Kickoff

Battle of wits

Publicerad 2013-02-12 16:32:00 i Champions League, Fotboll,

Fotbollsvärldens ögon riktas mot Madrid.
José Mourinho mot sir Alex Ferguson, Cristiano Ronaldo mot Manchester United.
Det är en match där vinnare koras och drömmar krossas.
 
José Mourinho har vunnit Champions League med Porto och Inter. Cristiano Ronaldo med Manchester United.
Ändå borde Real Madrid vara en ännu bättre chans att ta hem CL, men risken är stor att de båda misslyckas.
Eller stor och stor. Real Madrid kan slå vilket lag som helst i världen, men frågan är om klubben har sett sin bästa tid under Mourinhos era.
Spelet i ligan talar för det. Skandalerna som sipprar ut från omklädningsrummet likaså. För att inte tala om mediernas inställning till "the special one" numera. Hur många tror egentligen att portugisen tränar Real även efter sommaren? Inte jag - om han inte kan vinna CL den här säsongen.
Real Madrid är sårat, José Mourinho visar tecken på att också vara det - även om han själv aldrig skulle erkänna det - och Cristiano Ronaldo har varit ledsen till och från. Det borde tala för Manchester United, men kan lika gärna tala för Real. Den spanska ligatrean är i en position där man kan fokusera helt på Champions League. Vilket ändå lär ha varit säsongens mål från första början. Ett lag som Real Madrid går aldrig att räkna bort, men får man inte med sig ett bra resultat från hemmamatchen mot de engelska serieledarna Manchester United på onsdag så är man nere för räkning på allvar.
 
Hur jag än vrider och vänder på den här matchen så är det oerhört svårt att säga vilket av lagen som kommer att vinna. United har en skadefri trupp, formen och flera matchvinnare. De har också ligatiteln som i en liten ask efter helgens resultat och Real sladdar som sagt. Men över 2x90 minuter och eventuell övertid så spelar det inte någon större roll. Den första matchen blir avgörande och min magkänsla säger att Real Madrid vinner. Och man gör det tack vare Mourinho och Ronaldo.
Mourinho är en väldigt duktig cuptränare och hans enorma noggranhet i de här matcherna brukar ge utslag. Mourinho har också en klar plusstatistik (sex segrar, tre förluster, fem oavgjorda) i mötena med vännen Ferguson - och det ska man verkligen inte bortse ifrån. Båda tränarna har vid tidigare tidpunkter talat om just den statistiken. Ferguson präglas förstås också av stor noggranhet och har alltid en tydlig matchplan, men den brukar komma till korta mot just "Mou". Fergusons ess i rockärmen är att United har vunnit stormatcherna i ligan den här säsongen. Det kommer att bli en battle of wits mellan rivalerna.
Sedan har vi Cristiano Ronaldo. Han kommer att gå en match i matchen med Robin van Persie (vilket bara det är inspirerande att se) och antingen så kommer han att vara tagen av känslorna till hans förra klubb eller så kommer han att vara extra inspirerad av det. Jag tror inte att Uniteds försvarsspel (som fortfarande lämnar för mycket ytor - framför allt mellan backlinje och mittfält) klarar av en Ronaldo i toppform. Jag tror också att Reals fart (Özil, Di Maria, Kaká) kan bli svårt att hantera för Carrick och Cleverley (som jag räknar med att de startar) även om de kommer att backas upp av Rooney i hans storroll som defensiv anfallare.
 
Upp till bevis
Real Madrid och Manchester United är två av klubbarna som måste upp till bevis i Europacupspelet efter fjolårssäsongen. Men det finns fler. Bayern München jagar revansch för fjolårets tunga finalförlust på hemmaplan mot ett Arsenal där Arsene Wenger skulle må riktigt bra av en stor seger för sin egen framtids skull.
Paris SG och Zlatan Ibrahimovic måste visa hur långt deras bygge har kommit och för Zlatan personligen att han kan bära ett lag i CL-slutspelet (vilket han oftast misslyckats med).
För hyllade Dortmund gäller det att nå långt i Europacupspelet när man tappat Bayern München ur siktet i ligan. Det är lite dags för Jürgen Klopps oerhört talangfulla och frejdiga lag.
 
Omgångens skräll
Kan bli Celtic mot Juventus. "Den gamla damen" har haft anfallsproblem och vacklat lite i ligan tidigare, men verkar ha hittat formen igen och är storfavorit mot Celtic. Jag tror dock att Celtic mycket väl kan skrälla, det är ett lag som sliter enormt hårt och uppoffrande om varje millimeter i försvarsspelet. Om inte annat så lär Juventus få slita hårt för segern.

Spelschemat till Reals fördel

Publicerad 2013-02-08 22:31:39 i Champions League, Fotboll, Manchester United, Real Madrid,

Real Madrid mot Manchester United är Champions League-åttondelsfinalernas stormatch.
Men spanjorerna har en stor fördel inför det första mötet i Spanien på onsdag.
Tack vare spelschemat i ligorna så får Real en extra vilodag.
 
Manchester United satsar på att vinna trippeln i år; ligan, Champions League och FA-cupen.
Sir Alex Ferguson har medvetet gått runt på sin trupp för att orka med en sådan satsning.
Men nu när våren närmar sig så drar det ihop sig och för United är det en extremt viktig vecka som väntar.
Först Everton på söndag och sedan det första mötet med Real Madrid i Champions.

Men någon extra hjälp av schemaläggarna får inte engelsmännen. United spelar omgångens sista ligamatch på söndag hemma mot topplaget Everton. Sedan väntar två dagars vila och bortaresa till Madrid där Real väntar på onsdag.
Ett Real som får en dags extra vila inför mötet eftersom spanjorernas match i helgen spelas på lördag mot Sevilla.
För Ferguson blir det ett dilemma. Ska han matcha en lite reservbetonad uppställning mot Everton (som är en extremt viktig match för serieledarna) eller chansa på att toppspelarna i laget orkar två tuffa matcher inom kort tid.
På söndag vet vi, men det är värt att komma ihåg att United tappade seriesegern mot Everton i fjol efter att ha tappat en 4-2-ledning till 4-4 efter slappt försvarsspel.
Det är något Ferguson har pratat om inför helgens match och det talar kanske för att han inte vågar riskera att tappa poäng i den matchen genom att inte matcha sitt bästa manskap.

U21-EM-stjärnorna som "försvann"

Publicerad 2013-02-08 22:13:27 i Fotboll, U21-EM,

Juan Mata dominerar i Chelsea, Andrea Pirlo är regissör i Juventus och Luis Figo nådde Galactico-klass.
Det brukar gå bra för stjärnorna som blir utsedda till U21-EM:s bästa.
Men det finns undantag - som Royston Drenthe och Marcus Berg.
 
2009 slog Marcus Berg målrekordet i U21-EM och var den store stjärnan i det svenska lag som stupade på straffar i en dramatisk semifinal mot England. Berg blev utsedd till U21-EM:s bästa spelare och köptes strax därpå av Hamburg för runt 100 miljoner kronor. Där har dock succén uteblivit.
Marcus Berg är dock inte den ende U21-EM-stjärnan som floppat. Två år tidigare utsågs Roy Drenthe till turneringens bäste spelare när Holland tog sin andra raka U21-EM-seger.
Snabbe vänsterkantspelaren Drenthe fick förstås stor uppmärksamhet och Real Madrid vann dragkampen om Feyernoords stjärnskott. Man betalade 14 miljoner euro för spelaren som hotade med att dra Feyernoord till domstol om de inte gick med på att sälja till den spanska storklubben.
Men i Reals stjärngalleri fick inte Drenthe mycket speltid och han lånades även ut i två omgångar (Hercules och Everton) innan han lämnade Real som bosmanspelare i somras.
Först i början av februari hittade Drenthe en ny klubb, ryska Alania - nykomlingar i den ryska högstaligan.
 
Berg och Drenthe är två exempel på U21-EM-stjärnor som inte blivit vad vi trodde och det finns fler, vilket visar att det är långt ifrån givet att U21-EM-stjärnorna blir bäst även i seniorsammanhang. Den spanske målvakten Francesc Arnau (bäst 1998) är ett annat exempel. Han slog aldrig igenom i Barcelona och gjorde knappt 150 matcher för Malaga under tio säsonger - trots att han under en period var lagets kapten.
Ett fjärde exempel är italienaren Renato Buso som slog igenom i turneringen 1992. Han slog igenom i Juventus och hann spela 55 seriematcher innan han var 21 och fortsatte sedan karriären med stopp i Fiorentina, Napoli och Lazio bland annat. Hans största seger är fortfarande den med Italien i U21-EM 1992. Sedan 2011 är han tränare för Gavorrano (gamla Serie C2).
 
Bättre har det dock gått för en majoritet av U21-EM-turneringarnas bästa spelare. Bara på 2000-talet har Andrea Pirlo, Petr Cech, Alberto Gilardino, Klass Jan Huntelaar och Juan Mata slagit igenom via U21-EM och är i dag etablerade stjärnor, i varierande skala förstås. Och mellan Arnau och Buso slog Luis Figo och Fabio Cannavaro igenom.
Så man kan säga att U21-EM:s bäste oftast blir väldigt bra. Men det finns inga garantier - ens för de unga stjärnorna.
 
Fakta U21-EM:s bästa spelare
  • 2011: Juan Mata

  • 2009: Marcus Berg

  • 2007: Royston Drenthe

  • 2006: Klaas Jan Huntelaar

  • 2004: Alberto Gilardino

  • 2002: Petr Čech

  • 2000: Andrea Pirlo

  • 1998: Francesc Arnau

  • 1996: Fabio Cannavaro

  • 1994: Luís Figo

  • 1992: Renato Buso

  • 1990: Davor Šuker

  • 1988: Laurent Blanc

  • 1986: Manuel Sanchís

  • 1984: Mark Hateley

  • 1982: Rudi Völler

  • 1980: Anatoli Demianenko

  • 1978: Vahid Halilhodžić

    Källa: Uefa.com.

Varför inte ta chansen och utveckla försvarsspelet?

Publicerad 2013-02-07 16:17:00 i Fotboll, Landslaget,

Det svenska herrlandslaget har ett stort behov av att arbeta på sitt försvarsspel.
Då undrar jag varför man inte gör det mot det bästa motståndet man kan få.
I stället för att försöka leka på lika villkor - och släppa in onödigt enkla mål.
 
Jag blir inte klok på Erik Hamrén. Ena dagen känns han som ett nödvändigt steg framåt för svensk landslagsfotboll efter Lars Lagerbäcks disciplinerade fotboll. Andra dagar som ett steg bakåt. Mot Argentina var det definitivt ett steg bakåt.
Visst kan man argumentera för att en förlust mot Argentina med 3-2 inte är speciellt farligt, att slutresultatet kunde blivit så mycket värre.
Problemet är att det kunde ha blivit just det - eftersom Sveriges matchplan var så fel.
 
Under 2012 släppte landslaget in 19 mål på tolv landskamper (januariturnén med bara nordiska spelare är borträknad). Det är ett snitt på 1,58 insläppta mål per match. Det svaga försvarsspelet var den stora anledningen till att Sverige var utslaget ur EM:s gruppspel redan efter två matcher.
Efter EM slutade försvarsgeneralen Olof Mellberg (Daniel Majstorovic gick sönder innan EM) och Jonas Olsson skolades in tillsammans med Andreas Granqvist. Trots Mellbergs tydliga påverkan på det svenska försvarsspelet och det enorma hål som han lämnade efter sig så har inte Erik Hamrén, vad det verkar, lagt något större fokus på försvarsspelet. Efter Mellbergs sorti släppte Sverige in tio mål på de följande sex matcherna i fjol (tre mot Brasilien, ett mot Färöarna, fyra mot Tyskland och två mot England). Det går att säga att det är stora nationer och tufft motstånd, men då blundar man för hur det ser ut när Sverige släpper in sina mål. Det är naivt, det är felbalanserat, det är för många individuella misstag över hela planen i försvarsarbetet. Det är alla varningstecken på att man måste jobba mer på försvarsspelet.
 
Det är i det ljuset man ska se Argentinamatchen och de tre insläppta målen tycker jag. Inte att Sverige bara förlorade med ett mål (Elms 2-3-frispark på stopptid var förvisso vacker, men också kosmetika över allt som gick fel, framför allt i första halvlek och början av andra).
Argentina är ett av världens allra bästa lag, framför allt deras offensiv består av mer individuell klass än nästan något annat landslag i världen. Leo Messi och Sergio Agüero kan både själva och tillsammans springa sönder betydligt bättre backlinjer än den svenska.
Det var med andra ord ett ypperligt läge för Hamrén att dra nytta av det svåra motståndet genom att ha en matchplan som gick ut på att finslipa försvarsspelet. Jag tror inte att någon hade klagat om Sverige hade försökt spela mer defensivt och på ett klokare sätt försökt förhindra Argentinas tempoväxlingar och instick. Inte jag i alla fall. Ett Sverige som slipat till detaljerna i försvarsarbetet (man nötte defensiva fasta på sista träningen vilket också var nödvändigt) hade stått bättre rustat för det VM-kval som ska avgöras under året med sju nya måstematcher.
Nu gick Blågult i stället ut och försökte möta Argentina på deras villkor - vilket man inte behöver facit i hand för att förstå att det är smått vansinne att göra.
Det var inte flax bakom Argentinas tidiga ledningsmål utan ett ödesdigert bolltapp på mittplan av Anders Svensson.
Det var inte tillfälligheter att Argentina gång efter annan skapade ytor utanför ytterbackarna och skickade in instick mellan Lustig och Granqvist eller Olsson och Olsson. Det är Argentinas spel. Något Sverige borde varit förberett på, men inte var det. Något Hamrén borde justerat tidigt, men inte gjorde det.
Det hjälpte säkert inte heller att man mötte Argentina med två mittfältare (Svensson och Källström) som är mitt i sin försäsong, men det är en annan femma.
 
Tiden efter Mellberg snittar Sverige nu nästan två insläppta mål per match (13 på sju riktiga landskamper - återigen exkluderat januariturnén). Man har ett mittbackspar som mer spelar individuellt än som ett par. Och man har två ytterbackar vars största styrkor ligger i det offensiva spelet. Det kan låta otroligt svenskt och tråkigt, men ett bra försvarsspel ÄR en grund för framgång.
Okej, Sverige förlorade inga poäng mot Argentina. Men man gav sig inte heller en större chans att ta dem i kommande VM-kval med den här insatsen. Så vad var poängen då?

Nilsson kan vara i landslaget för att stanna

Publicerad 2013-02-06 00:17:33 i Bundesliga, Fotboll,

30-årige Pelle Nilsson har gått den långa vägen.
Därför imponerar han på Erik Hamrén redan efter en träning med landslaget.
Därför kan han bli ett namn i landslagstruppen även på sikt.
 
De senaste tio åren har egentligen bara två svenska spelare klarat av att göra avtryck i den tyska fotbollen.
Markus Rosenberg - och Pelle Nilsson.
Det säger mer om dem än om alla svenska talanger som flugit högt en säsong för att sedan kraschlanda på en läktare eller bänk i Tyskland.
Jag misstänker att ganska få svenskar har koll på Pelle Nilsson. Fler lär ha höjt på ögonbrynen när han blev uttagen.
Själv tycker jag att det är ytterst välförtjänt att Nilsson, efter sina skador, efter besvikelserna över att han har varit i skuggan av andra backar i sämre ligor - och efter starka insatser i både Hoffenheim, men framför allt i Nürnberg nu får sin chans.
Sex år efter hans två senaste A-landskamper som var mot Venzuela och Ecuador under januariturnén 2007.
 
Jag vet ju hur hypertrevlige Pelle har tänkt eftersom jag har intervjuat honom flera gånger och besökte honom även i Tyskland i januari 2011. Då hade han gjort succé under sin första höst i Nürnberg, haft ligans bästa tacklingsstatistik, men ändå inte fått chansen i landslaget och i stället blivit skadad. Medan han berättade om tiden i Tyskland, om livet i uppbyggda krigsstaden Nürnberg (sönderbombad under andra världskriget), om sin musikaliska ådra och ferrarin i källaren, så berättade han också om besvikelsen över att inte få chansen i landslaget, att inte bli sedd när spelare från sämre ligor fick chans på chans. Det märktes att det gjorde ont i honom. Han sa också att han inte längre fokuserade på landslagsspel, att han antagligen ändå sågs som för gammal för att satsa på när Lagerbäck blev Hamrén på förbundskaptensposten.
 
Men Erik Hamrén hade inte glömt Per Nilsson. Och i dag gjorde mittbacken, från Härnösand, fostrad i IFK Timrå, skolad i GIF Sundsvall, etablerad i AIK, utlandsproffs i Odd Grenland innan Tyskland kallade, sin första träning med landslaget sedan 2007.
Och imponerade direkt med sin pondus och naturliga ledarstil (han valdes bland annat till lagkapten i Hoffenheim av lagkamraterna).
Några minuter mot Argentina kunde inte Hamrén lova ändå, men att göra ett gott intryck brukar betyda fler chanser. Därför tror jag att Per Nilsson kan se fram emot fler landslagschanser om han bara fortsätter spela bra i Bundesliga.
Den liga där han antagligen har lyckats när andra misslyckats för att han tog alla de naturliga stegen, från allsvenska GIF till storklubben AIK, till utlandsspel i mer fysiska Tippeligan och vidare till Bundesliga. Och nu in i landslaget.
Jag vill gärna se att det fler chanser i blågult. Det är Nilsson värd.
 

Har det vänt för Liverpool?

Publicerad 2013-02-04 23:47:39 i Fotboll, Premier League,

Utan chans att vinna en titel.
Men kanske har det vänt för Liverpool.
Insatserna på slutet - och värvningar som hittat rätt - pekar på det.
 
Elva titlar på 2000-talet, men bara en (ligacupen förra säsongen) de senaste sex säsongerna och ingen ligatitel alls sedan 1990.
Precis som Arsenal har Liverpool blivit ett storlag som har tappat till toppen de senaste åren.
Till skillnad från Londonklubben har det varit betydligt mer skakigt kring Liverpool.
Tiden med de amerikanska ägarna Hicks och Gillett (tog över 2007) slutade i storbråk, mellan Hicks och Gillett och mellan Liverpool och ägarna där det krävdes ett beslut i högsta domstolen för att Liverpool skulle kunna säljas till nya ägare. I oktober 2010 köpte amerikanska Fenway Sports Group klubben för 300 miljoner pund.
Under det nya ägarskapet har saker och ting lugnat ner sig kring Liverpool, men vägen tillbaka till att bli en toppklubb i England och ute i Europa har varit lång.
Efter Rafa Benitez, som bland annat tog Liverpool till seger i Champions League 2005, så har både Roy Hodgson och legendaren Kenny Daglish misslyckats med att bygga något hållbart över längre tid.
Värvningarna som har gjorts har inte heller imponerat de senaste säsongerna. Liverpool har betalat dyrt för engelska landslagsmän som Stewart Downing och Andy Carroll - som båda floppat rejält - vilket till slut kostade värvningsansvarige Damien Comolli jobbet.
 
Bara en ligaförlust i år
Inte heller den här säsongen har varit någon succé - om man bortser från anfallsstjärnan Luis Suarez storform som länge räddat klubben och nye tränaren Brendan Rodgers (hämtad från Swansea i somras). Liverpool har åkt ut ur Ligacupen, förlorat mot Oldham i FA-cupen och ligger sjua i ligaspelet, sex poäng bakom stadsrivalen Everton. Man lär missa Champions League igen, och får slita för att ta en Europa League-plats. Men kanske är vändningen ändå här nu. Mycket pekar i alla fall åt det positiva hållet de senaste veckorna.
Bortser man från FA-cupfadäsen mot Oldham så är det bara Manchester United (1-2 borta) som Liverpool har förlorat mot i år.
Och värvningarna har börjat att betala sig så smått. Jordan Henderson, som verkade tyngd av flytten till anrika Liverpool, har börjat leverera så pass att han utsågs till Englands bäste U21-spelare på FA-galan i helgen.
Stewart Downing har börjat leverera poäng efter en årslång torka i Liverpooltröjan.
Och framför allt så har värvningen av Daniel Sturridge visat sig vara ett lyckokast. Sturridge ville spela central anfallare i Chelsea, men fick inte det och hamnade på bänken. Han kunde blivit ännu en mångmiljonvärvning som floppat i Liverpool, men i stället har kemin mellan Sturridge och Suarez fått hela Liverpool att lyfta.
Det visar inte minst de två senaste matcherna, borta mot Arsenal och Manchester City.
Mot Arsenal dominerade Liverpool helt innan paus. Mot City hindrade bara en galen utflykt av målvakten Pepe Reina (och ett klassavslut av Sergio Agüero) Liverpool från en skrällseger. Liverpoolspelarna såg mer bekväma ut i sitt aggressiva, löpvilliga spel än de gjort på hela säsongen. Bäst på plan var Daniel Sturridge (som City sålde en gång i tiden) som gjorde mål, hittade ytor, höll i bollen och gjorde livet allmänt surt för Citys backlinje.
Framför honom fanns en nästan lika bra Suarez. Bakom en Henderson som sprang på allt och över en del och en Steven Gerrard (utsedd till 2012 års bästa engelske spelare) som precis som Ryan Giggs, Paul Scholes och Frank Lampard bara verkar bli bättre och bättre med åren.
På sidan väntar en ivrig Coutinho (värvad från Inter) på att visa vad han kan tillföra ett allt bättre Liverpool.

Med bara ligan kvar att spela om så vet Liverpool och Brendan Rodgers vad som väntar. Och tittar man på det kvarvarande spelprogrammet så finns alla möjligheter för Liverpool att avsluta ligaspelet så pass bra att man kniper en Europa League-plats till nästa säsong.
2013 kan bli rätt roligt för Liverpool till slut - och början på något ännu bättre på sikt.

Bra - i en halvlek

Publicerad 2013-02-02 17:00:12 i Fotboll, Försäsong, Halmstads BK,

Nyförvärven debuterade från start.
Då gjorde Halmstads BK en bra första halvlek borta mot Kalmar FF i årets andra träningsmatch.
Men efter paus tog Smålandslaget över helt och ett tröttkört (?) HBK föll med klara 3-0.
 
Stojan Lukic i mål, Fredrik Liverstam i mittlåset, Kristoffer Fagercrantz på det centrala mittfältet och Stefan Selakovic som högerytter. Samtliga fyra av HBK:s nyförvärv tog plats i startelvan i träningsmatchen mot Kalmar FF (totalt gjorde HBK åtta ändringar jämfört med startelvan mot Varbergs BoIS).
Det gav också ett klart bätttre HBK under de första 45 minuternas spel borta mot KFF. HBK spelade, sin vana trogen, med ett lågt försvarsspel, anfallarna började pressa strax framför mittcirkeln, och Kalmar fick ha mycket boll. Det gav en första halvlek som var helt jämn, både spel- och chansmässigt. HBK spelade välorganiserat defensivt, Fagercrantz och Thydell stängde allt som oftast till centralt på mitten och Kalmar tvingades spela mycket i sidled när de försökte skapa situationer att komma i numerärt överläge. Bortsett från ett bra läge på vänsterkanten där Emin Nouri (såg det ut som) tvingade Lukic i HBK-målet att rädda till hörna så hade HBK bra kontroll på KFF innan paus.
Offensivt visade Stefan Selakovic med ett par fina prestationer att han kommer tillföra mycket kvalitet med sitt spelsinne och sina inlägg och instick. Selakovic blixtrade till några gånger, men inte så mycket mer. I stället var det vänsteryttern Kristinn Steindorsson som hade HBK:s bästa chanser innan paus. Ett läge där han borde avslutat bättre, men sköt utanför efter en kontring och ett mer eller mindre fritt läge där han tog för god tid på sig och en KFF-back hann ikapp honom innan Kiddi kom till avslut.
0-0 i paus var dock rättvist och från den första halvleken fanns flera saker för HBK-tränaren Jens Gustafsson att bygga vidare på.
 
För efter paus handlade det mesta och bästa nästan uteslutande om Kalmar. HBK bytte ut Selakovic mot Blomberg och den sistnämnde började med att servera Steindorsson en dubbelchans i KFF:s straffområde, där målvakten Zlatan Azinovic räddade det första avslutet och Steindorsson placerade sedan returen, ur snäv vinkel, i stolpen och ut.
Det var HBK:s bästa chans i matchen. Sedan tog Kalmar över, höjde tempot i passningsspelet lite ytterligare och fick ytterligare energi av ledningsmålet som kom på straff, en kvart in i halvleken sedan Fredrik Liverstam fällt Måns Söderqvist. Stojan Lukic gick rätt, men kunde inte rädda McDonalds låga straff.
HBK:s trötthet visade sig allt tydligare ju längre halvleken gick, trots flera byten. Anfallen blev kortare, oftast med Baldvinsson och Boman ensamma att göra något av en lång passning i djupled. Mittfältet tappade också boll på mittplan allt oftare när KFF pressade aggressivt och stressade fram fler och fler misstag.
Hemmalaget fick också rättvis utdelning. Den VM-meriterade serbiske backen Nenad Djordjevic satte väldigt snyggt 2-0 på en frispark strax utanför HBK:s straffområde med cirka 20 minuter kvar och Papa Diouf spikade slutresultatet från nära håll sedan KFF kommit förbi Viktor Ljung på sin vänsterkant.
Det kunde blivit större siffror än så när Kalmar ofta lyckades skapa numerära överlägen på kanterna och farliga chanser tack vare det mot ett HBK som gick på tom tank sista kvarten.
 
HBK:s lag mot Kalmar (byten inom parentes - samtliga i andra halvlek):
Stojan Lukic - Viktor Ljung, Fredrik Liverstam (Michael Svensson), Richard Magyar, Christian Järdler - Stefan Selakovic (Johan Blomberg), Kristoffer Fagercrantz (Peter Nyström), Kristoffer Thydell, Kristinn Steindorsson (Antonio Rojas) - Mikael Boman, Gudjon Baldvinsson (Mikael Antonsson).
 
 
Slutsatser
Andra raka förlusten
HBK förlorade igen, men bortser man från alla trötta ben och huvuden sista halvtimmen i andra halvlek så fanns det en hel del positivt att ta med sig från första 45 minuterna. Då spelade HBK välorganiserat defensivt, där mittfältarna Thydell och Fagercrantz kompletterade varandra bra centralt på mitten vilket är måste i serien sedan. Thydell gjorde en av sina bättre halvlekar rent taktiskt innan paus där han agerade lugnt (blir för het för ofta) och vann en hel del bollar. Fagercrantz såg till att balansen var bra i laget och tillför mycket med sitt fina passningsspel. Och HBK kunde hota med båda sina kanter genom Selakovic och Steindorsson.
Men det är klart att HBK mår bra av att en vinst inte dröjer för länge.
 
Nyförvärven
Fyra från start och samtliga var godkända tycker jag. Stojan Lukic i mål såg för det mesta trygg ut och behöver bara få fler matcher under bältet med sin nya backlinje. Fredrik Liverstam såg säker ut tillsammans med Magyar innan paus, men orsakade lite onödigt KFF:s straff som gav 1-0 efter paus. Fagercrantz var bra så länge han orkade och kommer bli en viktig pusselbit den här säsongen. Det intressanta är mer vem som tar platsen bredvid honom. Stefan Selakovic visade sin spelskicklighet ett par gånger offensivt (gick ut i paus) och är väldigt trygg med bollen. Det kommer HBK att ha stor nytta av - och Sella blir bättre när han är fulltränad (ligger efter med försäsongsträningen).
 
Kalmars passningsspel
För några år sedan, under Elm-tiden, så hade Nanne Bergstrand skapat ett passningsskickligt Kalmar där till och med Henrik Rydström kunde slå en imponerande krossboll eller två. Det spelet har KFF tappat lite, men av det jag såg i dag så är Kalmar på väg att bygga upp sitt passningsspel igen. Mittfältsmotorn är Tobias Eriksson, som tog en djup utgångsposition i dag och kunde starta anfallen med sina välavvägda passningar, men framför allt så såg jag hur KFF försökte kortpassa sig fram, bytte kant för att få nya ytor när de körde fast och hur man väldigt medvetet försökte skapa numerära överlägen på kanterna. KFF såg helt enkelt bolltrygga ut - och om Bergstrand kan bygga vidare på det spelet så lär vi få se ett bättre Kalmar i år än i fjol i Allsvenskan.

Lista: De tio bästa januarivärvningarna

Publicerad 2013-02-01 18:14:00 i Fotboll, Silly Season,

Deadline day är förbi - och den värsta galenskapen med den.
Efter ett fönster med politiska värvningar, känslomässiga försäljningar och några smarta köp kan åter fotbollen stå i centrum.
Inte ens West Bromwichs flyttsugne forward Peter Odemwingie kan ändra på det.
 
Januarifönstret är klubbarnas chans att sälja dåliga investeringar, fynda nytt eller helt enkelt köpa toppspelare som man missade i somras.
Det brukar bli händelsrikt och så var det även i år. De engelska Premier League-klubbarna spenderade (enligt goal.com) cirka 120 miljoner pund i det här fönstret, en dubblering jämfört med samma period i fjol, men klart mindre än de 225 miljoner pund som spenderas 2011 (på bland andra Fernando Torres och Andy Carroll).
Arsenal hittade en ny vänsterback i Malagas spanske landslagsman Nacho Monreal, Manchester United säkrade talangen Wilfried Zaha inför sommaren, Chelsea kompletterade sin anfallsbesättning med Demba Ba - och QPR betalade storkovan för bland andra mittbacken Christopher Samba, som började med att berätta att han inte var riktigt i form ...
 
I Italien sålde Inter ännu en bit av sitt Champions League-vinnande lag när Wesley Sneijder till slut hamnade i Galatasaray - sedan värvade Moratti & Co. ett nytt mittfält. Milan fick inte ihop ekonomin kring Kaká och tog i stället hem Mario Balotelli för nästan den dubbla övergångskostnaden (dock fördelat över fler år). En i högsta grad politiskt viktig värvning för Milans ägare Silvio Berlusconi. Medan Juventus fick Bilbaos Fernando Llorentes namnteckning på ett kontrakt till sommaren.
 
Beckham en PR-värvning
I Tyskland vann Bayern München överraskande dragkampen om Barcelonas ex-tränare Pep Guardiola, framför näsan på framför allt Chelsea. Men katalanen tar inte över förrän till sommaren.
Och i Paris landade superstjärnan (snarare än storspelaren numera) David Beckham för ett femmånaderskontrakt som kommer att ge den Qatarägda klubben mycket god PR (liksom Beckham som beundransvärt donerar hela sin PSG-lön till välgörenhet). Hur mycket vi får se av Golden boy Becks på planen återstår att se. Jag kan tänka mig inhopp och några enstaka starter i ligan och cupen precis som i Milan för några år sedan. Kvaliteten i passningarna sitter dock kvar och om nu Carlo Ancelotti vill se Zlatan Ibrahimovic faktiskt attackera på ett inlägg eller två (väljer ju oftast att gå långt bak på bortre för att hellre ta returer) så finns få bättre än Beckham som leverantör. Någon ego-kollision i PSG:s omklädningsrum har jag dock väldigt svårt att se eller förstå varför så många pratar om. Beckham har aldrig varit den typen av storstjärna som har försökt ta plats på grund av sitt ego. Alltså handlar det bara om Zlatan på något vis känner sig så hotad att han måste markera revir (som i Juventus och Milan). Beckham kommer inte ställa till några problem i alla fall.
 
Willian - en förlorad stjärna?
Spelaren som framför allt Chelsea jagat ett bra tag och som imponerat stort i Champions League lämnade till slut ukrainska Shakhtar Donetsk, men inte för Premier League - utan för Anzhi i Dagestan. 35 miljoner euro krävdes och det är en övergång som jag tycker känns som ett steg neråt för brassen. Han går nu miste om CL-spel i vår och betydligt större klubbuppdrag framöver. Synd, för Willian har förmågan att glänsa, och hade säkert köpts av Chelsea senast till sommaren.
 
Inte anfallarnas fönster
Men det var också ett transferfönster som gick i misslyckade anfallsvärvningars tecken. Barcelona vägrade lyssna på Arsenals bud eller David Villas bedjande, Celtic ville inte heller sälja Gary Hooper trots flera bud, Didier Drogba skrev förvisso på för Galatasaray, men utan lov att få gå från sin kinesiska klubb som det verkar. Förhandlingar pågår skriver Galatasaray på sin hemsida ... Men värst var West Bromwichs Peter Odemwingie som verkligen ville till jumbon QPR (för pengarna förmodar jag) så innerligt att han till slut körde till Londonklubbens träningsanläggning i desperat hopp om att klubbarna skulle komma överens till slut. De gjorde de dock inte och Odemwingie fick vända hem till Birmingham som Englands mest utskrattade spelare. West Brom verkar dock ha viss förståelse och gav sin anfallare ledigt ett par dagar ...

Till sist, min topp tio-lista över januarifönstrets bästa värvningar, utifrån kostnad och kvalitet.
 
1) Wesley Sneijder, Inter till Galatasaray, 7,5 miljoner euro.
Kommentar: Inte lika bra som tidigare, men ändå en klasspelare som jag trodde skulle hamna i Premier League. En spelmotor av den klassen för den kostnaden, den typen av övergångar dyker inte upp ofta. Men ingen högg och det blev Galatasarays stora lycka. Men för Sneijder känns destinationen sådär faktiskt.
 
2) Josep Guardiola, free agent till Bayern München, gratis.
Kommentar: I väntan på rätt Premier League-klubb så hittade Pep Guardiola sitt nästa uppdrag i Bundesliga. I en liga som producerar så många duktiga unga spelare så blir det väldigt intressant att se om Pep kan bygga något som liknar det han gjorde i Barcelona.
 
3) Lewis Holtby, Schalke 04 till Tottenham, 1,7 miljoner euro.
Kommentar: Tysklands U21-kapten kostade väldigt lite eftersom han redan hade skrivit på för Tottenham (som bosman till sommaren). Nu löstes övergången i januari och det är ett kvalitetstillskott för Spurs som blir oerhört intressant att följa i vår. Kan betyda en hel del i kampen för den åtråvärda fjärdeplatsen.
 
4) Demba Ba, Newcastle till Chelsea, 7,5 miljoner euro.
Kommentar: Chelsea behövde desperat en anfallare som alternativ till Torres, speciellt efter att man sålt Sturridge till Liverpool (också ett bra köp). Ba har öst in mål i Newcastle och kan göra det för Chelsea också. Prislappen gör köpet än bättre.
 
5) Mario Balotelli, Manchester City till Milan, 20 miljoner euro.
Kommentar: En chansning rent sportsligt eftersom ingen vet om Milan kan tämja Balotellis humör. Men politiskt var det en klockren och högst medveten satsning från Silvio Berlusconi, till och med bättre än om han hade fått hem fansen älskling Kaká. Berlusconi, som gör politisk comeback nummer x i Italien, har de senaste veckor gått starkt framåt i opinionsmätningarna och gör som han brukar. Värvar med Milan för att bygga sitt rykte som politiker. I Balotelli får han inte bara en ung italiensk landslagsanfallare som uttalat älskar Milan utan också en färgad sådan vilket ytterligare stärker Berlusconis ställning inför valet. Om Balotelli kan leverera på planen är det en succévärvning rakt igenom.
 
6) Nacho Monreal, Malaga till Arsenal, 8-10 miljoner euro.
Kommentar: Arsenals försvarsspel imponerar inte, allra minst vänsterbacken André Santos nu när Kieran Gibbs är skadad minst en månad. I Monreal får Arsenal en spanska landslagsback som är bra defensivt och har kvalitet offensivt. Och spanska spelare brukar ju lyckas i England.
 
7) Fernando Llorente, Atletico Bilbao till Juventus, gratis.
Kommentar: Jagade Llorente har haft ett tufft år i Bilbao sedan han valt att inte förlänga sitt utgående kontrakt. Nu har han skrivit på för Juventus och jag är övertygad om att Llorente kommer att göra succé i Serie A. En klassanfallare (bra målskytt, stark huvudspelare) som kommer gratis, men först till sommaren.
 
8) Wilfried Zaha, Crystal Palace till Manchester United, 15 miljoner euro.
Kommentar: Flera engelska klubbar har jagat den talangfulle yttermittfältaren, men United vann dragkampen. Zaha kan mycket väl bli Nanis (eller Valencias) ersättare i United nästa säsong. Snabb, teknisk och fysiskt stark spelare som redan gjort A-landslagsdebut trots spel i Championship.
 
9) Rolando, Porto till Napoli, lån med köpoption.
Kommentar: Napoli har häng på Juventus i Serie A-toppen och värvningen av Portos mittback Rolando (han valde bort QPR) gör Walter Mazzarris lag ännu starkare defensivt. Den portugisiske landslagsmannen Rolando är en nickstark spelare som jag tror kommer att passa bra in i italiensk fotboll.
 
10) Pato, Milan till Corinthians, 15 miljoner euro.
Kommentar: Pato lämnade till slut Milan för att hitta tillbaka efter alla skador. Kan han göra det är 15 miljoner euro ett billigt pris för Corinthians eftersom Pato kommer ge både mål i massor och en stor övergångssumma när han säljs tillbaka till Europa.
 
Bubblare: Coutinho, Inter till Liverpool, 8-10 miljoner euro,
Kommentar: Den unge brassemittfältaren slog aldrig igenom i Inter, men visade upp en del av sin stora talang. Nu väntar betydligt mer fysiska Premier League - och även om Coutinho kan bli en hit för Liverpool - så tror jag att han kommer få svårt med det tuffare spelet i England. En värvning som verkligen kan bli fågel eller fisk.
 

I dag kan United göra ett guldryck

Publicerad 2013-01-13 11:39:52 i Fotboll, Premier League,

Ett klassikermöte på Old Trafford i Manchester.
Ett stormöte på Emirates i London.
Matcher som kan leda till en jämnare toppstrid i Premier League - eller ett guldryck.
 
Det är Super Sunday i England igen och som fotbollsälskare är det bara att tacka och ta emot. Söndagarna med två stormatcher är härliga matchdagar - oavsett vilket lag man håller på. Och extra mycket efter att lördagens underhållning varit sådär. De viktigaste resultaten där var att QPR snodde åt sig en pinne mot topplagen Tottenham och att Chelsea körde över Stoke efter en mindre lyckad insats i Ligacupen mot Swansea i veckan.
 
Men allt fokus är med rätta på dagens matcher. Manchester United tar emot ärkerivalen Liverpool och Arsenal möter sedan mästarlaget Manchester City på Emirates Stadium. Det är matcher som kan täta toppstriden om Liverpool och City vinner, men också ge Manchester United, i dagsläget sju poäng före just City, något av ett guldläge om United och Arsenal i stället vinner. Då seglar i så fall United ifrån till en tiopoängsledning - och även om man tappade åtta i fjol så lär tio poängs försprång räcka långt.
 
Ett annat intressant faktum att ta med sig in i vårsäsongen är att samtliga topplag klarade sig relativt bra igenom helgernas späckade matchschema (se faktan nedan). Serieledande Manchester United tog tio av tolv poäng, City nio (förlust mot Sunderland), Chelsea nio (förlust mot QPR) och fyran Tottenham tio. Därför är dagens matcher lite extra viktiga att få med sig rätt resultat för lagen. Tidigare säsonger har det nästan alltid varit viktigt hur det går i matcherna head to head mot övriga topplag för det lag som till slut blir mästare.
 
Tankar inför Manchester United-Liverpool
Englands största klassikermöte - även om historiken visar att Englands två största klubbar (sett till ligatitlar) nästan aldrig har storhetsperioder som krockar. Tom Williams redovisar i en artikel att bara en gång sedan Premier Leagues början (1992/1993) har rivalerna gjort upp om ligatiteln. Det var 2008-09. Och bara fem gånger genom historien har klubbarna slutat etta och tvåa i Englands högsta division. Rivaliteten grundar sig alltså på mängden titlar - men är inte desto mindre liten för det. Detta är - trots allt - den största rivaliteten i fotbolls-England vill jag påstå - och den har fått en lite ny skjuts av bråken mellan Patrice Evra och Luis Suarez.
 
Matchen då? Båda lagen visar fin form, men United är det bättre laget, mer homogent, starkare i samtliga lagdelar och med fördel av hemmaplan ska Manchester United inte förlora den här fighten. Jag tror på United-seger, även om Liverpool känns i bra form och även om Wayne Rooney saknas igen. Men Liverpool borta är på sin höjd ett habilt gäng, för ojämnt för sitt eget bästa, med bara tre segrar på tio försök den här säsongen.
För United är det extra viktig med en seger eftersom Tottenham väntar borta nästa helg. Två raka poängtapp skulle öppna ligan på vid gavel igen.
 
Arsenal-Manchester City
För Arsenal är det en chans att knappa in på toppen och återigen utgöra ett hot i kampen om Champions League-platserna. Vinner man båda sina hängmatcher så går man upp på samma poäng som Tottenham och Everton, just nu fyra och femma. En förlust skulle skada Arsenals chanser rejält.
 
City måste också vinna - eftersom risken att hamna tio poäng efter United är överhängande. Det tror jag inte att mästarna klarar att ta igen - även om man får vila från Europacupspel i vår. Därför pratar också Arsenalmanagern Arsene Wenger om att det är två lag som båda kommer gå för seger i dag vilket lär öppna för en bra match. Jag tror på oavgjort, med liten fördel för Arsenal men också en liten varning för formspelaren i City, Edin Dzeko.
 
 
Fakta Så klarade topplagen jul- och nyårsmatcherna
 
Manchester United:
Wigan (b) 4-0.
West Bromwich (h) 2-0.
Newcastle (h) 4-3.
Swansea (b) 1-1.
Facit: Tio poäng av tolv möjliga.
 
Manchester City:
Stoke (h) 3-0.
Norwich (b) 4-3.
Sunderland (b) 0-1.
Reading (h) 1-0.
Facit: Nio poäng.
 
Chelsea:
QPR (h) 0-1.
Everton (b) 2-1.
Norwich (b) 1-0.
Aston Villa (h) 8-0.
Facit: Nio poäng.
 
Tottenham:
Reading (h) 3-1.
Sunderland (b) 2-1.
Aston Villa (b) 4-0.
Stoke (h) 0-0.
Facit: Tio poäng.
 
Arsenal:
Southampton (b) 1-1.
Newcastle (h) 7-3.
Wigan (b) 1-0.
Facit: Sju av nio möjliga poäng (spelade bara tre matcher under helgerna).
 
Liverpool:
Sunderland (h) 3-0.
QPR (b) 3-0.
Stoke (b) 1-3.
Fulham (h) 4-0.
Facit: Nio poäng av tolv möjliga.

"Årets lag" saknade en italienare

Publicerad 2013-01-10 23:05:00 i Ballon d'Or, Fifa, Fotboll,

Spelarna röstade fram Fifas "årets lag".
Därför förvånade det att laget uteslutande hade spelare från La Liga.
Själv saknade jag Italiens och Juventus regista Andrea Pirlo allra mest.
 
Det går knappast att ta ut ett "Årets lag" och samtidigt behaga alla. You're damned if you do - and damned if you don't. Men att 43 000 spelare (de som fick chansen att rösta via FIFPro) skulle tycka att världens bästa elva uteslutande kommer från La liga hade jag svårt att tro.
Ingen Zlatan Ibrahimovic i laget och de ratade stannar inte där. Manuel Neuer och Thiago Silva föll inte heller spelarna tillräckligt i smaken, men mest saknar jag Andrea Pirlo.
Juventus passningsgeni dikterar tempot i en match som få andra i världsfotbollen och han var instrumental när Juventus vann Serie A obesegrat och Italien överraskande tog sig till EM-final med Pirlo som en av EM-turneringens bästa spelare. Pirlo har fortsatt att imponera för Juve i höst och i mina ögon går han före Xabi Alonso på mittfältet. För mig är Pirlo den stora missen i laget.
Resten kan jag ändå köpa, även om Thiago Silva har gjort ett klart bättre 2012 än Gerard Pique som helhet, men där Pique krönte det med ett nytt EM-guld med Spanien. Titel före form alltså.
Detsamma kan väl sägas gälla Radamel Falcao kontra Zlatan Ibrahimovic i anfallet. De två fantastiska anfallsstjärnorna har varit i sagolik form mest hela året, men när det kommer till titlar så vann Zlatan "bara" den italienska skytteligan (capocannoniere) medan Falcao öst in mål i La liga, men framför allt tagit Atletico Madrid till seger i Europa League och i den europeiska Supercupen mot CL-mästarna Chelsea. I Falcaos fall talar alltså titlarna sitt tydliga språk.
Cristiano Ronaldo och Leo Messi är däremot självskrivna i anfallet. Ronaldo tog Real Madrid till den spanska ligatiteln och bröt därmed Barcelonas inhemska dominans samtidigt som han var en straffläggning (där han inte slog någon straff) mot Spanien i EM:s semifinal från att leda Portugal till EM-final i somras. Lägg till Ronaldos mängd mål som bara överglänstes av en Messi i rekordmålform så är det inte mycket att diskutera.
Iker Casillas i mål? Ja, för han vann både ligan och EM medan Neuer inte vann något av dem.
Medan det i Dani Alves och delvis Marcelos fall mer handlar om brist på alternativ. Men både Jordi Alba eller Evertons Leighton Baines är fullgoda alternativ för Marcelo, som dock var väldigt bra i våras. Medan jag väljer Manchester Citys hårdjobbande högerback Pablo Zabaleta för i höst petade Dani Alves.
Nåja, alla lär inte hålla med mig, men här är de elva som tar plats i mitt årets lag för 2012:
 
Mitt Årets lag 2012:
Iker Casillas – Pablo Zabaleta, Thiago Silva, Sergio Ramos, Leighton Baines – Andrea Pirlo, Xavi, Andres Iniesta – Lionel Messi, Radamel Falcao, Cristiano Ronaldo.
 
Fifas lag:
Iker Casillas – Dani Alves, Gerard Pique, Sergio Ramos, Marcelo – Xabi Alonso, Xavi, Andres Iniesta – Lionel Messi, Radamel Falcao, Cristiano Ronaldo.

En separation alla beklagar

Publicerad 2013-01-02 23:31:00 i Fotboll, Milan, Serie A,

Kärlekshistorien mellan Alexandre Pato och AC Milan började redan innan debuten.
Sen kom skadorna.
När Alexandre Pato nu flyttar hem till Brasilien är det en utgång som precis alla i den rödsvarta delen av Milano beklagar.
 
Vi flyttade till Milano ungefär samtidigt sensommaren 2007.
Ett halvår senare såg jag Alexandre Pato debutera i Milantröjan och göra ett mål i segermatchen mot Napoli på San Siro.
Då hade redan kärlekshistorien mellan brassen och klubben exploderat sedan länge.
Pato hann knappt landa i Milano innan Silvio Berlusconi och Adriano Galliani, Milans president och vice-president, började strö lovord runt allt han gjorde. Jag tror det var Galliani som sa att Pato skulle göra minst 30 mål i Serie A - enkelt. Det var baserat på vad Galliani såg på träningarna. Jag kan lova att halva Milano väntade och längtade innan Pato blev gammal nog (18 år och transferfönstret öppnade igen) för att få debutera.
När han gjorde det var det med Ronaldo som anfallskompis och Kaká som trequartista strax bakom. Trots att Milan då stod på toppen av världen; man var regerande Champions League-mästare, vann samma vinter klubblags-VM och Kaká tog emot Guldbollen som världens bäste, så var det en 18-åring från Pato Branco i södra Brasilien som man fäste sitt framtidshopp till.
Pato kom till Milan för att glänsa, hans konster i Internacional nådde alla som ville via youtube - och efter debuten mot Napoli så var ingen missnöjd. Inte jag heller för den delen som alltid varit lite svag för Milan efter Marco van Bastens tid i klubben.
Det blev inga 30 mål den vårsäsongen, men Pato vann Milanfansens hjärtan. Jag hörde små barn prata om Pato varje gång jag var på San Siro (det vill säga varje vecka) och Milanfansen sjöng sånger om sin nye favorit.
Alla var överens om att det bara var början. Pato skulle ta fotbollsvärlden med storm precis som Kaká gjort före honom. Silvio Berlusconi var kanske mest övertygad av alla.
 
Nu vet vi hur det gick med det. Efter framfarten under vårsäsongen 2008 har skadorna avlöst varandra. Patos snabbhet blev till slut hans förbannelse och inte en välsignelse för karriären - även om han bland annat hann sprinta ifrån Barcelonas backlinje och gäcka Real Madrid. Men Pato har haft fler muskelskador i lår och ljumsktrakten under sina år i Italien än många andra spelare har under en karriär. Tillbaka från en skada så gick det nästan aldrig mer än tio matcher innan nästa var framme. Patos ständiga problem var en anledning till att Milan förra sommaren bytte ut stora delar av sin läkarstab. För brassen blev det aldrig bättre. Hans kropp har inte tillåtit hans potential att blomma och utveckling har avstannat.
Ändå trodde jag att det skulle gå långt innan Milan faktiskt sålde honom. Familjen Berlusconi (Silvios dotter Barbara har ju bevisligen också förälskat sig i Pato) såg honom in i det sista som Milans framtid. Minns hur Silvio Berlusconi stoppade övergången till PSG förra vintern.
För betydligt mindre pengar säljer man nu ändå.
Kanske kan Pato få samma skjuts av att återvända till Brasilien som landsmannen Thiago Silva fick efter en första misslyckad Europa-sejour. Kanske fortsätter skadorna att förfölja Pato.
Patos framtid står skriven i stjärnorna. Det är bara inte längre självklart att han själv kommer räknas dit.
Och det beklagar jag lika mycket som alla andra Milanfans.

Upp till bevis för PSG:s nye stjärna

Publicerad 2012-12-29 15:28:20 i Fotboll, Paris SG,

 
Likheterna med en ung Cristiano Ronaldo finns där.
Han har redan gott om A-landslagskamper för Brasilien.
Jättelöftet Lucas Moura har anslutit till Paris SG - och nu är det upp till bevis för en av världens mest hypade talanger.

Den 13 augusti fyllde Lucas Moura 20 år. Fem dagar tidigare hade han blivit Paris SG:s dyraste värvning genom tiderna när den franska klubben köpte brassen framför näsan på Manchester United.
Den engelska klubben var inte beredd att matcha det upptrissade priset som landade i regionerna av 45 miljoner euro. I Lucas Moura såg sir Alex Ferguson troligen en ny Cristiano Ronaldo att förädla - tekniken och snabbheten påminner om den råtalang som Ferguson hämtade till Manchester - men Mouras pris var mer än det dubbla som portugisen kostade en gång i tiden.
Sao Paolo-födde Lucas Moura har, trots att han bara är 20 år, sedan debuten i Sao Paolos A-lag 2010 haft ett rykte om sig som en av världens största talanger. Ett tag var han till och med ett hetare namn än Neymar.
Cirka 20 mål på runt 75 matcher för Sao Paolo vittnar också om en produktiv mittfältare, men Lucas som skulle visa Europa lite av all sin offensiva talang i sommarens OS-turnering hamnade till sist på bänken, och var en av den turneringens stora besvikelser för mig.
 
När han nu ansluter till Paris SG:s träningsläger i Doha och tar steget över till europeisk fotboll gör han det med en prislapp som blir svår att leva upp till och med astronomiska förväntningar på sig. Han kallas redan Zlatan Ibrahimovics radarpartner och bortser man från prislappen så tycker jag att Lucas har gjort rätt val som börjar i den lite lättare (sämre) franska ligan där offensiva spelare ofta får gott om utrymme. På det viset har Lucas alla möjligheter att blomma under våren och snabbt hitta rätt i sin nya miljö - för det är vad alla förväntar sig utifrån.
 
På ett annat vis kommer han till klubben i fel läge. PSG har på slutet hittat något som kan liknas vid ett lagspel där alla bättre förstått vad som krävs av dem som lagkamrater. Lucas Moura är inte oäven för att jobba hem, men är i många fall en individualist som gärna dribblar en eller två gånger för mycket bara för att han kan. Det kan ligga en krock i luften med Zlatan Ibrahimovic där som helst vill vara navet offensivt. Det är inte vad PSG behöver just nu - och därför skulle jag skola in Lucas ganska långsamt om jag var Carlo Ancelotti. Pressen på Ancelotti att använda sin nya stjärna (kan spela överallt på mittfältet eller som släpande forward) är dock stor med tanke på ägarnas kostnader och då finns sällan tid eller tålamod att börja i lugn takt.
Själv känner jag att Lucas Moura, hur mycket jag än giillar hans dribblingsräder, hans snabbhet och näsa för mål, har en hel del att bevisa i PSG. Med rätt utveckling blir han en världsstjärna snabbt. Med fel ett av de dyraste felköpen någonsin. Det är svårt att säga hur stor gråzonen däremellan är.
 

Mourinho gör sig svår - även för blivande arbetsgivare

Publicerad 2012-12-23 15:47:00 i Fotboll, La Liga,

Efter två år i samma klubb brukar José Mourinhos magi börja avta.
Men problemen i Real Madrid känns större än så.
Den hyllade portugisen börjar kännas som att han inte längre passar in i de klubbar där klubbidentiteten är för stark.
 
Real Madrid får fira jul och nyår väl medvetna om att ligatiteln är körd i Spanien bara ett par månader efter att man firat fjolårets triumf. Real är sju poäng efter stadsrivalen Atletico Madrid och 16 poäng efter Barcelona. Inte ens bäst i den egna staden alltså trots seger i lokalderbyt för några veckor sedan. I en så ojämn liga som La Liga så ska Real Madrid inte kunna vara så långt efter redan vid jul om inte något stod allvarligt fel till i klubben. Det är nog de flesta överens om. I centrum för alla spekulationer står inte oväntat tränaren José Mourinho. Precis som i Chelsea och Inter så har han valt sin retorik "alla mot oss" även i Real Madrid och det har, inte helt oväntat, passat sämre i Real. Även om man inte har samma regionala identitet som Barcelona så är Real Madrid också en storklubb med en egen stark identitet, en klubb där många stora spelare varit kulturbärare. Även i Real beter man sig enligt vissa regler. Sånt har dock aldrig stått i José Mouinhos väg, men så har han inte varit huvudtränare i en så stark klubb tidigare. I Chelsea närde Mourinho klubben och vice versa. I "Pazza Inter" behövdes Mourinhos karisma och fotbollskunskap - även om det ofrånkomligen skar sig med pressen i ett land där ömsesidig respekt väger tungt.
 
Men José Mourinho har alltid varit ämnad en klubb som Real Madrid och när han kom dit så var det för att slå Barcelona på fingrarna både i ligan och i Champions League. Det har väl gått sådär även om Real vann ligan i våras. Men i den kungliga huvudstadsklubben så räknas alltid titlar högst och Spaniens förbundskapten Vincente Del Bosque kan intyga att det inte alltid räcker ens med den ena av ligan och Champions för att överleva på tränarbänken i den klubben. Men det är framför allt Mourinhos sätt att vara, hans retorik med honom själv i fokus, som nu håller på att bli hans tunga fall. Det är ju en etablerad sanning att Mourinho når som mest framgångar under sin andra säsong i klubben. Det är "lika sant" att folk sedan tröttnar på hans stil. Att det skett i Real Madrid är tydligt. Media tröttnade tidigt, i takt med att Mourinho sågar sina stjärnspelare både internt och offentligt så kommer mer och mer i tidningarna och starka spelare som tagit ställning för sina kamrater som Sergio Ramos och Iker Casillas (bänkad för första gången på tio år i helgen) har straffats. Mourinho för också en maktkamp mot president Florentino Perez, som blev chockad när han fick reda på Casillas petning i en tv-intervju. Den maktkampen kommer Mourinho dock ofrånkomligen att förlora, precis som han gjorde med Roman Abramovitj i Chelsea. Det är mer en tidsfråga. Senast till sommaren lämnar Mourinho Madrid, tror jag. Den mest intressanta frågan är vart han ska ta vägen?
 
Klubbar med starkt identitet går bort
För några år sedan hade jag sagt Manchester United när Sir Alex Ferguson tackar för sig. Eller jag sa det också. Men i takt med Mourinhos sätt att vara så känns inte längre United aktuellt faktiskt - trots att Ferguson själv håller portugisen som en vän. Mourinho passar helt enkelt inte in i en klubb där klubbidentiteten är för stark, där den står för ett sätt att vara och där ingen spelare (eller tränare för den delen) får växa sitt eget ego större än klubbens bästa. I United är filosofin viktig, liksom i Barcelona. Därför konstaterade jag också för snart ett och ett halvt år sedan att Pep Guardiola är Fergusons givne ersättare i United i framtiden - om bara tidpunkten stämmer för båda. En tränare som tror på en filosofi (han kallades ju inte filosofen av Zlatan för inte). José Mourinho har ingen filosofi utom tron på sin egen storhet och att han alltid gör rätt. För någon månad sedan uttalade sig också en av Uniteds viktigaste klubbledare, Sir Bobby Charlton, om Mourinho och United och konstaterade krasst att portugisen, alla sina framgångar och titlar till trots, inte passade in i Uniteds sätt att vara som klubb, det arv som stora tränare som Sir Matt Busby och Sir Alex Ferguson byggt upp och odlat.
 
För mig är Manchester United inte längre aktuellt för Mourinho. I Chelsea får han kämpa mot Abramovitj igen. I City vill inte de arabiska ägarna från Abu Dhabi ha den typen av "problem" kring klubben, i Arsenal har man också ett tryggare, wengeriskt sätt, Barcelona skulle aldrig ens tänka tanken, liksom Milan och Juventus som båda är klubbar med stark egen identitet. Det lämnar större klubbar som jagar snabb framgång som Paris SG, Inter och i viss mån Liverpool som framtida arbetsgivare för Mourinho.
Det väcker också intressanta frågeställningar som:
Är Mourinho beredd att förändra sitt sätt att vara?
Och kan han då fortfarande skapa samma typ av framgång?
Att döma av Mourinhos uttalanden genom åren så lär han inte förändra sig i första taget.

Lottningen kan bli en mardröm för England

Publicerad 2012-12-20 19:55:00 i Champions League, Europa League, Fotboll,

Champions Leagues åttondelsfinaler är lottade och mycket pekar på att Englands problem i Europacupspelet fortsätter.
Inte bara för att Real Madrid och Bayern München väntar United och Arsenal.
England riskerar att tappa på Uefas ranking kommande år vilket kan kosta Europacuplatser i framtiden.
 
Svt gjorde en "granskning" av de bästa fotbollsländernas höst i Europacuperna som presenterades i går. Bortsett från att man hade räknat ut de enskilda ländernas lags poängpott så var det dock inget nytt. Det andra hade jag redan läst här för två veckor sedan. Svt missade också den viktigaste poängen. Den som handlar om Uefa-poängen som i förlängningen avgör antalet platser varje land har i Champions League och Europa League. Uefa-rankingen baseras på de senaste fem säsongernas resultat som räknas samma till en total poängpott, men för varje säsong så ersätter den senaste säsongen den äldsta i uträkningen. Det är också därför som England bör vara oroat nu. Bara Ukraina (16,625) skrapade ihop mer poäng säsongen 2008/09 än England (15,00) och det betyder att England är sårbart när den här säsongen ersätter den. I fjol åkte ju både Manchester United och Manchester City ut redan i gruppspelet i CL och floppade även i "tröstturneringen" Europa League. Då räddades Englands poäng av att Chelsea överraskande vann Champions. I år har redan Chelsea (spelar vidare i EL) och City (utslagna) kraschat ut i gruppspelet och England har således bara sex av sju deltagande lag kvar inför slutspelsrundorna. Tyskland är bara två totalpoäng efter England på rankingen och Italien, som inför den här säsongen tappade en CL-plats till just Tyskland, var fyra poäng sämre än England för fem säsonger sedan.
 
I korthet betyder det att England är i ganska stort behov av att Manchester United och Arsenal går långt i CL-slutspelet, för poängens skull, för att konkurrerande nationer inte ska ta in för mycket. Tyskland kommer med stor sannolikhet gå upp som Europas näst bästa nation och knuffa ner England den här säsongen. Tyskland har ju som bekant samtliga sina sju Europacuplag kvar i spel. Fyran Italien är det främsta hotet mot England i dag (och lite överraskande Portugal) och även om Serie A har tappat och Milan drog omöjliga(?) Barcelona i sin åttondelsfinal i CL så kommer säkert Juventus nå minst semifinal samtidigt som Lazio, Napoli och Inter går en bra bit i EL. Italien har också stor chans att ta in rejält på England de kommande säsongerna eftersom England har ännu mer poäng från säsongerna 2009/10 och 2010/11 som försvinner de kommande säsongerna. Det är bara att klicka vidare på länken för kommande år för att se hur poängen fördelas när säsongerna försvinner.

Det finns alltså fog för oro när United ställs mot Real Madrid (som bara har CL kvar att spela för) och Arsenal mot Bayern München (överlägsna i Bundesliga). Det är två motstånd som man måste ha respekt för varje säsong oavsett hur deras manskap ser ut. Just nu har båda lagen starka elvor och bänkar och kan mycket väl mötas i en final senare i vår. Därmed inte sagt att det är kört för United eller Arsenal, båda lagen har mycket kvalitet och Uniteds anfallspar Rooney/van Persie kan göra mål på alla lag, men det är en hel del bitar som måste falla på plats om de ska gå vinnande ur den här tuffa lottningen. Som Uniteds försvarsspel, som Arsenals ojämnhet i försvars- och anfallsspel. Engelsk fotboll behöver att gubbarna Ferguson och Wenger lyckas med det.
 
Även i Europa League fick de engelska lagen ganska tufft motstånd. Liverpool möter Zenit, Newcastle ställs mot Metalist Kharkiv, Chelsea fick Sparta Prag och Tottenham Lyon. Det är inte otänkbart att bara Chelsea överlever den omgången.
 
*   *   *
CL-lottningen gav som vanligt många fina möten redan i åttondelsfinalerna. Det är på gott och ont. Det bästa vill man ju ofta ha kvar till slutet.

*   *   *
Paris SG fick en av de bästa lottningarna när man drog Valencia. Med tanke på vad det kunde blivit för Zlatan Ibrahimovic & Co så får de vara riktigt nöjda med. Även om Valencia är ett slugt motstånd i Europa. Lite Spaniens Lyon.
 

Magiska Messi

Publicerad 2012-12-10 22:31:49 i FC Barcelona, Fotboll, Messi,

 
Rekord är till för att slås brukar man säga.
Leo Messi har onekligen tagit fasta på det i sin unga karriär.
I helgen slog han Gerd Müllers 40 år gamla rekord på antal mål under ett kalenderår.
Och året är inte slut än ...
 
1972 gjorde den tyske målmaskinen Gerd Müller 85 mål, i ligan, cupen, Europacupen, med landslaget och i en träningsturnering som bara levde just det året.
Den fantastiska noteringen har stått sig i 40 år.
I helgen både tangerade Leo Messi det och slog det därefter med två nya mål.
Den lille argentinaren är uppe i sanslösa 86 mål - och då är året inte slut än. Vad talar egentligen för att Messi inte hinner nå 90 mål? Det verkar ju bara vara han själv som sätter gränserna för vad som är möjligt numera.
 
Messis 2012 i siffror
Messis 2012 kan sammanfattas med 56 mål på 36 ligamatcher, tre mål på sju cupmatcher, 13 mål på tolv matacher i Champions League och två mål på lika många matcher i Spanska supercupen för FC Barcelona samt tolv mål på nio landskamper för Argentina.
Att Leo Messi är bäst i världen råder nog ingen tvekan. Han är så bra att han själv känner sig manad att kampanja i elfte timmen för lagkamraten Andres Iniesta inför Guldbollen-utdelningen där Messi kan vinna sin fjärde raka.
 
Landslaget är Messis utveckling
Det intressanta med 2012 är att Messi har gjort ungefär en tredjedel av alla sin landslagsmål för Argentina i år. Det är intressant eftersom Messi tidigare har haft svårt att leverera och vara den fixstjärna som hela Argentina ska luta sig mot när landslaget spelar. Ska man leta steg och utveckling för en spelare som närmast är komplett och totalt dominant är det stegen Messi tar i och med landslaget som är det intressanta.
Messi kommer av allt att döma inte spela för någon annan klubb i Europa under sin karriär - om inte Barcelona på grund av dålig ekonomi känner sig tvingat att sälja. I så fall har han också redan vunnit allt han kan vinna på klubblagsnivå.
Landslaget är, som de flesta vet, en annan femma. Där väntar nationen på Messis genombrott (som kan ha kommit i år) eftersom längtan efter ett nytt VM-guld är enorm. Likaså lär det vara Messis största mål de kommande åren. För hur fantastiska rekorden är som han slår - kanske slås de aldrig om inte av honom själv - så handlar det inte om rekord utan titlar. Och där måste den störste vinna den största för att bli krönt som den bäste genom alla tider.
Men det är å andra sidan skönt att det finns hinder även för en sån som Lionel Messi även ett år som 2012.

Om

Min profilbild

Fredrik Jonsson

Sportreporter och fotbollskrönikör för Kvällsposten/Expressen. Tidigare mångårig sportreporter med fotbollsansvar på Sundsvalls Tidning. Jag har bevakat A-landslaget och Allsvenskan/Superettan i många år. Jag har även arbetat på Sportbladet och Smålandsposten, samt bott och studerat i Milano, Italien i nästan ett år. Skriver här initierat om fotboll och tennis. Följ mig även på twitter: Frejon81.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela