Kickoff

HBK till Tyskland

Publicerad 2013-02-20 20:27:00 i Allsvenskan, Halmstads BK,

Efter Spanien och Holland.
Den här gången blir det norra Tyskland när HBK åker på ett träningsläger innan Allsvenskan börjar.
Det kommer också vara då årets lagkapten utses.
 
I fjol var det holländska Delden. I år blir det norra Tyskland när Halmstads BK beger sig på träningsläger för att slipa formen inför den allsvenska premiären.
Med en tidig tävlingstart på året, HBK möter AIK (den 3 mars), Syrianska (den 10:e) och Örgryte (den 16:e) i Svenska cupens gruppspel i mars, så klämmer klubben in träningslägret direkt efter Örgrytematchen.
Totalt sex dagar, den 17-22 mars kommer HBK var i Tyskland.
 
Det kommer också vara under träningslägret som HBK-tränaren Jens Gustafsson definitivt kommer att utse den här säsongens lagkapten. Så här långt har det varit många om budet och då har Gustafsson ännu inte låtit Stefan Selakovic bära bindeln.
- Vi kommer att fortsätta gå runt på vem som är lagkapten och bestämma vem som blir lagkapten under dagarna i Tyskland. Men jag har tur och är bortskämd med många bra ledare i den här gruppen, sa Jens Gustafsson i helgen till mig.
 
HBK lämnar alltså Tyskland på fredagen den 22 mars och spelar sedan sitt genrep hemma mot Superettanlaget Gais på söndagen den 24 mars. Den 1 april är det sedan allsvensk premiär för HBK borta mot Malmö FF på Swedbank Arena.

Westerberg från start mot Lyngby

Publicerad 2013-02-16 01:24:42 i Allsvenskan, Halmstads BK,

HBK:s nyförvärv Jesper Westerberg spelar från start i lördagens träningsmatch mot danska Lyngby på Skedalaheds konstgräs.
Det bekräftade HBK-tränaren Jens Gustafsson tidigare under fredagskvällen.
 
Jesper Westerberg skrev på för HBK den 10 februari. Nu är han redo för debut. Westerberg startar mot danska Lyngby under lördagen. Det bekräftade HBK-tränaren Jens Gustafsson för mig tidigare under fredagen.
Ett bra test för Westerberg att visa upp sig för sin nygamla hemmapublik samt få nödvändig matchvana igen.
Michael Svensson och Christian Järdler missar matchen. Båda står över med mindre skadekänningar för att inte ta några onödiga risker.

Battle of wits

Publicerad 2013-02-12 16:32:00 i Champions League, Fotboll,

Fotbollsvärldens ögon riktas mot Madrid.
José Mourinho mot sir Alex Ferguson, Cristiano Ronaldo mot Manchester United.
Det är en match där vinnare koras och drömmar krossas.
 
José Mourinho har vunnit Champions League med Porto och Inter. Cristiano Ronaldo med Manchester United.
Ändå borde Real Madrid vara en ännu bättre chans att ta hem CL, men risken är stor att de båda misslyckas.
Eller stor och stor. Real Madrid kan slå vilket lag som helst i världen, men frågan är om klubben har sett sin bästa tid under Mourinhos era.
Spelet i ligan talar för det. Skandalerna som sipprar ut från omklädningsrummet likaså. För att inte tala om mediernas inställning till "the special one" numera. Hur många tror egentligen att portugisen tränar Real även efter sommaren? Inte jag - om han inte kan vinna CL den här säsongen.
Real Madrid är sårat, José Mourinho visar tecken på att också vara det - även om han själv aldrig skulle erkänna det - och Cristiano Ronaldo har varit ledsen till och från. Det borde tala för Manchester United, men kan lika gärna tala för Real. Den spanska ligatrean är i en position där man kan fokusera helt på Champions League. Vilket ändå lär ha varit säsongens mål från första början. Ett lag som Real Madrid går aldrig att räkna bort, men får man inte med sig ett bra resultat från hemmamatchen mot de engelska serieledarna Manchester United på onsdag så är man nere för räkning på allvar.
 
Hur jag än vrider och vänder på den här matchen så är det oerhört svårt att säga vilket av lagen som kommer att vinna. United har en skadefri trupp, formen och flera matchvinnare. De har också ligatiteln som i en liten ask efter helgens resultat och Real sladdar som sagt. Men över 2x90 minuter och eventuell övertid så spelar det inte någon större roll. Den första matchen blir avgörande och min magkänsla säger att Real Madrid vinner. Och man gör det tack vare Mourinho och Ronaldo.
Mourinho är en väldigt duktig cuptränare och hans enorma noggranhet i de här matcherna brukar ge utslag. Mourinho har också en klar plusstatistik (sex segrar, tre förluster, fem oavgjorda) i mötena med vännen Ferguson - och det ska man verkligen inte bortse ifrån. Båda tränarna har vid tidigare tidpunkter talat om just den statistiken. Ferguson präglas förstås också av stor noggranhet och har alltid en tydlig matchplan, men den brukar komma till korta mot just "Mou". Fergusons ess i rockärmen är att United har vunnit stormatcherna i ligan den här säsongen. Det kommer att bli en battle of wits mellan rivalerna.
Sedan har vi Cristiano Ronaldo. Han kommer att gå en match i matchen med Robin van Persie (vilket bara det är inspirerande att se) och antingen så kommer han att vara tagen av känslorna till hans förra klubb eller så kommer han att vara extra inspirerad av det. Jag tror inte att Uniteds försvarsspel (som fortfarande lämnar för mycket ytor - framför allt mellan backlinje och mittfält) klarar av en Ronaldo i toppform. Jag tror också att Reals fart (Özil, Di Maria, Kaká) kan bli svårt att hantera för Carrick och Cleverley (som jag räknar med att de startar) även om de kommer att backas upp av Rooney i hans storroll som defensiv anfallare.
 
Upp till bevis
Real Madrid och Manchester United är två av klubbarna som måste upp till bevis i Europacupspelet efter fjolårssäsongen. Men det finns fler. Bayern München jagar revansch för fjolårets tunga finalförlust på hemmaplan mot ett Arsenal där Arsene Wenger skulle må riktigt bra av en stor seger för sin egen framtids skull.
Paris SG och Zlatan Ibrahimovic måste visa hur långt deras bygge har kommit och för Zlatan personligen att han kan bära ett lag i CL-slutspelet (vilket han oftast misslyckats med).
För hyllade Dortmund gäller det att nå långt i Europacupspelet när man tappat Bayern München ur siktet i ligan. Det är lite dags för Jürgen Klopps oerhört talangfulla och frejdiga lag.
 
Omgångens skräll
Kan bli Celtic mot Juventus. "Den gamla damen" har haft anfallsproblem och vacklat lite i ligan tidigare, men verkar ha hittat formen igen och är storfavorit mot Celtic. Jag tror dock att Celtic mycket väl kan skrälla, det är ett lag som sliter enormt hårt och uppoffrande om varje millimeter i försvarsspelet. Om inte annat så lär Juventus få slita hårt för segern.

Spelschemat till Reals fördel

Publicerad 2013-02-08 22:31:39 i Champions League, Fotboll, Manchester United, Real Madrid,

Real Madrid mot Manchester United är Champions League-åttondelsfinalernas stormatch.
Men spanjorerna har en stor fördel inför det första mötet i Spanien på onsdag.
Tack vare spelschemat i ligorna så får Real en extra vilodag.
 
Manchester United satsar på att vinna trippeln i år; ligan, Champions League och FA-cupen.
Sir Alex Ferguson har medvetet gått runt på sin trupp för att orka med en sådan satsning.
Men nu när våren närmar sig så drar det ihop sig och för United är det en extremt viktig vecka som väntar.
Först Everton på söndag och sedan det första mötet med Real Madrid i Champions.

Men någon extra hjälp av schemaläggarna får inte engelsmännen. United spelar omgångens sista ligamatch på söndag hemma mot topplaget Everton. Sedan väntar två dagars vila och bortaresa till Madrid där Real väntar på onsdag.
Ett Real som får en dags extra vila inför mötet eftersom spanjorernas match i helgen spelas på lördag mot Sevilla.
För Ferguson blir det ett dilemma. Ska han matcha en lite reservbetonad uppställning mot Everton (som är en extremt viktig match för serieledarna) eller chansa på att toppspelarna i laget orkar två tuffa matcher inom kort tid.
På söndag vet vi, men det är värt att komma ihåg att United tappade seriesegern mot Everton i fjol efter att ha tappat en 4-2-ledning till 4-4 efter slappt försvarsspel.
Det är något Ferguson har pratat om inför helgens match och det talar kanske för att han inte vågar riskera att tappa poäng i den matchen genom att inte matcha sitt bästa manskap.

U21-EM-stjärnorna som "försvann"

Publicerad 2013-02-08 22:13:27 i Fotboll, U21-EM,

Juan Mata dominerar i Chelsea, Andrea Pirlo är regissör i Juventus och Luis Figo nådde Galactico-klass.
Det brukar gå bra för stjärnorna som blir utsedda till U21-EM:s bästa.
Men det finns undantag - som Royston Drenthe och Marcus Berg.
 
2009 slog Marcus Berg målrekordet i U21-EM och var den store stjärnan i det svenska lag som stupade på straffar i en dramatisk semifinal mot England. Berg blev utsedd till U21-EM:s bästa spelare och köptes strax därpå av Hamburg för runt 100 miljoner kronor. Där har dock succén uteblivit.
Marcus Berg är dock inte den ende U21-EM-stjärnan som floppat. Två år tidigare utsågs Roy Drenthe till turneringens bäste spelare när Holland tog sin andra raka U21-EM-seger.
Snabbe vänsterkantspelaren Drenthe fick förstås stor uppmärksamhet och Real Madrid vann dragkampen om Feyernoords stjärnskott. Man betalade 14 miljoner euro för spelaren som hotade med att dra Feyernoord till domstol om de inte gick med på att sälja till den spanska storklubben.
Men i Reals stjärngalleri fick inte Drenthe mycket speltid och han lånades även ut i två omgångar (Hercules och Everton) innan han lämnade Real som bosmanspelare i somras.
Först i början av februari hittade Drenthe en ny klubb, ryska Alania - nykomlingar i den ryska högstaligan.
 
Berg och Drenthe är två exempel på U21-EM-stjärnor som inte blivit vad vi trodde och det finns fler, vilket visar att det är långt ifrån givet att U21-EM-stjärnorna blir bäst även i seniorsammanhang. Den spanske målvakten Francesc Arnau (bäst 1998) är ett annat exempel. Han slog aldrig igenom i Barcelona och gjorde knappt 150 matcher för Malaga under tio säsonger - trots att han under en period var lagets kapten.
Ett fjärde exempel är italienaren Renato Buso som slog igenom i turneringen 1992. Han slog igenom i Juventus och hann spela 55 seriematcher innan han var 21 och fortsatte sedan karriären med stopp i Fiorentina, Napoli och Lazio bland annat. Hans största seger är fortfarande den med Italien i U21-EM 1992. Sedan 2011 är han tränare för Gavorrano (gamla Serie C2).
 
Bättre har det dock gått för en majoritet av U21-EM-turneringarnas bästa spelare. Bara på 2000-talet har Andrea Pirlo, Petr Cech, Alberto Gilardino, Klass Jan Huntelaar och Juan Mata slagit igenom via U21-EM och är i dag etablerade stjärnor, i varierande skala förstås. Och mellan Arnau och Buso slog Luis Figo och Fabio Cannavaro igenom.
Så man kan säga att U21-EM:s bäste oftast blir väldigt bra. Men det finns inga garantier - ens för de unga stjärnorna.
 
Fakta U21-EM:s bästa spelare
  • 2011: Juan Mata

  • 2009: Marcus Berg

  • 2007: Royston Drenthe

  • 2006: Klaas Jan Huntelaar

  • 2004: Alberto Gilardino

  • 2002: Petr Čech

  • 2000: Andrea Pirlo

  • 1998: Francesc Arnau

  • 1996: Fabio Cannavaro

  • 1994: Luís Figo

  • 1992: Renato Buso

  • 1990: Davor Šuker

  • 1988: Laurent Blanc

  • 1986: Manuel Sanchís

  • 1984: Mark Hateley

  • 1982: Rudi Völler

  • 1980: Anatoli Demianenko

  • 1978: Vahid Halilhodžić

    Källa: Uefa.com.

Varför inte ta chansen och utveckla försvarsspelet?

Publicerad 2013-02-07 16:17:00 i Fotboll, Landslaget,

Det svenska herrlandslaget har ett stort behov av att arbeta på sitt försvarsspel.
Då undrar jag varför man inte gör det mot det bästa motståndet man kan få.
I stället för att försöka leka på lika villkor - och släppa in onödigt enkla mål.
 
Jag blir inte klok på Erik Hamrén. Ena dagen känns han som ett nödvändigt steg framåt för svensk landslagsfotboll efter Lars Lagerbäcks disciplinerade fotboll. Andra dagar som ett steg bakåt. Mot Argentina var det definitivt ett steg bakåt.
Visst kan man argumentera för att en förlust mot Argentina med 3-2 inte är speciellt farligt, att slutresultatet kunde blivit så mycket värre.
Problemet är att det kunde ha blivit just det - eftersom Sveriges matchplan var så fel.
 
Under 2012 släppte landslaget in 19 mål på tolv landskamper (januariturnén med bara nordiska spelare är borträknad). Det är ett snitt på 1,58 insläppta mål per match. Det svaga försvarsspelet var den stora anledningen till att Sverige var utslaget ur EM:s gruppspel redan efter två matcher.
Efter EM slutade försvarsgeneralen Olof Mellberg (Daniel Majstorovic gick sönder innan EM) och Jonas Olsson skolades in tillsammans med Andreas Granqvist. Trots Mellbergs tydliga påverkan på det svenska försvarsspelet och det enorma hål som han lämnade efter sig så har inte Erik Hamrén, vad det verkar, lagt något större fokus på försvarsspelet. Efter Mellbergs sorti släppte Sverige in tio mål på de följande sex matcherna i fjol (tre mot Brasilien, ett mot Färöarna, fyra mot Tyskland och två mot England). Det går att säga att det är stora nationer och tufft motstånd, men då blundar man för hur det ser ut när Sverige släpper in sina mål. Det är naivt, det är felbalanserat, det är för många individuella misstag över hela planen i försvarsarbetet. Det är alla varningstecken på att man måste jobba mer på försvarsspelet.
 
Det är i det ljuset man ska se Argentinamatchen och de tre insläppta målen tycker jag. Inte att Sverige bara förlorade med ett mål (Elms 2-3-frispark på stopptid var förvisso vacker, men också kosmetika över allt som gick fel, framför allt i första halvlek och början av andra).
Argentina är ett av världens allra bästa lag, framför allt deras offensiv består av mer individuell klass än nästan något annat landslag i världen. Leo Messi och Sergio Agüero kan både själva och tillsammans springa sönder betydligt bättre backlinjer än den svenska.
Det var med andra ord ett ypperligt läge för Hamrén att dra nytta av det svåra motståndet genom att ha en matchplan som gick ut på att finslipa försvarsspelet. Jag tror inte att någon hade klagat om Sverige hade försökt spela mer defensivt och på ett klokare sätt försökt förhindra Argentinas tempoväxlingar och instick. Inte jag i alla fall. Ett Sverige som slipat till detaljerna i försvarsarbetet (man nötte defensiva fasta på sista träningen vilket också var nödvändigt) hade stått bättre rustat för det VM-kval som ska avgöras under året med sju nya måstematcher.
Nu gick Blågult i stället ut och försökte möta Argentina på deras villkor - vilket man inte behöver facit i hand för att förstå att det är smått vansinne att göra.
Det var inte flax bakom Argentinas tidiga ledningsmål utan ett ödesdigert bolltapp på mittplan av Anders Svensson.
Det var inte tillfälligheter att Argentina gång efter annan skapade ytor utanför ytterbackarna och skickade in instick mellan Lustig och Granqvist eller Olsson och Olsson. Det är Argentinas spel. Något Sverige borde varit förberett på, men inte var det. Något Hamrén borde justerat tidigt, men inte gjorde det.
Det hjälpte säkert inte heller att man mötte Argentina med två mittfältare (Svensson och Källström) som är mitt i sin försäsong, men det är en annan femma.
 
Tiden efter Mellberg snittar Sverige nu nästan två insläppta mål per match (13 på sju riktiga landskamper - återigen exkluderat januariturnén). Man har ett mittbackspar som mer spelar individuellt än som ett par. Och man har två ytterbackar vars största styrkor ligger i det offensiva spelet. Det kan låta otroligt svenskt och tråkigt, men ett bra försvarsspel ÄR en grund för framgång.
Okej, Sverige förlorade inga poäng mot Argentina. Men man gav sig inte heller en större chans att ta dem i kommande VM-kval med den här insatsen. Så vad var poängen då?

Nilsson kan vara i landslaget för att stanna

Publicerad 2013-02-06 00:17:33 i Bundesliga, Fotboll,

30-årige Pelle Nilsson har gått den långa vägen.
Därför imponerar han på Erik Hamrén redan efter en träning med landslaget.
Därför kan han bli ett namn i landslagstruppen även på sikt.
 
De senaste tio åren har egentligen bara två svenska spelare klarat av att göra avtryck i den tyska fotbollen.
Markus Rosenberg - och Pelle Nilsson.
Det säger mer om dem än om alla svenska talanger som flugit högt en säsong för att sedan kraschlanda på en läktare eller bänk i Tyskland.
Jag misstänker att ganska få svenskar har koll på Pelle Nilsson. Fler lär ha höjt på ögonbrynen när han blev uttagen.
Själv tycker jag att det är ytterst välförtjänt att Nilsson, efter sina skador, efter besvikelserna över att han har varit i skuggan av andra backar i sämre ligor - och efter starka insatser i både Hoffenheim, men framför allt i Nürnberg nu får sin chans.
Sex år efter hans två senaste A-landskamper som var mot Venzuela och Ecuador under januariturnén 2007.
 
Jag vet ju hur hypertrevlige Pelle har tänkt eftersom jag har intervjuat honom flera gånger och besökte honom även i Tyskland i januari 2011. Då hade han gjort succé under sin första höst i Nürnberg, haft ligans bästa tacklingsstatistik, men ändå inte fått chansen i landslaget och i stället blivit skadad. Medan han berättade om tiden i Tyskland, om livet i uppbyggda krigsstaden Nürnberg (sönderbombad under andra världskriget), om sin musikaliska ådra och ferrarin i källaren, så berättade han också om besvikelsen över att inte få chansen i landslaget, att inte bli sedd när spelare från sämre ligor fick chans på chans. Det märktes att det gjorde ont i honom. Han sa också att han inte längre fokuserade på landslagsspel, att han antagligen ändå sågs som för gammal för att satsa på när Lagerbäck blev Hamrén på förbundskaptensposten.
 
Men Erik Hamrén hade inte glömt Per Nilsson. Och i dag gjorde mittbacken, från Härnösand, fostrad i IFK Timrå, skolad i GIF Sundsvall, etablerad i AIK, utlandsproffs i Odd Grenland innan Tyskland kallade, sin första träning med landslaget sedan 2007.
Och imponerade direkt med sin pondus och naturliga ledarstil (han valdes bland annat till lagkapten i Hoffenheim av lagkamraterna).
Några minuter mot Argentina kunde inte Hamrén lova ändå, men att göra ett gott intryck brukar betyda fler chanser. Därför tror jag att Per Nilsson kan se fram emot fler landslagschanser om han bara fortsätter spela bra i Bundesliga.
Den liga där han antagligen har lyckats när andra misslyckats för att han tog alla de naturliga stegen, från allsvenska GIF till storklubben AIK, till utlandsspel i mer fysiska Tippeligan och vidare till Bundesliga. Och nu in i landslaget.
Jag vill gärna se att det fler chanser i blågult. Det är Nilsson värd.
 

28 år gammal är Cristiano Ronaldo unik

Publicerad 2013-02-05 23:44:00 i Cristiano Ronaldo, La Liga, Real Madrid,

 
Han är inte längre bäst i världen.
Men Cristiano Ronaldo är den mest komplette spelaren som finns.
Och utan honom skulle Real Madrids "kris" vara ännu djupare.
 
Det var säkert inte så han trodde att läget på fotbollsfronten skulle vara när han fyllde 28 år i dag.
Men Cristiano Ronaldo har fått inse att den här säsongen gäller det att rädda det som kan räddas - och då främst Champions League.
I ligan har Barcelona rusat iväg, medan Reals interna problem - med rapporter om för stora egon i omklädningsrummet och på bänken - har kostat mycket energi och många värdefulla poäng.
Det talas om kris i Real Madrid (som det alltid gör när klubben inte slåss om ligatiteln eller CL-segern) och i blickfånget finns två kritiserade portugiser. José Mourinho (som vi nog lite till mans räknar med att han byter klubb i sommar) och Cristiano Ronaldo (vars framtid hänger på hans prislapp).
 
Jag kan tycka att man måste ha skyhöga krav om man på allvar kritiserar Cristiano Ronaldo. För två säsonger sedan gjorde han 40 ligamål, gick guldskon som Europas bäste målskytt och avgjorde spanska cup-finalen mot Barcelona. Förra säsongen gjorde han 46 ligamål (bara Messi var bättre) och i år har bara Messi gjort fler mål än Ronaldos 21 på 21 ligamatcher i Europas olika ligan. Cristiano Ronaldo leder även CL:s skytteliga med sex mål så här långt.
Ändå så har Madeiras store fotbollsson fått kritik för sin säsong där han förväntas göra ännu mer, där han inte firat sina mål tillräckligt glatt eller där han sticker ut för mycket helt enkelt. Och visst, jämför man med Messi så går det att göra det ännu bättre. Men vem mer än Ronaldo är ens nära den nivån i ärlighetens namn? Ingen.
Jag står gärna i Messis hyllningskör, men lika gärna i Ronaldos för portugisen förtjänar mer beröm än han får.
Och på en punkt kommer han fortsätta att överglänsa den bäste. Sedan dubbelsäsongen med Manchester United 2007/08 (ligaseger och CL-seger) så har Cristiano Ronaldo varit fotbollsvärldens mest komplette fotbollssspelare. Enormt snabb, gör många mål med både högern, vänstern och huvudet, en säker straffskytt, en av de bästa på frisparkar (hans säregna vobblande skotteknik har många i den nya generationen fotbollsspelare försökt ta efter) och en spelare som gör stor nytta defensivt, framför allt på fasta situationer. Är du inte övertygad ändå? Då ska du titta på rörelsemönstret som Ronaldo har när han tar sig till sina målchanser. Även det exceptionellt för en spelare som i grunden är en ytter.
 
Men alla gillar inte Ronaldos sätt att vara och det har portugisen onekligen fått lida för i kampen mot Messi om fotbollstronen.
Liksom det faktum att Ronaldo, i Real, inte har samma uppbackning som Messi har i Barcelona. Och då tänker jag inte närmast på Xavi eller Iniesta utan på antalet spelare som Barcelona har som inte bara vill utan också vågar gå framåt för att göra poäng och avgöra matcher. Något som var utomordentligt tydligt i Copa del rey-mötet nyligen. Trots hemmaplan och publikstöd, trots miljarder i spelarköp de senaste åren, så syntes det tydligt att i Real Madrid så förväntas Cristiano Ronaldo göra det avgörande. För många spelare, tydligast illustrerat av Callejon, gömde sig i stället för att söka en potentiell matchhjälteroll. Det tycker jag egentligen är Barcelonas stora styrka kontra Real, inte Messi utan antalet spelare som vill och kan avgöra en match. Real Madrid måste alltid försvara sig mot fler spelare än Barcelona behöver i de inbördes mötena.
Det är delvis felvärvningar av Realledningen, delvis spelare som Benzema som inte nått sin fulla potential eller spelare som Kaká som har klassen, men inte får chansen att visa den.
Poängen är ändå att Cristano Ronaldo är för ensam - och det är inte hans fel. Men utan honom i anfallet hade Reals kris varit betydligt djupare den här säsongen.
 
I England skulle Cristiano åter bli störst
På ett sätt kan man i alla fall konstatera att tiden i Spanien inte blivit så lyckad som den kunde blivit. Med Messi i Barcelona så får Ronaldo spela andrafiolen. Det passar inte honom, likt det inte passade Zlatan i Barca, och Cristiano är förtjänt av mer.
Jag gissar att han känner det så också liksom att han vet med sig var han kan bli störst igen. I Premier League. Det var där han nådde stjärnorna med Manchester United. Det var där han fick guldbollen som världens bäste. Det var där han vann Champions League. Och det var där han var den självklare kungen. Och eftersom Premier League, med sina tv-pengar, storklubbar och mediebevakning, är den största ligan skulle en återkomst till de brittiska öarna vara det bästa för Cristiano Ronaldos karriär.
Där skulle världens mest komplette spelare känna sig som hemma igen.
Och flyttar han tillbaka medan sir Alex Ferguson fortfarande tränar Manchester United tror jag inte att det spelar någon roll hur mycket City eller något annat lag erbjuder, då blir det en återkomst i United.
Det är ju den kärleken han saknar i Spanien.

Har det vänt för Liverpool?

Publicerad 2013-02-04 23:47:39 i Fotboll, Premier League,

Utan chans att vinna en titel.
Men kanske har det vänt för Liverpool.
Insatserna på slutet - och värvningar som hittat rätt - pekar på det.
 
Elva titlar på 2000-talet, men bara en (ligacupen förra säsongen) de senaste sex säsongerna och ingen ligatitel alls sedan 1990.
Precis som Arsenal har Liverpool blivit ett storlag som har tappat till toppen de senaste åren.
Till skillnad från Londonklubben har det varit betydligt mer skakigt kring Liverpool.
Tiden med de amerikanska ägarna Hicks och Gillett (tog över 2007) slutade i storbråk, mellan Hicks och Gillett och mellan Liverpool och ägarna där det krävdes ett beslut i högsta domstolen för att Liverpool skulle kunna säljas till nya ägare. I oktober 2010 köpte amerikanska Fenway Sports Group klubben för 300 miljoner pund.
Under det nya ägarskapet har saker och ting lugnat ner sig kring Liverpool, men vägen tillbaka till att bli en toppklubb i England och ute i Europa har varit lång.
Efter Rafa Benitez, som bland annat tog Liverpool till seger i Champions League 2005, så har både Roy Hodgson och legendaren Kenny Daglish misslyckats med att bygga något hållbart över längre tid.
Värvningarna som har gjorts har inte heller imponerat de senaste säsongerna. Liverpool har betalat dyrt för engelska landslagsmän som Stewart Downing och Andy Carroll - som båda floppat rejält - vilket till slut kostade värvningsansvarige Damien Comolli jobbet.
 
Bara en ligaförlust i år
Inte heller den här säsongen har varit någon succé - om man bortser från anfallsstjärnan Luis Suarez storform som länge räddat klubben och nye tränaren Brendan Rodgers (hämtad från Swansea i somras). Liverpool har åkt ut ur Ligacupen, förlorat mot Oldham i FA-cupen och ligger sjua i ligaspelet, sex poäng bakom stadsrivalen Everton. Man lär missa Champions League igen, och får slita för att ta en Europa League-plats. Men kanske är vändningen ändå här nu. Mycket pekar i alla fall åt det positiva hållet de senaste veckorna.
Bortser man från FA-cupfadäsen mot Oldham så är det bara Manchester United (1-2 borta) som Liverpool har förlorat mot i år.
Och värvningarna har börjat att betala sig så smått. Jordan Henderson, som verkade tyngd av flytten till anrika Liverpool, har börjat leverera så pass att han utsågs till Englands bäste U21-spelare på FA-galan i helgen.
Stewart Downing har börjat leverera poäng efter en årslång torka i Liverpooltröjan.
Och framför allt så har värvningen av Daniel Sturridge visat sig vara ett lyckokast. Sturridge ville spela central anfallare i Chelsea, men fick inte det och hamnade på bänken. Han kunde blivit ännu en mångmiljonvärvning som floppat i Liverpool, men i stället har kemin mellan Sturridge och Suarez fått hela Liverpool att lyfta.
Det visar inte minst de två senaste matcherna, borta mot Arsenal och Manchester City.
Mot Arsenal dominerade Liverpool helt innan paus. Mot City hindrade bara en galen utflykt av målvakten Pepe Reina (och ett klassavslut av Sergio Agüero) Liverpool från en skrällseger. Liverpoolspelarna såg mer bekväma ut i sitt aggressiva, löpvilliga spel än de gjort på hela säsongen. Bäst på plan var Daniel Sturridge (som City sålde en gång i tiden) som gjorde mål, hittade ytor, höll i bollen och gjorde livet allmänt surt för Citys backlinje.
Framför honom fanns en nästan lika bra Suarez. Bakom en Henderson som sprang på allt och över en del och en Steven Gerrard (utsedd till 2012 års bästa engelske spelare) som precis som Ryan Giggs, Paul Scholes och Frank Lampard bara verkar bli bättre och bättre med åren.
På sidan väntar en ivrig Coutinho (värvad från Inter) på att visa vad han kan tillföra ett allt bättre Liverpool.

Med bara ligan kvar att spela om så vet Liverpool och Brendan Rodgers vad som väntar. Och tittar man på det kvarvarande spelprogrammet så finns alla möjligheter för Liverpool att avsluta ligaspelet så pass bra att man kniper en Europa League-plats till nästa säsong.
2013 kan bli rätt roligt för Liverpool till slut - och början på något ännu bättre på sikt.

Bra - i en halvlek

Publicerad 2013-02-02 17:00:12 i Fotboll, Försäsong, Halmstads BK,

Nyförvärven debuterade från start.
Då gjorde Halmstads BK en bra första halvlek borta mot Kalmar FF i årets andra träningsmatch.
Men efter paus tog Smålandslaget över helt och ett tröttkört (?) HBK föll med klara 3-0.
 
Stojan Lukic i mål, Fredrik Liverstam i mittlåset, Kristoffer Fagercrantz på det centrala mittfältet och Stefan Selakovic som högerytter. Samtliga fyra av HBK:s nyförvärv tog plats i startelvan i träningsmatchen mot Kalmar FF (totalt gjorde HBK åtta ändringar jämfört med startelvan mot Varbergs BoIS).
Det gav också ett klart bätttre HBK under de första 45 minuternas spel borta mot KFF. HBK spelade, sin vana trogen, med ett lågt försvarsspel, anfallarna började pressa strax framför mittcirkeln, och Kalmar fick ha mycket boll. Det gav en första halvlek som var helt jämn, både spel- och chansmässigt. HBK spelade välorganiserat defensivt, Fagercrantz och Thydell stängde allt som oftast till centralt på mitten och Kalmar tvingades spela mycket i sidled när de försökte skapa situationer att komma i numerärt överläge. Bortsett från ett bra läge på vänsterkanten där Emin Nouri (såg det ut som) tvingade Lukic i HBK-målet att rädda till hörna så hade HBK bra kontroll på KFF innan paus.
Offensivt visade Stefan Selakovic med ett par fina prestationer att han kommer tillföra mycket kvalitet med sitt spelsinne och sina inlägg och instick. Selakovic blixtrade till några gånger, men inte så mycket mer. I stället var det vänsteryttern Kristinn Steindorsson som hade HBK:s bästa chanser innan paus. Ett läge där han borde avslutat bättre, men sköt utanför efter en kontring och ett mer eller mindre fritt läge där han tog för god tid på sig och en KFF-back hann ikapp honom innan Kiddi kom till avslut.
0-0 i paus var dock rättvist och från den första halvleken fanns flera saker för HBK-tränaren Jens Gustafsson att bygga vidare på.
 
För efter paus handlade det mesta och bästa nästan uteslutande om Kalmar. HBK bytte ut Selakovic mot Blomberg och den sistnämnde började med att servera Steindorsson en dubbelchans i KFF:s straffområde, där målvakten Zlatan Azinovic räddade det första avslutet och Steindorsson placerade sedan returen, ur snäv vinkel, i stolpen och ut.
Det var HBK:s bästa chans i matchen. Sedan tog Kalmar över, höjde tempot i passningsspelet lite ytterligare och fick ytterligare energi av ledningsmålet som kom på straff, en kvart in i halvleken sedan Fredrik Liverstam fällt Måns Söderqvist. Stojan Lukic gick rätt, men kunde inte rädda McDonalds låga straff.
HBK:s trötthet visade sig allt tydligare ju längre halvleken gick, trots flera byten. Anfallen blev kortare, oftast med Baldvinsson och Boman ensamma att göra något av en lång passning i djupled. Mittfältet tappade också boll på mittplan allt oftare när KFF pressade aggressivt och stressade fram fler och fler misstag.
Hemmalaget fick också rättvis utdelning. Den VM-meriterade serbiske backen Nenad Djordjevic satte väldigt snyggt 2-0 på en frispark strax utanför HBK:s straffområde med cirka 20 minuter kvar och Papa Diouf spikade slutresultatet från nära håll sedan KFF kommit förbi Viktor Ljung på sin vänsterkant.
Det kunde blivit större siffror än så när Kalmar ofta lyckades skapa numerära överlägen på kanterna och farliga chanser tack vare det mot ett HBK som gick på tom tank sista kvarten.
 
HBK:s lag mot Kalmar (byten inom parentes - samtliga i andra halvlek):
Stojan Lukic - Viktor Ljung, Fredrik Liverstam (Michael Svensson), Richard Magyar, Christian Järdler - Stefan Selakovic (Johan Blomberg), Kristoffer Fagercrantz (Peter Nyström), Kristoffer Thydell, Kristinn Steindorsson (Antonio Rojas) - Mikael Boman, Gudjon Baldvinsson (Mikael Antonsson).
 
 
Slutsatser
Andra raka förlusten
HBK förlorade igen, men bortser man från alla trötta ben och huvuden sista halvtimmen i andra halvlek så fanns det en hel del positivt att ta med sig från första 45 minuterna. Då spelade HBK välorganiserat defensivt, där mittfältarna Thydell och Fagercrantz kompletterade varandra bra centralt på mitten vilket är måste i serien sedan. Thydell gjorde en av sina bättre halvlekar rent taktiskt innan paus där han agerade lugnt (blir för het för ofta) och vann en hel del bollar. Fagercrantz såg till att balansen var bra i laget och tillför mycket med sitt fina passningsspel. Och HBK kunde hota med båda sina kanter genom Selakovic och Steindorsson.
Men det är klart att HBK mår bra av att en vinst inte dröjer för länge.
 
Nyförvärven
Fyra från start och samtliga var godkända tycker jag. Stojan Lukic i mål såg för det mesta trygg ut och behöver bara få fler matcher under bältet med sin nya backlinje. Fredrik Liverstam såg säker ut tillsammans med Magyar innan paus, men orsakade lite onödigt KFF:s straff som gav 1-0 efter paus. Fagercrantz var bra så länge han orkade och kommer bli en viktig pusselbit den här säsongen. Det intressanta är mer vem som tar platsen bredvid honom. Stefan Selakovic visade sin spelskicklighet ett par gånger offensivt (gick ut i paus) och är väldigt trygg med bollen. Det kommer HBK att ha stor nytta av - och Sella blir bättre när han är fulltränad (ligger efter med försäsongsträningen).
 
Kalmars passningsspel
För några år sedan, under Elm-tiden, så hade Nanne Bergstrand skapat ett passningsskickligt Kalmar där till och med Henrik Rydström kunde slå en imponerande krossboll eller två. Det spelet har KFF tappat lite, men av det jag såg i dag så är Kalmar på väg att bygga upp sitt passningsspel igen. Mittfältsmotorn är Tobias Eriksson, som tog en djup utgångsposition i dag och kunde starta anfallen med sina välavvägda passningar, men framför allt så såg jag hur KFF försökte kortpassa sig fram, bytte kant för att få nya ytor när de körde fast och hur man väldigt medvetet försökte skapa numerära överlägen på kanterna. KFF såg helt enkelt bolltrygga ut - och om Bergstrand kan bygga vidare på det spelet så lär vi få se ett bättre Kalmar i år än i fjol i Allsvenskan.

Lista: De tio bästa januarivärvningarna

Publicerad 2013-02-01 18:14:00 i Fotboll, Silly Season,

Deadline day är förbi - och den värsta galenskapen med den.
Efter ett fönster med politiska värvningar, känslomässiga försäljningar och några smarta köp kan åter fotbollen stå i centrum.
Inte ens West Bromwichs flyttsugne forward Peter Odemwingie kan ändra på det.
 
Januarifönstret är klubbarnas chans att sälja dåliga investeringar, fynda nytt eller helt enkelt köpa toppspelare som man missade i somras.
Det brukar bli händelsrikt och så var det även i år. De engelska Premier League-klubbarna spenderade (enligt goal.com) cirka 120 miljoner pund i det här fönstret, en dubblering jämfört med samma period i fjol, men klart mindre än de 225 miljoner pund som spenderas 2011 (på bland andra Fernando Torres och Andy Carroll).
Arsenal hittade en ny vänsterback i Malagas spanske landslagsman Nacho Monreal, Manchester United säkrade talangen Wilfried Zaha inför sommaren, Chelsea kompletterade sin anfallsbesättning med Demba Ba - och QPR betalade storkovan för bland andra mittbacken Christopher Samba, som började med att berätta att han inte var riktigt i form ...
 
I Italien sålde Inter ännu en bit av sitt Champions League-vinnande lag när Wesley Sneijder till slut hamnade i Galatasaray - sedan värvade Moratti & Co. ett nytt mittfält. Milan fick inte ihop ekonomin kring Kaká och tog i stället hem Mario Balotelli för nästan den dubbla övergångskostnaden (dock fördelat över fler år). En i högsta grad politiskt viktig värvning för Milans ägare Silvio Berlusconi. Medan Juventus fick Bilbaos Fernando Llorentes namnteckning på ett kontrakt till sommaren.
 
Beckham en PR-värvning
I Tyskland vann Bayern München överraskande dragkampen om Barcelonas ex-tränare Pep Guardiola, framför näsan på framför allt Chelsea. Men katalanen tar inte över förrän till sommaren.
Och i Paris landade superstjärnan (snarare än storspelaren numera) David Beckham för ett femmånaderskontrakt som kommer att ge den Qatarägda klubben mycket god PR (liksom Beckham som beundransvärt donerar hela sin PSG-lön till välgörenhet). Hur mycket vi får se av Golden boy Becks på planen återstår att se. Jag kan tänka mig inhopp och några enstaka starter i ligan och cupen precis som i Milan för några år sedan. Kvaliteten i passningarna sitter dock kvar och om nu Carlo Ancelotti vill se Zlatan Ibrahimovic faktiskt attackera på ett inlägg eller två (väljer ju oftast att gå långt bak på bortre för att hellre ta returer) så finns få bättre än Beckham som leverantör. Någon ego-kollision i PSG:s omklädningsrum har jag dock väldigt svårt att se eller förstå varför så många pratar om. Beckham har aldrig varit den typen av storstjärna som har försökt ta plats på grund av sitt ego. Alltså handlar det bara om Zlatan på något vis känner sig så hotad att han måste markera revir (som i Juventus och Milan). Beckham kommer inte ställa till några problem i alla fall.
 
Willian - en förlorad stjärna?
Spelaren som framför allt Chelsea jagat ett bra tag och som imponerat stort i Champions League lämnade till slut ukrainska Shakhtar Donetsk, men inte för Premier League - utan för Anzhi i Dagestan. 35 miljoner euro krävdes och det är en övergång som jag tycker känns som ett steg neråt för brassen. Han går nu miste om CL-spel i vår och betydligt större klubbuppdrag framöver. Synd, för Willian har förmågan att glänsa, och hade säkert köpts av Chelsea senast till sommaren.
 
Inte anfallarnas fönster
Men det var också ett transferfönster som gick i misslyckade anfallsvärvningars tecken. Barcelona vägrade lyssna på Arsenals bud eller David Villas bedjande, Celtic ville inte heller sälja Gary Hooper trots flera bud, Didier Drogba skrev förvisso på för Galatasaray, men utan lov att få gå från sin kinesiska klubb som det verkar. Förhandlingar pågår skriver Galatasaray på sin hemsida ... Men värst var West Bromwichs Peter Odemwingie som verkligen ville till jumbon QPR (för pengarna förmodar jag) så innerligt att han till slut körde till Londonklubbens träningsanläggning i desperat hopp om att klubbarna skulle komma överens till slut. De gjorde de dock inte och Odemwingie fick vända hem till Birmingham som Englands mest utskrattade spelare. West Brom verkar dock ha viss förståelse och gav sin anfallare ledigt ett par dagar ...

Till sist, min topp tio-lista över januarifönstrets bästa värvningar, utifrån kostnad och kvalitet.
 
1) Wesley Sneijder, Inter till Galatasaray, 7,5 miljoner euro.
Kommentar: Inte lika bra som tidigare, men ändå en klasspelare som jag trodde skulle hamna i Premier League. En spelmotor av den klassen för den kostnaden, den typen av övergångar dyker inte upp ofta. Men ingen högg och det blev Galatasarays stora lycka. Men för Sneijder känns destinationen sådär faktiskt.
 
2) Josep Guardiola, free agent till Bayern München, gratis.
Kommentar: I väntan på rätt Premier League-klubb så hittade Pep Guardiola sitt nästa uppdrag i Bundesliga. I en liga som producerar så många duktiga unga spelare så blir det väldigt intressant att se om Pep kan bygga något som liknar det han gjorde i Barcelona.
 
3) Lewis Holtby, Schalke 04 till Tottenham, 1,7 miljoner euro.
Kommentar: Tysklands U21-kapten kostade väldigt lite eftersom han redan hade skrivit på för Tottenham (som bosman till sommaren). Nu löstes övergången i januari och det är ett kvalitetstillskott för Spurs som blir oerhört intressant att följa i vår. Kan betyda en hel del i kampen för den åtråvärda fjärdeplatsen.
 
4) Demba Ba, Newcastle till Chelsea, 7,5 miljoner euro.
Kommentar: Chelsea behövde desperat en anfallare som alternativ till Torres, speciellt efter att man sålt Sturridge till Liverpool (också ett bra köp). Ba har öst in mål i Newcastle och kan göra det för Chelsea också. Prislappen gör köpet än bättre.
 
5) Mario Balotelli, Manchester City till Milan, 20 miljoner euro.
Kommentar: En chansning rent sportsligt eftersom ingen vet om Milan kan tämja Balotellis humör. Men politiskt var det en klockren och högst medveten satsning från Silvio Berlusconi, till och med bättre än om han hade fått hem fansen älskling Kaká. Berlusconi, som gör politisk comeback nummer x i Italien, har de senaste veckor gått starkt framåt i opinionsmätningarna och gör som han brukar. Värvar med Milan för att bygga sitt rykte som politiker. I Balotelli får han inte bara en ung italiensk landslagsanfallare som uttalat älskar Milan utan också en färgad sådan vilket ytterligare stärker Berlusconis ställning inför valet. Om Balotelli kan leverera på planen är det en succévärvning rakt igenom.
 
6) Nacho Monreal, Malaga till Arsenal, 8-10 miljoner euro.
Kommentar: Arsenals försvarsspel imponerar inte, allra minst vänsterbacken André Santos nu när Kieran Gibbs är skadad minst en månad. I Monreal får Arsenal en spanska landslagsback som är bra defensivt och har kvalitet offensivt. Och spanska spelare brukar ju lyckas i England.
 
7) Fernando Llorente, Atletico Bilbao till Juventus, gratis.
Kommentar: Jagade Llorente har haft ett tufft år i Bilbao sedan han valt att inte förlänga sitt utgående kontrakt. Nu har han skrivit på för Juventus och jag är övertygad om att Llorente kommer att göra succé i Serie A. En klassanfallare (bra målskytt, stark huvudspelare) som kommer gratis, men först till sommaren.
 
8) Wilfried Zaha, Crystal Palace till Manchester United, 15 miljoner euro.
Kommentar: Flera engelska klubbar har jagat den talangfulle yttermittfältaren, men United vann dragkampen. Zaha kan mycket väl bli Nanis (eller Valencias) ersättare i United nästa säsong. Snabb, teknisk och fysiskt stark spelare som redan gjort A-landslagsdebut trots spel i Championship.
 
9) Rolando, Porto till Napoli, lån med köpoption.
Kommentar: Napoli har häng på Juventus i Serie A-toppen och värvningen av Portos mittback Rolando (han valde bort QPR) gör Walter Mazzarris lag ännu starkare defensivt. Den portugisiske landslagsmannen Rolando är en nickstark spelare som jag tror kommer att passa bra in i italiensk fotboll.
 
10) Pato, Milan till Corinthians, 15 miljoner euro.
Kommentar: Pato lämnade till slut Milan för att hitta tillbaka efter alla skador. Kan han göra det är 15 miljoner euro ett billigt pris för Corinthians eftersom Pato kommer ge både mål i massor och en stor övergångssumma när han säljs tillbaka till Europa.
 
Bubblare: Coutinho, Inter till Liverpool, 8-10 miljoner euro,
Kommentar: Den unge brassemittfältaren slog aldrig igenom i Inter, men visade upp en del av sin stora talang. Nu väntar betydligt mer fysiska Premier League - och även om Coutinho kan bli en hit för Liverpool - så tror jag att han kommer få svårt med det tuffare spelet i England. En värvning som verkligen kan bli fågel eller fisk.
 

Om

Min profilbild

Fredrik Jonsson

Sportreporter och fotbollskrönikör för Kvällsposten/Expressen. Tidigare mångårig sportreporter med fotbollsansvar på Sundsvalls Tidning. Jag har bevakat A-landslaget och Allsvenskan/Superettan i många år. Jag har även arbetat på Sportbladet och Smålandsposten, samt bott och studerat i Milano, Italien i nästan ett år. Skriver här initierat om fotboll och tennis. Följ mig även på twitter: Frejon81.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela