Kickoff

Balotelli är en chansning

Publicerad 2013-01-31 01:03:00 i Milan, Serie A,

Milans fans jublar och Premier League blir en stor profil fattigare.
Ska Mario Balotelli hitta sig själv någonstans så är det i favoritlaget Milan.
Men för 20 miljoner euro är det en chansning som måste gå hem.
 
"Super-Mario" är tillbaka i Italien. Precis som Inter gjorde för några år sedan så väljer Manchester City att sälja medan Mario Balotelli fortfarande går att sälja dyrt. Inte ens Balotellis "extra-pappa" Roberto Mancini lyckades få rätsida på anfallstalangen i Manchester City och försäljningen var en tidsfråga, inte minst sedan Mancini gått till handgriplig attack mot Balotelli på en träning för några veckor sedan.
Nu är han Milans problem - på gott och ont.
 
Jag tillhör dem som har fått se Balotelli gå från överlägsen primaveraspelare i Inter till att Serie A-debutera och snabbt bli Super-Mario med hela Curva Nord på Stadio Giuseppe Meazza (San Siro). Vi bodde i Milano när Balotelli fick chansen när Zlatan Ibrahimovic gick skadad säsongen 2007/08 - och råämnet Balotelli gick aldrig att ta miste på. Inte heller den avigsida hos anfallaren som på något vis alltid följer i hans fotspår och tar utrymme och fokus från hans fotbollskonster.
Jag, liksom hela Italien, har mest gått och väntat på att Balotelli skulle inse vad han kan gå miste om och skärpa till sig. Milan betalar 20 miljoner euro för Balotelli nu, men vi väntar fortfarande.
Mario Balotelli har hunnit bli 22 år, men är fortfarande ett fantastiskt råämne som kanske aldrig blir den diamant som han har potential att bli. Såväl i Inter som i Manchester City har han stundtals briljerat, men nästan lika ofta ställt till det mer för sig och sina lagkamrater än hjälpt dem. Han har vunnit trippeln med Inter 2010, varit dominant när City slog lokalrivalen United med 6-2 på bortaplan och skjutit Italien till en EM-final i somras. Men han har också tagit galna röda kort, skjutit fyrverkerier inomhus och kastat dartpilar mot en ungdomsspelare. Bland annat. Succé och skandal. Mario Balotelli.
 
Milan vet förstås allt detta, men chansar ändå med att värva talangen. För oavsett hur mycket jag gillar spelaren Balotelli (det gör jag) eller hur mycket Milans tifosi dansar och jublar i dag (det gör dem), så är det en chansning. Jag trodde att Milan skulle få loss drömvärvningen Kaká till slut, det hade passat Silvio Berlusconi som åter satsar på en comeback i italiensk politik (och för varje vecka får fler och fler röster). Men där satte ekonomin stopp - trots att Balotelli kostar mer totalt sett (dock en lön under Milans lönetak). Milan har offrat stjärnglans och rutin i processen att bli yngre och billigare i drift - och man har ju längre säsongen lidit fått betalt i form av Stephan El Sharaawys stora genombrott och även 18-årige Mbaye Niangs fina insatser. Milan är på rätt väg och frågan är vad Balotellis ankomst betyder för den processen? Man ska nämligen komma ihåg att Milans kulturbärare till stora delar är borta och att tränare Allegri har haft besvisat svårt för starka karaktärer (läs; Zlatan Ibrahimovic). Därför är det en vågad chansning att lägga den typen av summor på en spelare som Balotelli som nu ska ha en plats i laget. Hindrar det El Sharaawys utveckling? Niangs? Blir petade spelare som Robinho och Pazzini (i målform) sura? Håller Balotelli sig lugn?
 
Med det sagt så är det också på flera sätt en bra värvning. Mario Balotelli är en uttalad Milansupporter. Enligt gamle Inter-lagkamraten Marco Materazzi kunde Balotelli till och med komma till träningen med Inter med Milanstrumpor på sig. Balotelli har med andra ord kommit hem på fler än ett vis när han nu är tillbaka i Italien. Är det någon klubb där han ska kunna lägga galenskaperna vid sidan så är det i Milan. Är det någonstans som han har det stöd som han behöver är det här (hans dotter finns i Italien, familjen bor nära och enligt flera rapporter i både England och Italien är Marios adoptivmamma den ende som han verkligen lyssnar helt på).
Balotelli och El Sharaawy har också visat att de kan spela med varandra i det italienska landslaget och för dem som behöver påminnas om vad Balotelli kan göra är det bara att tänka på EM-semfinalen mot Tyskland i somras.
 
Mario Balotelli kan bli en jättesuccé i Milan. Det kan också bli problem. Men förhoppningsvis så kan en av fotbollsvärldens största talanger nu finna ron att utvecklas som fotbollsspelare. När han gör det så finns det inga gränser. Precis som det varit kring så mycket annat i Mario Balotellis unga karriär.

Inters fria fall

Publicerad 2013-01-31 00:17:06 i Serie A,

2010 vann Inter Champions League, Serie A och den italienska cupen.
Precis som under 60-talets storhetstid så stod Inter på toppen av fotbollsvärlden.
Men de senaste åren har det varit fritt fall från tronen.
 
När Inter vann scudetton våren 2007 var det förvisso den andra raka mästerskapstiteln som klubben kunde stoltsera med, men det var den första som man vann genom att sluta etta i tabellen sedan säsongen 1988/89. Ligatiteln året innan "fick" man efter att Juventus åkt dit i jätteskandalen Calciopoli (2006) och blivit ifråntagna sina två ligatitlar 2005 och 2006. Med Juventus (fick börja om i Serie B) och Milan, Fiorentina och Lazio alla mer eller mindre hårt poängbestraffade så kunde Inter ganska enkelt börja dominera Serie A. Man kunde värva stora spelare (som Zlatan Ibrahimovic) och man hade råd att betala över 100 miljoner i årslön för José Mourinho som tränare efter Roberto Mancini.
Calciopoli var en stor anledning till att Inter kunde ha sina bästa år sedan mitten på 60-talet då legendariske tränaren Helenio Herrera tog klubben till två raka titlar i Mästarcupen (dåvarande Champions League). Den andra stora anledningen, som la grunden för trippelsäsongen, var försäljningen av ligans största stjärna, Zlatan Ibrahimovic, till Barcelona 2009. En försäljning som inte bara genererade drygt en halv miljard i övergångssumma (som investerades i bland andra Wesley Sneijder och Diego Milito), man fick även Barcas store målskytt Samuel Eto'o på köpet. Eto'o, Sneijder, Milito och Mourinho var sedan instrumentala i Inters trippelsäsong 2010.
 
Tränarkarusell och nedmontering
Men efter trippelsäsongen har Inters framgångar nästan helt uteblivit. En seger i italienska cupen 2011. Inget mer för klubben som tog 13 titlar mellan 2005/06 och 2009/10. Och det beror på andra saker än att Milan värvade hem Zlatan Ibrahimovic och att Juventus har återuppstått under Antonio Conte. Inters problem är dess högsta ledning med president Massimo Moratti och sportchefen Branca i spetsen. Moratti har enorm passion för sin klubb, men är ingen stark ledare. Han har brunnit för att återupprepa sin legendariske far Angelo Morattis framgångar (de två Mästarcupstitlarna på 60-talet var med Angelo Moratti som Interpresident). Men Massimo Moratti visar också gång på gång att han vill mer än han kan och Inter har gjort många konstiga värvningar och affärer under Massimo Morattis ledarskap. Som när José Mourinho lämnade 2010 och Moratti såg Rafa Benitez som den självklare efterträdaren. Ett grovt felbeslut. Likaså när populäre Leonardo därefter ersattes av Gian Piero Gasperini, vars fabläs för trebacklslinjen vare sig passade Inters dåvarande trupp eller spelstil. Sedan Mourinho lämnade 2010 har Inter och Moratti anställt fem tränare och sparkat fyra av dem på två och ett halvt år. Det trygghet som fanns under Roberto Mancini (2004-2008) och José Mourinho (2008-2010) är borta.
 
Om tränarna har kommit och gått är det samma sak med spelartruppen. Sommaren 2011, precis när den nya säsongen skulle börja, såldes skyttekungen Samuel Eto'o till ryska Anzhi Makhachkala. För att anpassa klubben till de kommande ekonomiska fair play-reglerna, menade Moratti. Eto'o var den förste av stjärnorna i den Champions League-vinnande truppen att lämna Inter. Julio Cesar, Maicon och Lucio har följt i hans fotspår de senaste åren. Moratti har genomfört en sänkning av löner i spelartruppen för att säkra ekonomin, vilket i sig är lovvärt, men man hade kunnat göra det så mycket smidare. I det här vinterfönstret försvann till slut spelmotorn Wesley Sneijder, som hellre gick till turkiska Galatasaray för samma lön än att acceptera en lönesänkning i Inter där han har placerats i frysboxen hela hösten för att tvingas acceptera förslaget. Sneijder-situationen, där först klubbledningens "sanningar" om skador och annat snabbt har avslöjats av Sneijder med familj som rena påhitt, och sedan de efterföljande påtryckningarna för att snabbt bli av med Sneijder, visar också på en svaghet i klubbledningen. Inters ledning har sett desperat ut och man har satt sig i situationer där man varit i händerna på spelarna. Dessutom pratas det mycket om att inte någon av CL-vinnarna, som har betytt så mycket för Inter på senare år, ens har fått chansen till en riktig avtackning.
 
En osäker framtid
Inter är en storklubb och kommer att förbli en av de stora i Serie A. Men hur man ska bli störst igen är svårare att se. Trots att Milan, Roma, Lazio och Fiorentina alla går igenom en generationsväxling i stor eller mindre stor skala så är inte Inter det stora hot man borde vara mot Juventus och Napoli i tabelltoppen i år heller. Den fjärdeplats man har i dagsläget skulle innebära ett missat Champions League-spel för andra säsongen i rad. Alla vet vad det betyder ekonomiskt för en storklubb.
På transfermarknaden hämtar Moratti och Branca alltför ofta in medelmåttor som Livaja, Rocchi (bra en gång i tiden) och Palacio och man chansar med att byta bort en målskytt som Pazzini mot Cassano. Man har inte heller lyckats hämta in spelaren som identifierats (av ledningen) som klubbens nya stjärnvärvning, 24-årige brassen Paulinho från Corinthians, i januari - utan har fått nöja sig med Kuzmanovic, Scheletto och kroatiske talangen Kovacic. Spelare som kostar lika mycket som Sneijder och Coutinho inbringat, men med fler frågtecken.
När Milan bygger nytt och ungt (bland annat med Inters trippelvinnare Mario Balotelli) bygger Inter alltså också om, men den röda tråden saknas. Kovacic må kallas den nye Modric, men 19-åringen från Zagreb är en dyr talang som måste leverera snabbt. Kuzmanovic och Scheletto kan komma och gå. Är unge Andrea Stramaccioni rätt tränare för att få Morattis förtroende även på lång sikt?
Det finns många frågetecken kring Inters framtid. Ett av dem är om Moratti och Branca kan stoppa fallet från toppen och åter göra Inter till ett topplag att räkna med.
 

Misstag bakom HBK:s förlust

Publicerad 2013-01-26 21:13:00 i Försäsong, Halmstads BK,

Allsvenska nykomlingen Halmstads BK förlorade årets första träningsmatch.
Gästande Superettan-laget Varbergs BoIS vann med 2-1 - efter ett misstag av HBK:s målskytt Richard Magyar.
Men det är för tidigt att dra några stora växlar av resultatet.
 
HBK:arna är inne i en tung fysperiod och startade med ett ungt manskap på flera platser. Spelare som Richard Magyar, Mikael Boman och Gudjon Baldvinsson började på bänken medan samtliga fyra nyförvärv (Stojan Lukic, Fredrik Liverstam, Kristoffer Fagercrantz och Stefan Selakovic) saknades helt i truppen.
 
Med det sagt så var det gästande Varberg som, framför allt efter paus, var det bättre laget på Skedalaheds IP, där även IFK Norrköpings manager Jan Andersson var på plats och följde matchen tilllsammans med Robert Nordström, numera akademi- och ungdomsansvarig i HBK.
HBK spelade sin bästa fotboll före paus där Kristinn Steindórsson var pigg på sin vänsterkant och Marcus Antonsson visade att han verkligen tog några steg framåt i höstas. På topp startade även Shkodran Maholli, som startade den allsvenska premiären för två år sedan, men som sedan dess har fått börja om i U19 efter många skador. I Mahollis fall syntes dock frånvaron av seniorfotboll.
HBK sökte ofta uppspelen in mot sina forwards centralt och fick fram en del halvlägen, men få öppna chanser (en slängnick av Antonsson på inspel av Blomberg var bästa chansen) där Varberg försvarade sig bra. Varberg hotade oftast på sin vänsterkant där Viktor Ljung (som utgick efter en smäll innan paus) hade stora problem med Kalle Söderström.
Första halvleks enda mål gjorde Varberg. Efter snyggt kombinationsspel på högerkanten skruvade högerbacken Ahmet Özdemirok in 1-0.
 
Till andra halvlek ersatte Richard Magyar, fjolårets stora genombrottsman, Michael Svensson (och tog också över som lagkapten efter Svensson). Magyar nickade in 1-1 på en frispark efter 52 minuters spel (Varberg hade bytt sitt mittbackspar i paus) och då såg HBK starkast ut, men i stället var det Varberg som tog tag i spelet med fint passningsspel efter marken där BoIS högermittfältare Arif Azemi och centrale slitvarg Armin Tankovic vann mycket mark åt sitt lag medan Kristoffer Thydell och Antonio Rojas tappade markering och slog bort för många bollar för HBK.
Segermålet kom efter drygt 65 minuters spel. Magyar halkade och fick inte bort bollen och Joakim Sjöhage (inte speciellt bra i övrigt) stötte in ett inspel från Azemi från höger. HBK bytte in Boman och Baldvinsson, men fick inte till något bättre spel utan spelade mest på omställningar och med långa bollar som Boman och Baldvinsson jagade på.
 
Slutsatser
En förlust utan stora växlar
HBK förlorade och det finns egentligen ingen anledning att dra några större växlar på just resultatet. Varberg spelade bäst fotboll i det stora hela och vann rättvist, men HBK saknade som sagt samtliga nyförvärv vilket ändå förväntas vara fyra elftedelar av den allsvenska premiärelvan. Dessutom är HBK inne i en tung fysperiod och Varbergsspelarna såg helt enkelt ut att ha piggare ben.
 
Spelmässiga förändringar?
För tidigt att sia om. I dagens match spelade HBK på samma vis som i fjol, men jag förväntar mig ändå att HBK kommer att spela lite annorlunda i år, att man blandar upp långbollarna med fler inlägg och instick via sina offensiva yttrar (Steindórsson och Selakovic). Men de bitarna läggs på senare.
 
Högerbacksproblem
Viktor Ljung fick chansen från start, men hade en jobbigt match och visade att han inte är någon allsvensk startspelare - än. HBK måste förstärka på den positionen.
 
Peter Nyströms roll?
Värvad som mittfältare från BK Häcken, men första säsongen i HBK var tung för Peter Nyström. Mot Varberg spelade han hela matchen som mittback och spelar han inte på mittfältet i nästa match så ser jag det som en signal om att Nyström är tänkt som reserv i år igen. HBK behöver en central defensiv mittfältare bredvid Fagercrantz och ska Nyström vara den spelaren så måste han spela i den rollen hela försäsongen för att komma in i den rollen igen. I dag finns inget klockrent alternativ bredvid Fagercrantz eftersom Rojas blandar och ger för mycket defensivt och Thydell är alldeles för ojämn.
 
De förtjänar beröm
I mina ögon var Oliver Silverholt (så länge han spelade på mittfältet, blev högerback när Ljung utgick), Kristinn Steindórsson (första halvlek) och Mikael Antonsson (första halvlek) bäst i HBK. Silverholt vårdade bollen bra medan Kiddi (nyckelspelare redan i fjol) och Antonsson ser ut att ha tagit ytterligare något steg. Mikael Boman gjorde ett bra inhopp.
 
HBK:s startelva (bytena inom parentes)
Rasmus Rydén - Viktor Ljung (Kristoffer Thydell), Peter Nyström, Michael Svensson (Richard Magyar), Christian Järdler (Anton Tideman) - Johan Blomberg (Liridon Selmani), Oliver Silverholt, Antonio Rojas, Kristinn Steindórsson (Anton Jonsson) - Mikael Antonsson (Gudjon Baldvinsson), Shkodran Maholli (Mikael Boman).

Två klassvärvningar - skillnaden är en förmögenhet

Publicerad 2013-01-25 00:20:20 i Allsvenskan,

Allsvenskan är två klassanfallare rikare.
Både Mohamed Bangura och Magnus Eriksson kommer att spela huvudroller i år.
Men priset är den stora skillnaden.
 
Malmö FF köpte loss Magnus Eriksson från Gent. Elfsborg lånar in Mohamed Bangura från Celtic.
Det är värvningar som gör vår högsta serie ännu bättre och som visar att både MFF och Elfsborg tänker slåss om SM-guld den här säsongen också och göra tydliga försök att lyckas i Europacupspelet.
 
Det är också två prestigevärvningar.
MFF vann kampen om Magnus Eriksson, som gjorde succé i Åtvidaberg men inte fick speltid i Belgien, före Skånekonkurrenten Helsingborgs IF.
Och att Elfsborg värvade Bangura, en spelare med tydlig AIK-stämpel på, stör helt klart ritningarna hos Solnaklubben. Att AIK inte själva budade (för dyr) och att Celtic enligt mediauppgifter hotade Bangura med frysboxen ett halvår om han inte gick med på lånet, verkar inte betyda något i sammanhanget för sårade AIK:are.
Men så är fotbollen. Ytterligheterna i dagens fotboll är att spelarna bara styr sitt eget öde när de är bosmanspelare, annars är det klubbarnas marknad. Det är också en förklaring till varför så många spelare väljer att spela ut sina kontrakt för att sedan gå vidare i karriären till låga eller inga övergångsummor alls. Det är då chansen är störst att få utlandschansen de hoppas på.
Bangura kommer ändå vara den här vinterns stora svenska värvningsbomb, men till vilket pris. Enligt diverse svenska medier så kostar han ofattbara 500 000 kronor i månaden som inlånad spelare där 300 000 kronor är ren lön till Bangura själv. Elfsborg har gjort värvningen med externt kapital, men för mig är det ändå en helt galen summa pengar som man lägger på en enda spelare. En spelare som dessutom började sin Elfsborgskarriär med att bedyra sin kärlek till AIK och säga att han helst hade spelat i AIK även i år. Det måste ha varit en rejält jobbig stund för Elfsborgsledningen och jag undrar hur populär Bangura är i Borås just nu. Eller i Solna för den delen.
 
Utifrån priset, men också spelarnas kvalitet och hur de passar in i sina nya lag, tycker jag att Magnus Eriksson är en bättre värvning. 22-årige Eriksson sliter alltid i 90 minuter, är rörlig och en mångsidig anfallare som är rejält spelsugen efter tiden i Belgien. I ett starkt MFF kan han göra minst lika många mål som Bangura (som först och främst måste trivas på konstgräs i match efter match). Visst kostade Magnus Eriksson några miljoner (fyra rapporteras det om), men där räknar MFF säkert med att sälja med vinst om ett eller två år, vilket också känns som ett troligt scenario. Bangura? Han måste skjuta Elfsborg till CL-spel för att vara en värvning som verkligen betalar sig. För det priset räcker det inte med några allsvenska mål och bra spel bara.
Men att båda är spelare som höjer nivån i Allsvenskan råder ingen tvekan om.

"Sella" tillbaka - blir lagkapten?

Publicerad 2013-01-23 18:44:00 i Allsvenskan, Halmstads BK,

Han var med och vann två SM-guld med Halmstads BK 1997 och 2000.
36 år gammal är Stefan Selakovic tillbaka i HBK - som den viktigaste värvningen för klubben inför den allsvenska comebacken.
Det skulle inte förvåna om han till och med blir årets lagkapten.
 
Min magkänsla sa mig att Selakovic skulle bli klar för HBK förra veckan. Det blev tre dagar senare. Men nu är HBK:s viktigaste värvning (vågar jag påstå) på plats. En inte helt okontroversiell värvning efter åtta säsonger i IFK Göteborg, i diverse forum och kommentarsfält har man kunnat läsa att Selakovic fortfarande ses som en svikare av vissa HBK-supportrar för att ha valt IFK före HBK när han återvände från Heerenveen och den holländska ligan 2005.
Så ser inte jag det. Det var ingen hemlighet att Blåvitt var Selakovics favoritlag sedan barnsben ens när "Sella" spelade i HBK och bidrog till SM-guldet 1997 (efter bland annat ett hattrick i den klassiska 6-0-matchen mot IFK Göteborg på Örjans Vall) och var instrumental till det andra 2000, säsongen innan han dessutom blev skyttekung i HBK:s färger. Jag minns att jag ringde Sella i Holland 2005 och pratade framtid med honom och då kunde han inte lova någon återkomst till HBK - även om han erkände att HBK alltid var aktuellt. Så är det i fotbollsvärlden och jag hoppas att det inte är något som de en gång svikna HBK-fansen ska hålla emot Sella när han nu har återvänt - om än åtta säsonger och drygt 200 matcher för IFK Göteborg senare.
 
Viktigaste värvningen i vinter
Varför är han då så viktig 36 år gammal? Till att börja med för att han bidrar med något som är en rejäl bristvara i dagens HBK-trupp. Rutin. Med totalt 295 allsvenska matcher (119 för HBK) är det bara Elfsborgs Anders Svensson som har gjort fler i dagens allsvenska, skriver HP. Selakovic har dessutom tre SM-guld, nästan 100 matcher som utlandsproffs för Heerenveen, 12 A-landskamper, en skytteligavinst (2001) och är van att hantera press efter åren i HBK, Heerenveen och IFK Göteborg. Han vet dessutom precis vad HBK är för klubb och hur den fungerar, han är en vinnarskalle (se bara hur han krigade sig in i startelvan trots Blåvitts storsatsning i fjol) och han kan användas både som anfallare, men framför allt som yttermittfältare där högerkanten har varit nödvändig att förstärka. Som spelare tillför Sella dessutom Allsvenskans kanske bästa högerfot på fasta situationer och inlägg, två bitar som kommer att vara instrumentala för HBK:s offensiv under den här säsongen, där inläggsspelet är en bit som HBK kan få ut mycket mer av än vad man lyckades med i fjol med tanke på Baldvinssons och Bomans styrka på topp. Selakovic passar på alla sätt och vis in i HBK-pusslet och det var därför som jag, liksom HBK-tränaren Jens Gustafsson, direkt såg Sella som en prioriterad värvning så fort IFK Göteborg släppte honom.
 
Årets lagkapten?
Högst troligen får Stefan Selakovic ytterligare en nyckelroll under HBK:s återkomst till Allsvenskan. Som ledare. Tittar man på HBK:s trupp finns det i stort sett bara två andra spelare som har mycket allsvensk rutin, guldkompisen från 2000, Michael Svensson och vänsterbacken Christian Järdler. Övriga är relativt färska på allsvensk nivå även om det är ett par pjäser som var med under det olyckliga HBK-året 2011. Och när fjolårets lagkapten Johnny Lundberg inte fick förlängt kontrakt så är ju frågan vem som ska ta över bindeln. Det finns ett par alternativ som Christian Järdler, Richard Magyar och Michael Svensson, men Järdler är ingen ledartyp på det viset, Magyar är ung och mår bäst av att fokusera på sin utveckling och sitt spel medan det är tveksamt om Michael Svensson får så mycket speltid i år heller. För mig är Selakovic det bästa alternativet i truppen som lagkapten - och hans plats i HBK:s historia är ju cementerad sedan länge.
 
Fler värvningar behövs
Med Stefan Selakovic på plats så behöver HBK fortfarande lägga minst en pusselbit till i lagbygget. Där måste en högerback av allsvensk klass stå högst på listan - även om det hade behövts en central mittfältare till också om plånboken är så pass djup.

Tiden rinner iväg för HBK

Publicerad 2013-01-19 17:27:00 i Allsvenskan, Halmstads BK,

Det är lång tid kvar innan det är allsvensk premiär.
Ändå springer tiden ifrån nykomlingen Halmstads BK just nu.
Man behöver ett svar från Stefan Selakovic - och helst få in två spelare till.

Stojan Lukic blev klar tidigt. Fredrik Liverstam har värvats från Landskrona. Kristoffer Fagercrantz löstes från Kalmar. Det är HBK:s enda värvningar inför återkomsten till Allsvenskan när januari närmar sig sitt slut.
Visst, det är två månader kvar till premiären, men HBK har i dagsläget ett lag som matchar det som kom trea i Superettan i fjol. Jag tror inte att det räcker speciellt långt i Allsvenskan - då krävs det att en majoritet av spelarna tar ett steg till i utvecklingen.
 
I mina ögon behövs tre spelare till (en högerback, central mittfältare och högerytter) för att göra truppen komplett, men alla HBK:are får nog vara nöjda om det blir två namn till med tanke på klubbens ekonomi.
Min magkänsla sa mig att HBK skulle göra klart med Stefan Selakovic den här veckan, men "Sellas" besked dröjer och det är inte bra för HBK. I den bästa av världar borde åtminstone ett namn till ha varit klart innan överlevnadslägret i Karlsborg förra veckan. Nu får man vänta på besked som man inte vet när de kommer - väntar Selakovic på ett sista utlandserbjudande? - i stället för att kunna svetsa ihop gruppen ytterligare.
 
Högerbackspositionen är ett frågetecken i dagsläget sedan Ryan Miller inte fått nytt kontrakt (kanske erbjuds sent) och inget är klart med eventuelle ersättaren Jesper Westerberg. Kvar är unge Viktor Ljung.
Centralt på mitten behövs verkligen en mer fysisk tvåvägsspelare, men det kan bli positionen där HBK väljer att hålla i pengarna i stället och hoppas på att Peter Nyström, som knappast imponerade efter sina inledande skadebekymmer i fjol, kan bli den balansspelaren.
Högerkanten handlar om Selakovic eller eventuellt Sharbel Touma (som jag dock tror förlänger med Syrianska alternativt hamnar i Janne Anderssons IFK Norrköping).
Tiden går och HBK behöver få klarhet ganska snart.

Il Milan nel cuore

Publicerad 2013-01-18 00:12:47 i Serie A, Silly Season,

Sällan har kärlek varit så besvarad som den mellan AC Milan och Kaká.
När den magnifike brassestjärnan var som bäst var han fullständigt ostoppbar.
I januari kommer fansens gunstling att med stor sannolikhet att återvända.
Det är en triumf som Silvio Berlusconi räknar med.
 
Det finns spelare som står för något extra. Som skapar ett speciellt band med sin klubb. Som förkroppsligar fansens förhoppningar. Den kärleken fanns mellan Kaká och AC Milan. Det gick inte en match utan att sången "siam venuto fin qua, siam venuto fin qua, per vedere segnare Kaká" skanderades över San Siro från Milans curva och vi som bodde i Milano då upplevde den på nära håll. Säsongen 2007/08 så var Kaká världens bäste när AC Milan dominerade Champions League. Han var så bra att försvararna i Serie A under hösten 2008 såg ut att ha bestämt sig för att det fanns bara ett sätt att stoppa den ostoppbara: sparka ner honom. Det gjorde man också, flera gånger extremt fult och överlagt, och Adriano Galliani bland andra gick ut i medierna och klagade på den brutala behandlingen. Kaká gick ändå inte att stoppa från att få Guldbollen i december 2007 som världens bäste. Rättvist på alla sätt och vis. Vi stod några meter nedanför den balkong där han visade upp det skimrande priset på Piazza Duomo med några kompisar den dagen och hörde hur Kaká beskrev kärleken till Milan och drömmen att en dag bli kapten efter den store Paolo Maldini.
Ett och ett halvt år senare var han såld - trots att Milan aldrig ville sälja sin älskling - till Real Madrid för cirka 700 miljoner kronor. Berlusconi grät, Milanfansen också och hela Serie A var i chock.
 
Vi vet hur det har gått i Madrid. Kaká blev skadad och har inte riktigt fått en ärlig chans där alternativen på hans position varit flera och starka (Özil, Ronaldo, Modric, Khedira bland andra). Han har inte heller nått sin gamla nivå i Madrid där det inte varit lika viktigt att använda sig av Kakás styrkor. I Milano har Milan hela tiden drömt om en comeback och för varje säsong har den kommit närmare. Det var riktigt nära en övergång i sensomras - jag skrev också innan det att Silvio Berlusconis enda chans att få fansen på sin sida efter försäljningen av Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva (och därmed även chansen till ligatiteln) var att hämta hem Kaká. Det höga återköpspriset var problemet då (eftersom Milan helst köper till fyndpris) och det är det fortfarande. Milan vill låna brassen minst en säsong, helst över nästa också. Real vill sälja. Jag är dock tämligen övertygad om att Kaká kommer gå till Milan under januarifönstret. Han och frun har varit i staden nyligen och skriver på twitter att de snart är tillbaka. Under torsdagen var brassens agent och träffade Milan-ledningen också. Oavsett om det blir ett lån, ett lån med köpoption eller ett köp rakt av (först till sommaren i så fall) så kommer Kaká återvända hem. Silvio Berlusconi vill det för mycket för att det inte ska hända - och han vet vad det skulle betyda för hans sviktande popularitet hos Milanfansen också.
 
*   *   *
Mer Italien och silly season. Jag bloggade ju om att Arsenal borde sikta in sig på en kvalitetsanfallare och då välja Edinson Cavani. Nu har Arsene Wenger enligt flera medier öppet deklarerat sitt intresse för Napoli-anfallaren, som jag är övertygad om vore ett kap för vilken klubb som helst. Däremot kommer han aldrig gå att få billigt. Ska Arsenal köpa honom så kommer det kosta minst 350 miljoner kronor - och det kan ju bli ett problem om man heter Arsene Wenger. Eller?
 
*   *   *
Inter vill sälja Wesley Sneijder till Galatasaray. Dit vill inte Sneijder själv, som dessutom (och helt riktigt) är besviken på att Inter med alla medel försöker tvinga bort den mittfältare som var så instrumental i klubbens CL-seger och trippel-säsong. Med all respekt för turkisk fotboll så vore det slöseri med talang om Sneijder går dit. Jag ser gärna honom i Premier League och med det rapporterade priset på cirka åtta miljoner euro så borde flera klubbar hugga på honom i januari. Så många bra centrala spelmotorer finns det inte på marknaden. Framför allt inte till ett så litet pris.

Road to bigger greatness

Publicerad 2013-01-16 22:31:00 i Bundesliga, Guardiola,

Pep Guardiola är ytterligare en fjäder i hatten för allt starkare Bundesliga.
Det är också ett fullt logiskt steg av den eftertraktade katalanen att välja Bayern München.
En klubb med historik och identitet - och ett perfekt steg innan Guardiola ger sig på drömmen i England.

Ett årslångt uppehåll för att samla intryck och tankar, men ingen rast utan rykten. Pep Guardiola fick vara ifred ett par månader, sedan dess har han uppvaktats med blommor, choklad och ryska oljemiljoner (blommor och choklad antar jag bara). Tränarna i Milan, Chelsea och Manchester City har svettats av oro att Guardiola skulle välja deras klubb. Men inget har bitit på den principfaste "filosofen" förrän nu. Och trots nyliga uttalanden om drömmen att vara tränare i den liga där han själv aldrig spelade, men gärna ville, så får Premier League vänta ytterligare några år. Pep Guardiola väljer Tyskland, Bundesliga och Bayern München som nästa anhalt och ersätter därmed Jupp Heynckes efter sommaren hos den tyska ligaledaren.
 
Ser man till valet av klubb och liga ser jag framför allt tre saker:
1) Till att börja med ett väntat och samtidigt klokt val av klubb. Visst har Bayern sitt öknamn FC Hollywood, men det är också en klubb som står för något, har en historik av titlar och en identitet som klubb. Att Pep Guardiola också ärver en klubbstyrelse med mängder med gamla tyska hjältar och deras visdomsord är han säkert medveten om. Bayern München, liksom många klubbar i tysk fotboll, har en grund att stå på med unga spelare - spelare som förstår värdet av att spela för Bayern. Det är jag övertygad om att Pep såg som viktigt. Guardiola kommer säkerligen att komma till en klubb som precis tagit tillbaka ligatiteln från Dortmund till våren och där laget redan spelar på toppnivå och utmaningen ligger därför inte där. Den ligger i att göra Bayern till ett återkommande storlag som når minst semifinal i Champions League år efter år och som gör det med unga tyska spelare. Det känns som en överkomlig utmaning för Guardiola - och en intressant uppgift.
 
2) För Bundesliga visar det återigen att man är att räkna med. Bundesliga har ett imponerade publiksnitt, fantastisk atmosfär på matcherna, producerar talanger i sanslös takt för stunden och har chansen att gå om Premier League på Uefas klubblagsranking de närmaste åren (något jag bloggade om i samband med CL-lottningen). När man nu lockar till sig världens mest jagade tränare framför ryska och arabiska miljarder så visar det också att man konkurrerar om de bästa spelarna och tränarna på marknaden. Bundesliga hämtar man inte ifrån, man värvar dit och vill vara där.
 
3) Jag var inne på det ovan - och har tjatat om det i tidigare inlägg i bloggen, men för mig så finns det bara några få klubbar som på allvar är aktuella för en tränare som Pep Guardiola. Han kommer inte låta sig lockas av pengar (tyvärr för Abramovitj) utan jag tror att han vill träna klubbar som står för något extra, det är hans katalanska arv kanske. Jag är till exempel övertygad om att han kommer att träna Milan en dag i framtiden - och han kommer garanterat att landa i England och Premier League efter Bundesliga-äventyret. Det har han som sagt själv uttalat sig om de senaste dagarna. Min teori, utan att nedvärdera Bundesliga på något vis, är att han har valt ett annat alternativ nu än de brittiska öarna eftersom drömjobbet han väntar på inte är ledigt. Det i Manchester United. Det där bara en man, sir Alex Ferguson själv, bestämmer hur länge han fortsätter. United och Liverpool är de enda klubbarna i England som står för det där extra med klubbidentitet utifrån historiken, medan Arsenal står ut ur mängden för sin ungdomssatsning som Guardiola säkerligen gillar. Men det som ytterligare talar för att Guardiola kommer att hamna i United efter Ferguson är att det har ryktats om ett antal hemliga möten mellan stortränarna, som har en erkänd respekt för varandra, under Guardiolas sabbatsår i New York. Först ska Guardiola erövra Bundesliga och Europa igen, sedan väntar United om sisådär två-tre säsonger.
 
Nästa säsong känns redan väldigt intressant. Och visst ser man gärna ett möte mellan Bayern München och Barcelona långt fram i Champions League då.

Massröstningarna slår hårt mot Jerringspriset

Publicerad 2013-01-15 00:30:51 i Jerringspriset,

Zlatan Ibrahimovic fick nöja sig med brons - slagen av ridsportens Sara Algotsson och triathlonkämpen Lisa Nordén.
Men det spelar mindre roll.
Det intressanta med Jerringspriset är hur massröstningarna håller på att devalvera "Folkets pris".
 
Jag hoppades på OS-tvåan (slagen med minsta möjliga marginal) och VM-segraren Lisa Nordén. Främst utmanad av folkkära (?) Zlatan Ibrahimovic. Och visst blev det Nordén som vann och vann och vann. Årets prestation, Årets kvinnliga idrottare - och Jerringspriset. Lisa Nordén vann folkets hjärtan med sin enorma prestation i OS som var värt ett bättre öde.
Att Sara Algotsson tog sig före Zlatan Ibrahimovic var mer överraskande. Zlatan gjorde karriärens individuellt sett bästa säsong under 2012 med seger i den italienska skytteligan, EM:s snyggaste mål, överlägsen skytteligaledare i Ligue 1 och numera en given målskytt även i den blågula landslagströjan. Jag har ibland lite svårt för att den store Malmösonen kallar Fredrik Ljungberg för "primadonna" samtidigt som han själv vägrar parkera på lagets parkeringsplats (tar tränarnas platser i stället) utanför träningsanläggningen i Paris och gärna blir särbehandlad som den superstjärna han trots allt är, men jag vill också tro att svensk fotbolls allra bästa spelare genom tiderna, en av världens bästa, faller det svenska folket i smaken nästan alltid.
Därför är också hans tredjeplats bakom Sara Algotsson det mest intressanta med årets Jerringspriset som fått växande kritik de senaste åren.
De osynliga trådarna. Synergierna som numera styr röstningen. Massröstningar från enskilda förbunds utövare och följare har helt förändrat förutsättningarna för priser av den här typen. Att ridsporten kan samla så många att tokrösta förvånar ingen som vet hur många utövare den sporten har, och vars åldrar och intressen gör dem starka i alla tävlingar som baseras på "ring och rösta"-melodin. Så är det. De gynnas när de kan kraftsamla inom gruppen medan de stora idrotterna som fotboll, ishockey och för all del handboll (herrlandslaget var lika heroiska i OS som Nordén och fick med sig samma valör på medaljen hem) som blev sjua.
Jag har mer och mer tappat smaken för röstningsförfarandet framför en "opartisk"jury eftersom det blir så tydligt att det är andra krafter än enbart prestationer som avgör.
Kanske är jag bara konservativ (jag är det ibland eftersom vissa saker ändå var bättre förr), men när jag själv var liten och man fick rösta på Jerringspriset via tipskupongen så betydde det något. Det var ett ansvar att välja det mest rättvisa alternativet. Visst hade jag även då en förkärlek för fotboll och tennis precis som nu, men det hindrade aldrig mig från att ta hem kupongen, fundera länge och väl för att göra rätt val - och sedan kryssa i den vars prestation ändå varit störst. Oavsett idrott.
Nu känns det mest bara som idrottens Idol-tävlingar där synergierna på sina håll är så starka att min röst känns lika devalverad som Jerringspriset är på väg att bli.
Det känns synd - och det kanske är dags att fundera kring hur man kan förbättra konceptet kring Folkets pris.
Så här vid midnatt har jag inga direkta svar på det. Nu nöjer jag mig med att konstatera att Folkets pris gick till en ytterst välförtjänt vinnare i alla fall. Grattis Lisa Nordén.

I dag kan United göra ett guldryck

Publicerad 2013-01-13 11:39:52 i Fotboll, Premier League,

Ett klassikermöte på Old Trafford i Manchester.
Ett stormöte på Emirates i London.
Matcher som kan leda till en jämnare toppstrid i Premier League - eller ett guldryck.
 
Det är Super Sunday i England igen och som fotbollsälskare är det bara att tacka och ta emot. Söndagarna med två stormatcher är härliga matchdagar - oavsett vilket lag man håller på. Och extra mycket efter att lördagens underhållning varit sådär. De viktigaste resultaten där var att QPR snodde åt sig en pinne mot topplagen Tottenham och att Chelsea körde över Stoke efter en mindre lyckad insats i Ligacupen mot Swansea i veckan.
 
Men allt fokus är med rätta på dagens matcher. Manchester United tar emot ärkerivalen Liverpool och Arsenal möter sedan mästarlaget Manchester City på Emirates Stadium. Det är matcher som kan täta toppstriden om Liverpool och City vinner, men också ge Manchester United, i dagsläget sju poäng före just City, något av ett guldläge om United och Arsenal i stället vinner. Då seglar i så fall United ifrån till en tiopoängsledning - och även om man tappade åtta i fjol så lär tio poängs försprång räcka långt.
 
Ett annat intressant faktum att ta med sig in i vårsäsongen är att samtliga topplag klarade sig relativt bra igenom helgernas späckade matchschema (se faktan nedan). Serieledande Manchester United tog tio av tolv poäng, City nio (förlust mot Sunderland), Chelsea nio (förlust mot QPR) och fyran Tottenham tio. Därför är dagens matcher lite extra viktiga att få med sig rätt resultat för lagen. Tidigare säsonger har det nästan alltid varit viktigt hur det går i matcherna head to head mot övriga topplag för det lag som till slut blir mästare.
 
Tankar inför Manchester United-Liverpool
Englands största klassikermöte - även om historiken visar att Englands två största klubbar (sett till ligatitlar) nästan aldrig har storhetsperioder som krockar. Tom Williams redovisar i en artikel att bara en gång sedan Premier Leagues början (1992/1993) har rivalerna gjort upp om ligatiteln. Det var 2008-09. Och bara fem gånger genom historien har klubbarna slutat etta och tvåa i Englands högsta division. Rivaliteten grundar sig alltså på mängden titlar - men är inte desto mindre liten för det. Detta är - trots allt - den största rivaliteten i fotbolls-England vill jag påstå - och den har fått en lite ny skjuts av bråken mellan Patrice Evra och Luis Suarez.
 
Matchen då? Båda lagen visar fin form, men United är det bättre laget, mer homogent, starkare i samtliga lagdelar och med fördel av hemmaplan ska Manchester United inte förlora den här fighten. Jag tror på United-seger, även om Liverpool känns i bra form och även om Wayne Rooney saknas igen. Men Liverpool borta är på sin höjd ett habilt gäng, för ojämnt för sitt eget bästa, med bara tre segrar på tio försök den här säsongen.
För United är det extra viktig med en seger eftersom Tottenham väntar borta nästa helg. Två raka poängtapp skulle öppna ligan på vid gavel igen.
 
Arsenal-Manchester City
För Arsenal är det en chans att knappa in på toppen och återigen utgöra ett hot i kampen om Champions League-platserna. Vinner man båda sina hängmatcher så går man upp på samma poäng som Tottenham och Everton, just nu fyra och femma. En förlust skulle skada Arsenals chanser rejält.
 
City måste också vinna - eftersom risken att hamna tio poäng efter United är överhängande. Det tror jag inte att mästarna klarar att ta igen - även om man får vila från Europacupspel i vår. Därför pratar också Arsenalmanagern Arsene Wenger om att det är två lag som båda kommer gå för seger i dag vilket lär öppna för en bra match. Jag tror på oavgjort, med liten fördel för Arsenal men också en liten varning för formspelaren i City, Edin Dzeko.
 
 
Fakta Så klarade topplagen jul- och nyårsmatcherna
 
Manchester United:
Wigan (b) 4-0.
West Bromwich (h) 2-0.
Newcastle (h) 4-3.
Swansea (b) 1-1.
Facit: Tio poäng av tolv möjliga.
 
Manchester City:
Stoke (h) 3-0.
Norwich (b) 4-3.
Sunderland (b) 0-1.
Reading (h) 1-0.
Facit: Nio poäng.
 
Chelsea:
QPR (h) 0-1.
Everton (b) 2-1.
Norwich (b) 1-0.
Aston Villa (h) 8-0.
Facit: Nio poäng.
 
Tottenham:
Reading (h) 3-1.
Sunderland (b) 2-1.
Aston Villa (b) 4-0.
Stoke (h) 0-0.
Facit: Tio poäng.
 
Arsenal:
Southampton (b) 1-1.
Newcastle (h) 7-3.
Wigan (b) 1-0.
Facit: Sju av nio möjliga poäng (spelade bara tre matcher under helgerna).
 
Liverpool:
Sunderland (h) 3-0.
QPR (b) 3-0.
Stoke (b) 1-3.
Fulham (h) 4-0.
Facit: Nio poäng av tolv möjliga.

"Årets lag" saknade en italienare

Publicerad 2013-01-10 23:05:00 i Ballon d'Or, Fifa, Fotboll,

Spelarna röstade fram Fifas "årets lag".
Därför förvånade det att laget uteslutande hade spelare från La Liga.
Själv saknade jag Italiens och Juventus regista Andrea Pirlo allra mest.
 
Det går knappast att ta ut ett "Årets lag" och samtidigt behaga alla. You're damned if you do - and damned if you don't. Men att 43 000 spelare (de som fick chansen att rösta via FIFPro) skulle tycka att världens bästa elva uteslutande kommer från La liga hade jag svårt att tro.
Ingen Zlatan Ibrahimovic i laget och de ratade stannar inte där. Manuel Neuer och Thiago Silva föll inte heller spelarna tillräckligt i smaken, men mest saknar jag Andrea Pirlo.
Juventus passningsgeni dikterar tempot i en match som få andra i världsfotbollen och han var instrumental när Juventus vann Serie A obesegrat och Italien överraskande tog sig till EM-final med Pirlo som en av EM-turneringens bästa spelare. Pirlo har fortsatt att imponera för Juve i höst och i mina ögon går han före Xabi Alonso på mittfältet. För mig är Pirlo den stora missen i laget.
Resten kan jag ändå köpa, även om Thiago Silva har gjort ett klart bättre 2012 än Gerard Pique som helhet, men där Pique krönte det med ett nytt EM-guld med Spanien. Titel före form alltså.
Detsamma kan väl sägas gälla Radamel Falcao kontra Zlatan Ibrahimovic i anfallet. De två fantastiska anfallsstjärnorna har varit i sagolik form mest hela året, men när det kommer till titlar så vann Zlatan "bara" den italienska skytteligan (capocannoniere) medan Falcao öst in mål i La liga, men framför allt tagit Atletico Madrid till seger i Europa League och i den europeiska Supercupen mot CL-mästarna Chelsea. I Falcaos fall talar alltså titlarna sitt tydliga språk.
Cristiano Ronaldo och Leo Messi är däremot självskrivna i anfallet. Ronaldo tog Real Madrid till den spanska ligatiteln och bröt därmed Barcelonas inhemska dominans samtidigt som han var en straffläggning (där han inte slog någon straff) mot Spanien i EM:s semifinal från att leda Portugal till EM-final i somras. Lägg till Ronaldos mängd mål som bara överglänstes av en Messi i rekordmålform så är det inte mycket att diskutera.
Iker Casillas i mål? Ja, för han vann både ligan och EM medan Neuer inte vann något av dem.
Medan det i Dani Alves och delvis Marcelos fall mer handlar om brist på alternativ. Men både Jordi Alba eller Evertons Leighton Baines är fullgoda alternativ för Marcelo, som dock var väldigt bra i våras. Medan jag väljer Manchester Citys hårdjobbande högerback Pablo Zabaleta för i höst petade Dani Alves.
Nåja, alla lär inte hålla med mig, men här är de elva som tar plats i mitt årets lag för 2012:
 
Mitt Årets lag 2012:
Iker Casillas – Pablo Zabaleta, Thiago Silva, Sergio Ramos, Leighton Baines – Andrea Pirlo, Xavi, Andres Iniesta – Lionel Messi, Radamel Falcao, Cristiano Ronaldo.
 
Fifas lag:
Iker Casillas – Dani Alves, Gerard Pique, Sergio Ramos, Marcelo – Xabi Alonso, Xavi, Andres Iniesta – Lionel Messi, Radamel Falcao, Cristiano Ronaldo.

En separation alla beklagar

Publicerad 2013-01-02 23:31:00 i Fotboll, Milan, Serie A,

Kärlekshistorien mellan Alexandre Pato och AC Milan började redan innan debuten.
Sen kom skadorna.
När Alexandre Pato nu flyttar hem till Brasilien är det en utgång som precis alla i den rödsvarta delen av Milano beklagar.
 
Vi flyttade till Milano ungefär samtidigt sensommaren 2007.
Ett halvår senare såg jag Alexandre Pato debutera i Milantröjan och göra ett mål i segermatchen mot Napoli på San Siro.
Då hade redan kärlekshistorien mellan brassen och klubben exploderat sedan länge.
Pato hann knappt landa i Milano innan Silvio Berlusconi och Adriano Galliani, Milans president och vice-president, började strö lovord runt allt han gjorde. Jag tror det var Galliani som sa att Pato skulle göra minst 30 mål i Serie A - enkelt. Det var baserat på vad Galliani såg på träningarna. Jag kan lova att halva Milano väntade och längtade innan Pato blev gammal nog (18 år och transferfönstret öppnade igen) för att få debutera.
När han gjorde det var det med Ronaldo som anfallskompis och Kaká som trequartista strax bakom. Trots att Milan då stod på toppen av världen; man var regerande Champions League-mästare, vann samma vinter klubblags-VM och Kaká tog emot Guldbollen som världens bäste, så var det en 18-åring från Pato Branco i södra Brasilien som man fäste sitt framtidshopp till.
Pato kom till Milan för att glänsa, hans konster i Internacional nådde alla som ville via youtube - och efter debuten mot Napoli så var ingen missnöjd. Inte jag heller för den delen som alltid varit lite svag för Milan efter Marco van Bastens tid i klubben.
Det blev inga 30 mål den vårsäsongen, men Pato vann Milanfansens hjärtan. Jag hörde små barn prata om Pato varje gång jag var på San Siro (det vill säga varje vecka) och Milanfansen sjöng sånger om sin nye favorit.
Alla var överens om att det bara var början. Pato skulle ta fotbollsvärlden med storm precis som Kaká gjort före honom. Silvio Berlusconi var kanske mest övertygad av alla.
 
Nu vet vi hur det gick med det. Efter framfarten under vårsäsongen 2008 har skadorna avlöst varandra. Patos snabbhet blev till slut hans förbannelse och inte en välsignelse för karriären - även om han bland annat hann sprinta ifrån Barcelonas backlinje och gäcka Real Madrid. Men Pato har haft fler muskelskador i lår och ljumsktrakten under sina år i Italien än många andra spelare har under en karriär. Tillbaka från en skada så gick det nästan aldrig mer än tio matcher innan nästa var framme. Patos ständiga problem var en anledning till att Milan förra sommaren bytte ut stora delar av sin läkarstab. För brassen blev det aldrig bättre. Hans kropp har inte tillåtit hans potential att blomma och utveckling har avstannat.
Ändå trodde jag att det skulle gå långt innan Milan faktiskt sålde honom. Familjen Berlusconi (Silvios dotter Barbara har ju bevisligen också förälskat sig i Pato) såg honom in i det sista som Milans framtid. Minns hur Silvio Berlusconi stoppade övergången till PSG förra vintern.
För betydligt mindre pengar säljer man nu ändå.
Kanske kan Pato få samma skjuts av att återvända till Brasilien som landsmannen Thiago Silva fick efter en första misslyckad Europa-sejour. Kanske fortsätter skadorna att förfölja Pato.
Patos framtid står skriven i stjärnorna. Det är bara inte längre självklart att han själv kommer räknas dit.
Och det beklagar jag lika mycket som alla andra Milanfans.

Om

Min profilbild

Fredrik Jonsson

Sportreporter och fotbollskrönikör för Kvällsposten/Expressen. Tidigare mångårig sportreporter med fotbollsansvar på Sundsvalls Tidning. Jag har bevakat A-landslaget och Allsvenskan/Superettan i många år. Jag har även arbetat på Sportbladet och Smålandsposten, samt bott och studerat i Milano, Italien i nästan ett år. Skriver här initierat om fotboll och tennis. Följ mig även på twitter: Frejon81.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela