Kickoff

Han förtjänar priset

Publicerad 2012-10-29 21:43:00 i Ballon d'Or, Fotboll,

Går det att bortse från 50 ligamål och ett europeiskt målrekord?
Går det att räkna bort 46 ligamål, en ligatitel och en semifinal i EM?
I så fall ligger Barcelonas EM-guldvinnare Andrés Iniesta bra till för att vinna Ballon d'Or före klubbkamraten Leo Messi och Reals Ronaldo.
 
I dag presenterades de nominerade till Ballon d'Or, Guldbollen som går till världens bäste fotbollsspelare 2012.
Den stora frågan är förstås om någon kan norpa åt sig det framför de tre senaste årens vinnaren Leo Messi.
Messi lyckades inte leda Barcelona till en ny liga- eller Champions League-titel i våras, men Ballon d'Or är ju inte ett pris till ett lag utan till en spelare för dennes prestationer.
Det hjälper naturligtvis om spelaren lett sitt lag till titlar. Som i Cristiano Ronaldos fall där hans otroliga 46 ligamål på 38 matcher inte räckte till skytteligasegern i Spanien, men däremot till en ligatitel.
Ronaldo, en av de stora favoriterna i år igen, följde upp det med att ta sitt Portugal till semifinal i EM.
Messi hade ett mediokert år med Barca, man vann bara den spanska cupen, men Messi själv hade karriärens individuellt sett bästa säsong. 50 ligamål och till slut 73 mål i alla cuper och tävlingar vilket var ett nytt europeiskt målrekord. Siffror som man har svårt att se någon slå någonsin förutom nämnda Messi och Ronaldo som båda höjer nivån för vad man tror är möjligt.
Så kan verkligen någon annan vinna Ballon d'Or? Inte speciellt många, men Andrés Iniesta skulle förtjäna priset om han får det.
 
Därför kan Iniesta vinna
Den lille snidaren Iniesta har varit på en värdsklassnivå de senaste säsongerna som bara övertrumfas av Messi och Ronaldo. Iniesta vann också den största titeln som 2012 innehöll, EM-guldet i Polen/Ukraina med Spanien. Iniesta prisades också som EM:s bästa spelare trots att han inte gjorde något mål i turneringen. Å andra sidan är det inte där som Iniesta någonsin utmärkt sig. Han har till exempel aldrig gjort fler än tio mål någon klubblagssäsong. I stället briljerar han på små ytor, med fräcka instick och smarta djupledslöpningar. Det är stor kvalitet i allt han gör. I förmågan att alltid ge sig själv tid tack vare sin fina bollkontroll liknar han Zinedine Zidane. Finns det någon som kan utmana de två givna favoriterna till priset i år så är det Andrés Iniesta.
 
Zlatan Ibrahimovic bör ha goda chanser att placera sig högt i omröstningen (förbundskaptener och utvalda journalister röstar). Zlatan vann ju återigen skytteligan i Italien, gjorde ett bra EM (fick priset för vackraste målet bland annat) och har inlett på bästa vis i Frankrike. Respekten för den svenske lagkaptenen växer fortfarande i världen.
 
Min topp 5
1) Andrés Iniesta.
2) Leo Messi.
3) Cristiano Ronaldo.
4) Zlatan Ibrahimovic.
5) Iker Casillas.

De nominerade:
Sergio Agüero
(Argentina, Manchester City)
Mario Balotelli (Italien, Manchester City)
Karim Benzema (Frankrike, Real Madrid)
Gianluigi Buffon (Italien, Juventus)
Sergio Busquets (Spanien, FC Barcelona)
Iker Casillas (Spanien, Real Madrid)
Didier Drogba (Elfenbenskusten, (Chelsea) Shanghai Shenhua)
Radamel Falcao (Colombia, Atlético Madrid)
Zlatan Ibrahimovic (Sverige, (AC Milan) Paris-SG)
Andrés Iniesta (Spanien, FC Barcelona)
Lionel Messi (Argentina, FC Barcelona)
Manuel Neuer (Tyskland, Bayern München)
Neymar (Brasilien, Santos)
Mesut Özil (Tyskland, Real Madrid)
Gerard Piqué (Spanien, FC Barcelona)
Andrea Pirlo (Italien, Juventus)
Sergio Ramos (Spanien, Real Madrid)
Cristiano Ronaldo (Portugal Real Madrid)
Wayne Rooney (England, Manchester United)
Yaya Toure (Elfenbenskusten, Manchester City)
Robin van Persie (Holland, (Arsenal) Manchester United)
Xabi Alonso (Spanien, Real Madrid)
Xavi Hernandez (Spanien, FC Barcelona)

Ett GIF utan ledare

Publicerad 2012-10-29 20:35:02 i Allsvenskan, Fotboll,

Det var den stora chansen att ta klivet från kvalplatsen.
I stället bjöd GIF Sundsvall på säsongens bottennapp.
Min undran är, vart tog ledarna i laget vägen?
 
Det allsvenska spelprogrammet visade det tydligt. IFK Norrköping hemma i omgång 28 var ett formsvagt GIF Sundsvalls bästa chans att ta en nödvändig trepoängare för att kunna klara sig ifrån kvalplatsen.
Åtvidaberg borta (härnäst) brukar vara en nollpoängare. GIF trivs inte på Kopparvallen helt enkelt. Och guldjagande succélaget BK Häcken i slutomgången är svårt som det är.
Därför förväntade jag mig att få se ett GIF Sundsvall som visade mod, beslutsamhet och vilja. Som visade att det faktiskt står en allsvensk plats på spel för dem.
I stället bjöd GIF på säsongens sämsta insats, ett bottennapp rätt igenom.
Att anfallsspelet inte varit tillräckligt vasst den här säsongen (det saknas en målskytt) har varit tydligt genom hela säsongen. Där gjorde manager Sören Åkeby en felbedömning av truppen, framför allt borde man använt pengarna som funnits till hands via Norrlandsinvest till att förstärka framåt i somras. Det gjorde man inte och det fortsätter man lida för.
I stället har Giffarna kunnat lita till ett kollektivt försvarsspel som stundtals varit riktigt bra och ett fint passningsspel i många matcher. Men mot IFK Norrköping fanns inte det heller. Försvarsspelet i framför allt första halvlek, när Norrköping (Thorvaldsson 2, Gerson) kunde nicka in tre mål på lika många chanser utan att bli störda, var uselt.
 
Läge att testa något annat spelsystem
GIF Sundsvalls formkurva pekar spikrakt neråt. Mina tidigare kollegor i Sundsvall talar om en nattsvart form. GIF har inför de två sista omgångarna bara en seger på de tolv senaste omgångarna och ingen på de nio senaste.
Det jag inte sett under de fyra senaste åren som jag följt laget på nära håll är bristen på ledarkaraktärer som är nu. Det är ingen som klarar av att styra upp laget ute på planen när det tar emot, som kan få övriga att växa.
Det borde oroa alla som följer Giffarna inför avslutningen på säsongen.
Själv kan jag tycka att det vore läge för att testa någon annan formation än 4-2-3-1 för att få till ett trendbrott, spela med två forwards (Dibba och Eklund är spelartyper som borde passa varandra) och lite andra tankar än de negativa som uppenbarligen tynger spelarna i laget i höst.

Domarmisstagen avgjorde stormötet

Publicerad 2012-10-28 22:07:45 i Fotboll, Premier League, Supersunday,

Manchester United vann toppmötet.
Robin van Persie visade återigen att han älskar att spela mot Chelsea.
Men det var domaren Marc Clattenburgs misstag som - tyvärr - avgjorde mötet på Stamford Bridge.
 
Det fanns ett par frågetecken för Manchester United inför seriefinalen borta mot Chelsea.
Som Uniteds svaga starter i matcherna den här hösten. Men Uniteds första halvtimme var allt annat än svag. Gästerna kontrollerade spelet mot serieledande Chelsea, som hade chans att dra ifrån United med sju poäng vid seger, och Robin van Persie låg bakom matchens två första mål.
Vid 1-0 sköt han i stolpen och bollen gick in via David Luiz. Vid 2-0 slog han till med en distinkt höger på Valencias inspel. Båda gångerna fanns frågetecken för Chelseas mittbackar och deras försvarsspel i eget straffområde när United ställde om snabbt.
Sista kvarten innan paus pressade Chelsea hårt, skapade flera farligheter via hörnor och fick utdelning när formtoppade Juan Mata placerade in en frispark trots att det var i målvakten David de Geas hörn precis innan halvtidsvilan.
Efter paus fortsatte Chelsea där de slutat och kvitterade rättvist när Ramires vann en nickduell mot Cleverley i Uniteds straffområde. I det läget var Chelsea det bättre laget och United i brygga.
Sedan kom utvisningarna som förändrade matchbilden.
Först Branislav Ivanovics utvisning efter att ha sprungit ner Ashley Young i 63:e minuten. En helt riktig utvisning eftersom Young var fri annars och Ivanovic protesterade inte nämnvärt.
Bara sex minuter senare fick även Fernando Torres rött kort - för filmning - av domaren Marc Clattenburg. Repriserna visade dock tydligt att Torres fick en spark på benet av Johnny Evans innan han föll. En felaktig utvisning med andra ord. United fick tag i matchbilden tack vare utvisningarna, Ferguson bytte klokt ut Rooney (hade gult) för att undvika en enkel United-utvisning i det läget och Chicharito, som avgjorde hemma mot Braga i veckan, kom in och gjorde 3-2. Även här går det att ifrågasätta domare Clattenburg dock eftersom Chicharito var offside i samband med segermålet.
 
Klara fel av Clattenburg
Manchester United tog sin första seger på Stamford Bridge på tio säsonger och såg till att toppstriden i Premier League fortsätter vara jämn och oviss.
Samtidigt är det ofrånkomligt att inte fokus hamnar på domare Clattenburg och hans team. För även om Torres hjälpte till när han föll och reprisbilderna bakifrån situationen visade hur svårt det var för Clattenburg att se Evans träff på Torres så var utvisningen felaktig. Chelsea har dessutom anmält Clattenburg för opassande kommentarer mot två Chelseaspelare. Offsiden på Chicharitos 3-2-mål borde den assisterande domaren ha sett.
Det är helt enkelt trist när ett stormötet avgörs på domarens insats.
 
Chelsea tappade chansen att rycka
För Chelsea är det tungt att förlora på det här sättet efter en så stark comeback i matchen. Man var på väg mot seger när utvisningarna kom och hade chansen att rycka från United i tabellen. Försvarsspelet kring eget straffområde lämnar dock en del övrigt att önska.
För United var segern däremot nödvändig för att hänga med i toppstriden. Det skadar inte heller att de offensiva spelarna visar riktigt bra form. Robin van Persie är den spelare som nu gjort flest mål borta mot Chelsea av alla spelare och han var riktigt bra i dag igen. Chicharito tillför en djupledsdimension som United saknat när mexikanen inte varit i form.

Trion som ger Chelsea hopp

Publicerad 2012-10-28 10:24:00 i Fotboll, Premier League, Supersunday,

När Chelsea vann Champions League i våras var det med försvarsspel som ledord.
Den här säsongen blickar Londonklubben framåt - och satsar därefter.
Den offensiva trion Juan Mata, Eden Hazard och Oscar har redan hunnit bevisa att de kan bära klubben in i framtiden.
 
Den portugisiska revolutionen del 2 under André Villas-Boas hade misslyckats. Trots vetskapen om tålamod så tröt det till sist hos ryske oligarken Roman Abramovitj. Villas-Boas hade påbörjat en makeover hos ett Chelsea som stagnerat i utveckling, men hans metoder, att peta trotjänare som Didier Drogba och Frank Lampard samtidigt som resultaten inte blev de förväntade, kostade honom jobbet.
Roberto Di Matteo tog över med uppdraget att rädda det som räddas kunde. Men ingen hade väntat sig att Di Matteo skulle bli hela Chelseas räddare i nöden.
När Chelsea ställdes mot Barcelona i Champions League-semifinalen var de redan borträknade av de flesta - trots vetskapen att just Londonklubben varit ett av de svåraste motstånden för Pep Guardiolas vinstmaskin.
Vi vet hur det gick. Chelsea spelade igelkottsförsvar över två matcher, framför allt på bortaplan, men vann.
På bortaplan i CL-finalen mot Bayern München skrällde man igen. På de värdegrunder som José Mourinho drillat försvarsspelet i mitten av 2000-talet (och en övermänskligt bra Drogba) erövrade till slut Chelsea Europa.
Abramovitjs stora mål var infriat. Champions League. Att sedan sättet som Chelsea vann på inte skulle vara tillräckligt för Abramovitj - eller att spela andrafiol till Manchester-lagen - förstod alla som följt Londons blå.
 
Supertrion ligger bakom 8 av 10 mål
I sommar handlade klubben. Supertalangen Eden Hazard lockades till Chelsea. Brasse-löftet Oscar var redan på ingång. I laget fanns sedan tidigare en viss Juan Mata. Budskapet var tydligt. Chelsea ska vinna matcher tack vare sin offensiv. Förvandlingen har varit lyckad så här långt. Mycket tack vare trion som är Chelseas framtid. Eden Hazard tog Premier League med storm direkt, Oscar har glimrat till då och då och Juan Mata är ligans bäste spelare sett över de senaste sju omgångarna.
Tillsammans ligger trion bakom hela 79 procent av Chelseas alla mål (26 av 33) i samtliga turneringar den här säsongen. En spelare som Fernando Torres, som fortfarande kämpar sig ur sin största fotbollskris i karriären, ler säkert extra åt det faktum att Hazard med 21 assist och Mata med 18 är bäst respektive tredje bäst i Europas fem bästa ligor på att assistera till mål sedan augusti i fjol.
Framför allt är det tekniska spelare som bemästrar det mesta. De kan vända ut och in på ett försvar och är ett hot på längre som på kort håll. Och ju mer de får spela tillsammans desto bättre lär de bli.
 
Chelsea närmar sig helt enkelt ett generationsskifte. Generationen som José Mourinho byggde sitt mästarlag kring har sakta men säkert börjat tappa. Visst, John Terry är fortfarande lagkapten trots alla sina skandaler, Ashley Cole en av världens bästa på vänsterbacken och Frank Lampard alltjämt en poängspelare, men samtliga ryktas också kunna säljas redan i januarifönstret (knappast troligt dock) och Drogba, Essien och Carvalho har redan lämnat Stamford Bridge.
 
Trion leder offensiven mot United
Mot Manchester United i eftermiddagens supersunday-drabbning i London saknas Frank Lampard (skadad). Det kommer ge den gyllene trion Hazard, Mata och Oscar chansen att leda Chelseas offensiv igen. Knappast något som ett försvarsstabbigt och skadedrabbat United ser fram emot.
 
Chelsea kommer att söka revansch för sin Champions League-förlust i veckan mot ukrainska Shakhtar Donetsk liksom försöka ta chansen att dra ifrån United i ligaspelet. De kommer troligen anfalla med allt de har direkt eftersom United börjat matcherna dåligt hela säsongen. Men det är ett minus i den här typen av matcher att sakna lagkaptenen John Terry.
Sir Alex Ferguson vet att hans lag måste spela ett disciplinerat försvarsspel, inte bjuda på misstag och mål som mot Braga i veckan - och ha koll på Hazard, Mata och Oscar. Troligen spelar United ett 4-5-1 med Rooney som offensiv mittfältare och van Persie ensam längst fram.
Viktiga poäng står redan på spel.
Manchester United har inte råd att släppa iväg Chelsea sju poäng före i tabellen.

Dortmund välkomnar ...

Publicerad 2012-10-26 15:02:00 i Champions League, Dortmund, Fotboll,

 
De lottades i "Dödens grupp".
Vad gör man åt det tänkte de tyska mästarna.
Så Dortmund skapade en välkomstvideo - så att Real Madrid, Manchester City och Ajax vet vad som väntar dem.
 
Fjolårets Champions League-spel blev ett misslyckande för ett ungt Dortmund.
Den här säsongen ser det bättre ut efter veckans 2-1-seger mot självaste Real Madrid och ett kryss med rejäl mersmak borta mot Manchester City innan det.
På flera vis verkar Dortmund, trots att man tappat viktiga mittfältare som Nuri Sahin och Shinji Kagawa de senaste två åren, vara mer mogna för de stora scenerna den här säsongen - och med två raka tyska ligaguld i bagaget.
Att de inte räds motståndet i det som måste kallas "Dödens grupp" i årets CL-gruppspel syns både på planen och vid sidan om.
Dortmund snickrade nämligen ihop den här rätt sköna youtube-videon inför den första CL-matchen i höst.
Allt för att välkomna motståndare till arenan där den gula väggen regerar.
Resultatet fick över 120 000 visningar de första 48 timmarna och visst önskar man att fler lag la lite tid på att göra sånt här. En stämningshöjare som spelar in på fotboll som underhållning.
 
Just Borussia Dortmund hemma på Signal Iduna Park (gamla Westfalenstadion) ligger väldigt högt upp på min lista över lag jag vill se live framöver.

En efterlängtad svensk Europacuphöst

Publicerad 2012-10-26 11:46:22 i Europa League, Fotboll,

En vecka när Ajax slår miljardbygget Manchester City med 3-1 i Champions League är det förstås stort av AIK att ta poäng mot PSV Eindhoven borta.
Ett PSV som ligger fyra poäng före Ajax i den holländska ligan.
Svensk klubblagsfotboll gör en efterlängtat stark höst - men kan vi få slippa att läsa att allt är en "bragd".
 
AIK kunde med lite flyt ha gjort 2-1 i slutminuterna på ett halvfyllt Philips Stadion i Eindhoven i går.
Det kunde PSV för den delen ha gjort efter sin kvittering också (i en situation som från början inte kändes så farlig, men som slutade med en lobbad Ivan Turina och en Nisse Johansson som kastade sig, men inte fick bort bollen i luften).
Nåväl, 1-1 var viktigt för AIK som stundtals imponerat stort i Europacupspelet i höst (inte mot Napoli dock).
Och det stora i sammanhanget den här gången är väl att den nedklankade holländska ligan ändå haft en rätt bra vecka. Ajax, med förre IFK Göteborgaren Tobias Sana från start, slog engelska mästarlaget Manchester City med 3-1 i Champions League och såg därmed också till att City mer eller mindre är borta från vårens CL-slutspel.
Det var en enormt stark prestation av den holländska ligafyran.
Före sig i tabellen har ju Ajax i tur och ordning Vitesse, PSV och Twente.
Ett PSV som AIK spelade (mest på omställningar, men ändå) jämnt med långa stunder i Europa League.
Efter två raka förluster var det en välbehövlig svenskpoäng som AIK tog.
 
Det kunde förstås varit än roligare. Om Helsingborg haft marginalerna med sig mer i sin grupp. HIF hade en poäng i bagaget (2-2 i senaste hemmamatchen mot holländska serieledaren Twente) och var på väg mot en ny sedan Alvaro Santos gjort 1-1 hemma mot tyska Hannover på övertid i andra halvlek. Men med bara ett par sekunder kvar så avgjorde tyskarna och HIF åkte på en ny snöplig förlust (som mot Levante i första rundan).
HIF har verkligen inte haft marginalerna med sig - och har förtjänat mer än de fått.
 
Det är ändå väldigt glädjande att se två svenska klubblag som AIK och Helsingborg ta för sig i Europacupspelet. Det är besked som svensk fotboll bara mår bra av.
 
*   *   *
Något jag gärna slipper är dock att vissa medier urvattnar värdeord som "bragd" och "mirakel" genom att slentrianmässigt kalla allt de ser för en sådan. 1-1 mot PSV borta är förstås en skräll av AIK, men hur kan det vara i närheten av en bragd av ett satsande AIK samtidigt som man konstaterar i samma texter att den hollänska ligan har tappat i klass?!
Nej, bragd är att hämta upp 0-4 till 4-4 på en halvtimme i Berlin mot ett av världens bästa landslag. Låt det få vara så.

Uniteds försvarskaos

Publicerad 2012-10-24 14:38:00 i Champions League, Fotboll,

Skadorna i backlinjen rubbade tryggheten.
Men det är ytterbackarnas hafsiga försvarsspel och de ständiga systembytena som just nu skapar kaos i Manchester Uniteds en gång så starka defensiv.
Tur då att anfallarna fortsätter leverera.
 
Manchester United ligger tvåa i ligaspelet, fyra poäng bakom Champions League-mästarna Chelsea, och har tagit nio poäng av nio möjliga i CL-gruppspelet efter 3-2 hemma mot portugisiska Braga under tisdagskvällen.
Ett bra facit med tanke på att Uniteds säsongsinledning inte varit speciellt bra.
När Alan gjorde 1-0 efter två minuter och 2-0 efter 20 minuters spel var Braga inte bara på väg mot en jätteskräll - det var den åttonde gången på tolv matcher (66 procent) den här säsongen som Manchester United hamnade i underläge i en match.
Det är en dåligt facit för de flesta klubbar.
För en storklubb med de ambitioner som United har är det ett hemskt facit.
 
Sir Alex Ferguson, som valde att vila Rio Ferdinand och Patrice Evra inför söndagens stormöte mot Chelsea, var snabb att erkänna att laget lider av defensiva problemen den här säsongen.
- Vi klarade oss ur det här okej, men jag kan inte förstå hur vi försvarar oss. Vi gör det svårt för oss själva, men vi fick ett resultat som inte många förväntade sig när vi låg under med 2-0. Det ska spelarna ha beröm för, de slutade inte, sade Ferguson.
Med en Chicarito (två mål) som äntligen visade upp samma form som under debutsäsongen i United så kunde den engelska ligatvåan vända till en knapp 3-2-seger.
Just anfallarnas mål, Chicarito tvåmålsskytt i går, Rooney tvåmålsskytt i helgen mot Stoke och nyförvärvet Robin van Persie, som levererat i nästan varje match, maskerar ändå Uniteds problem. Laget har gjort flest mål i ligaspelet av alla lag, gjort mål i 19 raka Europacupmatcher, men får man inte ordning på defensiven så kommer man inte heller att vinna några troféer den här säsongen. En stark defensiv har varit grunden i Fergusons starkaste United-upplagor genom åren. Som CL-segern 1999, som CL-framgångarna 2008-2011.
United måste hitta den grunden igen. Annars riskerar man att bli ifrånsprungna. Att vända underlägen går inte varje gång - det visade sig mot Tottenham i hemmaförlusten i ligan.
 
Ferguson säger att han inte kan sätta fingret på exakt vad som är fel i försvarsspelet, att målen man släpper in är olika och att man ändå "bara" släpper in tidiga mål på hemmaplan. Men för mig är det tre saker som sticker ut.
1) Skadorna i backlinjen. Utan att ha någon statistik på antalet skador så måste Uniteds backlinje vara en av de mest skadedrabbade bland topplagen i Europa. Vidic, Ferdinand, Jones, Smalling och Evans har alla varit borta längre perider de senaste två säsongerna. Det håller naturligtvis inte i längden att behöva skifta manskap i backlinjen så ofta som United tvingats till och det har rubbat den trygghet som laget hade när de tog sig till tre av fyra CL-finaler 2008-2011 med en defensiv organisation som grund.
2) Ytterbackarna. Rafael är en riktigt talangfull ytterback offensivt, men defensivt släpper han till för mycket på sin kant. Hemmamatchen mot Everton i våras, där United tappade 4-2 till 4-4, är det bästa exemplet på hur kostsamt ett sånt försvarsslarv kan bli. På vänsterbacken håller inte heller Evra samma nivå som tidigare säsonger och unge Büttner är än så länge för orutinerad.
3) För många systembyten. Sir Alex Ferguson har sedan Kagawas och van Persies ankomst letat efter det bästa sättet att utnyttja lagets starka offensiv. Han har därför testat 4-4-2, 4-5-1, 4-4-2 diamant, 4-3-3 och något liknande 4-2-4 och fått enstaka starka prestationer, men inte flera i rad. När United var som bäst under åren 2008-2011 så var det mycket tack vare att Michael Carrick och Paul Scholes samspel centralt på mittfältet var så bra på att täcka ytor och vinna boll.
 
Manchester United har en hel del att fundera på - nästa test är som sagt Chelsea på Stamford Bridge på söndag.

Bate mot ny skräll?

Publicerad 2012-10-23 17:08:00 i Champions League, Fotboll,

De stod för Champions Leagues största skräll hittills i förra omgången.
Kan Bate Borisov vinna även mot Valencia hemma i kväll har de alla chanser att gå vidare från Grupp F.
Det verkar vara dags att ta vitrysk fotboll på allvar.
 
För att förstå hur stark vitryssarnas seger i förra omgången var så tittar man enklast på Bundesligatabellen.
I världens tredje högst rankade liga har Bayern München full pott efter åtta matcher och det tyska storlaget har gjort imponerande 26 mål och bara släppt in två på vägen.
På Dinamo Stadion i Minsk fick de släppa in tre på 90+4 minuters spel.
Det satte stopp för Bayerns hopp om att slå nytt klubbrekord på tio raka segrar i säsongsinledningen. Det var samtidigt Bate Borisovs första hemmaseger i CL:s gruppspel sedan man slog AEK Athen hemma säsongen 2009/10.
 
Bayern München hade 62 procent bollinnehav i matchen, 14-1 i hörnor, 16-11 i avslut och var det dominerande laget, men Bate försvarade sig bra och kontrade smart.
Och efter två omgångar är det enda laget med full pott i grupp F just vitryska Bate Borisov.
I kväll väntar spanska Valencia hemma, ett lag som länge kämpat bakom storklubbarna Real Madrid och Barcelona på hemmaplan, och som inte vunnit på bortaplan i Champions League på sju matcher.
- Den sviten började innan jag tog över, men nu är det dags att sätta stopp för den, säger Valencias tränare Mauricio Pelligrino inför matchen.
 
Vinner Bate Borisov även kvällens hemmamatch så har laget nio poäng efter tre omgångar och därmed även en fot i slutspelet till våren. Då kommer pressen vara enorm på Bayern München och Valencia, två lag som räknat med avancemang förbi gruppspelet och miljonerna som kommer därefter.
 
Bate Borisov var det första vitryska laget i Champions Leagues gruppspel 2008, man bygger en ny stadion som ska stå färdig 2013 och ser till att sätta vitrysk klubblagsfotboll på kartan för stunden. Det mest imponerande med laget är inte resultaten i sig utan att man har tagit dem med en trupp där 23 av 25 spelare som är anmälda till spel i Champions Leagues gruppspelsfas är vitryska. Bara två, armeniern Zaven Badoyan och serben Marko Simic är utlänningar. Det är värt att komma ihåg om Bate Borisov skräller i kväll igen.

Kvalkampen lever vidare

Publicerad 2012-10-22 21:44:00 i Allsvenskan, Fotboll,

Örebro och Gais har redan åkt ur.
I kväll kunde Syrianska tagit ett stort steg mot att säkra sitt allsvenska kontrakt vid seger hemma mot jagande GIF Sundsvall.
Men kampen mellan "individualism" och "kollektivism" slutade - 1-1.
 
Ett resultat som GIF Sundsvall, som inte vunnit i 08-området i allsvenska sammanhang sedan april 2000 (22 matcher), får vara klart mest nöjt med. I en jämn första halvlek tog Syrianska ledningen, Dinko Felic på nick efter att Sharbel Touma snyggt förarbetat, innan Emil Forsberg skickade in kvitteringen på Roger Risholts högerinlägg.
Men efter paus handlade det mesta om hemmalaget som hade de bästa chanserna och måste gräma sig över att inte ha fått utdelning. GIF Sundsvall fick koncentrera sig på att freda sitt mål där Oscar Berglund återigen gjorde en bra match och stod för viktiga räddningar.
Syrianskas individuella skicklighet räckte bara till oavgjort mot Giffarnas hårt jobbande kollektiv. Och därmed så är också läget i kampen för att undvika kvalplatsen oförändrat inför de sista tre omgångarna.
GIF Sundsvall har 28 poäng på kvalplatsen, Syrianska 29 och ovanför dem i tabellen Gefle på 32 pinnar.
Det är ändå mellan Giffare och Syrianska det kommer att handla om in i det sista. Och där är det helt öppet.
 
Jag tror nämligen att GIF Sundsvall mycket väl kan slå IFK Norrköping hemma i nästa omgång. På Norrporten Arena är GIF Sundsvall sällan utan chans och man visar upp en betydligt större tro på det egna kunnandet där än på bortaplan. Syrianska tror jag kommer förlora både mot AIK och Helsingborg på bortaplan och får sin största chans att rädda kontraktet i sista omgången hemma mot Kalmar.
Upplagt för en rysare in i det sista. Mitt tips är att Syrianska får kvala.
 
Kvalkandidaterna
12) Gefle
+
Har fyra poäng till godo på GIF Sundsvall på kvalplats och det lär räcka. Hösten är en period då Gefle brukar trivas.
-
Gör minst mål (21) i serien tillsammans med jumbon Gais. Har både Elfsborg och Helsingborg kvar att möta.
 
13) Syrianska
+
Har en poäng mer än GIF Sundsvall. Avslutar hemma mot ett Kalmar utan något att spela för. Nyckelspelare som Arneng, Touma, Chanko och Sleyman har mycket rutin. Matchvinnare i Felic och Touma.
-
Ojämna, blandar starka prestationer som 4-1-segern borta mot Gais med bottennapp. Har sju mål sämre målskillnad än Giffarna om de hamnar på samma poäng.
 
14) GIF Sundsvall
+
Har ett bra grundspel. Både Norrköping och Åtvidaberg i de två kommande omgångarna är överkomligt motstånd.
-
Klarar inte att omvandla bollinnehav till målchanser tillräckligt ofta. Har ingen utpräglad målskytt i laget. Har släppt in många mål sista kvarten i matcherna i år. Formkurvan pekar neråt.

Därför hamnar SM-guldet på Hisingen

Publicerad 2012-10-22 16:04:00 i Allsvenskan, Fotboll,

Fyra lag inom tre poängs avstånd med tre omgångar kvar.
Den allsvenska guldstriden bjuder på dramatik in i det sista.
Själv tror jag att "budgetbygget" från Hisingen tar sitt första SM-guld - framför näsan på mångmiljonsatsningarna.

Tre omgångar återstår av Allsvenskan 2012. Och BK Häcken leder Allsvenskan med en poäng före de favorittippade lagen Malmö FF, Elfsborg och AIK.
Imponerande sett till att Häcken trots allt tappade både Mathias Ranegie och John Chibuike förra sommaren. Men så har nyförvärv som den lille liraren Oscar Lewicki, som skyttekungen Waris Majeed och som lånet Martin Ericson varit klockrena för Hisingslaget.
Det och att klubben sluppit press, krav och annat trots att man kommer från en storstad som Göteborg och i stället lugnt kunnat jobba vidare under succétränaren Peter Gerhardssons ledning.
Då står vi där med ett BK Häcken som tagit steg för steg mot toppen med sin tekniskt fina fotboll och nu bara är tre segrar från klubbens första SM-guld någonsin.
Förhoppningsvis firar fler än de 4147 åskådare som Häcken har i snitt på sina hemmamatcher (fjärde sämst) i år den historiska bravaden i så fall.
 
Det är lätt att säga att det är fördel BK Häcken i guldstriden nu eftersom de leder serien med en poäng. Men både formen och spelet talar för serieledarna. Häcken har en större jämnhet i sitt spel än konkurrenterna. Det syns också på resultaten. Efter sommaruppehållet har Häcken tagit 36 poäng mot Elfsborgs 22, Malmös 30 och AIK:s 29 (låt vara på en omgång mer än de tre andra). Men formkurvan talar sitt tydliga språk och vinner Häcken toppmötet med AIK i den näst sista omgången så ska det mycket till för att de ska missa guldet.
Lika roligt är det förstås inte i Borås. Elfsborg är höstens stora förlorare i toppstriden hittills. Efter vårsäsongen hade de ryckt i tabellen och har varit det jagade laget fram till nu. Den situationen passade inte dem, nu får vi se om det är lättare att jaga i stället.
 
Det återstående spelprogrammet för guldkandidaterna:
1) BK Häcken, 53 p: Kalmar (h), AIK (h), GIF Sundsvall (b).
 
2) Malmö FF, 52 p: Djurgården (h), Örebro (h), AIK (b).
 
3) Elfsborg, 52 p: Gefle (h), Mjällby (b), Åtvidaberg (h).
 
4) AIK, 50 p: Syrianska (h), Häcken (b), Malmö FF (h).
 

Grattis Öster!

Publicerad 2012-10-21 21:26:00 i Allsvenskan, Fotboll,

Klassiska Öster är tillbaka i Allsvenskan.
En försvarskollaps av Halmstad såg till att de darrande serieledarna kunde fira - till slut.
Det mesta talar för att BP gör dem sällskap.
 
Serieledande Öster har varit stabiliteten personifierad under större delen av säsongen, men har darrat på slutet när den givna allsvenska platsen ska säkras.
Den såg inte ut att bli klar under söndagen heller, men när Halmstads BK på kvalplats tappade en säker 2-0-ledning till 2-3 hemma mot Superettans jumbolag IFK Värnamo kunde firandet börja i Växjö.
 
Att Öster är tillbaka i Allsvenskan är både roligt och välförtjänt. Öster har varit Superettans klart bästa lag under hela säsongen, länge obesegrat dessutom.
Och även om Öster var ett av två lag som jag tippade inför säsongen att ta en direktplats upp i Allsvenskan (det andra var Trelleborg) så ska man komma ihåg vilken resa klubben gjort.
Sommaren 2008 jobbade jag i just Växjö och skrev då en del om Öster som var ett topplag i division I södra, men inte på något sätt det bästa laget i slaget om en plats i Superettan.
Det är inte mer än fyra år sedan som sportchefen Fredrik Gustafson & Co. funderade på vad som var rätt riktning för Öster. När de nu är klara för Allsvenskan så ska det påpekas att laget fortfarande innehåller ett antal av de där spelarna från 2008. Men också hur väl klubben står rustad med en ny arena i idrottstaden Växjö och att man i tränaren Roar Hansen har något mycket intressant på gång.
Så grattis Öster.
 
HBK får kvala
För Halmstad väntar med all sannolikhet kvalspel för att nå Allsvenskan 2013. Detta sedan HBK inte spelat speciellt bra alls, men ändå jobbat sig till en 2-0-ledning på Örjans Vall mot den heroiskt kämpande seriejumbon IFK Värnamo, bara för att tappa alla koncept under de sista minuterna av matchen.
Värnamo reducerade på en billigt dömd straffspark till 3-1 i 87:e och hann sedan vända till seger när HBK-spelarna bjöd bort segern och poängen inför en besviken hemmapublik.
Det var en uppvisning som HBK inte har råd med i ett kval i november.
Samtidigt är det inte första gången som det händer den här säsongen. HBK:s försvarspel är rejält sårbart när man inte har kontroll på det centrala mittfältet. Mot Värnamo saknades Antonio Rojas igen liksom Richard Magyar och Christian Järdler (tillbaka i nästa omgång efter avstängningar). I deras ställe spelade Peter Nyström på mittfältet och Michael Svensson och Viktor Ljung i försvaret. Framför allt Nyström har haft svårt att visa sin kvaliteter under säsongen och söndagens match var inget undantag. Nyström hamnade ofta i ingenmansland och spelar ett avvaktade försvarsspel som inte passar HBK:s spel i övrigt.
När samtidigt högermittfältaren Johan Blomberg var lika svag så kunde och borde HBK-tränaren Jens Gustafsson bytt ut båda tidigt i andra halvlek, men visade i stället dålig fingertoppskänsla och orutin när han lät de två mittfältarna spela hela matchen.
Samtidigt så måste Gustafsson och spelarna även fråga sig själva om det långbollsspel de praktiserade i första halvlek verkligen är rätt sätt att spela på hemmaplan.
 
Efter förlusten har nu HBK fem poäng upp till BP på andraplatsen med två omgångar kvar att spela. HBK kan med andra ställa in sig så smått på ett ovisst kvalspel i november mot antingen Syrianska eller GIF Sundsvall skulle jag tro. De två allsvenska lagen möts för övrigt i Södertälje under måndagen.
 

L'orgoglio precede la caduta

Publicerad 2012-10-21 20:46:00 i Fotboll, Serie A,

 
2007 var Milan återigen världens bästa klubblag.
Fem år senare har I rossoneri gjort sin sämsta ligastart på 71 år.
Varför är en historia som går hand i hand med en excentrisk ägares högmod.
Och fall.
 
Den senaste sommaren var en annorlunda sommar i Milan. De största stjärnor såldes, en generation gamla hjältar tackade för sig. Rutin på över 1000 Serie A-matcher försvann i ett nafs från Milans omklädningsrum. Livet kring Milanello förändrades. Balansen rubbades. Det stora problemet är dock att ingen vet vad klubbens en gång så framgångsrike ägare vill längre.
 
Vissa epoker varar längre än andra. Två av den europeiska fotbollens längsta startade samma år. Sir Alex Ferguson tog över Manchester United - och Silvio Berlusconi köpte in sig i Milan. Det var 1986 och Milan stod med stora skuldproblem. Det var början på en ny storhetsperiod för Milan. Berlusconi utnämnde Arrigo Sacchi till ny tränare och klubben vann ligatiteln "lo scudetto" redan under Sacchis första säsong. Ett år senare krossade man Real Madrid i Mästarcupens semifinalretur med 5-0 och körde över Steaua Bukarest i finalen med 4-0. Milan var bäst i Europa. Bäst i världen. Och Berlusconi odlade myten om sig själv som en vinnare.
 
Under Berlusconis ledning har Milan vunnit åtta ligatitlar, de flesta under det enormt framgångsrika 90-talet, och fem Champions League-segrar. Silvio Berlusconi har setts som frälsaren och mannen bakom det moderna Grande Milan. Samtidigt har han själv utnyttjat framgångarna för att bereda väg för sin egen politiska karriär. Under tre perioder har Berlusconi regerat i Italien som premiärminister. När han tog över senaste gången, i maj 2008 när regeringen Romano Prodi till slut tvingades bort av "de missnöjdas massa", var Milan nykorade världsmästare för klubblag, Kaká hade fått Guldbollen som världens bäste spelare 2007 och Berlusconi sågs alltjämt som en vinnare.
 
Domen som sänkte Berlusconi
I dag är den bilden på väg att raseras dubbelt. Milans framgångar och satsningar hänger ihop med Berlusconis egna framgångar och rikedom. Och de fick ett hårt slag 2011. Det var då Berlusconis mediabolag Fininvest dömdes till 5,1 miljarder kronor i böter till ett konkurrerande mediabolag. Ett år innan dess hade ett ekonomiskt tyngt Milan ändå lyckats värva Zlatan Ibrahimovic till ett rea-pris från Barcelona. En spelare med en stjärnglans helt i Berlusconis smak och presidenten hade lockat Ibra tillbaka till Italien med löften om en ny storhetsperiod med stora satsningar från hans sida. Milan vann försvisso ligan, men domen mot Fininvest ändrade Berlusconis sätt att se på sitt älskade Milan. Han såg vad det kostade att ligga på topp och kände inte samma brinnande iver att lägga de pengarna på favoritlaget längre. Bit för bit har också den politiska karriären gått i kras när skandalerna avlöst varandra.
 
Att presidenten vacklat i sin tro har vi sett tecken på de senaste åren. Han har skolat in dottern Barbara för att ta över efter honom och han har inte synts lika ofta på San Siros VIP-läktare som tidigare. I sommar valde han så sin väg. Inte nog med att Berlusconi slutade pumpa in pengar i Milan, han valde även att casha in på lagets två bästa spelare, Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva. Det var inte vilka spelare som helst. Det var spelarna som det nya Milan skulle luta sig mot. Berlusconi visste detta, men valde att sälja ändå eftersom alternativet, att satsa vidare i ett Italien där ekonomin är skakig, skulle bli för dyrt. Till fansen stora förtvivlan och raseri.
 
Sämsta starten sedan andra världskriget
Ska man hitta en definerande tidpunkt för Milans nedgång är det runt sommaren 2011. Domen mot Fininvest och när man släppte spelmotorn Andrea Pirlo till antagonisten Juventus självmant. Pirlo hade inte samma utstrålning längre, men den elegante mittfältaren var en av lagets viktigaste spelare och en kulturbärare. Det är med facit i hand en grov missbedömning. I sommar tackade även veteranerna Alessandro Nesta, Filippo Inzaghi, Gianluca Zambrotta och Clarence Seedorf  för sig medan Zlatan, Silva och Cassano såldes.
Klart att Milan skulle få det kämpigt. Men den här säsongen har börjat kanske ännu värre än vad kritikerna själva trodde. Lördagens 3-2-förlust borta mot Lazio var Milans femte förlust på de första åtta omgångarna. Så dåligt har Milan bara startat en ligasäsong fyra gånger. Senast säsongen 1941/42. Utifrån har de flesta sett vad som komma skulle. Milan har inte ett lag som ens på pappret är bra nog för en topp tre-placering som krävs för spel i Champions League. Når de Europa League är det en framgång. Tränaren Max Allegri, som vann ligan under sin första säsong som Milantränare, är ifrågasatt intern och externt, men förväntas ändå leverera resultat när Berlusconi försöker rädda sitt ansikte.
 
Hoppet för Milan sätts till att nya pengar kommer in när Berlusconi nu försöker sälja delar av sitt ägande i Milan till arabvärlden. Framtidshoppet på planen står spelare som Stephan El Shaarawy och världens dyraste 14-åring Hachim Mastour för. Men innan de levererar på världsnivå har Milan en brant uppförsbacke att bestiga. Hur länge tränaren Max Allegri får vara med på den återstår att se.

Han är årets nykomling

Publicerad 2012-10-20 00:17:00 i Allsvenskan, Fotboll,

Under fredagen släpptes nomineringarna till Fotbollsgalan (den 12 november). Mest överraskande är att AIK:s målvakt Ivan Turina inte finns med bland årets målvakter, däremot Andreas Isaksson. Jag vet inte om juryn som tagit fram kandidaterna inte vågar ta bort landslagsmålvakten, men ingen kan påstå att Andreas Isakssons 2012 har varit speciellt bra. I PSV var han ofta dålig eller petad och har nu bytt till Kasimpasa i Turkiet. I landslaget, där Isaksson normalt är bra, har han inte heller något speciellt starkt år. Insatsen i EM var sådär. Men man kan kanske inte ha fyra andra målvakter före Sveriges nummer ett?
 
Nåväl, nedan kan du se mina val av vinnare i herrkategorierna. Att Zlatan Ibrahimovic tar hem Guldbollen igen tar jag för givet liksom att skyttekungen Waris Majeed blir årets allsvenska spelare. Själv har jag alltid gillat unga talanger som slår igenom och i år finns en av de mer intressanta svenska spelarna än på länge i den kategorin. Häckens Oscar Lewicki lämnade Malmö FF som 16-åring för en tid som ungdomsproffs i tyska storklubben Bayern Münchens organisation. Förra sommaren kom han hem igen efter att ha lämnat Bayerns andralag som free agent - och mittfältaren valde Hisingslaget som ny anhalt - trots att Bayern ville ha kvar honom.
 
I Häcken har Waris Majeed, Rene Makondele och Martin Ericson fått de stora rubrikerna under säsongen. Men Lewicki har varit en av lagets bästa och jämnaste spelare, i sin naturliga position på mittfältet OCH i en ovan roll som mittback. 173 centimeter långe Lewicki är en så klok spelare, så lugn i spelet, så trygg med bollen, att han har klarat båda rollerna med den äran. Han är ingen poängspelare (inga poäng i år), men just de där egenskaperna, internationellt odlade i den tyska fotbollen, gör Oscar Lewicki till en av de mest spännande svenska mittfältarna för stunden. Och en värdig vinnare i mina ögon av årets nykomling.
Och kan han lägga till några assist och mål till sin redan breda repetoar så kan det gå snabbt.

Nomineringarna
Herr
Årets målvakt
Johan Dahlin, Malmö FF.
Pär Hansson, Helsingborgs IF.
Andreas Isaksson, Kasimpasa SK.
Johan Wiland, FC Köpenhamn.
Mitt val: Pär Hansson.

Årets back
Kari Arkivuo, BK Häcken.
Pontus Jansson, Malmö FF.
Jonas Olsson, West Bromwich Albion FC.
Olof Mellberg, Villarreal CF.
Mitt val: Jonas Olsson.

Årets mittfältare
Rasmus Elm, CSKA Moskva.
Martin Ericsson, BK Häcken.
Kim Källström, Spartak Moskva.
Anders Svensson, IF Elfsborg.
Mitt val: Rasmus Elm.

Årets forward
Johan Elmander, Galatasaray SK.
Zlatan Ibrahimovic, Paris Saint-Germain FC.
Waris Majeed, BK Häcken.
Mathias Ranégie, Malmö FF/Udinese Calcio.
Mitt val: Zlatan Ibrahimovic.

Årets allsvenska spelare
Martin Ericsson, BK Häcken.
Pontus Jansson, Malmö FF.
Waris Majeed, BK Häcken.
Anders Svensson, IF Elfsborg.
Mitt val: Waris Majeed.

Årets allsvenska nykomling
Viktor Claesson, IF Elfsborg.
Oscar Lewicki, BK Häcken.
Robin Quaison, AIK.
Loret Sadiku, Helsingborgs IF.
Mitt val: Oscar Lewicki.

Kandidaterna till Årets tränare utses den 5 november.

Zlatans guldfot

Publicerad 2012-10-19 15:25:00 i Fotboll, Landslaget, Zlatan,

Av nio spelare som hade fått Den europeiska guldfoten (The golden foot award) sedan priset började delas ut 2003 så var fem av dem spelare som skapat sig sitt namn i Serie A (senast Francesco Totti 2010). Zlatan Ibrahimovic blev den sjätte.
Priset, som går till spelare över 29 år för deras insatser under karriären och för deras sätt att sticka ut ur mängden, går förstås att diskutera vikten av. Många svenskar kände antagligen inte ens till det innan Zlatan fick priset. Samtidigt är spelarna som fått priset tidigare idel ädel fotbollsadel. Bland de bästa som funnits de här åren.
Att en del fått priset när deras karriären varit på väg att dala är en annan femma. Så är det dock inte i det här fallet - och nu kommer Zlatan dessutom för alltid ha sitt fotavtryck på den gata som kallas "Champions Promenade" i Monaco. Det är stort i sig egentligen.
 
Att hylla Zlatan är inget nytt. Det går knappt en dag utan att någon rosar den svenske landslagskaptenen och superstjärnan. Man ser också att fans i andra länder fortfarande får upp ögonen för han som kallas "Ibra".
Själv tycker jag att en mer intressant måttstock är att se var Zlatan står som spelare i dag. Flytten till Paris SG och franska ligan sågs av många som ett nedköp. Av mig också - till viss del. Den franska ligan är en sämre liga, taktiskt och speltekniskt än den italienska. Paris SG har dock gått om Milan i fråga om slagkraft sedan i somras med Zlatan och Thiago Silva i laget.
Att Zlatan Ibrahimovic dominerar i Ligue 1 förväntade jag mig. Hans storlek i kombination med styrka, teknik, fart och målsinne har knappast fotbollsvärlden sett förut på yppersta världsnivå.
Men det som står ut när Zlatan Ibrahimovic passerat 30-strecket, har nio ligatitlar och två skyttekungatitlar på sitt meritkonto är något annat.
Utvecklingen.
Zlatan har vunnit det mesta han företagit sig på klubblagsnivå förutom en stor europeisk titel, men fortsätter utvecklas som både spelare och ledare.
Han som tidigare var ojämn i landslaget kliver nu fram i match efter match med avgörande prestationer och tar ansvar för lagets framgång.
Samma sak i klubblaget. Först med Milan. I höst med PSG. På det viset har kanske det tunga året i Barcelona ändå haft sin betydelse för framtiden.
Zlatan har även höjt sin lägstanivå under matcherna. Och även om han fortfarande kan gestikulera på ett alltjämt rätt "osvenskt" vis när han inte får rätt bollar eller när han själv slår bort bollen så leder han laget, framför allt landslaget, med ett mer positivt ledarskap än tidigare.
Zlatan behöver inte utvecklas mer egentligen. Kan han bara orka bibehålla den nivå som han är på nu så kommer han stå sig väl ett par säsonger till. Så länge motivationen att vara bäst finns kvar där.

Tidigare vinnare:
2011:
Ryan Giggs.
2010:
Francesco Totti.
2009:
Ronaldinho.
2008:
Roberto Carlos.
2007:
Alessandro Del Piero.
2006:
Ronaldo.
2005:
Andrij Sjevtjenko.
2004:
Pavel Nedved.
2003:
Roberto Baggio.

Till slut levererar Belgien

Publicerad 2012-10-18 16:02:00 i Fotboll, VM-kval,

Mellan 1982 och 2002 tog sig Belgien till sex raka VM-slutspel.
Sedan kom mästerskapstorkan.
Tio år senare har Belgien ett landslag fyllt av stjärnor - och infriar så här långt förväntningarna i VM-kvalet.
 
De som inte är för unga minns det Belgien som nådde EM-final 1980 och VM-semifinal 1986, med en viss Enzo Scifo i laget.
Framgångar som Belgien inte varit nära att upprepa sedan dess - trots att man tog sig till sex raka VM-slutspel fram till 2002.
Senaste EM-slutspelet man var med i, då stod Belgien som värd 2000.
Nu står man med sin största gyllene generation på evigheter och kraven på landslaget är förstås därefter. Nye storstjärnan Eden Hazard (Chelsea) har tagit Premier League med storm i höst, Vincent Kompany och Thomas Vermaelen är lagkaptener i Manchester City respektive Arsenal och Marouane Fellaini följs av flera storlag i ligan efter en enorm höst med Everton. Lägg till stora talanger som Moussa Dembele (mittfältare, Tottenham), Romelu Lukaku (anfallare, West Bromwich - utlånad från Chelsea), Simon Mignolet (målvakt, Sunderland), Thibault Courtois (målvakt, Atletico Madrid - utlånad från Chelsea) och Kevin de Bruyne (mittfältare, Werder Bremen - utlånad från Chelsea) samt etablerade spelare som Jan Vertonghen (back, Tottenham), Axel Witsel (mittfältare, Zenit St. Petersburg) och Steven Defour (mittfältare, Porto).
Verktygen finns onekligen där. Ändå har landslaget misslyckats i kvalen och i kritiken efter senaste EM-missen höjdes röster för att spelarna, som i Hazards och Vermaelens fall flyttade utomlands som 15-åringar, inte bryr sig tillräckligt mycket om landslaget. Belgien är med andra ord i behov av en stor landslagsframgång.
 
Med den bakgrunden så har Belgien fått en drömstart på VM-kvalet där man toppar grupp A med tio poäng av tolv möjliga och 8-1 i målskillnad i höst. Fifas landslagsranking visar också framstegen som Belgien gör nu. I mars 2011, för ett och ett halvt år sedan, låg Belgien på 62:a plats. I augusti i år låg de på 53:e plats. Nu ligger de på plats 30 och kommer avancera ytterligare på nästa ranking.
Det ser ut som att Belgiens stjärnor börjat leverera även i landslaget.
 
VM-kvalets toppar - hittills
1) Ryssland (4 matcher, 4 segrar, 8-0 i målskillnad).
2) Belgien (4 matcher, 3 segrar, 1 kryss, 8-1 i målskillnad).
3) Holland (4 matcher, 4 segrar, 13-2 i målskillnad).
 
VM-kvalets floppar - hittills
1) Skottland (4 matcher, 2 kryss, 2 förluster, 2-5 i målskillnad).
2) Danmark (3 matcher, 2 kryss, 1 förlust, 2-4 i målskillnad).
3) Ukraina (3 matcher, 2 kryss, 1 förlust, 1-2 i målskillnad).

En av Sveriges allra största bragder

Publicerad 2012-10-17 00:26:00 i Fotboll, Landslaget, VM-kval,

Utspelade, utskåpade och utklassade under en timme.
Sedan hämtade Sverige in 0-4 till 4-4 på en halvtimme borta mot Tyskland.
När Erik Hamrén & Co har firat klart en av svensk fotbolls största bragder genom tiderna vet de också att även det omöjliga är möjligt.
 
Egentligen ska det inte gå att hämta igen ett sådant underläge mot ett så mycket bättre lag som Tyskland trots allt är. Mot ett så mycket bättre lag som Tyskland var i drygt en timme i Berlin.
Den tyska maskinen hade varit precis så skoningslöst bra och effektiv som vi vet att de kan vara. Miroslav Klose vände ut och in på Jonas Olsson i straffområdet två gånger om och det stod 2-0 efter en kvart. Mittbacken Per Mertesacker satte 3-0, hans blott andra landslagsmål i karriären, innan paus och Sverige hade så långt förlorat den här VM-kvalmatchen på precis alla sätt som det gick. Man hängde inte med i tyskarnas tempo, klarade inte att stänga kanterna eller stoppa uppspelen centralt när ett offensivt hemmalag såg till att överbefolka de viktiga ytorna gång efter annan. 0-3 var siffror som Sverige fick vara nöjt med i paus. Och när Mesut Özil satte 4-0 efter nytt taffligt försvarsagerande i eget straffområde i den 56:e minuten så skymtades inte en svensk poäng ens vid horisonten.
 
"Nytt kapitel i svensk fotbollshistoria"
Erik Hamréns val att spela Samuel Holmén till vänster och Pontus Wernbloom och Rasmus Elm centralt visade sig vara rejäla felsatsningar. Redan i paus bytte dock Hamrén ut Wernbloom för Kim Källström och blivande stjärnan Alexander Kacaniklic ersatte Holmén. Två succébyten. Med Kim Källström centralt fick Sverige en större trygghet med bollen och en passningsspelare som kunde hitta de öppnande passningarna. Kacaniklic, som jag lyfte fram som landslagsmässig redan i våras, har en Fredrik Ljungberg-liknande förmåga att se ytor, ta rätt löpningar och våga värdera både löpningar och passningar. Tillsammans låg Källström och Kacaniklic bakom samtliga svenska mål den sista - redan klassiska - halvtimmen.
Zlatan nickade in 1-4 på Källströms precisa inlägg, Källström hittade Lustig som krutade in 2-4, Kacaniklic väntade in Elmanders löpning när den sistnämnde gjorde 3-4 och Källström slog inlägget som Zlatan via Mertesacker fick ner till Rasmus Elm som satte 4-4.
Då hade inhopparen Tobias Sana dessutom grovt bränt öppet mål i sin första bolltoch, bara för att bli tröstad snyggt av lagkapten Ibrahimovic direkt efter.
Nu spelade det mindre roll. Elms kvittering var det sista som hände. Medan Manuel Neuer, länge länge helt sysslolös i det tyska målet, föll baklänges i besvikelse dansade statsminister Fredrik Reinfeldt på läktaren bredvid Angela Merkel.
Men så var det en kväll då det skrevs ett nytt kapitel i svensk fotbollshistoria. En kväll när ett fullständigt utspelat svenskt landslag stod för den största bragden i en enskild tävlingsmatch som jag kan minnas att jag har sett. Det ska ju inte gå att hämta in 0-4 borta mot Tyskland.
 
Måste ta det onda med det goda
Trots 4-4 går det inte att enbart se till den mäktiga vändningen. I en timme levde Erik Hamrén farligare än han gjort under hela sin förbundskaptenstid. I en timme visade Sverige upp de brister som finns i det här lagbygget (som jag skrev om i inför-inlägget). Försvarsmässigt finns det mycket att jobba med om det här kvalet ska sluta med en andraplats bakom Tyskland (för de kommer att vinna gruppen) och fortsatt chans på VM i Brasilien 2014. På mittfältet visade Kim Källström i alla fall med all önskvärd tydlighet att hans tid inte är över än medan Alexander Kacaniklic bevisade igen att hans tid är här och nu.
 
Tyskarna? Ja, de gör nog klokt i att inte läsa några tidningar i morgon alls. Kritiken kommer vara stenhård mot såväl förbundskapten Jogi Löw som hans manskap - precis som den var efter EM. Inte minst mot att karaktären i laget är för dålig och mentaliteten inte som den en gång var i Die nationalmannschaft. Det kommer ta tid för Löw att vända den opinionen igen efter det här. Det här var en svensk bragd som skakar Tyskland.

En av de svåraste bortalandskamperna

Publicerad 2012-10-16 18:01:00 i Fotboll, Landslaget, VM-kval,

77 VM-kvalmatcher.
Två förluster.
Är det något som inte behöver understrykas ytterligare är det vilken enormt svår bortamatch som väntar Sverige i Berlin i kväll.
 
Tyskland är genom historien nästan omöjligt att besegra i VM-kvalmatcher. Tillsammans med Holland och Spanien är de i en egen klass - de som knappt tappar ens en poäng - i kvalen.
Den senaste förlusten stod ändå en svensk bakom - för elva år sedan när Sven-Göran Erikssons England slog Tyskland med osannolika 5-1 i Tyskland.
Den andra förlusten hittar vi just den 16 oktober 1985 mot Portugal. Då föll Västtyskland oväntat med 1-0 i Stuttgart och Sverige missade VM i Mexiko året därpå på grund av det resultatet.
Så om inte statistiken redan sagt det, Jogi Löws Tyskland på bortaplan är bland de svåraste landskamperna som finns för det här svenska landslaget.
 
Tysk fotboll har genomgått en fotbollsrevolution som startade på allvar med Jürgen Klinsmanns förbundskaptenstid runt hemma-VM 2006. Ultradisciplinerad organisation har bytts ut mot en filosofi grundad på kortpassningar, bollinnehav, blixtrande snabba och effektiva omställningar och på att man helt enkelt nöter ner sina motståndare. Lite spanskt, men snabbare - och en fotboll som jag själv verkligen gillar. Jogi Löw har åren efter Klinsmann förfinat spelet. I somras skulle Tyskland visa att man var redo att åter vara bäst, men åkte ut i semifinal i EM. Domen mot Jogi Löw och det nya Nationalmannschaft var stenhård och den förstärktes säkert av att Bayern München förlorade en än mer given Champions League-titel på hemmaplan mot Chelsea en månad tidigare. Att den förlusten antagligen tog hårdare mentalt på de tyska landslagsmännen i Bayern än vad Löw hoppades har inte spelat någon roll, Löw har fått ägna många timmar åt att försvara sin filosofi innan VM-kvalets början.
 
Tyskland har hittat rätt igen
Tre matcher in i kvalet är dock det mesta sig likt. Tyskland leder kvalgruppen med full pott. Sverige ligger tvåa, också med full pott, men på två matcher.
Men medan Sverige fick slita i blåsten på en blöt konstgräsplan på Färöarna i fredags så blåste tyskarna bort Irland med imponerande 6-1 på bortaplan. Bastian Schweinsteiger, nyckelspelaren nummer ett på mittfältet, börjar se ut som innan finalförlusten mot Chelsea. Och den tyska maskinen - där snabbe, tekniske och skottskicklige Marco Reus slagit sig in på mittfältet sedan i somras - ser oförskämt stark ut igen.
 
I Sverige finns desto mer fog för oro. Försvarsspelet under Erik Hamréns ledning är inte vad det var under Lars Lagerbäcks tid - och de ständiga spelarbytena från match till match gör att inte heller offensiven känns speciellt stark för stunden. Det känns som att Erik Hamrén måste hitta en (sin) väg igen.
Till kvällens match blir det nya omkastningar när Rasmus Elm petar Kim Källström som balansspelare på mitten (?) och Samuel Holmén tar vänsterkanten från "Chippen" Wilhelmsson. Erik Hamrén coachar sitt landslag som ett klubblag i den aspekten med mycket byten, men i landslaget, där man samlas korta perioder, är stabilitet en grund för lagets trygghet och spel. Det är vågat att peta Källström och återigen Anders Svensson eftersom deras rutin och spelskicklighet är större än Wernblooms och Elms. Just Elm satsade Hamrén hårt på i EM och där såg jag en rädd och ängslig Elm som inte agerade som en ledare på mitten och det blev kostsamt. Jag är inte längre så säker på att Rasmus Elm är svaret centralt efter Källström-Svensson.
Själv hade jag valt just Kim Källström och Anders Svensson som balansspelare med Pontus Wernbloom i tio-rollen (Zlatan framflyttad som nia) för att störa Tysklands uppspel centralt i kväll eftersom en svensk skräll-poäng modell större ligger i defensiven där en spelare som Mesut Özil inte får få några ytor mellan Sveriges backlinje och mittfält. Samuel Holmén är däremot helt rätt val framför Behrang Safari för att stänga tyskarnas farliga högerkant med Lahm och Müller.
 
Kan bli stora siffror
Jag hyser inga större förhoppningar om en svensk poäng i kväll. Får tyskarna ett tidigt mål är jag rädd att siffrorna kan bli rätt stora.
För allt annat kommer det att krävas en extra-ordinär insats. En Andreas Isaksson som spelar på sin topp (vilket Isaksson oftast gjort mot tufft motstånd), en backlinje där Jonas Olsson får stångas med Miroslav Klose och Micke Lustig och Behrang Safari måste klara av att försvara sin kanter. På mittfältet måste Elm och Wernbloom bevisa att de är ett mittfältspar för nutiden (inte framtiden) i blågult och på topp kommer det krävas inte så lite magi av Zlatan Ibrahimovic.
Att Johan Elmander kommer att springa på precis allt räknar jag med i vanlig ordning. Med en matchbild som den mot Holland (3-2-segern i EM-kvalet) så kan Elmander rent utav bli en nyckelspelare.
Men jag har svårt att tro att Sverige får fira något i Berlin i kväll.
I kvalsammanhang är Tyskland fortfarande ett mästarlag.

Nystart för bloggen

Publicerad 2012-10-15 16:40:00 i Allmänt,

Det var ett bra tag sedan som jag skrev något i den här bloggen, mycket beroende på att tiden inte har räckt till för att blogga även här när jag lagt mycket av min tid på de två bloggar som jag själv haft och haft ansvar för på Sundsvalls Tidning, Fotbollsbloggen och Forzagif-bloggen.
 
Men nu är tiden i Sundsvall förbi efter ytterligare fyra år på ST-sporten. Jag har haft ansvar för tidningens fotbollsbevakning under de här åren och bland annat bevakat A-landslagets hemmamatcher, skrivit om U21-EM på plats 2009, åkt på reportageresor till Italien, Tyskland och Cypern samt följt GIF Sundsvalls öden och äventyr i Superettan och i år i Allsvenskan. Det har varit roliga och givande år, men nu är det dags för en nystart på flera vis.
 
Sedan oktober så bor jag och min fru Emely i Halmstad och det är här jag kommer ha min utgångspunkt framöver. Till att börja med som frilans. På sikt förhoppningsvis något mer konkret. Och med det så drar jag igång den här bloggen igen där jag precis som på fotbollsbloggen på ST kommer att skriva mest om fotboll, i Sverige och utomlands. Bli inte förvånad dock om det tycker upp något inlägg om tennis, det är svårt att låta bli.
 
Så nu drar jag igång igen. Med upphottat utseende på bloggen dessutom. Förhoppningsvis vill ni hänga med på den resan. Vi hörs!

Om

Min profilbild

Fredrik Jonsson

Sportreporter och fotbollskrönikör för Kvällsposten/Expressen. Tidigare mångårig sportreporter med fotbollsansvar på Sundsvalls Tidning. Jag har bevakat A-landslaget och Allsvenskan/Superettan i många år. Jag har även arbetat på Sportbladet och Smålandsposten, samt bott och studerat i Milano, Italien i nästan ett år. Skriver här initierat om fotboll och tennis. Följ mig även på twitter: Frejon81.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela