma problem som har levt kvar sedan tiden i Inter.
 
Det pratades om att Manchester Citys kostnad för sitt lag på planen mot Ajax var 1,9 miljarder kronor större än Ajax motsvarande. Nu köper inte stora plånböcker några lätta segrar längre och på planen delade "budgetbygget" Ajax, med svenske Tobias Sana som en av de billiga värvningarna, på poängen med City.
Efteråt handlade mycket om City skulle haft en straff på slutet eller inte, men faktum kvarstår att de engelska ligamästarna är på väg ur Champions League för andra året i rad i gruppspelet - och det står i stort sett klart redan efter fyra omgångar. City ligger sist i "Dödens grupp" med blott två poäng, Ajax har fyra, Real Madrid sju och Dortmund åtta. Det betyder att ett darrigt City, som desperat saknar David Silva, måste slå Real Madrid hemma och Dortmund borta - samtidigt som främst Real tar som mest en poäng till. Det låter knappast troligt.
 
Mancinis problem är grundspelet
Trots alla spenderade miljarder så fortsätter alltså City att misslyckas i Europaspelet. Det är klart att årets grupp varit stentuff, men det ursäktar möjligtvis platsen i gruppen, knappast resultaten, poängen och framför allt inte spelet.
I de flesta CL-matcher i höst så har City visat upp ett dåligt offensivt spel och, kanske lite mer överraskande, ett ihåligt defensivt spel. Det är överraskande utifrån spenderade summor och fjolårets förmodade lärdom när City åkte ur både CL och Europa League. Så varför misslyckas City igen? Där många nu sätter frågetecken så finns dock svaren i Roberto Mancinis historik. För den som har koll på Mancini som tränare går mönstret igen. Under den egna spelarkarriären var Mancini en gudabenådad trequartista som hittade lösningar på det mesta och rörde sig med en värdighet hos en spelare som kunde göra mer eller mindre allt. Mancini har till och med skrivit en typ av forskarrapport om "il trequartista"-rollen (innan han tog över Fiorentina). Men som tränare är Mancini inte offensivt lagd, snarare tvärtom. Mancini har byggt alla sina lag på ett starkt försvar, han tar gärna tre raka 1-0-segrar vilken dag i veckan som helst - och inget fel i det - men Mancini har samtidigt tapppat det som gjorde honom unik som spelare. Det kreativa anfallsspelet.Jag tycker att Mancinis Inter är det bästa exemplet på det egentligen. Under Mancinis ledning dominerade Inter den italienska fotbollen, Zlatan Ibrahimovic var den givne fixstjärnan och laget tog tre raka "scudetti", ligatitlar. Spelet i Italien, där framför allt Juventus var stukat av Calciopoli, räckte långt. I Europacupspelet tog det däremot tvärstopp. Inter kom aldrig längre än till åttondelsfinal med Mancini som tränare eftersom lagets offensiv till för stor del byggdes på Zlatan Ibrahimovics individuella briljans. Mancini lyckades aldrig bygga ett riktigt grundspel offensivt och det blev hans och Inters fall i Europacuperna. Han litade helt enkelt blint på ett starkt försvarande kollektiv och någons individuella skicklighet. Likheterna med dagens City är träffande. City är ett lag som kan försvara, men inte ens gör det bra i CL i höst, och som sedan litar på att Yaya Toure (vars förskräckliga markering på Ajax 1-0-mål överskuggar hans vackra 1-1-mål), Sergio Agüero, Carlos Tevez, David Silva, Samir Nasri eller Mario Balotelli ska göra något genialiskt. Det räcker inte. Inte när försvaret brister.
 
City är byggt på individualister som ska komma ihop som ett lag, framför allt offensivt, och då behövs det tydligare riktlinjer från bänken på vad som förväntas. De syns inte - och det är Roberto Mancinis tränarskap i ett nötskal. Därför är City på väg ut ur Champions League igen. Och därför kan Manicins era i City vara över framåt våren.

Årets lag i Allsvenskan

Publicerad 2012-11-05 12:07:00 i Allsvenskan, Fotboll,

Här är mitt allsvenska lag 2012, enligt spelmodell 4-3-2-1 för att få in spelarna på någorlunda rätt positioner. Rätt eller fel spelare? Tyck gärna till och motivera varför!
 
Målvakt: Ivan Turina, AIK.
Gefles veterankeeper Mattias Hugosson höll faktiskt flest nollor (11), men Turina var seriens bäste. Tio nollor och den enda målvakten som spelade över 20 matcher med en räddningsprocent över 80. Men all statistik åt sidan, Turina gjorde många viktiga räddningar bakom en redan stark backlinje.
 
Högerback: Johan Larsson, Elfsborg.
Larsson får representera mästarnas backlinje. Jörgen Lennartsson skolade om snabbe yttern Larsson till ytterback. En svår omställning för många, inte för Johan Larsson som varit bra säsongen igenom. Blir han kvar en säsong till? Offensivt duktiga ytterbackar är ju guld värda.
 
Mittback: Niklas Backman, AIK.
Per Karlsson gjorde en bra säsong, Daniel Majstorovic kom in i laget under hösten, men Niklas Backman var AIK:s bäste försvarsspelare den här säsongen. Startade 28 matcher av 30 i seriens tätaste backlinje.
 
Mittback: Pontus Jansson, Malmö FF.
Fick sitt stora genombrott i fjol bredvid Daniel Andersson, men började den här säsongen svagt. Efter sommaruppehållet dock en toppback i serien och en stor karaktärsspelare sin unga ålder till trots.
 
Vänsterback: Kari Arkivou, BK Häcken.
Offensivglad på sin vänsterback som gjorde sin tredje och bästa säsong i Hisingslaget. I fjol gjorde Arkivou två mål, i år blev det inga, men i stället sex passningspoäng där Arkivou var en viktig del i Häckens offensiv.
 
Högermittfältare: Stefan Ishizaki, Elfsborg.
Klass. Stefan Ishizaki borde ha spelat fler år utomlands med sina kvaliteter, men Allsvenskan får vara glad att så inte blivit fallet. Lugn, trygg passningsmästare som nästan aldrig tappar boll eller slår en dålig passning. Åtta mål, tio assist och förstås målskytt i guldmatchen mot Åtvidaberg.
 
Central mittfältare: Oscar Hiljemark, Elfsborg.
Tvåvägsmittfältare som fick sitt genombrott i fjol och fortsatt spela på hög nivå bredvid maestron Anders Svensson. Bra skott, rejäl spelare och fortfarande bara 20 år. Lär hamna utomlands i vinter redan, annars kan han bara bli än bättre nästa säsong.
 
Vänstermittfältare: Martin Ericson, BK Häcken.
Spelmotorn Ericson lyckades aldrig glänsa i Elfsborg på det sätt som han har talang för. Utlåningen till Häcken höll dock på att leda till SM-guld. Ericson var precis den motor som Häcken behövde. Inte den snabbaste, men har ett spelsinne som få i Allsvenskan. Seriens bästa assistläggare tillsammans med Åtvids Kristian Bergström.
 
Offensiv mittfältare: Jiloan Hamad, Malmö FF.
En av mina största favoritspelare i Allsvenskan. Hamad är ung, men spelar så smart, så moget och är begåvad med i stort sett allt i sitt register. Kan dominera en match och avgöra den med mål eller assist. Ser lösningar, tar löpningar. Höjer han sin lägstanivå något snäpp så är han för bra för Allsvenskan.
 
Offensiv mittfältare: Rene Makondele, BK Häcken.
Som vänsterytter har Makondele fått ihop ett fruktat samarbete med skyttekungen Waris Majeed och varit en av de viktigaste spelarna för Häcken i år. Rör sig över stora ytor, bra teknisk och en vass målskytt. Tolv mål och sex assist. Toppsäsong av Makondele.
 
Anfallare: Waris Majeed, BK Häcken.
Seriens skyttekung och Allsvenskans bäste i år tillsammans med Ishizaki i mina ögon. Otroligt snabb, stark och god teknik. Majeed hade pressen på sig att ersätta Ranegie i år och gjorde det med 23 mål framåt. Det säger sig självt att ghananen kan se fram emot större ligor efter nyår.
 

Elfsborgs nya väg gav guld

Publicerad 2012-11-05 00:38:00 i Allsvenskan, Fotboll,

Att vara det spelmässigt bästa laget behöver inte ge ett SM-guld.
Det vet Elfsborg av erfarenhet - och det fick Häcken erfara i år.
Elfsborg är svenska mästare 2012 för att man vågade byta väg.
 
Den enkla förklaringen först: Elfsborg vann flest matcher och tog flest poäng. Därför vann de Allsvenskan 2012.
Den svåra? Att de efter att ha kört fast med Magnus Haglund inte bara insåg att de var tvungna att byta tränare för att fortsätta gå framåt, men att klubbchef Stefan Andreasson & Co insåg värdet i att ta en tränare som inte förespråkade samma invanda filosofi som just Haglund. I Jörgen Lennartsson har Elfsborg tagit med sig det goda från Haglunds tid och byggt vidare på Lennartssons fotboll. Man har utvecklats som lag och har på något vis lyckats bli ett mer vinnande lag samtidigt som man har blivit mer sårbart. För Elfsborg förlorade faktiskt lika många matcher i år (sju) som 2010 - när de slutade fyra.
Så det slår jag fast på en gång. BK Häcken har spelat den bästa fotbollen (roligast, mest offensiv, mest målglad). Det har varit ett annat Elfsborg i år än de senaste åren. Under Haglunds ledning spelade Elfsborg ett tydligt bollinnehavsspel, men inte effektivt nog. Den här säsongen har Elfsborg spelat rakare och snabbare när de haft bollen vilket också passat spelare som snabbe Niklas Hult och Lasse Nilsson utmärkt. Båda har gjort starka säsonger. Samtidigt har Elfsborg hela tiden kunnat falla tillbaka på bollinnehavsspelet när de velat med passningsskickliga, tekniska och bolltrygga spelare som "lagpapporna" Anders Svensson och Stefan Ishizaki i laget.
 
Det går inte heller att komma ifrån konstgräseffekten. Elfsborg har tagit 51 av 63 möjliga konstgräspoäng (obesegrat hemma). Bara åtta poäng har tagits på naturgräs. Det säger också något om lagets styrka och svagheter - och naturgräs känns redan som det stora hotet mot Elfsborg i nästa hösts Champions League-kval med andra ord. Tillsammans med bortaspelet där Elfsborg faktiskt tog två poäng färre än - elvan Gefle.
Med det sagt har Elfsborg en bra grund att stå på, men behöver förstärka för att hävda sig i både Allsvenskan och Europacupspelet nästa säsong.
 
Seriens popgäng ...
... Var förstås tvåan BK Häcken. Peter Gerhardssons lag gjorde hela 67 mål, 19 fler än Elfsborg och nästan tre i snitt på hemmaplan. De var värda ett bättre öde tycker jag. I mina ögon var Häcken efter uppehållet seriens bästa lag. Till slut föll laget på att man tog färre poäng på hemmaplan än Elfsborg. Men stora silvret är ett bevis på hur långt Häcken kommit i sin offensivglada fotboll där Waris Majeed sprang hem skytteligan (23 mål) och såg till att Mathias Ranegie inte var saknad alls.
Nu flyttar Majeed av allt att döma vidare, men med Martin Ericson kvar i laget, Rene Makondele bättre än någonsin och Oscar Lewicki ett år bättre så blir det oerhört intressant att följa det här lagets fortsatta utveckling.
 
Malmö sålde guldet
Det får vi aldrig veta, men MFF, som hade chansen in i det sista, hade mycket väl kunnat dra det längsta strået om man inte sålt Mathias Ranegie och Jimmy Durmaz i somras. Å andra sidan är det den verklighet som de flesta av de allsvenska lagen lever i - och MFF:s nya arena har inte betalat sig än på den punkten.
 
AIK gjorde tvärtom, man värvade rejält i somras, men orkade inte kombinera Europacupspel och guldstrid trots det. Det var mer förvånande egentligen. AIK hade ett guldlag på pappret och var precis så försvarsstarkt som jag trodde inför säsongen. Men tränare Andreas Alms filosofi att anpassa sig efter motståndet passar bättre på bortaplan och i Europacupspel än hemma mot lag som man ska styra och ställa i matcherna.
 
"Peking" ett annat överraskningslag
Det är förstås en definitionsfråga, IFK Norrköping värvade klokt inför säsongen när man plockade in Andreas "Ante G" Johansson från proffspel i Tyskland, men man sålde också stjärnan Ajdarevic under säsongen, så med det i åtanke är femteplatsen en stor framgång för Janne Andersson och IFK. Man är där för att man spelat en rejäl fotboll hela säsongen och för att man har en skyttekung i Gunnar Heidar Thorvaldsson. Kanske har man en ny på gång i unge Christoffer Nyman som fått chansen och tagit den när Shpetim Hasani värvades till ÖSK.
 
En real floppsäsong
IFK Göteborgs storsatsning räckte bara till en sjundeplats. Det är förstås en stor missräkning och länge var IFK också inblandat i kvalstriden innan man ryckte upp sig på slutet. Den främsta anledningen till att laget inte klarade sig bättre trots sina värvningar var försvarsspelet som var darrigt fram tills Mattias Bjärsmyr återvände. John Alvbåge gjorde en ganska dålig säsong och skador störde också mycket. Därför är det svårt att veta hur bra IFK kan bli nästa år med Stahre som tränare. En sak man måste jobba med mer är det egna grundspelet. I år har man haft spelartyperna, men inte utnyttjat dem rätt. Det ligger på Stahres konto och han behöver visa att han har de dimensionerna i sitt tränarskap nästa år. För jag tror ändå att den förre AIK-tränaren får fortsatt förtroende. Om sportchef Håkan Mild får det känns mer osäkert i dagsläget.
 
Botten i botten
Gais och Örebro åker ur Allsvenskan och det var väntat. De har varit de särklassigt sämsta lagen under säsongen och har båda desperat försökt bryta trenden genom att sparka tränare, utan att lyckas.
Gais slutar säsongen med en ynka seger på 30 omgångar och svaga tolv poäng totalt. Där Örebro antagligen kommer att kunna satsa även i Superettan är frågan vad som händer med Gais nu. Ekonomin lär göra att klubben får sälja sina bästa spelare och börja bygga från grunden igen.
 
GIF Sundsvall får kvala mot Halmstad för att hänga kvar i Allsvenskan - och det är ingen överraskning när man inte vunnit en match sedan den 11 augusti.
 
Syrianska klarade sig från kval den här gången, efter en stark slutspurt där spelare som Sharbel Touma verkligen klev fram. Kul för Syrianska och kul för Allsvenskan tycker jag. Syrianska är ändå en klubb som vill något, även om det såg darrigt ut inför säsongen.
 
Allsvenskan 2012 - en hemmalagsserie?
Det går onekligen att diskutera vikten av hemma- och bortaplan en sån här säsong. Bara två lag slutade på positiv målskillnad på bortaplan och det var Häcken och AIK. För övrigt de två lagen som tog flest poäng på bortaplan.
 
Mitt allsvenska drömlag ...
... Kommer i ett blogginlägg under måndagen.

TFF:s fullständiga ras

Publicerad 2012-11-04 10:56:00 i Fotboll, Superettan,

Öster och Assyriska har gjort det tidigare.
I Superettans sista omgång var det Trelleborgs tur - att ramla ner från Allsvenskan till division I på två säsonger.
Har laget som tippades nå Allsvenskan i år förutsättningarna för att studsa tillbaka direkt?
 
När Halmstad och Trelleborg trillade ur Allsvenskan i fjol tippades båda tillhöra Superettans toppskikt i år. Men där HBK tappade halva sin startelva så fick TFF behålla merparten av sin allsvenska trupp. Det var logiskt att tränare och media tippade den skånska klubben som ett av två lag som skulle ta de allsvenska platserna. Jag var en av dem som trodde på TFF tillsammans med det Öster som imponerade spelmässigt redan tidigt på försäsongen.
Öster infriade förväntningarna med råge. TFF åkte ur serien de skulle vinna. På två år har klubben gått från att sluta femma i Allsvenskan till att nästa säsong inte ens tillhöra svensk elitfotboll längre. Ett ras som få kunde förvänta sig - men som även Assyriska (2005-2006) och Öster (2006-2007) gjort de senaste tio åren.
 
Raset började med Drugges flytt
Med Andreas Drugge som stjärna i en fri nummer tio-roll spelade TFF bättre fotboll än på många säsonger 2010. När han försvann till IFK Göteborg inför fjolåret (numera bänkspelare i BK Häcken) klarade inte TFF att hitta en ersättare. Det i kombination med fortsatt osannolika skadeproblem (här måste man fråga sig hur klubben tränat sina spelare skadeförebyggande) gjorde att TFF inte klarade att upprepa femteplatsen i fjol utan i stället åkte ur Allsvenskan. Det som talade för dem var ändå att man var med i striden kring kvalplatsen (som Syrianska tog) och skrapade ihop elva poäng mer än jumbon HBK.
Nästa slag för klubben kom dock snabbt när tränarlegendaren Tom Prahl valde att pensionera sig efter degraderingen och Alf Westerberg tog över. Jag har aldrig sett Westerberg som en huvudtränare, han är dock väldigt duktig som assisterande och talangutvecklare, och TFF och Westerberg fick en rejält tung start på Superettan. Redan under våren så sjukskrev sig Westerberg från sitt uppdrag och när han tvingades till det en andra gång efter tolv omgångar kastades Anders Grimberg in som ny huvudtränare. Då hade TFF sex poäng.
Hela säsongen har man dock sett ett lag som inte klarat av att leva upp till de förväntningar som funnits på dem. Det har säkert inte heller hjälpt tryggheten i defensiven att man bytte målvakt (Noring - Azinovic) på lån med Malmö FF halvvägs in i säsongen.
Nej, felen TFF har gjort har varit för många. Samtidigt så lider jag med dem. TFF är inte det mest färgsprakande laget, men de hör hemma i svensk elitfotboll. Och vem kunde egentligen tro att IFK Värnamo - igen - skulle orka slutspurta ner både Halmstad (vände 0-2 till 3-2 sista tio) och BP (vände 1-2 till 4-2) på bortaplan under de sista tre omgångarna?!

Kan TFF komma tillbaka?
Smällen är tung för TFF som aldrig haft något större publikstöd på sina hemmamatcher och som dras med en riktigt dålig ekonomi. Nu upphör dessutom alla kontrakt i klubben att gälla och då återstår det att se vilka spelare som blir kvar. De som satsar på en fortsatt elitkarriär lär flytta vidare, en murbräcka som Fredrik Jensen lär vara attraktiv på marknaden trots den här säsongen. Jag tycker också att Halmstad borde ställa frågan till Magnus Andersson om en återkomst. Och Viktor Noring skulle kunna bli Kalle Johnssons ersättare om HBK misslyckas i kvalet och ingen annan hugger på den U21-landslagsmeriterade målvakten.
En degradering kan ock föra en del gott med sig också, som att man kan lyfta in egna talanger i laget och bygga upp en grund igen. Men jag är inte så säker på att TFF studsar tillbaka på en gång. Vad som händer i vinter lär avgöra mycket.
 
Summering av Superettan 2012
  • Öster infriade mina förväntningar och spelar i Allsvenskan nästa år. Det ser bra ut för Växjölaget som under hösten invigde sin nya arena Myresjöhus Arena. Men klubben behöver värva ett par startspelare i vinter om de ska hålla i Allsvenskan.
  • Halmstad borde varit lag nummer två till Allsvenskan, men med dålig form på slutet, för "enkelt" spel och en trupp som inte varit bred nog tappade laget platsen till BP. Jag tror HBK får svårt i kvalet, men BP har spelat fin fotboll hela säsongen.
  • BP:s 21-åriga löfte Nabil Bahoui är lite av årets spelare i Superettan för mig. Teknisk, stor, kraftfull (när han vill) och 15 mål och sex assist imponerar. Inte säkert att BP får behålla honom trots avancemanget.
  • Hammarby ser ut att bli att räkna med på allvar nästa år. Alla hyllar Kennedy (förstås), men jag tycker även att Erik Sundin var en klassvärvning.
  • Hur Ljungskile, som inte ens hade en hel trupp när säsongen var nån vecka bort, lyckades komma femma är ett mindre under. Tor-Arne Fredheim är årets tränare och LSK årets överraskning.
  • "Lillebror" Varbergs BoIS klarade kontraktet i Superettan som nykomling. Starkt. I stället får Falkenberg kvala efter att ha tappat sin plats i sista omgången. Mer oväntat.
  • IFK Värnamos slutspurt. Räcker så.
  • Umeå slutar sist. Det var i alla fall väntat.

RVP målskytt - United upp i serieledning

Publicerad 2012-11-03 18:31:00 i Fotboll, Premier League,

Ett tidigt mål av Robin van Persie.
En utvisning på Jack Wilshere.
En mardröm för Arsenal.
Manchester United tog en bekväm seger i lördagens toppmöte - och passerade Chelsea i serietoppen.
 
Det såg ut som väntat på Old Trafford egentligen. Robin van Persie var i fokus redan innan matchen, han kramade om sina gamla lagkamrater i spelargången, han blev utbuad av sina forna supportrar - och han gjorde mål.
Var det något som Arsenal skulle undvika för att inte hamna i en mental brygga så var det ett tidigt United-mål och mål av van Persie. Det höll tre minuter. Sedan slog Rafael ett ganska dåligt inlägg som Vermaelen inte lyckades rensa och RVP drog till med högern i bortre hörnet. Van Persie gjorde överlag en ny bra insats och visar hur snabbt han har acklimatiserat sig i United. Att han inte firade sitt mål var också att visa respekt mot en klubb, en tränare och dess supportrar som han spelat för under åtta år.
 
United var smartare
Manchester United var det smartare och bättre laget matchen igenom. Med Wayne Rooney i sin specialroll som defensiv anfallare fick United matchen dit de ville. Rooney skärmade av Arsenals spelmotor Arteta med något som nästan var en punktmarkering och Arsenal fick aldrig igång något farligt spel. Londonlaget var återigen alldeles för dåliga på att hota i djupled och på så vis var det märkligt att Theo Walcott fick börja på bänken. Såväl Podolski som Ramsey på kanterna gjorde väldigt bleka insatser.
I andra halvlek visade även Sir Alex Ferguson fingertoppskänsla när han plockade av Tom Cleverley som med ett gult kort och en muntlig varning var en sämre tackling från rött. I Arsenal var Jack Wilshere i exakt samma läge, men fick stanna kvar på planen och blev utvisad när han plockade på sig sitt andra gula kort för dagen (båda klara varningar).
United skapade flera chanser, men var lite slarvigare på sista tredjedelen än i de senaste matcherna och därför stannade siffrorna på två gjorda mål. Även det andra kom efter att en mittback helt missat, i det här fallet Mertesacker som helt feltajmade sin nick på hörna och Patrice Evra nickade in 2-0 i andra halvlek. Då hade Rooney bränt en straff precis innan paus dessutom. 2-1 var smickrande slutsiffror för Arsenal efter att Cazorla gjort mål i slutsekunderna.
 
För United betyder segern (och att Chelsea tappade poäng borta mot Swansea) att laget leder Premier League samtidigt som spelet ser allt bättre ut i det stora hela. Framför allt defensivt såg det stabilt ut i dag. Men offensivt har laget gjort 26 mål på tio matcher, klart bäst i ligan.
Arsenal agerade håglöst, både defensivt och offensivt och bortsett från Cazorla ser flera spelare ut att vara i en svacka. Man är nu nio poäng efter United, åtta efter Chelsea och inget talar för annat än att Arsenal redan får sikta in sig på att slåss för en Champions League-plats igen.
Å andra sidan så räknar ju Arsene Wenger det numera som en titel ...

All eyes on RVP

Publicerad 2012-11-03 11:45:00 i Fotboll, Manchester United, Premier League,

 
Han la legendstatus och kaptensbindeln åt sidan och tackade för sig efter åtta år i klubben.
Robin van Persies övergång från Arsenal till Manchester United i somras var en av Premier Leagues mest "infekterade" på många år.
När lagen möts i dag på Old Trafford jagar Arsenal dubbel revansch - för 8-2-överkörningen för ett år sedan och för sin förlorade skyttekung.
 
När det osannolika inträffar så kommer man oftast ihåg var man var just då. Jag var i New York, mitt i en orkan, och följde Manchester Uniteds totala överkörning av Arsenal via telefonen. Följde, men kunde knappt tro det jag såg. Kommer ni inte ihåg matchen är det bara att trycka på play här ovanför. United tog ledningen med 1-0, van Persie brände en straff, United gick ifrån till 3-0, Walcott reducerade, Rooney gjorde hattrick, Nani chippade retfullt, van Persies bombade in en ny reducering innan Ashley Young skruvade in 8-2. Arsene Wenger ställde ett sårat Arsenal, fortfarande skakat och utan linjer efter Fabregas och Nasris flyttar, på benen mot ett United i säsongens bästa form. 8-2 var ändå osannolikt och jag kommer lika väl ihåg hur imponerad jag var av hur Robin van Persie svarade på pressens frågor efteråt. Det var proffsigt. Många spelare hade letat upp en bakdörr eller låtsats som att de inte sett den mixade zonen. Walcott var till exempel väldigt bra på det senare när jag bevakade U21-EM 2009.
Kanske var det redan under den matchen som van Persies framtida val mellan pengarna hos ligamästarna City och mästarna United avgjordes. Lite tror jag att det spelade in. Det var en överkörning som imponerade på de flesta.
 
Mer fokus på van Persie än 8-2
I dag är det ändå mer fokus på van Persie än på chockresultatet i fjol. Anledningen är att Arsenal sedan dess kommit tillbaka starkt. Deras fjolårssäsong blev riktigt bra - om än återigen titellös - efter den tunga starten. I sommar värvade klubben till och med tidigt och mer namnkunnigt än vanligt, men tappade ändå sin givne ledare till sin största rival. Just till det här mötet tror jag att det svider mer. 8-2-förlusten kan skrämma lite om United gör ett tidigt mål, annars så tror jag att Arsenalspelarna som var med då har sorterat bort den i mappen "onödigt stora förluster". Startevan är till hälften helt annorlunda också med Wilshere tillbaka på mitten där Cazorla imponerat hela säsongen, Podolski i anfallet och en bättre backlinje.
 
Men även det spelar egentligen mindre roll i dag. Allt fokus kommer vara på en spelare. Robin van Persie. Arsenalkaptenen som försvann. Han var inte den förste stora stjärnan att göra det. Inte ens den förste att gå till ett annat engelskt topplag (Nasri, Clichy, Adebayor till exempel). Men van Persie var betydligt mer älskad, på väg mot legendstatus i klubben, och på toppen av sin karriär. Även om han hintat om sina intentioner genom att inte förlänga sitt kontrakt så trodde vi nog lite till mans att han skulle stanna i London.
Det var länge sedan som det var en sådan press på en spelare som i dag. Arsenalspelarna kommer gå hårt åt sin förre lagkamrat. Hans gamla fans kommer bua varje gång han rör bollen. Förhoppningsvis så stannar det där.
Arsene Wenger har i alla fall uppmanat Arsenals supportrar på plats att visa respekt för sin tidigare stjärna.
Och Sir Alex Ferguson har - kanske lite väl utopiskt - sagt i veckan att han tror Arsenalfansen kommer visa sin "tacksamhet" för de åtta år van Persie ändå gjorde i Arsenal. Tyvärr fungerar inte fotbollens brinnande supportrar så. De brinner mest. Så van Persie kan räkna med en av hans mer känslosamma dagar på jobbet - för jag tror aldrig att Sir Alex Ferguson ställer över honom i den här matchen. Inte hemma på Old Trafford. Den psykologiska effekten om Rvp gör mål på Arsenal vore för stor. För att inte tala om formen som han och Rooney visat upp tillsammas - senast mot Chelsea förra helgen.
Men jag tror att Robin van Persie klarar pressen utmärkt. Han har visat sig klara jobbiga situationer förr.
 
United ser bättre ut än på länge
Ser man till formen på lagen så kommer det bli en intressant match. Manchester United har haft en tuff vecka med två energikrävande bortamöten med Chelsea (seger i ligan, förlust i ligacupen). Men det var oerhört nytttiga matcher. Nu ser jag ett United, som med Young tillbaka i spel och därmed en återgång till spel med yttrar, som ser bättre ut än på hela säsongen. Rooney och van Persie är enormt bra ihop och Chicharito är i absolut toppform. Med ett fokuserat försvarsspel (det brister ju där i United mer ofta än sällan) så är man nära den nivån där inget lag går säkert.
Arsenal har visat lite sämre form, har som väntat problem med målskyttet, men kommer stärkta ur ligacupmötet i veckan där man vände 0-4 till 7-5 efter övertid. En enorm prestation som måste lyfta laget inför dagens match.
Jag håller ändå United som den troliga segraren med hemmaplan i ryggen. 3-1 får bli mitt tips.

Ingen är avgjort förrän sista signalen är blåst

Publicerad 2012-11-02 20:02:00 i Allsvenskan, Fotboll,

Det ser ut att bli guldfest på Borås Arena.
Väldigt lite talar för att Malmö FF ska kunna gå om i sista omgången.
Å andra sidan så är Allsvenskan serien där allt verkar hända - och inget är avgjort förrän den sista signalen är blåst.
 
Det är uppenbart att man inte ska ta något för givet just den här allsvenska säsongen. Fråga Syrianska och GIF Sundsvall. Eller Häcken och AIK.
Vi börjar med toppen.
Det var inte jättemånga omgångar sedan som AIK såg ut som ett guldlag. Bangura, Goitom och Majstorovic förstärkte ett redan bra lag, man kvalade in till Europa League och formen var riktigt bra.
Sedan dippade AIK och Allsvenskans roligaste lag i år, BK Häcken, gjorde mål i parti och minut, framför allt hemma på Rambergsvallen, och sprang upp i topp. Fram tills i går trodde jag på Häcken som SM-vinnare. Jag kanske rent utav hoppades med tanke på deras säsong och att det skulle vara ett första historiskt guld. Eller för att jag bara helt enkelt kan unna en spelare som Björn Anklev ett SM-tecken.
I går spelade Häcken och AIK bort sig själva från guldet (AIK kanske någon omgång tidigare).
Kvar står nu bara Elfsborg och Malmö FF. Elfsborg som såg ut att gå mot SM-guld redan innan sommaruppehållet, men som efter uppehållet tappade nästan all form. Malmö FF som jag i grunden tycker är för ojämna för att stå som svenska mästare i år. Ett mästarlag ska inte ha den skillnaden mellan sina toppar och dalar. Samtidigt är det poängen som berättar historien och där har Malmö FF 56 poäng. Två fler än Häcken, fyra fler än AIK. Men framför allt, två färre än Elfsborg efter 1-1-tappet mot redan degraderade Örebro hemma. Toppar och dalar var det.
 
Nästan allt talar för Elfsborg
I sista omgången möter Elfsborg Åtvidaberg hemma och om inte SM-guld räcker som motivation kan boråsarna även minnas tillbaka till Åtvids 5-1-seger på Kopparvallen. Jag har svårt att se att Elfsborg inte gör sitt jobb inför storpubliken på hemmaplan. Om Åtvids spelare var nöjda med tränare Andreas Thomsson (som får gå efter säsongen) så kommer de troligen vara en smula desillusionerade i den sista omgången. Rent utav besvikna.
Malmö FF stänger samtidigt Råsunda som allsvensk arena mot AIK, men det troliga är att AIK stänger MFF:s chanser till guld (krävs ju vinst med minst två mål samtidigt som Elfsborg som bäst får oavgjort - målskillnadsaffär då -- vid lika poäng och målskillnad så vinner Elfsborg på bättre målskillnad i inbördes möten).
Nästan allt talar alltså för Elfsborg - förutom att Allsvenskan 2012 varit en jämn och oviss serie med oväntade vändningar och sena mål hela hösten.
 
Spänningen vi vill ha
Som i bottenstriden där Örebro och Gais förvisso tidigt var avsågade och numera degraderade, men där Syrianska var några sekunder och ett strömavbrott i Åtvidaberg från att säkra nytt kontrakt i senaste omgången.
Sedan kvitterade Djurgården 15 sekunder efter den ordinarie tilläggstidens slut (93.15) och Giffarna återvände från kvalets alla kval genom att få med sig en poäng när matchen på Kopparvallen spelades färdigt i går efter lunch. Men inte förrän man först tappat en 2-1-ledning som hade gett GIF Sundsvall pole position inför slutomgången och puttat ner Syrianska på kvalplatsen i stället. Nu måste ett svajjigt GIF slå Häcken (som jagar plats ute i Europacupspelet nästa höst) samtidigt som Syrianska som bäst klarar oavgjort hemma mot Kalmar. Hängde ni med? Invecklat och förvecklat är det i alla fall. Och det är väl precis så som vi vill ha Allsvenskan. Spänning in i det sista.
Det enda vi vet är att inget är avgjort förrän den sista signalen är blåst för den här säsongen.
Även om jag tror på Elfsborg som svenska mästare och GIF Sundsvall till kval.

Fördel med avbruten match

Publicerad 2012-11-01 11:29:00 i Allsvenskan,

När ljuset slocknade tändes GIF Sundsvalls hopp.
Efter lunch har man 30 minuter på sig att vända mot Åtvidaberg - utvilade och med gårdagens övriga resultat på pappret.
Klart att det måste vara en stor fördel i slutstriden.

GIF Sundsvall var på väg mot en kvalplats mot Halmstad när strömmen i Åtvidaberg gick och Kopparvallen rammades in av mörker.
Då ledde Åtvidaberg med 1-0 och cirka 26 minuter återstod av matchen.
Det blev inget mer spel. Och medan GIF väntade på besked så tappade Syrianska i sista sekunden två poäng borta mot Djurgården.

Därmed vet Giffarna exakt vad som gäller när matchen mot Åtvid återupptas efter lunch i dag.
Seger och hoppet lever i högsta grad inför sista omgången.
I stället för att allt tröttare och pressade av Syrianskas dåvarande ledning jaga mål i går kväll så har man nu fått vila, kunnat prata ihop taktik och kan nu gå ut och ösa på för allt vad man orkar.
GIF kommer vara hur motiverat som helst. De har inga ursäkter om de inte springer och kämpar för att försöka vända och vinna.
Åtvidaberg tycker kanske det är roligare med 30 minuter match än träning, men lär inte vara så taggade som i går.
Varför skulle de vara det?

Om

Min profilbild

Fredrik Jonsson

Sportreporter och fotbollskrönikör för Kvällsposten/Expressen. Tidigare mångårig sportreporter med fotbollsansvar på Sundsvalls Tidning. Jag har bevakat A-landslaget och Allsvenskan/Superettan i många år. Jag har även arbetat på Sportbladet och Smålandsposten, samt bott och studerat i Milano, Italien i nästan ett år. Skriver här initierat om fotboll och tennis. Följ mig även på twitter: Frejon81.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela