Kickoff

Välförtjänt landslagsuttagning

Publicerad 2013-08-07 23:04:07 i Allsvenskan, Halmstads BK, Landslaget,

Oliver Silverholt har gjort det riktigt bra som vikarierande vänsterback i HBK.
Så pass att storklubben Monaco följer honom och U21-landslaget kallat.
Själv skulle jag gärna se mer av HBK-talangen på hans rätt position: mittfältet.
 
Christian Järdlers tråkiga huvudskada har öppnat upp en plats på vänsterbacken som vikarien Oliver Silverholt har gjort till sin. Han har lyckats tack vare sitt fina positionsspel, ihärdiga slit och fina teknik. Till dags dato har Oliver, den yngre av HBK:s två Silverholt-bröder, spelat nio matcher i allsvenskan och startat sju. I den senare hälften av de matcherna har Oliver varit en av HBK:s bästa gång efter annan. Framför allt har han vågat ta för sig mer och litat på vad han kan. Visst, han hade det lite tuffare mot ett sylvasst Malmö FF och Jiloan Hamad - men det var också förståeligt när MFF körde över HBK och Hamad gjorde sin, i mina ögon, bästa insats för säsongen i den matchen.
 
De som följer vad jag skriver om HBK i Kvällsposten/kvp.se vet att den franska miljardklubben Monaco, nykomlingar i franska ligan i höst som kastat hundratals miljoner omkring sig för att stärka sitt lag i sommar, var på plats när HBK mötte Helsingborg och Syrianska. Enligt mina uppgifter gillar de särskilt Silverholts bolltrygga spel på ytterbacken. Därmed inte sagt att Monaco kommer att hiva upp checkhäftet för 19-åringen i sommar, men det är ett gott betyg för unge Olivers framfart. Och hans agent Anders Karlsson berättade också i min artikel att intresset är stort för Oliver, "både nationellt och internationellt", som Karlsson uttryckte det.
 
Ytterligare ett bevis för den fina säsongen fick Silverholt i veckan när U21-förbundskaptenen Håkan Ericson tog ut Oliver i U21-landslaget till nästa veckas landskamp mot Norge i Varberg, genrep inför höstens EM-kval. Silverholt är en av tre debutanter i den U21-truppen tillsammans med Kalmars Melker Hallberg och Häckens Simon Gustafson.
Jag tycker att det är helt rätt att Oliver Silverholt får chansen att visa vad han kan även i U21 där konkurrensen är stark på ytterbacksplatserna. Presterar man ska man få chansen och Oliver Silverholt har presterat.
 
Men jag kan inte låta bli att känna att det hade varit rätt roligt nu att få se Oliver på den plats han är som bäst: central mittfältare. Jag skrev tidigt på säsongen att HBK:s tränare Jens Gustafsson tyckte att Oliver var nära en startplats på mitten, men när chansen har kommit så har det varit som vänsterback. Han har skaffat sig allsvensk rutin där, men när HBK samtidigt har ganska stora bekymmer med att skramla ihop en fyra på mitten som presterar jämnt så hade det varit roligt att se Oliver Silverholts fina bollbehandling bredvid Andreas Landgren gedigna presspel och se vad två så kloka fotbollsindivider skulle kunna betyda för HBK:s skrala poängskörd i höst.

Landslaget saknar rätt typ av vinnarskallar

Publicerad 2013-06-08 20:11:11 i Landslaget, VM-kval,

Österrike utnyttjade Sveriges misstag i försvarsspelet.
Men bristen på rätt typer av vinnarskallar oroar minst lika mycket.
Som jag ser det är det därför som Erik Hamréns landslag förlorar nyckelmatcher.
 
Sverige tog sig med en heroisk insats mot Holland i den sista EM-kvalmatchen till förra sommarens EM i Ukraina/Polen.
Nu ser det återigen ut att bli en kamp in i det sista i VM-kvalet till Brasilien för att rädda en play off-plats till att börja med.
Österrike var en nyckelmatch och Sverige förlorade med 2-1. Det var i högsta grad rättvist. Efter en bra svensk start första kvarten tog Österrike över helt efter 1-0.
Det mesta av matchen har redan diskuterats ut och in så här en dag i efterhand. Därför tänker jag nöja mig med att konstatera tre saker.
 
1) Försvarsproblemen
Det mest uppenbara. Det är bara att konstatera att Andreas Granqvist och Jonas Olsson fortsätter att visa att de inte fungerar ihop. På något vis tar de fram varandras svaga sidor, blir sämre spelare än de i själva verket är och samspelar inte i försvarsspelet. Varje gång jag ser dem så ser jag bara två individuella mittbackar utan fungerande samarbete, linjer eller röda trådar. Missar den ene är aldrig den andre nära. Det funkar inte - och Erik Hamrén måste antingen nöta försvarsspel rejält eller byta mittbackspar. Helst få in en ledare som Per Nilsson är i Nürnberg.
Men. Försvarsspel är också ett kollektivt ansvar och Sveriges problem börjar redan i ansvarsfördelningen i anfallet där spjutspetsen Johan Elmander ska täcka upp för "tian" Zlatan Ibrahimovic. Elmander får göra två olika roller, dels den offensiva mittfältarens defensiva jobb (Zlatans roll), dels den ensamme anfallarens offensiva (Elmanders roll). Det gör att hela systemet är i obalans från början och Elmander får ta många lååånga löpningar. Och på mittfältet är de balanserande mittfältarna Kim Källström och Rasmus Elm en för dålig sköld framför mittbackarna för att backlinjen ska känna sig trygg.
 
2) Rasmus Elm-ekvationen
Erik Hamrén ser Rasmus Elm som Anders Svensson naturliga arvtagare - och Elm är vår kanske mest spelskickliga mittfältare. Men det är många år sedan han lyckades i landslaget. Han misslyckades att ta över i EM och han har det jobbigt att övertyga den breda massan om sin storhet i landslaget.
Därför är det oerhört svårt att förstå varför Erik Hamrén väljer att spela en Elm som varit dålig i magen hela veckan, som på förhand bara skulle kunna spela 60 minuter i bästa fall och som högst troligt hade mindre energi än vanligt. Hamrén gjorde både Rasmus Elm och landslaget en stor otjänst med det märkliga beslutet - och det är svårförklarat.
 
3) Vinnarskallarna
Ett svagt lag med bra spelare är fortfarande ett svagt lag. Där någonstans känner jag att landslaget är under Hamréns tid som förbundskapten. Det är ojämna prestationer, en ganska luddig spelidé och för många förluster i viktiga matcher.
Genom åren har Sverige varit lyckligt lottade med många stora vinnarskallar. Jonas Thern, Stefan Schwarz, Tomas Brolin och Patrik Andersson på 90-talet. Stefan Schwarz, Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg på 2000-talet. Det skulle vara dumt att påstå att Zlatan Ibrahimovic inte är en vinnare (för det har han bevisat i varje liga han har spelat i), men det här landslaget saknar den tjuriga vinnartypen som lyfter ett lag i den här typen av viktiga matcher. Jag tror inte den aspekten ska underskattas.
När det behövdes slet Fredrik Ljungberg ännu hårdare, ville ha ännu fler bollar för att avgöra - och blev bättre. Det var en anledning till att Ljungberg var de stora matchernas spelare. Olof Mellberg tacklade hårdare och tidigare och växte i försvaret. Båda hade förmågan att bära laget framåt, göra laget bättre.
Det saknar jag i Erik Hamréns landslag. Zlatan är briljant som bara Zlatan kan vara, men det är alltid på hans villkor och det är inte alltid i lagets bästa intressen. Rasmus Elm saknar oftast "shining" i landslaget medan Kim Källström vill vara den där vinnaren, men saknar det sista på planen för att lyckas. Och "potentiellt" dominanta spelare som Granqvist och Olsson har för mycket med sig själva för att lyfta laget.
Jag var nere på en Helsingborgsträning inför derbyt mot Malmö FF för ett tag sedan. Det smällde på i varje duell och en smågalen Ardian Gashi skällde på medspelare och tränare och skulle bara vinna. Den intensiteten, den viljan att vinna är någonstans vad det handlar om, varför Helsingborg leder allsvenskan och vad jag inte ser i dagens Blågult.
 
Det är bara att konstatera att Erik Hamrén har en del att fundera på om han ska lyckas ta Sverige till VM i Brasilien nästa sommar. Jag tvivlar på att han lyckas.

Varför inte ta chansen och utveckla försvarsspelet?

Publicerad 2013-02-07 16:17:00 i Fotboll, Landslaget,

Det svenska herrlandslaget har ett stort behov av att arbeta på sitt försvarsspel.
Då undrar jag varför man inte gör det mot det bästa motståndet man kan få.
I stället för att försöka leka på lika villkor - och släppa in onödigt enkla mål.
 
Jag blir inte klok på Erik Hamrén. Ena dagen känns han som ett nödvändigt steg framåt för svensk landslagsfotboll efter Lars Lagerbäcks disciplinerade fotboll. Andra dagar som ett steg bakåt. Mot Argentina var det definitivt ett steg bakåt.
Visst kan man argumentera för att en förlust mot Argentina med 3-2 inte är speciellt farligt, att slutresultatet kunde blivit så mycket värre.
Problemet är att det kunde ha blivit just det - eftersom Sveriges matchplan var så fel.
 
Under 2012 släppte landslaget in 19 mål på tolv landskamper (januariturnén med bara nordiska spelare är borträknad). Det är ett snitt på 1,58 insläppta mål per match. Det svaga försvarsspelet var den stora anledningen till att Sverige var utslaget ur EM:s gruppspel redan efter två matcher.
Efter EM slutade försvarsgeneralen Olof Mellberg (Daniel Majstorovic gick sönder innan EM) och Jonas Olsson skolades in tillsammans med Andreas Granqvist. Trots Mellbergs tydliga påverkan på det svenska försvarsspelet och det enorma hål som han lämnade efter sig så har inte Erik Hamrén, vad det verkar, lagt något större fokus på försvarsspelet. Efter Mellbergs sorti släppte Sverige in tio mål på de följande sex matcherna i fjol (tre mot Brasilien, ett mot Färöarna, fyra mot Tyskland och två mot England). Det går att säga att det är stora nationer och tufft motstånd, men då blundar man för hur det ser ut när Sverige släpper in sina mål. Det är naivt, det är felbalanserat, det är för många individuella misstag över hela planen i försvarsarbetet. Det är alla varningstecken på att man måste jobba mer på försvarsspelet.
 
Det är i det ljuset man ska se Argentinamatchen och de tre insläppta målen tycker jag. Inte att Sverige bara förlorade med ett mål (Elms 2-3-frispark på stopptid var förvisso vacker, men också kosmetika över allt som gick fel, framför allt i första halvlek och början av andra).
Argentina är ett av världens allra bästa lag, framför allt deras offensiv består av mer individuell klass än nästan något annat landslag i världen. Leo Messi och Sergio Agüero kan både själva och tillsammans springa sönder betydligt bättre backlinjer än den svenska.
Det var med andra ord ett ypperligt läge för Hamrén att dra nytta av det svåra motståndet genom att ha en matchplan som gick ut på att finslipa försvarsspelet. Jag tror inte att någon hade klagat om Sverige hade försökt spela mer defensivt och på ett klokare sätt försökt förhindra Argentinas tempoväxlingar och instick. Inte jag i alla fall. Ett Sverige som slipat till detaljerna i försvarsarbetet (man nötte defensiva fasta på sista träningen vilket också var nödvändigt) hade stått bättre rustat för det VM-kval som ska avgöras under året med sju nya måstematcher.
Nu gick Blågult i stället ut och försökte möta Argentina på deras villkor - vilket man inte behöver facit i hand för att förstå att det är smått vansinne att göra.
Det var inte flax bakom Argentinas tidiga ledningsmål utan ett ödesdigert bolltapp på mittplan av Anders Svensson.
Det var inte tillfälligheter att Argentina gång efter annan skapade ytor utanför ytterbackarna och skickade in instick mellan Lustig och Granqvist eller Olsson och Olsson. Det är Argentinas spel. Något Sverige borde varit förberett på, men inte var det. Något Hamrén borde justerat tidigt, men inte gjorde det.
Det hjälpte säkert inte heller att man mötte Argentina med två mittfältare (Svensson och Källström) som är mitt i sin försäsong, men det är en annan femma.
 
Tiden efter Mellberg snittar Sverige nu nästan två insläppta mål per match (13 på sju riktiga landskamper - återigen exkluderat januariturnén). Man har ett mittbackspar som mer spelar individuellt än som ett par. Och man har två ytterbackar vars största styrkor ligger i det offensiva spelet. Det kan låta otroligt svenskt och tråkigt, men ett bra försvarsspel ÄR en grund för framgång.
Okej, Sverige förlorade inga poäng mot Argentina. Men man gav sig inte heller en större chans att ta dem i kommande VM-kval med den här insatsen. Så vad var poängen då?

Mot England fanns inga övermän

Publicerad 2012-11-15 13:54:00 i Fotboll, Landslaget, Zlatan,

 
Det krävs något extra för att skriva historia i en träningsmatch.
Som en Zlatan Ibrahimovic på lekhumör.
I går fick han till slut de brittiska öarna att kapitulera villkorslöst.
 
Det var en dag som länge handlade om främlingsfientligheten inom ett visst riksdagsparti. Hur mycket Zlatan Ibrahimovic hade koll på det inför matchen i går vet jag inte, men han hade ändå svar på tal.
Sveriges lagkapten, med bosniska och kroatiska rötter, visade vägen med en fantastisk insats, fyra mål varav ett var ett mål som knappt går att beskriva rättvist med ord. Numera kliver han ju fram när det som bäst behövs både i klubblag och landslag - och i går var en dag då hela Sverige gärna fick påminnas om vad ett mångkulturellt samhälle kan ge.
Samhörighet. Artisteri. Seger i invigningsmatchen på Friends Arena. Zlatan Ibrahimovic.
 
England stod för motståndet när den nya nationalarenan invigdes, precis som med Råsunda. Den här gången var det dock Sverige som gjorde fyra mål och vann.
Men efter Zlatan Ibrahimovics "tåfjutt" i Joe Harts vänstra kryss och ledning med 1-0 i första halvlek så visade även den här matchen upp problemen som Erik Hamréns landslag har med sitt försvarsspel. Mikael Lustig tappade markeringen flera gånger, Jonas Olsson och Andreas Granqvist spelade för individuellt och Sverige släppte återigen in mål på fasta situationer. Det känns onödigt svajigt där bak, direkt oroväckande - och sätter Sverige i ett läge där det krävs mirakel i Berlin eller något extra för att tråckla sig ur de problemen.
Det går när Zlatan Ibrahimovic spelar på den nivå som han och någon enstaka spelare till i världen är kapabel till.
För det blev en Zlatan-show till slut som avslutade invigningen av Friends Arena. Efter en stor engelsk dominans direkt efter paus kom Anders Svensson in. En känslig framspelning senare bjöd Zlatan på sitt första världsklassnummer när han lurade sin back, tog emot bollen på bröstet och bombade in 2-2 på volley. 3-2 var en frispark från 30 meter som Joe Hart borde gjort något bättre av, men det går inte att klaga på kraften eller precisionen i Zlatans frispark. 4-2 var ... något annat. Något bara en spelare i världen försöker sig på - och klarar av. Det var Ibracadabra helt enkelt. Egentligen går det knappt att beskriva det med ord efter en redan lysande insats, egentligen är det de spontana utropen efter målet som gör det mest rättvisa snarare än efterhandsbeskrivningar. Det var ett mål som fick fotbollsvärlden att gå i spinn - och efter att ha smält målet en natt så kan jag fortfarande inte komma på ett snyggare mål med tanke på hur Zlatan läser situationen och genomför det rent tekniskt. Att det finns viktigare mål är en annan sak. Jag vill hävda att inte ens Messi eller Cristiano Ronaldo hade gjort om det målet, för de hade inte kommit på tanken att göra en bicicleta där och då.
 
Historisk - på flera vis
Om det är de spontana reaktionerna som bäst beskriver målet så är det de engelska hyllningarna som sätter det i perspektiv. I Sverige, Italien, Spanien, Holland och numera även Frankrike är vi vana vid att se Zlatans konstmål. I England var de (märkligt nog) fram till i går kväll övertygade om att Zlatan Ibrahimovic var en bra, men också överskattad spelare.
Nu har de sett vad han kan göra, uppbackad av ett lag där framför allt mittfältet såg oerhört intressant ut. Nu vet de att efter 915 engelska landskamper så har en enda spelare gjort fyra mål på England i en och samma match: Zlatan Ibrahimovic.
De engelska krönikörerna har till slut villkorslöst kapitulerat inför Sveriges lagkapten.
Spelaren som gjorde det första målet på Friends Arena, som gjorde fyra totalt och som gjorde det antagligen vackraste målet som kommer göras där.
Det är bara synd att journalister, förbundskaptener och landslagskaptener redan röstat på världens bäste spelare i år. Mot England visade Zlatan Ibrahimovic nämligen att han inte har några övermän i världen när han prestarar på den nivån.

Zlatans guldfot

Publicerad 2012-10-19 15:25:00 i Fotboll, Landslaget, Zlatan,

Av nio spelare som hade fått Den europeiska guldfoten (The golden foot award) sedan priset började delas ut 2003 så var fem av dem spelare som skapat sig sitt namn i Serie A (senast Francesco Totti 2010). Zlatan Ibrahimovic blev den sjätte.
Priset, som går till spelare över 29 år för deras insatser under karriären och för deras sätt att sticka ut ur mängden, går förstås att diskutera vikten av. Många svenskar kände antagligen inte ens till det innan Zlatan fick priset. Samtidigt är spelarna som fått priset tidigare idel ädel fotbollsadel. Bland de bästa som funnits de här åren.
Att en del fått priset när deras karriären varit på väg att dala är en annan femma. Så är det dock inte i det här fallet - och nu kommer Zlatan dessutom för alltid ha sitt fotavtryck på den gata som kallas "Champions Promenade" i Monaco. Det är stort i sig egentligen.
 
Att hylla Zlatan är inget nytt. Det går knappt en dag utan att någon rosar den svenske landslagskaptenen och superstjärnan. Man ser också att fans i andra länder fortfarande får upp ögonen för han som kallas "Ibra".
Själv tycker jag att en mer intressant måttstock är att se var Zlatan står som spelare i dag. Flytten till Paris SG och franska ligan sågs av många som ett nedköp. Av mig också - till viss del. Den franska ligan är en sämre liga, taktiskt och speltekniskt än den italienska. Paris SG har dock gått om Milan i fråga om slagkraft sedan i somras med Zlatan och Thiago Silva i laget.
Att Zlatan Ibrahimovic dominerar i Ligue 1 förväntade jag mig. Hans storlek i kombination med styrka, teknik, fart och målsinne har knappast fotbollsvärlden sett förut på yppersta världsnivå.
Men det som står ut när Zlatan Ibrahimovic passerat 30-strecket, har nio ligatitlar och två skyttekungatitlar på sitt meritkonto är något annat.
Utvecklingen.
Zlatan har vunnit det mesta han företagit sig på klubblagsnivå förutom en stor europeisk titel, men fortsätter utvecklas som både spelare och ledare.
Han som tidigare var ojämn i landslaget kliver nu fram i match efter match med avgörande prestationer och tar ansvar för lagets framgång.
Samma sak i klubblaget. Först med Milan. I höst med PSG. På det viset har kanske det tunga året i Barcelona ändå haft sin betydelse för framtiden.
Zlatan har även höjt sin lägstanivå under matcherna. Och även om han fortfarande kan gestikulera på ett alltjämt rätt "osvenskt" vis när han inte får rätt bollar eller när han själv slår bort bollen så leder han laget, framför allt landslaget, med ett mer positivt ledarskap än tidigare.
Zlatan behöver inte utvecklas mer egentligen. Kan han bara orka bibehålla den nivå som han är på nu så kommer han stå sig väl ett par säsonger till. Så länge motivationen att vara bäst finns kvar där.

Tidigare vinnare:
2011:
Ryan Giggs.
2010:
Francesco Totti.
2009:
Ronaldinho.
2008:
Roberto Carlos.
2007:
Alessandro Del Piero.
2006:
Ronaldo.
2005:
Andrij Sjevtjenko.
2004:
Pavel Nedved.
2003:
Roberto Baggio.

En av Sveriges allra största bragder

Publicerad 2012-10-17 00:26:00 i Fotboll, Landslaget, VM-kval,

Utspelade, utskåpade och utklassade under en timme.
Sedan hämtade Sverige in 0-4 till 4-4 på en halvtimme borta mot Tyskland.
När Erik Hamrén & Co har firat klart en av svensk fotbolls största bragder genom tiderna vet de också att även det omöjliga är möjligt.
 
Egentligen ska det inte gå att hämta igen ett sådant underläge mot ett så mycket bättre lag som Tyskland trots allt är. Mot ett så mycket bättre lag som Tyskland var i drygt en timme i Berlin.
Den tyska maskinen hade varit precis så skoningslöst bra och effektiv som vi vet att de kan vara. Miroslav Klose vände ut och in på Jonas Olsson i straffområdet två gånger om och det stod 2-0 efter en kvart. Mittbacken Per Mertesacker satte 3-0, hans blott andra landslagsmål i karriären, innan paus och Sverige hade så långt förlorat den här VM-kvalmatchen på precis alla sätt som det gick. Man hängde inte med i tyskarnas tempo, klarade inte att stänga kanterna eller stoppa uppspelen centralt när ett offensivt hemmalag såg till att överbefolka de viktiga ytorna gång efter annan. 0-3 var siffror som Sverige fick vara nöjt med i paus. Och när Mesut Özil satte 4-0 efter nytt taffligt försvarsagerande i eget straffområde i den 56:e minuten så skymtades inte en svensk poäng ens vid horisonten.
 
"Nytt kapitel i svensk fotbollshistoria"
Erik Hamréns val att spela Samuel Holmén till vänster och Pontus Wernbloom och Rasmus Elm centralt visade sig vara rejäla felsatsningar. Redan i paus bytte dock Hamrén ut Wernbloom för Kim Källström och blivande stjärnan Alexander Kacaniklic ersatte Holmén. Två succébyten. Med Kim Källström centralt fick Sverige en större trygghet med bollen och en passningsspelare som kunde hitta de öppnande passningarna. Kacaniklic, som jag lyfte fram som landslagsmässig redan i våras, har en Fredrik Ljungberg-liknande förmåga att se ytor, ta rätt löpningar och våga värdera både löpningar och passningar. Tillsammans låg Källström och Kacaniklic bakom samtliga svenska mål den sista - redan klassiska - halvtimmen.
Zlatan nickade in 1-4 på Källströms precisa inlägg, Källström hittade Lustig som krutade in 2-4, Kacaniklic väntade in Elmanders löpning när den sistnämnde gjorde 3-4 och Källström slog inlägget som Zlatan via Mertesacker fick ner till Rasmus Elm som satte 4-4.
Då hade inhopparen Tobias Sana dessutom grovt bränt öppet mål i sin första bolltoch, bara för att bli tröstad snyggt av lagkapten Ibrahimovic direkt efter.
Nu spelade det mindre roll. Elms kvittering var det sista som hände. Medan Manuel Neuer, länge länge helt sysslolös i det tyska målet, föll baklänges i besvikelse dansade statsminister Fredrik Reinfeldt på läktaren bredvid Angela Merkel.
Men så var det en kväll då det skrevs ett nytt kapitel i svensk fotbollshistoria. En kväll när ett fullständigt utspelat svenskt landslag stod för den största bragden i en enskild tävlingsmatch som jag kan minnas att jag har sett. Det ska ju inte gå att hämta in 0-4 borta mot Tyskland.
 
Måste ta det onda med det goda
Trots 4-4 går det inte att enbart se till den mäktiga vändningen. I en timme levde Erik Hamrén farligare än han gjort under hela sin förbundskaptenstid. I en timme visade Sverige upp de brister som finns i det här lagbygget (som jag skrev om i inför-inlägget). Försvarsmässigt finns det mycket att jobba med om det här kvalet ska sluta med en andraplats bakom Tyskland (för de kommer att vinna gruppen) och fortsatt chans på VM i Brasilien 2014. På mittfältet visade Kim Källström i alla fall med all önskvärd tydlighet att hans tid inte är över än medan Alexander Kacaniklic bevisade igen att hans tid är här och nu.
 
Tyskarna? Ja, de gör nog klokt i att inte läsa några tidningar i morgon alls. Kritiken kommer vara stenhård mot såväl förbundskapten Jogi Löw som hans manskap - precis som den var efter EM. Inte minst mot att karaktären i laget är för dålig och mentaliteten inte som den en gång var i Die nationalmannschaft. Det kommer ta tid för Löw att vända den opinionen igen efter det här. Det här var en svensk bragd som skakar Tyskland.

En av de svåraste bortalandskamperna

Publicerad 2012-10-16 18:01:00 i Fotboll, Landslaget, VM-kval,

77 VM-kvalmatcher.
Två förluster.
Är det något som inte behöver understrykas ytterligare är det vilken enormt svår bortamatch som väntar Sverige i Berlin i kväll.
 
Tyskland är genom historien nästan omöjligt att besegra i VM-kvalmatcher. Tillsammans med Holland och Spanien är de i en egen klass - de som knappt tappar ens en poäng - i kvalen.
Den senaste förlusten stod ändå en svensk bakom - för elva år sedan när Sven-Göran Erikssons England slog Tyskland med osannolika 5-1 i Tyskland.
Den andra förlusten hittar vi just den 16 oktober 1985 mot Portugal. Då föll Västtyskland oväntat med 1-0 i Stuttgart och Sverige missade VM i Mexiko året därpå på grund av det resultatet.
Så om inte statistiken redan sagt det, Jogi Löws Tyskland på bortaplan är bland de svåraste landskamperna som finns för det här svenska landslaget.
 
Tysk fotboll har genomgått en fotbollsrevolution som startade på allvar med Jürgen Klinsmanns förbundskaptenstid runt hemma-VM 2006. Ultradisciplinerad organisation har bytts ut mot en filosofi grundad på kortpassningar, bollinnehav, blixtrande snabba och effektiva omställningar och på att man helt enkelt nöter ner sina motståndare. Lite spanskt, men snabbare - och en fotboll som jag själv verkligen gillar. Jogi Löw har åren efter Klinsmann förfinat spelet. I somras skulle Tyskland visa att man var redo att åter vara bäst, men åkte ut i semifinal i EM. Domen mot Jogi Löw och det nya Nationalmannschaft var stenhård och den förstärktes säkert av att Bayern München förlorade en än mer given Champions League-titel på hemmaplan mot Chelsea en månad tidigare. Att den förlusten antagligen tog hårdare mentalt på de tyska landslagsmännen i Bayern än vad Löw hoppades har inte spelat någon roll, Löw har fått ägna många timmar åt att försvara sin filosofi innan VM-kvalets början.
 
Tyskland har hittat rätt igen
Tre matcher in i kvalet är dock det mesta sig likt. Tyskland leder kvalgruppen med full pott. Sverige ligger tvåa, också med full pott, men på två matcher.
Men medan Sverige fick slita i blåsten på en blöt konstgräsplan på Färöarna i fredags så blåste tyskarna bort Irland med imponerande 6-1 på bortaplan. Bastian Schweinsteiger, nyckelspelaren nummer ett på mittfältet, börjar se ut som innan finalförlusten mot Chelsea. Och den tyska maskinen - där snabbe, tekniske och skottskicklige Marco Reus slagit sig in på mittfältet sedan i somras - ser oförskämt stark ut igen.
 
I Sverige finns desto mer fog för oro. Försvarsspelet under Erik Hamréns ledning är inte vad det var under Lars Lagerbäcks tid - och de ständiga spelarbytena från match till match gör att inte heller offensiven känns speciellt stark för stunden. Det känns som att Erik Hamrén måste hitta en (sin) väg igen.
Till kvällens match blir det nya omkastningar när Rasmus Elm petar Kim Källström som balansspelare på mitten (?) och Samuel Holmén tar vänsterkanten från "Chippen" Wilhelmsson. Erik Hamrén coachar sitt landslag som ett klubblag i den aspekten med mycket byten, men i landslaget, där man samlas korta perioder, är stabilitet en grund för lagets trygghet och spel. Det är vågat att peta Källström och återigen Anders Svensson eftersom deras rutin och spelskicklighet är större än Wernblooms och Elms. Just Elm satsade Hamrén hårt på i EM och där såg jag en rädd och ängslig Elm som inte agerade som en ledare på mitten och det blev kostsamt. Jag är inte längre så säker på att Rasmus Elm är svaret centralt efter Källström-Svensson.
Själv hade jag valt just Kim Källström och Anders Svensson som balansspelare med Pontus Wernbloom i tio-rollen (Zlatan framflyttad som nia) för att störa Tysklands uppspel centralt i kväll eftersom en svensk skräll-poäng modell större ligger i defensiven där en spelare som Mesut Özil inte får få några ytor mellan Sveriges backlinje och mittfält. Samuel Holmén är däremot helt rätt val framför Behrang Safari för att stänga tyskarnas farliga högerkant med Lahm och Müller.
 
Kan bli stora siffror
Jag hyser inga större förhoppningar om en svensk poäng i kväll. Får tyskarna ett tidigt mål är jag rädd att siffrorna kan bli rätt stora.
För allt annat kommer det att krävas en extra-ordinär insats. En Andreas Isaksson som spelar på sin topp (vilket Isaksson oftast gjort mot tufft motstånd), en backlinje där Jonas Olsson får stångas med Miroslav Klose och Micke Lustig och Behrang Safari måste klara av att försvara sin kanter. På mittfältet måste Elm och Wernbloom bevisa att de är ett mittfältspar för nutiden (inte framtiden) i blågult och på topp kommer det krävas inte så lite magi av Zlatan Ibrahimovic.
Att Johan Elmander kommer att springa på precis allt räknar jag med i vanlig ordning. Med en matchbild som den mot Holland (3-2-segern i EM-kvalet) så kan Elmander rent utav bli en nyckelspelare.
Men jag har svårt att tro att Sverige får fira något i Berlin i kväll.
I kvalsammanhang är Tyskland fortfarande ett mästarlag.

"Kan ni verkligen ingen spelare?!"

Publicerad 2011-06-06 20:10:12 i Landslaget,

Text lämnad från dagens presskonferens inför EM-kvalet mot Finland i morgon kväll. PK:n handlade mest om två saker. Om Zlatan spelar (det gör han, ”alla är redo för spel” sa Hamrén) och om de svenska spelarna fortfarande och på riktigt inte kan några spelare i det finska landslaget. Det var till och med så att en finsk journalist kom fram när jag pratade med Mikael Lustig, höll upp en svensk kvällstidning med fylld av svenska spelarcitat och frågade nästan uppgivet ”Är det verkligen sant att ni inte kan några finska spelare?”. ”Nej, jag kan nästan hela den finska startelvan”, sa Lustig. Det var en lättad finsk journalist som lämnade  presskonferensen.

 

Innan Hamrén kom hade vi (tv, radio och tidningar) fem spelare till vårt förfogande i en halvtimme i en så kallad mixad zon. Jag var där för att prata med Lustig och efter fyra avbrutna småintervjuer fick jag ihop en helhet. Knappast optimalt, men som tur är så är Lustig väldigt bra att ha att göra med och tog sin tid.

 

 

Gårdagens roligaste incident var för övrigt när en viss tv-kanal skulle intervjua Lustig och var redo att sätta igång. ”Behöver ni ingen kamera?”, frågade Lustig reportern. Som inte hade upptäckt att kameramannen hade smugit iväg en bit.

Bilder från landslagets träning

Publicerad 2011-06-06 20:07:20 i Landslaget,

Var på Råsunda för landslagets träning tidigare i dag. 15 minuter var öppet för pressen och vi fick se spelarna värma upp. Inget mer, inget mindre. Samtliga spelare var med på träningen så långt, inklusive Tobias Hysén (som fått grönt ljus för att spela mot Finland) och Zlatan Ibrahimovic. Landslagets kapten var sist ut av alla.

 

Här är lite bilder från träningen (från Iphone).

 

Spelarna värmer upp. Mikael Lustig är kanske inte på Zlatan-nivå, men den forne Giffarens teknik imponerar även i det här sällskapet.

 

 

Kim Källström var väldigt noggrann med sin uppvärmning.

 

 

Sist av alla kom till slut Zlatan Ibrahimovic ut för träning. Han började med att inspektera sin hårt tejpade vänsterfot (huvudrollsinnehavaren de senaste dagarna).

 

 

När allt verkade ok så anslöt även Zlatan till övriga spelare och träningen drog igång på allvar.

Djuric vill byta klubb i sommar

Publicerad 2010-05-29 00:20:18 i Landslaget,

Den här helgen spenderar jag med landslaget i Stockholm. Redan klockan sex i morse satte jag mig på tåget från Sundsvall för att hinna med att se både landslagets träning på Råsunda och efterföljande presskonferens.

En som är uttagen den här gången är förre HBK:aren Dusan Djuric, numera hemmahörande i FC Zürich, som slutade sjua efter en säsong där mycket energi las på Champions League-spelet.
Proffsryktena om Dolle har funnits en tid nu, och han berättade för mig att Milan, Roma, Fiorentina var i kontakt med hans agent tidigare, men att det varit tyst ett tag nu.
Dusan gjorde dock en ny bra säsong, hade tredje mest speltid i laget och gjorde åtta mål och sju assist på 30 matcher. Ett imponerande facit.
- Det har gått bra för mig rent spelmässigt, sa Djuric.

Så bra att han nu hoppas kunna byta liga under sommaren till någon större än Schweiz.
- Jag hoppas det och det är något min agent jobbar med.

I övrigt var det huggsexa om Kim Källström på presskonferensen, men jag pratade med Mikael Lustig i stället. Rosenborgsspelaren har ju gått bra i Norge i år och i fjol, haft Premier League-intresse runt sig, och på Superettans upptaktsträff för lite mer än en månad sedan berättade U21-förbundskaptenen Jörgen Lennartsson för mig och chefen att han tror att Lustig skulle kunna ta nästa steg, kanske i Holland.
Jag föreslog Frankrike också, som är en liga som blandar det bästa och Lennartsson höll med en del i alla fall. Holländska tycker jag själv är betydligt sämre numera än för tio år sen.

* * *
I morgon kväll är det hemmadebut för Hamrén mot Bosnien. Det ska bli kul.

Därför tvekar Zlatan

Publicerad 2009-11-09 23:17:53 i Landslaget,

Vilken mardrömsstart som förbundskapten Erik Hamrén fick när det första samtalet med Zlatan Ibrahimovic innehöll ett ”nej tack” till landslaget – tills vidare.

 

Hamrén var ”mycket överraskad”, men det är inte jag. Jag har varnat för det här beslutet det senaste året här på jobbet. Varningstecknen har nämligen synts länge och bara blivit tydligare allt eftersom (läs; när Sverige pö om pö brände sina VM-chanser).

 

Zlatan är i dag 28 år, på toppen av sin karriär och när nästa mästerskap (EM 2012) spelas är han 30 (och EM är inte VM). Framför allt tror jag den bristande motivationen handlar om två saker.

 

Den främsta är att Blågult inte håller tillräckligt hög klass i dag – och ska nu genomgå en mindre generationsväxling under ny landslagsledning. Det kommer ta tid och ork – och Zlatan är i dag i ett läge där han vill skörda frukterna av sitt jobb, inte börja om med att bygga nytt i första hand. Kan tyckas egoistiskt, men jag förstår honom i så fall. Han har gett två år i rad till ett landslagsspel som inte varit i närheten av att utnyttja hans styrkor (därför tyckte jag också att det var bland det viktigaste som Hamrén hade att ta itu med spelmässigt).

 

Det andra skälet stavas Barcelona. Världens största klubb i dagsläget som pyntat över en halv miljard för Ibra. Och den klubb som Zlatan anser sig kunna vinna den titel han saknar mest: Champions League. Om inte till våren så i nästa upplaga. Där (och i spanska ligan) behöver Barca en frisk och stark Zlatan liksom han själv som vill göra sig själv rättvisa och motbevisa sina belackare – och så här långt har månaderna i Barca varit skadedrabbade. Utan landslagsspel = en friskare Zlatan.

 

Enkel matematik. I dagsläget betyder den dessvärre att Sveriges bäste spelare – vår ende världsspelare – tackar för sig på obestämd tid. Men vinner han CL på Santiago Bernabeu i maj spelar han i landslaget till hösten igen. Och det är väl värt att påpeka – det är först då som det är tävlingsmatcher för Blågult igen.

Hamrén ny förbundskapten

Publicerad 2009-11-04 19:24:22 i Landslaget,

Så blev det till slut klart vem som blir Sveriges nästa förbundskapten - och utan nödlösningar och panikåtgärder.
Erik Hamrén tar över direkt, börjar med ett elddop mot Italien, men fortsätter också vara Rosenborgs tränare nästa år när de ska kvala till Champions League.
En win-win-situation för alla parter.

Som jag skrev för länge sedan så och för några veckor sedan så har ju Hamrén varit mångas förstaval inom förbundsledningen. Även om jag tror att Svennis och/eller Backe hade fått jobbet om de velat/kunnat ta det.
Men Erik Hamrén, från Ljusdal och som bland annat spelat fotboll i Stockvik här i Sundsvall, är ett väldigt bra namn.
En offensivt tränare, med nya idéer bland annat från både dansk och nu norsk fotboll, som även är en duktig taktiker.
Jag har pratat med Mikael Lustig som har Hamrén som tränare i Rosenborg och han säger att Hamrén byggt mästarlaget från ett ramstarkt försvar. I Rosenborg har han spelat 4-5-1, men det tvivlar jag på att han gör med Blågult. Som Zlatan skulle sagt "Har vi materialet för det?" Nej, det har vi inte. Vi har ingen tia.

Just Zlatans roll för att få ut mesta möjliga ur vår superstjärna är förstås Hamréns största och svåraste del i uppdraget som i korthet innebär att Sverige ska nå EM 2012.

Vad gör SvFF nu?

Publicerad 2009-10-30 21:45:24 i Landslaget,

Jag sa det på jobbet redan innan Svennis kontaktades. Vad händer om förbundet får nej tack av samtliga huvudkandidater till förbundskaptensposten?
För nu är vi där.
Sven-Göran Eriksson kom inte loss från Notts County (eller ville inte komma loss), Hasse Backe valde varje dag-jobb i samma division 4-förening (eg tror jag han tyckte det blev för tufft att vända opinionen i landslaget kring honom som expert) och nu Erik Hamrén vars Rosenborg inte släpper sin mästartränare billigt.
Visst finns Jörgen Lennartsson kvar att fråga - men alla som kan räkna ser att han är fjärdevalet av de fyra och dessutom - är han redo redan?
Nej, tycker jag. Tycker förbundet att han är det? Nej, snarare hade de nog sett honom som assisterande först. Är han det bästa tillgängliga valet då? Kanske. Det beror lite på vem som är vid hans sida också.
Men han är i alla fall "tillgänglig". Det är kanske det mest "positiva", han är ju redan anställd av förbundet.

Men pamparna måste förbanna sin "otur" just nu.
Det ska vara en ära att träna landslaget - och den bäste tänkbare ska göra det. Så är grundtanken. Det är också med den bakgrunden som Lars-Åke Lagrell och förbundet har kartlagt de bästa utan inbördes rangordning som man sagt. Optimistiskt.

Nu ser den ut så här:
1) Jörgen Lennartsson +1
2) ???
3) ???

När man nu står där, efter bara ett par veckor, med de bästa utan racet måste det kännas som en rejäl käftsmäll.
Vad kan de bolla med?
I Allsvenskan finns få namn, om ens något. Nej tack.
Utländska namn då? Michael Laudrup är utan jobb sedan han lämnade Dynamo Moskva nyligen. Han är ett av få namn jag kan se som är nyskapande och tillräckligt slagkraftigt för att ett utländskt namn ska gå hem.

Mitt förstaval ser ut så här.
Jörgen Lennartsson + Jonas Thern (tog i dagarna över Värnamo i ettan) och/eller Patrik Andersson.
Jag tror att det kan funka.

Märklig val, Svennis

Publicerad 2009-10-21 20:30:50 i Landslaget,

Sven-Göran Eriksson tackade nej till att bli förbundskapten efter Lagerbäck.
Då kan vi också sätta punkt för den tanken. Detta var den 61-årige värmlänningens sista chans att ta över landslaget. Därmed får aldrig Blågult den tränare som rönt störst internationella framgångar (tillsammans med Nisse Liedholm, Milan och Roma) som förbundskapten.
En smula sorgligt, kan jag ändå tycka.
Speciellt eftersom jag är övertygad om att affären sprack på pengar. Förbundet kan aldrig matcha de pengar Svennis får i Notts County, men många av oss trodde (läs; hoppades) att han tjänat sina stålar redan. Att pengar i det här skedet inte var lika viktig som att coacha Sverige.
Vi hade fel.
Svennis val är valet av pengar. Då blev division 4 mer intressant än EM-kval, Zlatan och att lotsa in en ny landslagsgeneration.
Det är ett oförståeligt val för mig, men ändå Svennis val.

- Kanske har han för dyra underhåll från sina tidigare förhållanden, sa en kollega på jobbet.

Nu går jakten vidare och mycket talar för att det blir Erik Hamrén, många i förbundets förstaval.
Dock inte mitt. Jag ser hellre Hasse Backe. Jag är inte speciellt lockad av Hamréns 4-5-1 - och om han väljer att nobba Rosenborgs nya kontrakt så hoppas jag att han frångår det systemet.

Men jag vill ha Hasse Backe. Behaglig, medievan, testad utanför Nordens gränser, trygg och en duktig taktiker.
Jag tror på Backe - frågan är om tillräckligt många gör det i SvFF. Det tror jag tyvärr inte.

Därför är Svennis rätt val

Publicerad 2009-10-19 13:38:57 i Landslaget,

Precis som jag tyckte så verkar det alltså som att Sven-Göran Eriksson med assistans från Hasse Backe och förstås Tord Grip är förstavalet i förbundskaptensjakten.

Det finns förstås kritik mot det valet och det handlar framför allt om Svennis framgångar och leverne på senare år.
Han ordnade upp England till en stabil kvalnation, det har Capello byggt vidare på. Men han nådde heller aldrig längre än till kvartsfinal i något mästerskap med Englands gyllene generation. Lägg till kvinnoskandalerna så minns många mest bara Svennis som en kostsam skandal.
Därefter blev det Mexiko - och trots att spelarna bedyrade att man måste förstå kulturen för att lyckas - så gjorde inte Svennis det.
Klubbchefs-/sportchefsvalet i Notts County i engelska division 4 gav inte direkt fler beundrare för den annars så välmeriterade värmlänningen.
Det må vara. Skandalerna i England var klantiga, fotbollsmässigt var det godkänt. Mexiko-äventyret var dock en missräkning och de storslagna ambitioner i division 4 är nästan en parodi.
Men de är också parenteser just nu. Svennis är utan konkurrens det mest erfarna namnet vi kan få om vi väljer svenskt - och det tycker jag vi ska göra om vi inte kan få Guus Hiddink (för en hundradel av det Abramovitj betalar).
Nä, det största frågetecknet, det rättmätiga frågetecknet är: Kan Svennis utveckla svensk fotboll? Är han modern nog att få ut mer av landslaget än Lagerbäck?

Jag tror det. Han stod aldrig för några taktiska revolutioner på planen, överraskade nog mest med 16-årige Walcott i VM-truppen (som fick Teddy Lucic att säga: "Va, vem då?" när jag ringde tio minuter senare).
Svennis är för oss svenskar 4-4-2, zonspel och presspel. Ett riktmärke som Houghton och Hodgson.
Samtidigt sa väl Zlatan det bäst: Har vi material för 4-3-3 då? Vilka spelare ska vi spela då?
Lars Lagerbäck byggde ett försvarsstarkt lag i 4-4-2 som oftast låg fel centralt på mitten och fick slita så hårt defensivt att orken tröt offensivt.
Svennis har fått med sig svenskt 4-4-2, utvecklats taktiskt i italiensk organisation och fått tänka till för att få ut mesta möjliga av England offensivt.
Skulle han klara att coacha Barcelona som Barcelona? Nej, det skulle han inte.
Men ett landslag är inget klubblag, ett landslag måste inte spela och kan inte spela så samspelt som ett klubblag. Däremot behöver de en stabil grund, bra stämning och en coach som kan maximera spelarnas kvalitet.
Sveriges byggrund är att få ut mycket mer av Zlatan, att bygga kring honom.
Det tror jag Svennis kan. Dessutom har han sådan respekt med sig att spelarna, inklusive Zlatan lyssnar.

Och det Svennis sen saknar rent taktiskt tror jag att Hasse Backe ordnar. Därför är de det bästa paret att leda svensk landslagsfotboll vidare - och inte bara en romantisk inställning till något som borde varit för länge sen.

Om

Min profilbild

Fredrik Jonsson

Sportreporter och fotbollskrönikör för Kvällsposten/Expressen. Tidigare mångårig sportreporter med fotbollsansvar på Sundsvalls Tidning. Jag har bevakat A-landslaget och Allsvenskan/Superettan i många år. Jag har även arbetat på Sportbladet och Smålandsposten, samt bott och studerat i Milano, Italien i nästan ett år. Skriver här initierat om fotboll och tennis. Följ mig även på twitter: Frejon81.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela