Kickoff

Fördel HBK efter rond ett

Publicerad 2013-11-07 00:43:00 i Allsvenskt kval, GIF Sundsvall, Halmstads BK,

En bänkad lagkapten, ett svårt val i anfallet och ett tidigt baklängesmål.
Men HBK reste sig och visade långa stunder att man är ett bättre lag än GIF Sundsvall.
Efter Gudjon Baldvinssons 1-1-mål på volley är det fördel HBK inför söndagens retur.
 
HBK fick 73,5 timme på sig att landa efter BP-matchens besvikelse innan det var avspark på Norrporten Arena. De som läste min krönika i onsdagens KvP vet att det bara var hälften av tiden som Sundsvall fick förra året.
Jag hade en del farhågor på förhand att den korta tiden skulle visa sig bli en faktor i matchen, att slitna HBK:are skulle bli trötta, men det syntes faktiskt inte i matchen. HBK lyckades i sin kraftsamling och orkade springa så mycket som krävdes för att neutralisera Sundsvalls offensiv, framför allt i andra halvlek.
 
Daniel Slipers ledningsmål, ett vackert volleymål efter en minut när samtliga HBK:are försvarade i linje, kunde varit knäckande, men HBK reste sig direkt i stället. Det är ett styrkebesked i sig - och HBK har sålt sig dyrt under slutet av säsongen. Efter målet skapade HBK direkt ett antal chanser och den typen av reaktion sänder viktiga signaler till motståndarna. GIF fick aldrig vind i seglen av det tidiga målet. HBK fick ändå vänta på sitt mål, men ökade trycker än mer i andra halvlek och efter ett par heta chanser volleysköt Baldvinsson vackert in bortamålet som ger HBK fördel inför returen på Örjans Vall på söndag. HBK kunde och borde ha gjort fler mål i andra halvlek när man stundtals pressade tillbaka GIF rejält, men fick nöja sig med 1-1.
Det är ändå ett klart godkänt resultat. Och GIF var ju inte ofarligt heller. Stojan Lukic räddade Simon Helgs friläge och man var farliga när man fick in snabba spelare som Dibba och Sellin på slutet.
 
Det är också det som blir utmaningen i returen. GIF ställde upp med ett lite förvånande lagval, med mittfältaren Chennoufi i anfallet bredvid Eklund och det funkade inte speciellt bra. På Örjans Vall kan vi nog räkna med att de kommer försöka locka fram HBK och spela på omställningar på trion Helg, Sellin och Dibba. Jag räknar med åtminstone två av dem i startelvan då.
 
Anfallsvalet
Efter de två målen mot BP var det en hel del som ville se Marcus Antonsson i startelvan även mot GIF Sundsvall. Jens Gustafsson valde ändå Baldvinsson - vilket jag också hade gjort. Inte för att Antonsson inte förtjänat mer speltid, han har tagit tydliga steg den här säsongen och är lagets vassaste avslutare. Men han har inte samma arbetsfrekvens som Baldvinsson och i HBK 2013 spelar arbetet utan boll en huvudroll. Gudjon Baldvinsson tar löpningar som inte bara ger uppspels- och djupledsalternativ, det frigör också Mikael Boman. Store Boman är en bättre spelare med Baldvinsson bredvid sig. Deras samarbete faller sig naturligt, de jobbar för varandra både offensivt och defensivt på ett sätt som Antonsson och Boman inte gör - än. Det var en stor anledning till att HBK också klarade att störa Giffarnas uppspelsfas så bra som man gjorde.
Men Baldvinsson var långt ifrån ensam. Samtliga spelare stod för bra insatser och visade att man var beredda att kriga för den allsvenska existensen. Ska jag ändå lyfta fram några så blir det Stojan Lukic som stod för nya viktiga räddningar, Jesper Westerberg som var överallt på högerkanten, Oliver Silverholt tog revansch på sig själv efter BP-insatsen och Andreas Landgren som var en liten jätte på mitten och visade återigen vilken enorm karaktärsspelare han är. Landgren och Fagercrantz dominerade det centrala mittfältet och draget där Landgren sökte sig ut på högerkanten för att starta anfall och samtidigt frigjorde Westerberg offensivt var klockrent.
Även mittbackarna Magyar och Liverstam gjorde det bra som hade full koll på poängkungen Johan Eklund.
 
Sella bänkad
Jens Gustafsson valde att förändra på mittfältet. In med Kristinn Steindorsson, ut med lagkaptenen Stefan Selakovic. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var förvånad, snarare hade jag det på känn att just det bytet var på gång. Selakovic har inte nått den nivå jag hade förväntat mig den här säsongen. Hans inlägg har inte varit tillräckligt bra och han tjuvar för mycket i försvarsspelet ibland. Det är ändå ett svårt val att bänka lagkaptenen i årets viktigaste match, men efter BP-matchen nådde det uppenbarligen en gräns för Jens. Kristinn Steindorsson har knackat allt hårdare på dörren och fick nu chansen. Jag tycker att han visar i andra halvlek att valet var helt rätt. Kanske kan det också få igång Selakovic till returen. En match som antagligen är Sellas sista i HBK-tröjan. Eller vad tror ni?

Giffarna har bäddat för problemen själva

Publicerad 2013-04-16 00:02:00 i GIF Sundsvall, Superettan,

GIF Sundsvall har inlett superettan med två raka 3-0-förluster och säsongen med fem raka förluster.
En svag start, men man har bäddat för problemen i vinter.
Nu måste man agera för att vända en negativ trend - innan man får koncentrera sig på att rädda det som räddas kan.
 
Egentligen är det inte något nytt. Jag har skrivit det här tidigare, långt innan säsongen började.
Men med två raka 3-0-förluster, där premiärmissen hemma mot Jönköping var det stora dråpslaget, blir det så mycket tydligare vilka problem som Giffarna har.
Det är lätt att bara klaga på tränarna - som förstås har en stor del i skulden. Men förklaringarna till GIF:s tidiga misslyckande den här säsongen är fler.
 
Konstiga värvningar
Under hela fjolåret var bristen på anfallare, målskyttar, ett problem. Sören Åkeby ville redan innan allsvenskan startade få in en anfallare till utöver Johan Eklund, men det fick han inte. Eller jo, Åkeby fick Simon Helg som kallades anfallare, men som sedan användes som mittfältare - precis som han är. Anfallsbristen åtgärdades märkligt nog inte under sommaren heller. När GIF sedan åkte ur allsvenskan så ryckte man i en del anfallare, men värvade ingen. Det pratades om lån av AIK, man ville få in 17-årige Petter Thelin, men var fanns den givne målskytten i de valen? I stället fyllde GIF Sundsvall på med mittfältare, antagligen för att man var rädd för att tappa Ari Skúlason och eventuellt Fredrik Holster, men sedan valde man att inte sälja någon av dem. Nu står man med tio(!) mittfältare och två anfallare, Johan Eklund och Pa Dibba. Samma anfallsbesättning som i fjol alltså. Det är ett riktigt stort misslyckande på värvningsfronten. I sommar måste en eller två anfallare värvas.
 
Tränarduon
Jag berättade direkt efter Åkebys avsked att Roger Franzén och Joel Cedergren troligen skulle ta över - och det gjorde man. Jag tyckte att det var ett riktigt val, men då förutsatte jag också att Roger-Joel skulle byta spelsystem från Åkebys 4-2-3-1 till 4-4-2. För mig är båda tränarna just 4-4-2-tränare och därför förvånar det mig att de fortsatt med Åkebys system. Jag har svårt att se dem utveckla laget med det spelsättet, men med ett annat spelsätt hade de ändå kunnat dra nytta av det passningsspel och passningstänk som är Åkebys "arv" samtidigt som man hade fått en nytändning i hela laget. Nu kör man bara på i samma hjulspår. Var det verkligen tanken när föreningen kickade Åkeby?
De lär inte få sparken än på många omgångar, men Roger-Joel har satt sig i en jobbig sits efter att ha inlett tävlingssäsongen med fem raka förluster och den mindre smickrande målskillnaden 2-14 ...
 
Eklund som ensam anfallare
Jag tycker att man sätter Johan Eklund i en svår och lite orättvis sits som det är nu. 4-2-3-1 kräver en betydligt rörligare och mer djupledsstark anfallare än Eklund är, vilket också gör att Eklund ser sämre ut än han är när rollen kräver mer än han kan leverera. Johan Eklund har dock stora förtjänster som targetspelare, men då behövs en anfallare till som kan samspela med Eklund. De tre offensiva mittfältarna ligger inte tillräckligt nära för att kunna ha det samspelet - och konsekvensen blir ett trubbigt och trögt anfallsspel. Även här blir kontentan att GIF borde spela med två forwards. Då är Eklund en anfallare som gör minst tio mål i superettan i mina ögon.
 
Var är spelarnas fokus?
Som jag skrev så gjorde flera spelare klart att de ville lämna Giffarna efter degraderingen i höstas. Men såväl Ari Skulason som Fredrik Holster blev kvar, knappast det scenario som de tänkt sig. Skulason var troligen mer eller mindre lovad att få gå vid en degradering, men där verkar GIF ha blivit för giriga. Nu har man troligen spelare som hellre hade varit någon annanstans. Kan de fokusera om? Det är nämligen ett måste i en så tuff serie som superettan.
 
FAKTA GIF:s säsongsinledning
IFK Frej Täby - GIF 2 - 1 (Sv. cupen)
GIF - Öster 0 - 2 (Sv. cupen)
Malmö FF - GIF 4 - 1 (Sv. cupen)
GIF - J-Södra 0 - 3 (SE)
Örebro - GIF 3 - 0 (SE)

Giffarnas misstag: felbalanserad trupp

Publicerad 2013-03-05 20:08:40 i GIF Sundsvall, Superettan,

När GIF Sundsvall åkte ur allsvenskan var det största problemet anfallet.
Ändå går man in i årets tävlingssäsong utan att ha åtgärdat det.
I stället är felbalansen i truppen större än någonsin.
 
Det är ingen tvekan om att det går att göra mycket mål med en ensam anfallare.
När GIF Sundsvall gick upp i allsvenskan för två säsonger sedan gjorde man det som elitfotbolls-Sveriges målfarligaste lag.
I allsvenskan tog det dock stopp, och ett GIF med för få anfallsalternativ och för lite klass i målskyttet åkte ur via kval.
Att anfallet var problemet var uppenbart för de flesta redan inför säsongen.
Därför förvånar det mig att Giffarnas nya ledning inte gjort något för att förbättra anfallet, tvärtom.
Man har öst på med mittfältsvärvningar och inte en enda anfallare. En snabb titt på truppen visar att det nu finns tio mittfältare som alla vill ha speltid och bara två forwards i truppen; Johan Eklund och Pa Dibba (Simon Helg är inte forward i första hand, knappt Dibba heller i ärlighetens namn).
Målskyttet har inte fungerat för forwards under försäsongen och i den överraskande cupförlusten mot Frej i helgen pratades det om för dålig rörelse i anfallet.
 
Problemet är dock självförvållat. Dels att man inte förstärkt anfallet alls i vinter. Dels är det stor skillnad på vem man spelar som ensam forward. När Giffarna var Sveriges målfarligaste elitlag för två år sedan spelade Pontus Engblom i anfallet. Engbloms målskytte var inte alltid det vassaste, men han var en tvåvägsforward; rörlig, hyfsat snabb, bra som bollmottagare, kvick att gå i djupled och orädd att gå upp i dueller även mot större backar. Det är den forwardstypen man ska ha längst fram i 4-2-3-1, men det har inte GIF Sundsvall. Johan Eklund är en bra bollmottagare och huvudspelare, men inte tillräckligt vass i djupledsspelet. Pa Dibba är en renodlad djupledsspelare, men fungerar inte alls som bollmottagare. Det är också den största anledningen till att jag tycker att GIF Sundsvall borde spela med två forwards i år - och något som jag trodde de skulle göra. Med två forwards så får man garanterat ut mer av Eklund och Dibba, som spelare och som målskyttar eftersom de då får göra det de är bäst på.
Problemet då är det inte finns några anfallsreserver i truppen samtidigt som ytterligare en av alla mittfältare måste bänkas. GIF har med andra ord låst sig fast vid Sören Åkebys formation, tränaren man valde att sparka.
 
För mig är både Joel Cedergren och Roger Franzén 4-4-2-tränare i grunden (de kanske ser annorlunda på det om man frågar dem) och det naturliga för att utveckla laget sedan fjolåret samtidigt som man bygger vidare på den passningsfotboll som Åkeby implementerat de senaste åren hade för mig varit att satsa på ett 4-4-2-system. Det hade passat truppen bättre helt enkelt.
Men det hade krävt andra val på vägen.

Duon är ett bra tränarval

Publicerad 2012-12-15 17:41:00 i GIF Sundsvall, Superettan,

Joel Cedergren och Roger Franzén får delat ledarskap i GIF Sundsvall nästa år.
Kritikerna gnäller - som väntat - om att det inte är någon riktig förändring eftersom båda var med under Sören Åkebys managerskap.
Men då har man dålig koll. Det här är ett spännande och bra val.
 
Direkt efter att Sören Åkeby fick sparken skrev jag på Twitter att det bästa för GIF Sundsvall var att satsa på ett delat ledarskap med Joel Cedergren och Roger Franzén. Båda assisterande tränare till Sören Åkeby under det till slut misslyckade 2012. Och visst blev det så.
Jag skrev det eftersom alla som är lite insatta i hur fotboll fungerar inser att det inte hade varit ekonomiskt hållbart att sparka tre tränare samtidigt när ekonomin inte ens är speciellt bra i GIF Sundsvall.
Men framför allt för att jag tror på den tränarlösningen - och för att jag visste sedan länge att GIF Sundsvall också gör det. Joel Cedergren har länge varit en tränarnamn som klubben trott på som huvudtränare i framtiden.
 
Jag fick förstås mothugg (det väntade jag mig), där kritikerna menade att det var att fortsätta på det ledarskap och den fotboll som Sören Åkeby stått för eftersom båda ingick i ledarstaben i år. Det som bevisligen inte föll tillräckligt väl ut i Allsvenskan.
Men då är man inte insatt.
Hade de stått för samma saker så hade det varit ett felval, men "Frasse" och Joel ingick i ledarstaben för att de inte gjorde det. De som läste min stora intervju med tränarna från träningslägret på Cypern i mars vet det - liksom att båda gått i Åkebys fotspår den här säsongen. Managern har bestämt, de assisterande har fyllt sina roller. Till exempel så hade Franzén hand om försvarsspelet, men det betydde ju bara att han organiserade defensiven utifrån Åkebys önskemål och ansvarade för den typen av träning. Inte att GIF spelade försvarsspel enligt Franzéns sätt att se på det. Jag vet detta eftersom jag har diskuterat bland annat försvarsupplägget med "Frasse" mot Gefle där GIF inte försvarade sig som både han och jag tyckte var det bästa sättet.
 
Räkna med rakare fotboll - och kanske två forwards
Det blir annorlunda när "Frasse" och Joel nu tar hand om taktpinnen. Båda står för en rakare typ av fotboll än den Åkeby har propagerat för. Jag förväntar mig också att GIF kommer testa två forwards till nästa säsong. Deras ledarskap är också mycket mer personligt och både "Frasse" och Joel är populära bland spelarna.
Jag tycker att GIF Sundsvall har valt rätt väg. Det är en tränarduo som kommer jobba hårt även med de små detaljerna. Sen är det ändå mycket som ska falla på plats för att GIF Sundsvall ska ta sig tillbaka till Allsvenskan direkt. Det finns flera frågetecken kring truppen där Skúlason och Holster kommer flytta till slut eftersom båda är för bra för Superettan. Man tappar dock onödigt lätt Fredric Jonson från backlinjen efter klubbens slapphet med att förnya kontrakt. Det gäller att värva smart och hungrigt för klubben.
Att man vill ha Eric Larsson från Gefle har jag vetat länge (Urban Hagblom är nämligen speciellt förtjust i duktige Larsson vars inläggsfot är riktigt bra). Det kommer Johan Eklund särskilt att uppskatta.

Platsade inte i GIF:s J-lag - klar för Malmö FF

Publicerad 2012-12-03 15:58:43 i Allsvenskan, Fotboll, GIF Sundsvall,

I fjol platsade han inte i GIF Sundsvalls juniorlag.
Nu är Petter Thelin klar för Malmö FF och kan debutera i Allsvenskan nästa år.
Det har gått snabbt för Kramfors 17-årige anfallstalang.
 
I början av september kunde jag berätta i Sundsvalls Tidning att GIF Sundsvall ville värva målskytten Petter Thelin som gjort stor succé i division III mellersta Norrland den här säsongen.
Även AIK var då intresserade, den storväxte anfallaren provspelade med deras U21-lag, och några veckor senare kom även Malmö FF in i bilden.
Valet föll till slut på MFF. Thelin skrev på ett treårskontrakt i slutet av oktober med Skåneklubben efter att ha avslutat säsongen i trean på 25 mål på 20 matcher.
- Malmö FF har fantastiska förutsättningar och man hör bara gott om klubben när man pratar med folk ute ifrån, just gällande hur de tar hand om ungdomar, sade Thelin till MFF:s hemsida i samband med att övergången blev klar.
 
MFF hoppas att de har hittat en blivande allsvensk målskytt av rang. Själv säger han att han har en spelstil som påminner om en viss Mathias Ranegie. Jag har dock inte sett Thelin in action så jag kan inte säga hur bra han är eller kan bli. Men det som är lite extra intressant i sammanhanget är att GIF Sundsvall, som verkligen ville ha Petter Thelin i A-laget nästa säsong, faktiskt hade honom i föreningen redan i fjol. Anfallaren anslöt då till GIF:s juniorlag, men trivdes inte riktigt och hade enligt uppgift svårt att ta en plats i GIF:s J-lag.
Lite drygt två säsonger senare är han alltså klar för storklubben Malmö FF.
Det kan man kalla utveckling.

Många bär skuld - inte bara en

Publicerad 2012-11-18 21:20:00 i Allsvenskt kval, Fotboll, GIF Sundsvall,

Första segern på 13 matcher, men det räckte som väntat inte.
GIF Sundsvall trillar ur Allsvenskan efter den sammanlagda förlusten i kvalet mot Halmstad.
Men att reflexmässigt peka finger åt Sören Åkebys håll för misslyckandet blir fel - fler bär skulden.
 
Nej, 2012 gick inte i GIF Sundsvalls tecken. Trots en positiv start på den allsvenska återkomsten så trillar alltså klubben ner i Superettan efter bara en säsong.
GIF gjorde en ärlig ansats för att skaka liv i kvalreturen på Norrporten Arena, man gick ifrån 4-2-3-1 och flyttade fram en av sina balanserande mittfältare i planen för att få ytterligare tryck. HBK hade problem med att hitta rätt i försvarsspelet innan man drog ner Mikael Boman ett snäpp, men när man väl gjorde det och framför allt efter Kristinn Steindórssons 1-1 på straff i första halvlek så var Halmstads sammanlagda ledning aldrig riktigt hotad.
GIF Sundsvalls första seger på 13 matcher blev den sista som allsvenskt lag för den här gången.
 
Kostsamma fel
Sören Åkeby har blivit en tacksam måltavla i Sundsvall efter Giffarnas tunga fall. Och jag förstår varför, Åkeby har gjort flera felval, ändrat i laget på mittbacksplatsen och i målet, platser som man inte ska ändra på i första taget, haft en envis övertro på det egna spelsystemet och för få alternativ när Giffarnas spel blivit sönderläst av motståndarna. Visst är det så och får Åkeby fortsatt förtroende även nästa säsong så har han en del bakläxa att göra.
Bland annat krävs en större ödmjukhet än i höst då jag tycker att det varit lite arrogant inställning både från Åkeby och en del spelare, bland annat inför kvalet.
Men att utse Åkeby till ensam syndabock är för billigt - även om Roger Risholts brutalt raka sågning av sin manager är precis vad många känner och tycker runt Giffarna nu. Men man ska komma ihåg att Risholt talar ur egen sak, besviken över att han inte fått mer speltid. Han sa samma sak till mig i somras när han var bänkad, men ville inte bli citerad då. Att han borde fått mer speltid i höst - förslagsvis på en formsvag Kevin Walkers bekostnad - är en annan femma. Men jag håller inte med helt i hans kritik. GIF åker inte ur för att de har en dålig manager utan för att man fallerat på flera punkter.
Jag tycker till exempel att spelarna själva måste rannsaka sig rejält över hur de har presterat i höst och varför de har släppt in så många mål i slutet av matcherna. Åkeby bär viss skuld här också, men spelarna har många gånger visat bristande karaktär, underpresterat och tagit dåliga beslut som kostat baklängesmål och poäng.
Men i Sundsvall finns en fallenhet för att ge tränaren skulden och kräva hans avgång. Därför är det skönt att se att lagkapten Ari Skúlason ändå säger att spelarna bär en hel del skuld också och att han inte kan hålla med helt i lagkamraten Risholts kritik.
 
Jag tycker också att GIF:s ledning (från manager Åkeby till styrelsen) borde förstått att man hade en felbalanserad trupp där det tydligt saknades en riktigt vass målgörare. Det är något som jag påtalat sedan innan säsongen började. Om GIF hade haft en bättre forward i laget är jag övertygad om att de hade spelat allsvenskt nästa år utan kval. Pengarna för Fjoluson borde ha gått till en ny forward.
 
Och jag har själv aldrig förstått varför man inte behöll David Myrestam säsongen ut trots att han skrivit på för Haugesund. Myrestam var GIF:s bäste back under vårsäsongen och det var ganska givet att ersättaren Robbin Sellin kanske skulle vara en förstärkning offensivt, men inte klara att fylla Myrestams defensiva jobb. Pengarna för den övergången var inget i jämförelse med kostnaden att åka ur Allsvenskan. Och det förvånar mig att föreningen inte tog mer hänsyn till det.
 
En höst med viktiga val
Jag tycker som sagt att GIF Sundsvall ändå byggt något positivt under Åkebys ledning och det vore dumdristigt att kasta bort det bara för att det är tilltalande att ge honom skulden. Nej, ledningen bör fråga spelarna själva om de har förtroende för Åkebys filosofi och honom som manager. Visar det sig att Åkeby har tappat omklädningsrummet så är den enda utvägen ett tränarbyte, annars så tycker jag att GIF ska bygga vidare - genom att utveckla det som varit bra och lära sig av det som varit dåligt.
 
Nu väntar ett ovisst år i Superettan, där toppen ser ut att bli vassare och bredare än i år, och GIF Sundsvall gör bäst i att reda ut tränarfrågan så snabbt det bara går.
Därefter får man se över sin trupp. Ari Skúlason, Emil Forsberg och Fredrik Holster lär man dock tappa. Alla tre behöver spela i Allsvenskan för att fortsätta utvecklas. Därefter blir det troligen en ekonomisk fråga hur många spelare man kan behålla av dem man vill behålla. Jag utgår dock från att GIF Sundsvall gör ett försök att omgående ta sig tillbaka till Allsvenskan - och som förening har man ju rutin från vad som krävs ekonomiskt för en sådan satsning.
Visst kommer det rensas i leden, en del vill bort, några ska bort, men det finns också att bygga kring. Robbin Sellin ska användas längre fram i banan, Simon Helg tror jag får en nyckelroll, kanske till och med Holsters roll, Johan Eklund och Pa Dibba får möjlighet att ta för sig mer och Marcus Danielson och Stefan Ålander är ett starkt mittbackspar i Superettan.
Hösten och vintern kommer ge många viktiga svar.

Returen - en mental kamp

Publicerad 2012-11-17 01:52:00 i Allsvenskt kval, GIF Sundsvall, Halmstads BK,

 
Halmstads BK ska övertyga sig själva om att inget är vunnet - än.
GIF Sundsvall om att även ett lag helt utan form kan stå för en bragdvändning.
Lördagens kvalretur blir framför allt en mental kamp.
 
Senast en match med anknytning till Allsvenskan spelades så sent på året som lördagens kvalretur på Norrporten Arena var SM-finalen 1988 (den 19 november).
Trots det verkar vintern vänta in den svenska fotbollssäsongens slutpunkt. Rapporterna talar om minusgrader i Sundsvall, men inte någon snö som annars är brukligt så här långt in i november.
Halmstads BK åker till Sundsvall med ett ben i Allsvenskan efter 3-0 i den första matchen hemma på Örjans Vall. Båda lagen vet vad som krävs av dem för att vinna, men fördelen att ha råd med en förlust har bara HBK.
GIF Sundsvall är piskat att vinna - och det stort - något som man inte gjort över huvud taget sedan den 11 augusti mot Gais hemma (2-0). HBK spelar i Allsvenskan nästa år så länge man inte förlorar med fyra mål.
 
GIF vill vara underdogs
Det här blir därför framför allt en mental kamp. Vem som har mest att vinna och förlora i returen beror ju på vem man frågar. GIF Sundsvalls spelare och ledare har i alla fall försökt slicka såren i veckan. De flesta spelare och ledare jag pratade med efter slutsignalen i lördags var rejält bedrövade och där och då hade de svårt att se några ljusglimtar. Detsamma gällde mina gamla kollegor på Sundsvalls Tidning. Sakta, men säkert har det vänts till något förhoppningsfullt. Man pratar om mirakel och bragder, Sören Åkeby har hänvisat till Sveriges upphämtning mot Tyskland och hur GIF trots allt gjorde tre mål mot IFK Göteborg hemma tidigare i år. Till och med hur HBK tappade 3-0 mot dåtidens kanske bästa klubblag i världen Parma 1995 har figurerat i media. Giffarna har dock ingen Filippo Inzaghi att kasta in ...
Det märks ganska tydligt att folk i Sundsvall har valt att anslå tonen att det är Halmstad som nu har allt att förlora medan Giffarna är underdogs. För ett skakat lag utan självförtroende är det ett smart tillvägagångssätt eftersom det alltid är lättare att få en Vi-känsla och sträva mot samma mål när man slår ur underläge. Och visst, HBK leder ju med 3-0 när matchen startar. Samtidigt är den allsvenska platsen trots allt fortfarande GIF Sundsvalls och det vet båda lagen.
 
Positivt med Baldvinsson
För HBK-tränaren Jens Gustafsson handlar det just om det. Att få sina spelare att lägga bort alla tankar på Allsvenskan innan allt är klart. 3-0 är en ledning större och bättre än någon spelare nog vågade drömma om på förhand, Gudjon Baldvinsson sa till mig att han hoppades på att hålla nollan och vinna med något mål innan den första matchen. Efter matchen i lördags kunde Richard Magyar knappt sluta le när han fick berätta om matchen, målet och framtiden i spelargången och Jens Gustafsson började också direkt att plantera tanken att inget är vunnet än hos spelarna. Tar HBK något för givet så kan de mycket väl släppa in tre mål eller mer på konstgräset i Sundsvall där allt kommer gå lite fortare än det gjorde på Örjans Vall. Det känns dock inte som att HBK-spelarna har tagit ut något i förskott, men om GIF gör ett tidigt mål lär det visa sig snabbt om spelarna känner att det är deras allsvenska plats att förlora nu.
För HBK är det dock av största vikt att man fått ett positivt skadebesked av skyttekungen Gudjon Baldvinsson innan avfärd. Han utgick med något som liknade ryggskott i första halvlek i lördags och det märktes direkt på övriga spelare att de tappade självförtroende utan den starke islänningen på plan. Hans rygg höll dock för torsdagens tester och troligen så startar han på Norrporten Arena. Även om Marcus Antonsson ersatte Baldvinsson med den äran senast så betyder det massor för HBK att ha sin skyttekung med.
 
Räkna med att GIF rivstartar
Matchen då? GIF:s slagkraft beror förstås lite på om Emil Forsberg kan spela eller inte. Kan han är det en klar förstärkning jämfört med den första matchen. Men oavsett det räknar jag med att GIF Sundsvall kommer att forcera från start i jakt på ett tidigt mål för att skapa nerv i matchen. Det sa också alla spelare jag pratade med efter lördagens match att de förväntar sig av det taktiska upplägget. Och under alla de år som jag har bevakat GIF Sundsvall så har faktiskt laget spelat som bäst när de forcerat som mest och släppt lite på defensiven. Jag förväntar mig också att Sören Åkeby - trots att han är så systembunden till 4-2-3-1 - chansar med en trebackslinje och två forwards tidigt i andra halvlek om GIF behöver jaga in flera mål. Det måste han nästan ...
Isländske mittbacken Jon Gudni Fjolúson ser inte ut att bli frisk från sin ljumskskada i tid, vilket betyder att Stefan Ålander tar tillbaka sin plats i startelvan. Jag tycker det stärker laget faktiskt. Ålanders formkurva är förvisso svag, men han och Marcus Danielson är mer samspelta och ger laget i övrigt en annan trygghet än med Fjolúson, som gärna vill gå upp i rygg på sin markering.
HBK förväntar sig säkert en matchbild där GIF rivstartar och kommer än mer än i den första matchen att spela med ett lågt försvarsspel för att hindra instick bakom backlinjen. Löpdueller med GIF:s snabba spelare vill och ska HBK undvika. Likaså tror jag att Jens Gustafsson återigen satsar på den lyckade taktiken att skärma av GIF:s centrala mittfältare så att de får så få bollar som möjligt att fördela. En annan mental fördel HBK bär med sig från den första matchen är också hur överlägsna Baldvinsson och Mikael Boman var i duellspelet med GIF:s mittbackar. Om Ålander ersätter Fjolúson, som det ser ut, så går HBK:s forwards ytterligare lite plus rent fysiskt. Räkna alltså med att HBK försöker få in bollar på fötterna på sina forwards så ofta det går.
 
Hur går det då i matchen? MItt tips är att HBK lyckas göra minst ett mål och därmed klarar av att ta sig till Allsvenskan. Men jag tror inte de gör det utan en viss dramatik.
Det brukar ju bli det när det gäller kval.
Då gäller det också att vara mentalt stark.
 

Därför ska Åkeby fortsätta

Publicerad 2012-11-14 11:34:00 i Allsvenskan, Fotboll, GIF Sundsvall,

GIF Sundsvall har tolv raka matcher utan seger - och är en kvalretur från att åka ur Allsvenskan.
Rösterna för att sparka managern Sören Åkeby om så blir fallet blir allt fler och starkare.
Själv tycker jag att Åkeby ska få fortsätta oavsett om det blir degradering eller inte.
 
I många fall räcker tolv segerlösa matcher långt för att få sparken. Likaså brukar en degradering vara en logisk brytpunkt mellan föreningar och deras tränare.
Även om han själv aldrig skulle erkänna det så känner säkert Sören Åkeby att han har pressen på sig inför lördagens retur i det allsvenska kvalet om han vill ha kvar jobbet. Drevet har ju börjat gå - och när bladet är taget från munnen är det en tanke som liksom sjunker in hos alla inblandade. Som mognar med tiden och som påskyndas av den allmänna opinionen. Bara en riktigt stark ledning klarar av att stå emot sånt i längden och där är inte GIF Sundsvall efter alla byten i den sportsliga ledningen liksom i klubbchefsrollen de senaste åren.
Jag förstår alla som vill sparka Sören Åkeby vid en degradering till Superettan, det vore en logisk brytpunkt, men jag tycker att man måste se det i ett större perspektiv. Jag ska förklara varför det är annorlunda den här gången.
 
GIF kan etablera sig på sikt
Sören Åkeby tog över GIF Sundsvall hösten 2008 och kan således åka ur Allsvenskan för andra gången med Giffarna. Första gången var det dock mer av en sista hjälpen-insats. Från 2009 till nu har Åkeby sakta, men säkert byggt det här laget, till spelare och till karaktär. På gott och ont. Det är ingen hemlighet att han sålt av de spelare som varit för tunga röster i omklädningsrummet - och det är något som blivit kostsamt när höstmörkret slår till och det krävs lite mer karaktär i matcherna för att vinna. Han har också satsat hårt på konstgrässpelare - väl medveten om att de lämpar sig utmärkt för snabbt konstgrässpel, men sämre för de duelltätare naturgräsmatcherna. Jag vet, för jag har ju följt Giffarna på ST-sporten från strax innan Åkeby tog över till dags dato. Jag var i Landskrona 2009 när GIF kraschlandade den hösten, frös på Strömvallen när Gefle vann det allsvenska kvalet 2010, fick rapportera om när GIF tog klivet upp i fjol och var även med nere på Cypern i mars när Åkeby, Roger Franzén och Joel Cedergren finslipade de nya dimensionerna i det bygge som nästan var i hamn i år. Nästan eftersom lagbygget trots allt har hämmats av klubbens dåliga ekonomi där man inte kunnat värva de spelartyper som saknats.
 
Men jag har också skrivit om Giffarna när Jan-Halvor Halvorsen skulle göra om stora, starka giffare till spelande giffare och kickades efter 0-6 i Halmstad (2005), liksom Mika Sankala och Per Joar Hansen som fick gå 2008.
Där ligger skillnaden som jag ser det. Till skillnad från tidigare tränare så har Sören Åkeby lyckats bygga det mest positiva spel som GIF Sundsvall haft under alla år som jag känt föreningen. Ett modernt passningsspel som borde lockat större publik till Norrporten Arena. Som med en vass anfallare till i laget hade gett betydligt fler poäng. Det saknas fortfarande dimensioner, som ett två-forwards-alternativ i slutet av matcherna när det behövs. Men. Det är ett spel som jag tror på sikt faktiskt kan etablera föreningen som ett lag i mitten av Allsvenskan. Snacket om Europaspel hade dock föreningen mått bra av att låta vara vilande tills det är realistiskt.
 
Kan bli ett dyrt val att sparka
Sparkar man Åkeby efter säsongen står GIF Sundsvall inför ett ganska stort vägval. Den här truppen är byggd för Åkebys passningsfotboll (även om man tvingas släppa Ari Skúlason och Emil Forsberg vid en degradering). Då ska föreningen hitta en ny tränare med samma filosofi (det kryllar inte av dem i Sverige) eller en tränare som kan ta Åkebys filosofi och förena med sin för att utveckla lagets spel. Det går förstås, men kräver i så fall riktigt bra scouting och kostar säkert inte så lite. Risken är också att en ny tränare vill ha helt andra typer av spelare och då börjar ett mångårigt ombyggnadsarbete av truppen innan man är redo för mer. Finns ens de pengarna när man dessutom måste lösa Åkeby från hans sista ordinarie år på kontraktet?
 
Nej, jag tycker att Sören Åkeby ska få fortsatt förtroende ett år till även vid en degradering till Superettan för att på så vis bygga vidare på det positiva som GIF Sundsvall ändå byggt de senaste åren - och för att kunna studsa tillbaka direkt.
Om det inte går på ett år så är det mer befogat att efterfråga en förändring även på tränarsidan.

Nyanserna bakom HBK:s seger

Publicerad 2012-11-11 12:28:39 i Allsvenskt kval, Fotboll, GIF Sundsvall, Halmstads BK,

Superettan-Allsvenskan står 3-0 "i halvtid" i det allsvenska kvalet.
HBK dominerade också det första kvalmötet mot ett håglöst GIF Sundsvall.
Här är svaren på varför - och lite tankar inför returen på lördag.
 
Taktik-succén
Båda tränarna meddelade att de hade full koll på motståndarnas styrkor och svagheter på förhand. Men det här var en gren där HBK:s Jens Gustafsson vann överlägset i matchen. Gustafsson valde ett mer tillbakadraget presspel än vanligt där man lät GIF Sundsvall ha bollen i backlinjen och i stället stängde anfallsduon Mikael Boman och Gudjon Baldvinsson/Marcus Antonsson alla passningsvägar mot GIF Sundsvalls centrala mittfältare (Kevin Walker och Roger Risholt i första halvlek, Ari Skúlason och Walker i andra). Man gjorde det för att GIF Sundsvalls viktigaste passning i hela uppbyggnadsspelet går till de balanserande mittfältarna. Nu fick backlinjen bolla mellan sig och till slut spela upp via kanterna eller slå långt - och på de långa bollarna vann HBK i stort sett varenda duell i 95 minuter.
Bortsett från fem minuter när Baldvinsson gick av skadad i första halvlek och de första tio minuterna i andra halvlek så skötte HBK den här taktiken till punkt och pricka - och det var den enskilt största anledningen till att GIF Sundsvall aldrig fick igång sitt (passnings)spel.
 
Offensivt spelade HBK också väldigt mycket på GIF Sundsvalls vänsterkant där Robbin Sellin och Robert Lundström saknade all form av samarbete defensivt. Där skapade HBK flera av sina vassaste chanser.
 
Taktik-floppen
Sören Åkeby ställde upp ett offensivt lag på pappret där Simon Helg såg ut att gå som ensam forward framför offensiva trion Roger Risholt, Fredrik Holster och Robbin Sellin och där bakom Skúlason och Walker. Det såg klokt ut eftersom Helg hade kunnat ställa frågor till HBK:s backlinje med sin snabbhet. Men när matchen började så spelade Fredrik Holster forward, Skúlason som "tia" där bakom och Risholt och Walker som balansspelare. Tanken var säkert att överraska Halmstad, men det var en grov felbedömning från Åkebys sida. Holster är för långsam för att spela i anfallsrollen och HBK:s mittbackar Johnny Lundberg och Richard Magyar hamnade aldrig i problem mot honom. I stället försvann Holster ur matchbilden liksom Skúlason som inte alls kom in i rollen som tia.
Överlag gör Sören Åkeby för många personella förändringar i mina ögon från match till match och detta var ytterligare ett bevis för det. Effekten blev snarare att ett otryggt GIF såg förvirrat ut offensivt med för många spelare på samma gång i ovana roller.
Åkeby korrigerade sitt misstag till andra halvlek, men fick bara en kortvarig effekt. Efter HBK:s 1-0 tappade Giffarna allt.
Överlag är Åkebys taktiska plan väldigt begränsad. Finns det en plan B? I så fall syns den inte ofta. Trots att det var ganska uppenbart vad HBK gjorde så kunde inte Åkeby bryta den matchbilden.
 
Gräsmattan
Örjans Valls naturgräs var bättre än den såg ut tidigare i veckan. Den släppte, men som Gudjon Baldvinsson sa till mig i fredags: Det gäller bara att ta på sig rätt skor. Både HBK:are och Giffare halkade en del, det var svårt att stanna snabbt (Antonio Rojas) när gräset släppte och första touchen var svårkontrollerad. Men. Det var HBK som bäst förstod att det gällde att kriga sig till fördelar i de 50/50-lägen som uppstod.
Det var också tydligt hur mycket "konstgräslaget" GIF Sundsvall led i duellspelet och det är på sätt och vis logiskt. På konstgräs blir det inte i närheten lika många dueller som på naturgräs. Det är så GIF byggt laget - och det fick de lida för. GIF:s isländske back Jon Gudni Fjoluson klagade för mig på att HBK spelade så mycket power-fotboll, men svarade bara jakande när jag frågade om inte Giffarna hade förväntat sig det och förstått att de var tvungna att ta kampen, speciellt med tanke på naturgräset.
Men jag kan förstå klagomålen, Halmstad vann ju i stort sett alla dueller.
 
Målen
HBK var nöjda med att hålla nollan i första hand och ville gärna få med sig en seger i bagaget till returen i Sundsvall. På förhand. Därför var 3-0 förstås något som man i HBK-lägret var enormt glada och tacksamma för efter matchen. Men både tränare och spelare var noga med att poängtera att det bara är halvtid i kvalet.
Tittar man närmare på målen så ser man hur HBK utnyttjade GIF:s brister på ett effektivt sätt. 1-0 kom sedan Richard Magyar vågat utmana GIF:s målvakt Oscar Berglund som tvekade rejält när han gick ut och boxade bollen på Magyar som fick öppet mål. Berglund förlorar målvaktskampen klart mot HBK:s U21-landslagsman Kalle Johnsson. Vid 2-0 hittade HBK in med en passning bakom Stefan Ålander när GIF:s backlinje var rejält isärdragen och där ingen tog Kiddi Steindorssons löpning från vänsterkanten. Vid 3-0 lät GIF HBK:s spelmotor Kristoffer Fagercrantz vända upp helt utan press (de gjorde det flera gånger i andra halvlek) och Fagercrantz är en så bra passningsspelare så han hade inga problem att hitta Antonsson som smart utnyttjade att Marcus Danielson inte föll ner i linje med övriga backlinjen. "Om vi faller alla fyra i backlinjen så ligger vi på rätt sida där", konstaterade Ålander när jag pratade med honom om målen.
 
Att GIF Sundsvall släppte in tre mål visar också försvarsproblemen de har. GIF har släppt in elva mål på sina fyra senaste matcher. Och återigen visade GIF sina stora problem efter paus. GIF har nämligen släppt in 65 procent av alla mål efter paus. Det säger rätt mycket.
 
Genombrottet?
Marcus Antonsson ersatte en ryggskadad Gudjon Baldvinsson (HBK:s assisterande tränare Torbjörn Arvidsson berättade för mig att man valde att chansa med Baldvinsson trots att han fick ont redan på uppvärmningen) efter 35 minuters spel redan och i ungefär fem minuter såg det ut som att HBK tappade rejält i tro på det bytet. Inget ont om Antonsson, men han har fått begränsat med speltid i år när Baldvinsson och Boman spelat så länge de orkat. Antonsson är dock en erkänt vass målskytt i U21-sammanhang och när han väl hittade in i matchen mot Giffarna så växte han enormt och klarade av att täcka upp mycket för Baldvinsson trots allt. Han tog de jobbiga löpningarna och tuffa duellerna. Och han gjorde ett riktigt vackert mål. För mig var det här Antonssons bästa insats i HBK-tröjan - och ett genombrott i A-laget.
 
 
Och returen
På lördag är dags dags för returen. Kan GIF Sundsvall vända 0-3 för att klara sitt kontrakt. Svaret är: Det är inte omöjligt. Det är en klyscha, men kan HBK göra tre mål så kan även Sundsvall göra det hemma. Spel på konstgräs kommer ge en helt annan match än den på Örjans Vall.
Räkna med att HBK spelar taktiskt, samlat defensivt och försöker dra ner tempot.
Räkna med att GIF Sundsvall kommer forcera rent desperat från start för att få in ett tidigt ledningsmål.
Och räkna med att båda klubbarna hoppas på positiva skadebesked i veckan. Emil Forsberg (GIF) och Gudjon Baldvinsson (HBK). Foppa sa till mig att han hoppas kunna träna i veckan efter sin vadskada (som han inte vet vad det är - får ont när han blir varm) medan en lite nedstämd Baldvinsson sa till mig i spelargången att när han hade samma skada i mars så tog det tio dagar för att bli frisk. Då sitter han som bäst på bänken i returen.
Sundsvall behöver sin Forsberg hel igen. Halmstad kan kanske klara sig utan sitt isländska kraftpaket.

Om

Min profilbild

Fredrik Jonsson

Sportreporter och fotbollskrönikör för Kvällsposten/Expressen. Tidigare mångårig sportreporter med fotbollsansvar på Sundsvalls Tidning. Jag har bevakat A-landslaget och Allsvenskan/Superettan i många år. Jag har även arbetat på Sportbladet och Smålandsposten, samt bott och studerat i Milano, Italien i nästan ett år. Skriver här initierat om fotboll och tennis. Följ mig även på twitter: Frejon81.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela