Kickoff

Avslöjar statistiken Moyes?

Publicerad 2013-12-10 17:20:23 i Champions League, Manchester United, Premier League,

44 matcher mot topplagen på bortaplan och inte en enda vinst.
Talande siffror.
Kanske avslöjar de också David Moyes svagheter som tränare.
 
Det kan inte vara speciellt roligt att vara David Moyes just nu.
Visst, man kan ha klart sämre jobb än att träna Manchester United, men efter en milt sagt besvikelse till säsongsinledning i ligaspelet är Moyes en kritiserad tränare.
Och just nu är det inte mycket som talar till hans fördel heller.
Ligamästarna United ser ut som allt annat än ett mästarlag för stunden och är så långt efter Arsenal i toppen att ett titelförsvar nästan är helt osannolikt.
Och som extra salt i såren har Everton, Moyes gamla klubb, rest sig efter tränarbytet till Roberto Martinez som gjort om fysiska Everton till ett lag som till och med stundtals spelade ut Arsenal på bortaplan i första halvlek senast.
Både det ena och det andra går att använda för att peka på David Moyes tillkortakommanden som tränare.
Moyes har med United inte alls lyckats bygga på den förra säsongen utan ser ut att lida av en tydlig brist på spelidé. Han och nye vd:n Ed Woodward lyckades inte förstärka truppen i somras, och enda storförvärvet Marouane Fellaini spelar knappt var fjärde match i United till skillnad från i Everton där han var given.
Utan Sir Alex Ferguson ser också nästan samtliga spelare (utom Wayne Rooney) ut att sakna den motivation som gjorde United till vinnare om och om igen.
David Moyes har det inte lätt, men det trodde nog väldigt få att det skulle bli att ta över Ferguson.
Den mer intressanta frågan är därför vilka möjligheter som Moyes faktiskt har att lyckas vända på skutan.
I januarifönstret finns möjligheten att stärka truppen med en kreativ mittfältare som kan styra spelet och därigenom tillåta Unita att styra matchbilder igen. Ett måste för att på sikt bli framgångsrika i mina ögon.
Får inte United in en spelare av typen Ilkay Gündogan, Marco Veratti eller Wesley Sneijder för att nämna några, kommer de få problem att nå topp fyra till våren.
Men det kommer bara räcka en bit. David Moyes måste också hitta rätt rent taktiskt - för den som sett Uniteds matcher i ligaspelet kan se att där har man saknat väldigt mycket. Bortsett från Wayne Rooney så är i stort sett alla offensiva spelare i United beroende av en fungerande idé. Mot Newcastle ställde upp Moyes upp med två sittande, bolljagande centrala mittfältare och då blev både Robin van Persie och Javier Hernandez för ensamma i anfallet. På bänken satt en spelare som Anderson, som fortfarande inte infriat sin potential i Unitedtröjan, men som var precis den typ av spelare som uppenbart behövdes. Den typen av beslut landar ofrånkomligt på David Moyes.
Och det är väl här någonstans som jag funderar på vad siffrorna egentligen berättar. På 44 bortamatcher mot topplagen i England står David Moyes med noll segrar. Det är skrämmande svaga siffror sett till materialet han ändå haft till sitt förfogande. Att David Moyes är en bra lagbyggare är en sak. Men är han tillräckligt bra rent taktiskt? Om han är det borde han då inte ha klarat av att få med sig åtminstone en seger på alla de matcherna? Jag tycker det. Och där finns farhågorna för att United har valt en tränare de kommande fem åren som inte verkar tillräckligt stark rent taktiskt.
Huruvida David Moyes faktiskt klarar av att utveckla Uniteds spel återstår dock att se när han har fler verktyg i lådan att jobba med.
Under tiden får vi njuta av jobbet som Roberto Martinez gjort på lika kort tid med Moyes gamla lag Everton.
 
*   *   *
Evertons supertalang Ross Barkley imponerar med sin teknik i kombination med fysik. Han har länge spåtts en stor framtid och det finns inte mycket som talar för att Barkley inte kommer vara en engelsk landslagsman i många år framöver. Med Barkley och Arsenals Jack Wilshere känns det som att Englands centrala mittfält är säkrat efter att Steven Gerrard och Frank Lampard slutar i landslaget. Förhoppningsvis, för oss som gillar engelsk fotboll och även det engelska landslaget, funkar Barkley och Wilshere bättre ihop än Gerrard och Lampard gjort.
 
*   *   *
Arsenal imponerar stort i toppen av serien. Jag trodde att Chelsea skulle vinna ligan före Manchester City den här säsongen, men när de två stora favoriterna blandar och ger resultatmässigt har Arsenal visat upp en jämnhet som ofta räcker väldigt långt i ett titelrace. Men så har också Arsenal, under Arsene Wengers ledning, byggt ett eget spel baserat på stort bollinnehav under många år samtidigt som de sluppit att börja om med en ny tränare som United, City och Chelsea alla gjort inför den här säsongen.
Därmed inte sagt att Chelsea inte kan klättra förbi Arsenal, men jag räknar med Wengers lag i toppstriden hela vägen den här säsongen.

Summering och framåtblickande

Publicerad 2013-05-21 18:06:04 i Premier League,

En manager-era gick i graven.
Allt talar för att en annan tar vid nästa säsong i Premier League.
Och flera klubbar har chansen att stärka sina positioner mot mästarna - under en sommar som ser ut att bli en av de värre transfersomrarna på länge.
 
Sir Alex Ferguson har lämnat Manchester United efter exakt 1500 matcher under nästan 27 års tid. Ett fantastiskt facit och det är mer än en epok som på sitt sätt går i graven nu. För United är det ett tapp av enorma mått eftersom ingen tränare kan förväntas ersätta en ikon som Ferguson, vars arbete genomsyrat hela föreningen, på samma vis. United tappar även Paul Scholes (igen) och även det är kännbart, framför allt i omklädningsrummet och för United är det viktigt att Ryan Giggs fortsätter ett år till. Man ska inte underskatta vinnarmentaliteten Scholes och Giggs stått för under Fergusons ledning.
In kommer nu David Moyes och han får ett tufft jobb, men måste försöka hitta sitt sätt att föra arvet vidare i United. Sexårskontraktet ger i alla fall Moyes precis det stöd han behöver från Unitedledningen. Moyes får dock en otacksam uppgift när han måste bestämma om han ska sälja eller behålla missnöjde Wayne Rooney. Säljer Moyes sin förre Evertonadept så bör det vara utomlands och inte till någon konkurrent som Chelsea och City. Det har inte United råd med om man ska försvara sitt guld.
 
Chelsea redo att ta över
Det tror jag dock inte att United gör. Mycket kommer hända den här sommaren som ser ut att bli en av värsta transfersomrarna på länge. En stor anledning är att de engelska konkurrenterna nu har en stor chans att utnyttja av Manchester United tappar sin store manager och ofrånkomligen hamnar i en övergångsperiod som kan bli hård för Englands mesta mästarlag.
 
Bäst till ligger helt klart Chelsea. De nykorade Europa League-mästarna hade en skakig säsong, men avslutade starkt och ser ut att få tillbaka sin store hjälte José Mourinho som tränare till nästa säsong. Mourinhos aura kommer lysa starkast i Premier League när Ferguson har slutat och Mourinho kommer inte vara sen att utnyttja det mentala övertaget på resten av ligan. Det kommer bli cirkus Mourinho.
Men Chelsea har också lagt en smart grund. De har värvat för framtiden, hittat ersättare till ikoner som John Terry och Frank Lampard i David Luiz och Eden Hazard och Oscar. Man har även en framtida världsmålvakt i utlånade Thibaut Courtois (Atletico Madrid) och en redan stark anfallare i utlånade Romelo Lukaku. Chelsea kommer dessutom handla stort i sommar, det vågar jag påstå - och det skulle inte förvåna om man lyckas köpa Rooney av United trots allt. Money talks som de flesta vet.
 
Även Manchester City bör se alla möjligheter att kliva förbi stadsgrannen igen. Roberto Mancini fick sett till hans facit med City lite märkligt sparken med två omgångar kvar, men Mancini har en förmåga att göra det svårt för sig även i framgång. Samma sak skedde ju i Inter där italienaren fick sparken efter tre raka guld.
City kommer förstärka på tränarsidan, och ser ut att göra en rejäl utrensning sedan och uppgradering av sin dyra trupp. Just nu förhandlar man med Napoli om den enormt duktige Edinson Cavani (Dzeko går i utbyte) och lär även köpa Isco från Malaga enligt medierapporter. City kommer bli starkare nästa säsong.
 
Arsenal tror jag kommer bryta mot sin försikta filosofi på transfermarknaden den här sommaren - och det är nu det gäller för The Gunners och Arsene Wenger. Köper man ett par kvalitetsspelare (en striker, en mittback och kanske en ytterback) så har man ett lag för att slåss om guldet igen. Försöker man spara ytterligare en sommar så får man stå på perrongen och se på när tåget går för nionde säsongen i rad. Arsenal har ett imponerande mittfält med Wilshere, Cazorla och Arteta och behöver egentligen bara värva kvalitet till rätt platser för att bli ett titelhot igen. Gör man inte det i sommar lär Wenger få lämna om ett år - och frågan är då vad hans arv blir. Han har gjort det bra, men också försatt chanser att vara bäst.
 
På sätt och vis bävar jag för den transfersommar som kommer, inte bara kring England utan i Europa där Real Madrid, Barcelona, Monaco, PSG, Bayern München och Juventus utöver de engelska giganterna kommer att lägga hundratals miljoner på nya spelare i sommar.
 
*    *    *
Till sist. Här är mitt "Årets lag i Premier League"
Målvakt:
David de Gea, Manchester United.
Kommentar: Den målvakt i Premier League som höjt sig mest sedan förra säsongen och efter att ha varit farligt nära en floppvärvning så har de Gea tagit steget till en toppmålvakt.
 
Backlinje:
Pablo Zabaleta, Manchester City.
Rio Ferdinand, Manchester United.
Jan Vertonghen, Tottenham.
Leighton Baines, Everton.
Kommentar: Zabaleta har oftast varit en jätte i de matcher jag har sett City, Rio har hittat gammal god form efter skadorna, Vertonghen är en komplett back, bra både offensivt och defensivt, medan Baines fortsatt att vara Evertons mest chansskapande spelare som vänsterback.
 
Mittfält:
Santi Cazorla, Arsenal.
Michael Carrick, Manchester United.
Gareth Bale, Tottenham.
Juan Mata, Chelsea.
Kommentar: Cazorla blev som väntat en fullträff för Arsenal, en spelare som kompletterar ett starkt mittfält med Arteta och Wilshere. Carrick har varit den genomgående jämnaste spelaren hos mästarna. Bale var ligan bäste spelare bortsett från de första två månaderna medan Mata, en spelare som jag gillar skarpt, har varit en poängspelare av klass för Chelsea.
 
Anfall:
Robin van Persie, Manchester United.
Luis Suarez, Liverpool.
Kommentar: Det fanns flera bra anfallare, som Benteke och Michu, men för mig var ändå van Persie och Suarez i en egen klass. van Persie vann skytteligan och ligan under sin första säsong i United, Skandalspelaren Suarez kanske hade vunnit skytteligan om han inte fått för sig att ta ett bett på Ivanovic, men han stod också för många mål på egen hand och samarbetet med Sturridge och Coutinho kan bli riktigt vasst till nästa säsong.

The end of an era

Publicerad 2013-05-08 12:24:37 i Manchester United, Premier League, Sir Alex Ferguson,

 
Han byggde inte bara ett vinnande lag utan en vinnande klubb och kultur.
Efter 13 ligatitlar, två Champions League-titlar och snart 1500 matcher tackar Sir Alex Ferguson för sig.
Det är slutet på en era - och frågan är vem ska klara av att ta över efter tidernas störste manager.
 
Så kom det oundvikliga beskedet som jag trodde skulle dröja ett par år till. Men efter West Bromwich på The Hawthorns i Birmingham den 19 maj är det slut. Då gör Sir Alex Ferguson sin 1500:e och sista match som manager för Manchester United. Det känns overkligt.
Men. Han slutar som ligamästare för 13:e gången, han slutar på toppen precis som en manager av hans kaliber förtjänar, han slutar efter att ha detroniserat Liverpools inhemska dominans vilket var hans första utkristalliserade mål när han kom i november 1986.
 
Man kan inte summera en så stor och lång tränarkarriär i bara några ord, men ska man göra det i titlar så låter det så här: 13 Premier League, 2 Champions League, 1 Cupvinnarcupen, 5 FA-cupen, 4 Ligacupen, 10 FA Charity Shield, 1 Uefa Supercup, 1 Fifa klubblagsmästare, 1 Interkontinentalcupen.
Lägg till 3 ligatitlar i Skottland, 5 inhemska cuptitlar och 1 i Cupvinnarcupen med Aberdeen så har man bilden av en tränare som älskar att vinna och nästan alltid har vunnit.
Bland ögonblicksbilderna som sitter fast på näthinnan är vändningen i Champions League-finalen mot Bayern München 1999 det största ögonblicket. Men också det nästan barnsligt glada och genuina firandet vid varje United-mål de senaste 27 åren.
 
Moyes tar över?
Men Ferguson har överträffat en legendar som Sir Matt Busby i United inte bara för sina titlar utan för hur han har lotsat och utvecklat klubben i den mest kommersiella utvecklingsperioden som fotbollen upplevt. Samtidigt som han har lyckats behålla den genuina kvarterskänslan i klubben och på planen. Det är Sir Alex Fergusons största arv och det som nu hans efterträdare måste klara av att leva upp till.
United har lovat att meddela Fergusons efterträdare inom 48 timmar och det är klart att Ferguson inte hade lämnat en andra gång utan att ha en klar ersättare.
Frågan är vem? Jose Mourinho är ett av bookmakers favoritnamn, men där han är det stora namn som verkar tillgängligt och som skulle klara av att axla Fergusons mantel på många vis, så har Mourinho också visat i Real Madrid att han inte sätter klubb före ego vilket är en förutsättning i United vill jag påstå.
Jag hade trott på Pep Guardiola, men spanjorens beslut att gå till Bayern gör att jag egentligen ser en mer given ersättare och det är Everton David Moyes. Visst, han saknar titlar till sitt namn, men är en tränare i Matt Busbys och Fergusons kategori och kan fortsätta arbeta med unga spelare på ett annat sätt än Mourinho gör.
Moyes problem är hans brist på titlar och han kan få en jobbig start om segrarna uteblir eftersom efterträdaren ofrånkomligt kommer jämföras med Ferguson.
Bland andra kandidater ser jag främst Antonio Conte, Carlo Ancelotti, Cesare Prandelli, Jörgen Klopp, Ole-Gunnar Solskjaer och Ryan Giggs. Men jag tror att Moyes får jobbet.
 
Slutet på en storhetsperiod?
Visst kan det bli så. Det vore konstigt om det inte blir någon form av reaktion i United-truppen efter det här. Det är ett besked som trots allt skakat om fotbollsvärlden i dag. Vad säger spelarna? Fortsätter Giggs och Scholes? Lämnar Rooney? Slutar Ferdinand? Vilka ansluter om ersättaren inte är ett tillräckligt etablerat namn? Det finns många frågetecken och klubbar som Chelsea och Manchester City har nu stora möjligheter att ta över i England igen - framför allt om Mourinho tar över i Chelsea.

En enorm vinnarkultur

Publicerad 2013-04-23 13:50:17 i Manchester United, Premier League, RVP,

Han kom för att vinna sin första ligatitel och Manchester Uniteds 20:e.
Så varför göra det onödigt spännande.
Robin van Persie ordnade det med ett hattrick på 33 minuter mot Aston Villa - innan holländaren till slut fick fira sitt efterlängtade Premier League-guld.
 
I fjol väntade Manchester City till den sista sekunden i den sista omgången på att säkra ligatiteln.
Man drog undan mattan på Manchester United som då bara stod och väntade på att få fira.
Sir Alex Ferguson vore inte tidernas största brittiske manager, antagligen världens störste, om han skulle acceptera den maktförskjutningen i Manchester bara sådär.
Ferguson identifierade Robin van Persie som skyttekungen som skulle ta titeln tillbaka till United och köpte loss honom från Arsenal där titeltorkan fått holländaren att vilja bort. 24 ligamål senare leder van Persie skytteligan, United är mästare och 71-årige Ferguson kan fira sin 13:e (!) Premier League-titel.
Det tog bara 33 minuter för van Persie att skjuta Aston Villa i spillror hemma på ett förväntansfullt Old Trafford i går kväll med ett äkta hattrick. Det och hans volleymål som betydde 2-0 på en Paul Scholes-avvägd långboll av Wayne Rooney visade bara ytterligare att van Persie har varit skillnaden för United i år.
Han har stått för avgörande mål, många mål och en utstrålning som United behövt när stjärnor som Rooney, Nani och Kagawa inte levt upp till förväntningarna.
Och United har vunnit 27 av 34 spelade omgångar. Ett fantastiskt facit i världens tuffaste liga.
 
Ferguson har byggt United vinnarkultur
Men om van Persie var medlet är Sir Alex Ferguson grunden för Uniteds framgång. 71 år gammal är han fortfarande den manager som brinner mest för att vinna och därför vinner han också mest. Ibland är ekvationen så enkel.
Ferguson vet vilka spelare han behöver för att vinna och vilka spelare som han kan undvara. Han har byggt så många olika vinnarupplagor av den här klubben att ingen kan argumentera emot hans storhet.
Segern mot Aston Villa var Fergusons 901:a i Manchester United och han har samlat på sig totalt 38 troféer sedan han tog över 1986, varav 13 ligatitlar. Lika många som Englands tredje vinstrikaste klubb Arsenal gjort på 127 år.
Ferguson vinnarinställning har byggt den vinnarkultur som numera är synonym med United. Det är lika delar fascinerande som unikt att se - och man kan inte låta bli att undra vad som händer i klubben den dagen då Ferguson trots allt slutar.
 
Med på hela resan har även Ryan Giggs varit. Snart 40 år gammal vinner walesaren sin 13 ligatitel, han har gjort mål under varenda ligasäsong sedan Premier Leagues början 1992, och i går assisterade han till två av van Persies mål. Giggs och även passningsgeniet Paul Scholes är Fergusons United personifierade och jag rankar dem som klubbens två största spelare genom tiderna bredvid Sir Bobby Charlton.
 
*   *   *
Och ska vi en gång för alla slå hål på den "sanning" som besvikna Arsenalsupportrar fortfarande försöker skapa när de hävdar att van Persie lämnade Arsenal för pengarna. Det logiska valet hade ju varit City som var regerande mästare, erbjöd mer i lön och som hade varit en mindre infekterad övergång. RVP valde United för att han såg sin chans att vinna sin efterlängtade ligatitel - och det gjorde han. Nu får han dessutom återvända till Emirates i nästa omgång som mästare och promenera ut till en guard of honour.
 
*   *   *
Det finns dock en hel del orosmoln för Uniteds framtida slagstyrka som jag ser det. Chelsea håller på att bygga ett nytt klasslag med värvningar av unga stjärnor som Eden Hazard och Oscar inför den här säsongen, Schürrle inför nästa och kanske hämtar man in Falcao eller Cavani. Och Juan Mata har varit en av hela ligans bästa spelare den här säsongen.
Manchester City lär också värva stort i sommar, men måste sälja sitt överskott först och bestämma sig för om osäkre italienaren Roberto Mancini verkligen är en mästartränare på sikt också. Jag är tveksam - när konkurrensen även på tränarbänkarna är mördande stor i England.
Och ute i Europa har Bayern München byggt ihop ett superlag med värvningen av Dortmunds gunstling och supertalang Mario Götze.
United har ryktas vara på väg att värva Falcao och Lewandowski, men det är mycket möjligt att ingen av dem hamnar i United - som framför allt måste lösa två saker för att fortsätta vara den dominerande klubben i England och återta sin status i Champions League. 1) Mittfältet. United måste helt enkelt hitta en ersättare till Paul Scholes. Utan en stor passningsspelare och spelmotor kontrollerar inte United matchbilderna som de en gång gjorde och det gör dem sårbara i framför allt Europaspelet, men även i hemmamatcherna som de ska föra. 2) Vad händer med Wayne Rooney? Rykten säger att United kommer sälja spelaren i sommar. Ferguson har sålt lika stora stjärnor förr, men jag tycker det vore ett stor misstag att sälja Rooney som borde ha sina bästa år framför sig. Dessutom kan engelsmannen mycket väl vara den bästa lösningen på mittfältsdilemmat.
Det är här Manchester Uniteds största utmaning de närmaste åren finns. Att bara vara störst i England är inte tillräckligt för Fergusons ambitioner.

Så kan Falcao lösa Uniteds mittfältskris

Publicerad 2013-04-10 19:02:00 i Manchester United, Premier League,

Ska Manchester United lösa sin mittfältskris genom att köpa en anfallare?
Enligt spanska tidningen Marca är Atletico Madrids eftertraktade anfallsstjärna Falcao på väg till United i sommar.
I så fall kommer Wayne Rooney ta ett permanent steg neråt i laget - till mittfältet.
 
Falcao eller Edinson Cavani. Det är en smaksak, men de två sydamerikanerna är världens två mest jagade anfallare i dagsläget. Falcao har mer eller mindre varit självskriven att han ska hamna i Chelsea, Manchester City eller Real Madrid, men enligt Marca är colombianen på väg till Manchester United. Enligt den spanska tidningen, som allmänt ses som Real Madrids språkrör utåt, så har United under alla klubbars radar, redan lagt en förskottsbetalning för Falcao för att säkra hans underskrift till sommaren. Engelska Daily Express skriver att övergångssumman kommer att landa på cirka 42 miljoner pund (cirka 50 miljoner euro).
Fler anledningar till att vi ska tro på affären är, skriver Marca, att United säkrade David de Gea på precis samma sätt för två somrar sedan. Samt att Falcao har samma agent, Jorge Mendes, som Nani och Anderson bland annat.
Affären är långt ifrån otrolig med andra ord, även om det inte är självskrivet att 27-åringen ens hamnar i England.
 
Alternativen i dag är inte tillräckligt bra
Men att Sir Alex Ferguson vill stärka upp sitt lag ytterligare inför nästa säsong är inte så konstigt. Man kommer att vinna Premier League med stor marginal, men åkte återigen ut tidigt i Champions League (åttondelen mot Real Madrid), man har åkt ur både ligacupen och FA-cupen - och framför allt misslyckats hemma på Old Trafford mot Real, Chelsea (tappade 2-0 i FA-cupen och sedan ut i omspelet borta) samt förlorat derbyt mot City. Det säger något om Uniteds slagstyrka trots allt.
Problemet finns inte i anfallet där det redan råder ett överflöd av talang när Rooney, van Persie, Hernandez och Welbeck slåss om speltiden. Och Ferguson lär inte vilja sälja någon av dem - oavsett envisa rykten som placerar Rooney i andra klubbar.
I stället kan Rooney bli Uniteds lösning på mittfältskrisen. Det jag kallar Livet efter Paul Scholes. United har inte klarat av att ersätta sin mittfältsmotor som fick göra comeback i stället och som missat de tre ovan nämnda matcherna på grund av skada. United som lag kan vinna Premier League utan Scholes, men i de stora matcherna behövs det en spelmotor av betydligt större klass än Tom Cleverley, Michael Carrick och Anderson - och där står United handfallna sedan två säsonger egentligen (då Scholes slutade).
Därför kan alltså en anfallsvärvning vara lösningen på mittfältsdilemmat i United. Ferguson har använt Rooney mer och mer som mittfältare och under åren också pratat om att Rooneys framtida roll och position på planen mer är som mittfältare än anfallare. Rooney har passningsspelet (även om han behöver förbättra och snabba på det korta spelet), fysiken, blicken och den naturliga offensivlustan för att kunna bli en central mittfältare av klass.
 
Därför säljs inte Rooney vid en affär
Det är klart att Ferguson skulle kunna sälja Wayne Rooney för att finansiera en affär med Atletico, men det vore inte speciellt klokt sett till de allt hårdare reglerna om hur många inhemska spelare eller spelare fostrade i landet som ska finnas i trupperna framöver. Det finns inte en uppsjö av engelska världsklasspelare, då bör United hålla hårt i dem som man redan har. Det lär Ferguson vara väl medveten om.
 

Har det vänt för Liverpool?

Publicerad 2013-02-04 23:47:39 i Fotboll, Premier League,

Utan chans att vinna en titel.
Men kanske har det vänt för Liverpool.
Insatserna på slutet - och värvningar som hittat rätt - pekar på det.
 
Elva titlar på 2000-talet, men bara en (ligacupen förra säsongen) de senaste sex säsongerna och ingen ligatitel alls sedan 1990.
Precis som Arsenal har Liverpool blivit ett storlag som har tappat till toppen de senaste åren.
Till skillnad från Londonklubben har det varit betydligt mer skakigt kring Liverpool.
Tiden med de amerikanska ägarna Hicks och Gillett (tog över 2007) slutade i storbråk, mellan Hicks och Gillett och mellan Liverpool och ägarna där det krävdes ett beslut i högsta domstolen för att Liverpool skulle kunna säljas till nya ägare. I oktober 2010 köpte amerikanska Fenway Sports Group klubben för 300 miljoner pund.
Under det nya ägarskapet har saker och ting lugnat ner sig kring Liverpool, men vägen tillbaka till att bli en toppklubb i England och ute i Europa har varit lång.
Efter Rafa Benitez, som bland annat tog Liverpool till seger i Champions League 2005, så har både Roy Hodgson och legendaren Kenny Daglish misslyckats med att bygga något hållbart över längre tid.
Värvningarna som har gjorts har inte heller imponerat de senaste säsongerna. Liverpool har betalat dyrt för engelska landslagsmän som Stewart Downing och Andy Carroll - som båda floppat rejält - vilket till slut kostade värvningsansvarige Damien Comolli jobbet.
 
Bara en ligaförlust i år
Inte heller den här säsongen har varit någon succé - om man bortser från anfallsstjärnan Luis Suarez storform som länge räddat klubben och nye tränaren Brendan Rodgers (hämtad från Swansea i somras). Liverpool har åkt ut ur Ligacupen, förlorat mot Oldham i FA-cupen och ligger sjua i ligaspelet, sex poäng bakom stadsrivalen Everton. Man lär missa Champions League igen, och får slita för att ta en Europa League-plats. Men kanske är vändningen ändå här nu. Mycket pekar i alla fall åt det positiva hållet de senaste veckorna.
Bortser man från FA-cupfadäsen mot Oldham så är det bara Manchester United (1-2 borta) som Liverpool har förlorat mot i år.
Och värvningarna har börjat att betala sig så smått. Jordan Henderson, som verkade tyngd av flytten till anrika Liverpool, har börjat leverera så pass att han utsågs till Englands bäste U21-spelare på FA-galan i helgen.
Stewart Downing har börjat leverera poäng efter en årslång torka i Liverpooltröjan.
Och framför allt så har värvningen av Daniel Sturridge visat sig vara ett lyckokast. Sturridge ville spela central anfallare i Chelsea, men fick inte det och hamnade på bänken. Han kunde blivit ännu en mångmiljonvärvning som floppat i Liverpool, men i stället har kemin mellan Sturridge och Suarez fått hela Liverpool att lyfta.
Det visar inte minst de två senaste matcherna, borta mot Arsenal och Manchester City.
Mot Arsenal dominerade Liverpool helt innan paus. Mot City hindrade bara en galen utflykt av målvakten Pepe Reina (och ett klassavslut av Sergio Agüero) Liverpool från en skrällseger. Liverpoolspelarna såg mer bekväma ut i sitt aggressiva, löpvilliga spel än de gjort på hela säsongen. Bäst på plan var Daniel Sturridge (som City sålde en gång i tiden) som gjorde mål, hittade ytor, höll i bollen och gjorde livet allmänt surt för Citys backlinje.
Framför honom fanns en nästan lika bra Suarez. Bakom en Henderson som sprang på allt och över en del och en Steven Gerrard (utsedd till 2012 års bästa engelske spelare) som precis som Ryan Giggs, Paul Scholes och Frank Lampard bara verkar bli bättre och bättre med åren.
På sidan väntar en ivrig Coutinho (värvad från Inter) på att visa vad han kan tillföra ett allt bättre Liverpool.

Med bara ligan kvar att spela om så vet Liverpool och Brendan Rodgers vad som väntar. Och tittar man på det kvarvarande spelprogrammet så finns alla möjligheter för Liverpool att avsluta ligaspelet så pass bra att man kniper en Europa League-plats till nästa säsong.
2013 kan bli rätt roligt för Liverpool till slut - och början på något ännu bättre på sikt.

I dag kan United göra ett guldryck

Publicerad 2013-01-13 11:39:52 i Fotboll, Premier League,

Ett klassikermöte på Old Trafford i Manchester.
Ett stormöte på Emirates i London.
Matcher som kan leda till en jämnare toppstrid i Premier League - eller ett guldryck.
 
Det är Super Sunday i England igen och som fotbollsälskare är det bara att tacka och ta emot. Söndagarna med två stormatcher är härliga matchdagar - oavsett vilket lag man håller på. Och extra mycket efter att lördagens underhållning varit sådär. De viktigaste resultaten där var att QPR snodde åt sig en pinne mot topplagen Tottenham och att Chelsea körde över Stoke efter en mindre lyckad insats i Ligacupen mot Swansea i veckan.
 
Men allt fokus är med rätta på dagens matcher. Manchester United tar emot ärkerivalen Liverpool och Arsenal möter sedan mästarlaget Manchester City på Emirates Stadium. Det är matcher som kan täta toppstriden om Liverpool och City vinner, men också ge Manchester United, i dagsläget sju poäng före just City, något av ett guldläge om United och Arsenal i stället vinner. Då seglar i så fall United ifrån till en tiopoängsledning - och även om man tappade åtta i fjol så lär tio poängs försprång räcka långt.
 
Ett annat intressant faktum att ta med sig in i vårsäsongen är att samtliga topplag klarade sig relativt bra igenom helgernas späckade matchschema (se faktan nedan). Serieledande Manchester United tog tio av tolv poäng, City nio (förlust mot Sunderland), Chelsea nio (förlust mot QPR) och fyran Tottenham tio. Därför är dagens matcher lite extra viktiga att få med sig rätt resultat för lagen. Tidigare säsonger har det nästan alltid varit viktigt hur det går i matcherna head to head mot övriga topplag för det lag som till slut blir mästare.
 
Tankar inför Manchester United-Liverpool
Englands största klassikermöte - även om historiken visar att Englands två största klubbar (sett till ligatitlar) nästan aldrig har storhetsperioder som krockar. Tom Williams redovisar i en artikel att bara en gång sedan Premier Leagues början (1992/1993) har rivalerna gjort upp om ligatiteln. Det var 2008-09. Och bara fem gånger genom historien har klubbarna slutat etta och tvåa i Englands högsta division. Rivaliteten grundar sig alltså på mängden titlar - men är inte desto mindre liten för det. Detta är - trots allt - den största rivaliteten i fotbolls-England vill jag påstå - och den har fått en lite ny skjuts av bråken mellan Patrice Evra och Luis Suarez.
 
Matchen då? Båda lagen visar fin form, men United är det bättre laget, mer homogent, starkare i samtliga lagdelar och med fördel av hemmaplan ska Manchester United inte förlora den här fighten. Jag tror på United-seger, även om Liverpool känns i bra form och även om Wayne Rooney saknas igen. Men Liverpool borta är på sin höjd ett habilt gäng, för ojämnt för sitt eget bästa, med bara tre segrar på tio försök den här säsongen.
För United är det extra viktig med en seger eftersom Tottenham väntar borta nästa helg. Två raka poängtapp skulle öppna ligan på vid gavel igen.
 
Arsenal-Manchester City
För Arsenal är det en chans att knappa in på toppen och återigen utgöra ett hot i kampen om Champions League-platserna. Vinner man båda sina hängmatcher så går man upp på samma poäng som Tottenham och Everton, just nu fyra och femma. En förlust skulle skada Arsenals chanser rejält.
 
City måste också vinna - eftersom risken att hamna tio poäng efter United är överhängande. Det tror jag inte att mästarna klarar att ta igen - även om man får vila från Europacupspel i vår. Därför pratar också Arsenalmanagern Arsene Wenger om att det är två lag som båda kommer gå för seger i dag vilket lär öppna för en bra match. Jag tror på oavgjort, med liten fördel för Arsenal men också en liten varning för formspelaren i City, Edin Dzeko.
 
 
Fakta Så klarade topplagen jul- och nyårsmatcherna
 
Manchester United:
Wigan (b) 4-0.
West Bromwich (h) 2-0.
Newcastle (h) 4-3.
Swansea (b) 1-1.
Facit: Tio poäng av tolv möjliga.
 
Manchester City:
Stoke (h) 3-0.
Norwich (b) 4-3.
Sunderland (b) 0-1.
Reading (h) 1-0.
Facit: Nio poäng.
 
Chelsea:
QPR (h) 0-1.
Everton (b) 2-1.
Norwich (b) 1-0.
Aston Villa (h) 8-0.
Facit: Nio poäng.
 
Tottenham:
Reading (h) 3-1.
Sunderland (b) 2-1.
Aston Villa (b) 4-0.
Stoke (h) 0-0.
Facit: Tio poäng.
 
Arsenal:
Southampton (b) 1-1.
Newcastle (h) 7-3.
Wigan (b) 1-0.
Facit: Sju av nio möjliga poäng (spelade bara tre matcher under helgerna).
 
Liverpool:
Sunderland (h) 3-0.
QPR (b) 3-0.
Stoke (b) 1-3.
Fulham (h) 4-0.
Facit: Nio poäng av tolv möjliga.

En seger som kan definiera resten av säsongen

Publicerad 2012-12-10 01:37:46 i Premier League,

Det var en seger för derbykrossen och den förlorade ligatiteln i fjol.
Det var en prestigeseger för Sir Alex Ferguson när Robin van Persie avgjorde.
Framför allt var det en seger som kan definiera resten av en hittills ganska svajig säsong för serieledande Manchester United.
 
Ibland är tre poäng värda så mycket mer än bara tre poäng. Manchester Uniteds 3-2-seger i derbyt på Etihad mot grannen City, som i fjol sprang förbi United på hemmaplan, var definitivt en sådan.
Hela veckans försnack hade handlat om Citys 6-1-seger på OId Trafford i fjol, om Citys sent vunna ligatitel, om Uniteds uppenbara försvarsproblem i höst. Roberto Mancini kastade in en brasklapp om Citys måltorka hos sina forwards också, det pratades lite om Citys uttåg ur Champions League, men det var ändå tydligt vilket lag som hade mest att vinna i dagens derby. Manchester United - eftersom de inte skulle må speciellt bra alls av en ny påminnelse om deras egen dödlighet.
 
Taktiken var avgörande
I fjol försökte United ånga på och trycka tillbaka City, vilket straffade sig i ligan dubbelt. Den här gången valde därför Sir Alex Ferguson en defensiv uppställning (4-4-1-1) för att skära av Citys offensiv, Wayne Rooney dubblerade som defensiv forward och United satsade på omställningar via kanterna. Mer eller mindre det spel som United varit så lyckosamma med i Europacupspelet fram tills i fjol och som man använt framgångsrikt bland annat borta mot Arsenal ett par gånger tidigare säsonger. Ett riktigt val. City tilläts dominera bollinnehavet, men bortsett från ett bortkastat volleyläge för Mario Balotelli och ett svagt avslut från Sergio Agüero i bra läge så skapade inte City speciellt mycket i första halvlek. Inte United heller, men det man skapade var desto farligare. Två snabba anfall gav två mål av derbymaestron Wayne Rooney (uppe i tio derbymål nu - och 151 i Premier League). Han satte 1-0 invid första stolpen efter en snabb omställning på vänsterkanten där Robin van Persie bröstade ner en boll till Ashley Young som hittade Rooney. Vid 2-0 överbelastade United högerkanten med Valencia och Rafael och när Gareth Barry släppte sin mittfältsposition för att ge Gael Clichy det understöd som David Silva borde gett så fick Rooney fritt fram i straffområdet och kunde utöka ledningen när Silva inte förstod att det var hans markering att ta över.
Rooney, som har fått kritik för att han gör få mål i höst, har knappt någon överman i världen när han jobbar över så stora ytor som i derbyt.
 
City tryckte på för en tidig reducering i andra halvlek och en misslyckad Balotelli byttes ut tidigt till förmån för Carlos Tevez, men det var United som gjorde även det tredje målet. van Persie vände upp och skruvade ett vackert högerskott i stolpen och Young slog in 3-0 på returen. Målet dömdes dock felaktigt bort för offside och City reducerade i anfallet efter. Där såg matchen ut att glida ur Uniteds händer. Citys förmåga att trycka tillbaka motståndarna och vända underlägen är enorm i ligaspelet (det såg vi inte minst i vårens ligarace). City tog också över totalt sista 20 och Zabaletas kvittering till 2-2 med fem minuter kvar var väntad. Det låg en ny City-seger i luften när en trött(?) Clichy slarvade med bollen utanför eget straffområde, tappade den till Welbeck och tvingades orsaka en frispark på övertid. En frispark som Robin van Persie skruvade in via stolpen och Nasris ben när fransmannen gömde sig i muren.
Det går att diskutera rättvisan i det sena segermålet, men den som bara tittar på Citys bollinnehav gör fel. Det var den matchbild som United valde att spela på, City ägde bara matchen på riktigt under de sista 20 minuterna - och United gjorde trots allt det tredje målet två gånger.
 
Prestigeseger - på flera vis
Det här var en derbymatch där en seger hade betytt massor oavsett vilket lag som hade tagit den. City behövde luft under vingarna efter CL-misslyckandet. United behövde få visa för sig själva framför allt att man kan försvara sig som i fornstora dagar - och att man kunde hota City på bortaplan i ligaspelet. Det var United som lyckades. City förlorade en hemmamatch för första gången på två säsonger i ligan och United drog ifrån i toppstriden (sex poäng före City, tio för Chelsea) trots att man inte har spelat på topp vid speciellt många tillfällen i höst. Nu har man fått tillbaka flera viktiga försvarsspelare som Jones, Smalling och snart Vidic samtidigt som man bevisat för sig att man kan täppa till defensivt (ja, trots två insläppta). Det skulle förvåna mig om inte United kommer gå starkt en längre period nu tack vare den här segern.
 
Värt att notera är också att Manchester United nu har slagit såväl City som Chelsea, Liverpool och Arsenal i höst. De tre förstnämnda har man slagit på bortaplan under samma säsong för första gången sedan 1913/14 i högstaligan enligt statistiksidan OptaJoe på Twitter.
 
För Sir Alex Ferguson var det något av en dubbel prestigeseger. Inte nog med tre viktiga poäng, segerskytten Robin van Persie valde ju som bekant United framför sedelbuntarna i City i somras och Mancini erkände ju redan inför matchen hur mycket det fortfarande sved hos honom. Derbymålet var ytterligare ett bevis på vilken toppspelare som United värvade från Arseanl. van Persie har gjort succé med elva ligamål, han har redan gjort mål mot samtliga Uniteds största rivaler på en enda höst (City, Chelsea, Liverpool och Arsenal) men framför allt har United fått in en spelare som levererar kvalitet i nästan allt han gör, från rörelsemönster till målskytte och bolltouch. Titta bara på nedbröstningen till Young som föregick 1-0, eller skottet som gick stolpe ut och borde lett till 3-0 då de flesta nog förväntade sig en passning. När holländaren jublade över 3-2-målet tillsammans med sina lagkamrater var det också något som sa mig att det var just den känslan som van Persie fastnat för hos United och som fick honom att välja United före City och Arsenal i somras. Men det är vad jag tror.
 
City kommer även fortsättningsvis vara det stora hotet mot United den här säsongen - och det blir intressant att se hur laget hanterar att hemmasviten bröts i derbyt. Känner man sig sårbara eller kommer man trivas med att få jaga lite igen? Jag tror på det sistnämnda. Men det är viktigt att få igång David Silva och Sergio Agüero igen. De två är och förblir nycklarna i Citys offensiv.
 
Mancinis framtid
Det spekuleras förstås än mer om Roberto Mancinis framtid som tränare i City efter derbyförlusten, men jag har svårt att tro att Citys ägare kommer att sparka italienaren under säsongen. Likaså har jag svårt att se att Mancini får fortsätta även nästa säsong om man inte vinner ligan igen. Italienaren, som själv var ett spelgeni som spelare, har bevisligen svårt att kontrollera sin trupp (lex Tevez och Balotelli) och ser inte alls självklar ut i sin roll på bänken. På så vis är det lite samma visa som i Inter där Mancini till slut fick sparken trots ligatitlar på rad, men också flera säsonger med misslyckanden i Europacupspelet.
 
Först lär dock en annan italienare ryka. Mario Balotelli gjorde inte Mancini speciellt glad i den här matchen heller och medan jag försöker förstå hur en så talangfull spelare kan kasta bort sin karriär på att gå runt och vara småsur på allt och alla så blir jag mer och mer övertygad om att Balotelli säljs så fort någon klubb är villig att chansa med Super-Mario. Det är synd för Balotelli har potential större än de flesta, men för många inre demoner för att vi ska få se hur bra han faktiskt kan bli. Att han tagit sig så här långt är tack vare hans talang. Tänk om han fick ordning på huvudet också ...
 

2012 års julkalender - City style

Publicerad 2012-12-04 18:40:00 i Jul, Premier League,

Visst kan en julkalender vara kul.
Det är i alla fall svårt att inte tycka det när Manchester City räknar ner inför julen.
På sitt eget vis.
 
 
Del 1 - Mario Balotelli i huvudrollen.
 
 
 
Del 2 - Aleksandar Kolarov bjuder på en klassiker.
 
 
 
Del 3 - Micah Richards som tomte.
 
 
 
Del 4 - David Silva prövar engelska julkakor.

Arsenal - ett lag i kris eller?

Publicerad 2012-12-04 18:27:51 i Fotboll, Premier League,

Nätt och jämnt på övre halvan i Premier League.
Utan en titel sedan FA-cupvinsten 2005.
Arsenal går igenom sin mörkaste tid under Arsene Wengers ledning.
Vet fortfarande fransmannen vad han gör?
 
Arsene Wenger, tidigare orörlig som manager i Arsenal, får numera allt oftare höra ramsan "You don't know what you're doing!" när resultaten går emot.
Och det gör dem även under inledningen av den här säsongen.
Arsenal ligger i dagsläget tia i ligan efter tunga 0-2 hemma mot begåvade, men ojämna Swansea i helgen. Efter en tredjedel av säsongen ligger man förvisso före både Liverpool och Newcastle i tabellen, men har 15 poäng upp till serieledande Manchester United. Bortsett från 5-2-segern i derbyt mot Tottenham så talas det allt oftare och högre om kris i Arsenal och fler och fler vill byta ut Arsene Wenger, managern som gjort så mycket för klubben sedan han tog över 1996, men som också - åtminstone utåt sett - valt att sälja sina bästa spelare de senaste somrarna när de inte förlängt sina kontrakt utan att ersätta dem. Dessutom till konkurrerande klubbar som Manchester City och United.
 
Krisen - förbrukat förtroende
Tabellmässigt är förstås en tiondeplats en rejäl missräkning, likaså att ligga efter lag som Stoke, West Bromwich, Swansea och Londonlagen Tottenham och West Ham, men sportsligt är det ingen kris som jag ser det. Det skiljer trots allt bara fem poäng upp till storsatsande Chelsea på tredjeplatsen. Champions League-spel - det Wenger lite provocerande, men också förståeligt kallat en trofé - är väl inom räckhåll. Jag förväntade mig inte heller att Arsenal skulle ha något med ligatiteln att göra den här säsongen, inte efter att man sålt Robin van Persie till Manchester United, som tillsammans med Chelsea och City sett så mycket starkare ut. En fjärdeplats är en realistisk målsättning för detta Arsenal och den har man alla chanser att ta.
Likaså är man vidare i Champions League, slutspel väntar på andra sidan nyår och det kan till exempel inte Manchester City skryta med i år heller. Wenger säger också inför slutrundan i CL att han inte skulle byta ut Arsenals slutspelsplats mot Citys andraplats i ligan.
 
Krisen som jag ser det handlar om förtroende. Eller förbrukat förtroende, för Wenger och klubbens filosofi. Den som tidigare var orubblig är numera kraftigt ifrågasatt och det känns rätt självförvållat. Arsene Wenger liknas vid en bankman som håller hårt i pengarna och mer hoppas fynda när han väl handlar än att han faktiskt söker spelare som kan kliva in, leverera och göra laget bättre likt United, City och Chelsea gör. En filosofi där en storklubb som Arsenal väljer att hålla ner övergångssummor och löner är förstås lovvärt, men också svårförklarligt inför fansen som betalar ligans högsta biljettpriser och som förväntar sig att få se framgångar. I mina ögon så närmar sig Wenger en brytpunkt där han måste välja: visa att han är beredd att ta stora spelare till Emirates för att utmana om titlar och inte bara placeringar eller hålla fast vid filosofin som kommer kosta honom jobbet till slut.
 
Anledning till oro - och hopp
Arsenal är just nu nämligen det tydligaste exemplet på hur mycket jämnare Premier League har blivit. Inget av storlagen går längre säkra vare sig hemma eller borta, det finns inga givna segrar och allra farligast till ligger de topplag som fortfarande tror att deras topp-plats kommer per automatik. Med försäljningarna av klubbens toppspelare har Wenger signalerat för alla andra att Arsenal tappat i lyskraft. Det finns fog för rejäl oro för alla kring Arsenal - men också hopp.
Som jag ser det så har Arsenal en bra trupp, framför allt är mittfältet med Mikel Arteta, Jack Wilshere och Santi Cazorla ett toppmittfält, men man saknar matchvinnare och får lida mycket av de egna misstagen. Det kan Wenger dock ändra på i januarifönstret där han närmast är tvungen att spendera pengar för att Arsenal ska bli ett topp fyra-lag i vår också. Rätt spelarköp, som till exempel Napolis skyttekung Edinson Cavani vars agent bekräftat Arsenals intresse, skulle göra Arsenal till ett CL-lag igen och övertyga misströstande fans - liksom spelare som Theo Walcott - att Arsenal vill vara ett topplag som utmanar om titlar. Klaas-Jan Huntelaar som Arsenal också ryktas vara intresserad av är jag mer skeptisk till. Holländaren har förvisso öst in mål i Bundesliga för Schalke, men också misslyckats rejält i Real Madrid och Milan. Arsene Wenger behöver välja rätt och inse att kvalitet också kostar emellanåt.
Kris eller inte, den här vintern och säsongen är oerhört viktig för Arsenal och Arsene Wenger.

Vad vill Abramovitj uppnå?

Publicerad 2012-11-21 18:01:00 i Champions League, Fotboll, Premier League,

 
Hur mycket var en historisk Champions League-triumf och en FA-cuptitel värd i tid?
Totalt 262 dagar eller 42 matcher.
Sedan fick även Roberto Di Matteo känna på Roman Abramovitjs sätt att styra sin klubb.
 
När engelska journalister twittrade ut att det dröjde mer än en timme innan Roberto Di Matteo kom till presskonferensen efter förlusten mot Juventus i går förstod man ju att något var på gång. Så fort Chelsea landat i London igen så fick också Roberto Di Matteo beskedet att han var sparkad.
Det är ett helt felaktigt beslut i mina ögon. Det Roberto Di Matteo gjort för Chelsea på endast 262 dagar är enastående. Han vände den negativa spiral som kom av Abramovitjs satsning på André Villas-Boas - och han räddade upp säsongen med den titel som den stenrike ryske oligarken helst av allt ville ha: Champions League.
Det var med ett lag som offrade allt i försvarsspelet. Men Roman Abramovitj har alltid velat vinna vackert också - och därför var sommarens satsning på Eden Hazard och Oscar ett steg mot att bli ett mer offensivt spelande lag.
Chelsea började också säsongen väldigt lovande, men när man bygger om ett spel kommer förr eller senare en svacka, framför allt i en så tuff liga som Premier League, och på slutet har Chelsea gått lite på tomgång.
Mycket tack vare en Fernando Torres helt ur form - och vi var nog många som förväntade oss att nästa drag från Abramovitj var att dumpa Torres för Falcao i januari. Så kan det fortfarande bli förstås.
Men att en redan lite missnöjd Roman Abramovitj inte skulle uppskatta 0-3-förlusten mot Juventus var ingen överraskning. Han som har sparkat tränare i parti och minut sedan han tog över Chelsea 2003 har inget tålamod med misstag eller dålig form. Även om man kan tycka att undantag borde finnas. Som i Di Matteos fall.
Att Chelsea på något vis skulle kunna bli en klubb med samma typ av mentalitet och stabilitet som Manchester United eller Arsenal verkar helt omöjligt under Abramovitjs styre. Sätter man det i perspektiv så har nämligen Roberto Di Matteo vunnit en titel mer (2) på 42 matcher eller 262 dagar än Arsene Wenger gjort de senaste sju åren med Arsenal (1).
 
Har spenderat nästan tio miljarder kronor
Men Abramovitj är en klubbägare som vill ha direkta resultat och hellre låter pengar och muskler tala än visar tålamod och långsiktigt tänkande. André Villas-Boas, som inte alls lyckades i Chelsea, fick 256 dagar på sig innan han fick sparken. Innan han var det Avram Grant som gick gå efter 247 dagar och Luiz Filipe Scolari efter bara 223. Totalt har åtta tränare nu kommit och gått under Abramovitjs era: Claudio Ranieri, José Mourinho, Avram Grant, Luiz Filipe Scolari, Guus Hiddink, Carlo Ancelotti, André Villas-Boas och Roberto Di Matteo. Den ende av dem som inte fått sparken av Abramovitj var Hiddink, som själv valde att inte stanna.
Under den här perioden har Abramovitj också spenderat mer pengar än någon annan klubb gjort på värvningar. Enligt sidan Transferleague.co.uk hela 687 miljoner pund, närmare tio miljarder kronor. Nästan dubbelt så mycket som Manchester United gjort under samma period och nästan tre gånger så mycket som Arsenal.
 
Pep tackade nej - Benitez ett felval
Därmed verkar han också anse sig ha rätten att sköta klubben efter tycke och smak, utan att ta hänsyn till att många Chelsea-supportrar verkar vilja ha kvar Di Matteo.
Föga förvånande har det första budet att ta över Chelsea gått till Pep Guardiola, som dock valt att tacka nej. Om Abramovitj hade haft ett förhands-ja från Guardiola hade jag kunnat förstå det här beslutet bättre, även om inte heller Pep hade fått den tid som han hade behövt för att bygga något varaktig över tid. Och just för Pep, fostrad i Barcelonas mentalitet, betyder det stödet nog en hel del.
Nu talar brittiska medier om Rafa Benitez i stället och det är en gåta för mig. Visst har Benitez meriter, två spanska ligatitlar med Valencia och en Champions League-seger med Liverpool, men han är inte samma tränare längre. Under den sista säsongen i Liverpool blev det tydligt att Benitez hade tappat tron på det han gjorde och utan övertygelse floppade han som väntat rejält i Inter. Rafa Benitez kan få till en kortvarig framgång i Chelsea (truppen är så stark), kanske kan han åter få igång Torres som i Liverpool, men jag tror inte att Benitez kommer bli ett lyckat val. Att sparka Roberto Di Matteo kan visa sig bli kostsamt - även på sikt. Å andra sidan så tänker inte Roman Abramovitj så långt ändå.

RVP målskytt - United upp i serieledning

Publicerad 2012-11-03 18:31:00 i Fotboll, Premier League,

Ett tidigt mål av Robin van Persie.
En utvisning på Jack Wilshere.
En mardröm för Arsenal.
Manchester United tog en bekväm seger i lördagens toppmöte - och passerade Chelsea i serietoppen.
 
Det såg ut som väntat på Old Trafford egentligen. Robin van Persie var i fokus redan innan matchen, han kramade om sina gamla lagkamrater i spelargången, han blev utbuad av sina forna supportrar - och han gjorde mål.
Var det något som Arsenal skulle undvika för att inte hamna i en mental brygga så var det ett tidigt United-mål och mål av van Persie. Det höll tre minuter. Sedan slog Rafael ett ganska dåligt inlägg som Vermaelen inte lyckades rensa och RVP drog till med högern i bortre hörnet. Van Persie gjorde överlag en ny bra insats och visar hur snabbt han har acklimatiserat sig i United. Att han inte firade sitt mål var också att visa respekt mot en klubb, en tränare och dess supportrar som han spelat för under åtta år.
 
United var smartare
Manchester United var det smartare och bättre laget matchen igenom. Med Wayne Rooney i sin specialroll som defensiv anfallare fick United matchen dit de ville. Rooney skärmade av Arsenals spelmotor Arteta med något som nästan var en punktmarkering och Arsenal fick aldrig igång något farligt spel. Londonlaget var återigen alldeles för dåliga på att hota i djupled och på så vis var det märkligt att Theo Walcott fick börja på bänken. Såväl Podolski som Ramsey på kanterna gjorde väldigt bleka insatser.
I andra halvlek visade även Sir Alex Ferguson fingertoppskänsla när han plockade av Tom Cleverley som med ett gult kort och en muntlig varning var en sämre tackling från rött. I Arsenal var Jack Wilshere i exakt samma läge, men fick stanna kvar på planen och blev utvisad när han plockade på sig sitt andra gula kort för dagen (båda klara varningar).
United skapade flera chanser, men var lite slarvigare på sista tredjedelen än i de senaste matcherna och därför stannade siffrorna på två gjorda mål. Även det andra kom efter att en mittback helt missat, i det här fallet Mertesacker som helt feltajmade sin nick på hörna och Patrice Evra nickade in 2-0 i andra halvlek. Då hade Rooney bränt en straff precis innan paus dessutom. 2-1 var smickrande slutsiffror för Arsenal efter att Cazorla gjort mål i slutsekunderna.
 
För United betyder segern (och att Chelsea tappade poäng borta mot Swansea) att laget leder Premier League samtidigt som spelet ser allt bättre ut i det stora hela. Framför allt defensivt såg det stabilt ut i dag. Men offensivt har laget gjort 26 mål på tio matcher, klart bäst i ligan.
Arsenal agerade håglöst, både defensivt och offensivt och bortsett från Cazorla ser flera spelare ut att vara i en svacka. Man är nu nio poäng efter United, åtta efter Chelsea och inget talar för annat än att Arsenal redan får sikta in sig på att slåss för en Champions League-plats igen.
Å andra sidan så räknar ju Arsene Wenger det numera som en titel ...

All eyes on RVP

Publicerad 2012-11-03 11:45:00 i Fotboll, Manchester United, Premier League,

 
Han la legendstatus och kaptensbindeln åt sidan och tackade för sig efter åtta år i klubben.
Robin van Persies övergång från Arsenal till Manchester United i somras var en av Premier Leagues mest "infekterade" på många år.
När lagen möts i dag på Old Trafford jagar Arsenal dubbel revansch - för 8-2-överkörningen för ett år sedan och för sin förlorade skyttekung.
 
När det osannolika inträffar så kommer man oftast ihåg var man var just då. Jag var i New York, mitt i en orkan, och följde Manchester Uniteds totala överkörning av Arsenal via telefonen. Följde, men kunde knappt tro det jag såg. Kommer ni inte ihåg matchen är det bara att trycka på play här ovanför. United tog ledningen med 1-0, van Persie brände en straff, United gick ifrån till 3-0, Walcott reducerade, Rooney gjorde hattrick, Nani chippade retfullt, van Persies bombade in en ny reducering innan Ashley Young skruvade in 8-2. Arsene Wenger ställde ett sårat Arsenal, fortfarande skakat och utan linjer efter Fabregas och Nasris flyttar, på benen mot ett United i säsongens bästa form. 8-2 var ändå osannolikt och jag kommer lika väl ihåg hur imponerad jag var av hur Robin van Persie svarade på pressens frågor efteråt. Det var proffsigt. Många spelare hade letat upp en bakdörr eller låtsats som att de inte sett den mixade zonen. Walcott var till exempel väldigt bra på det senare när jag bevakade U21-EM 2009.
Kanske var det redan under den matchen som van Persies framtida val mellan pengarna hos ligamästarna City och mästarna United avgjordes. Lite tror jag att det spelade in. Det var en överkörning som imponerade på de flesta.
 
Mer fokus på van Persie än 8-2
I dag är det ändå mer fokus på van Persie än på chockresultatet i fjol. Anledningen är att Arsenal sedan dess kommit tillbaka starkt. Deras fjolårssäsong blev riktigt bra - om än återigen titellös - efter den tunga starten. I sommar värvade klubben till och med tidigt och mer namnkunnigt än vanligt, men tappade ändå sin givne ledare till sin största rival. Just till det här mötet tror jag att det svider mer. 8-2-förlusten kan skrämma lite om United gör ett tidigt mål, annars så tror jag att Arsenalspelarna som var med då har sorterat bort den i mappen "onödigt stora förluster". Startevan är till hälften helt annorlunda också med Wilshere tillbaka på mitten där Cazorla imponerat hela säsongen, Podolski i anfallet och en bättre backlinje.
 
Men även det spelar egentligen mindre roll i dag. Allt fokus kommer vara på en spelare. Robin van Persie. Arsenalkaptenen som försvann. Han var inte den förste stora stjärnan att göra det. Inte ens den förste att gå till ett annat engelskt topplag (Nasri, Clichy, Adebayor till exempel). Men van Persie var betydligt mer älskad, på väg mot legendstatus i klubben, och på toppen av sin karriär. Även om han hintat om sina intentioner genom att inte förlänga sitt kontrakt så trodde vi nog lite till mans att han skulle stanna i London.
Det var länge sedan som det var en sådan press på en spelare som i dag. Arsenalspelarna kommer gå hårt åt sin förre lagkamrat. Hans gamla fans kommer bua varje gång han rör bollen. Förhoppningsvis så stannar det där.
Arsene Wenger har i alla fall uppmanat Arsenals supportrar på plats att visa respekt för sin tidigare stjärna.
Och Sir Alex Ferguson har - kanske lite väl utopiskt - sagt i veckan att han tror Arsenalfansen kommer visa sin "tacksamhet" för de åtta år van Persie ändå gjorde i Arsenal. Tyvärr fungerar inte fotbollens brinnande supportrar så. De brinner mest. Så van Persie kan räkna med en av hans mer känslosamma dagar på jobbet - för jag tror aldrig att Sir Alex Ferguson ställer över honom i den här matchen. Inte hemma på Old Trafford. Den psykologiska effekten om Rvp gör mål på Arsenal vore för stor. För att inte tala om formen som han och Rooney visat upp tillsammas - senast mot Chelsea förra helgen.
Men jag tror att Robin van Persie klarar pressen utmärkt. Han har visat sig klara jobbiga situationer förr.
 
United ser bättre ut än på länge
Ser man till formen på lagen så kommer det bli en intressant match. Manchester United har haft en tuff vecka med två energikrävande bortamöten med Chelsea (seger i ligan, förlust i ligacupen). Men det var oerhört nytttiga matcher. Nu ser jag ett United, som med Young tillbaka i spel och därmed en återgång till spel med yttrar, som ser bättre ut än på hela säsongen. Rooney och van Persie är enormt bra ihop och Chicharito är i absolut toppform. Med ett fokuserat försvarsspel (det brister ju där i United mer ofta än sällan) så är man nära den nivån där inget lag går säkert.
Arsenal har visat lite sämre form, har som väntat problem med målskyttet, men kommer stärkta ur ligacupmötet i veckan där man vände 0-4 till 7-5 efter övertid. En enorm prestation som måste lyfta laget inför dagens match.
Jag håller ändå United som den troliga segraren med hemmaplan i ryggen. 3-1 får bli mitt tips.

Domarmisstagen avgjorde stormötet

Publicerad 2012-10-28 22:07:45 i Fotboll, Premier League, Supersunday,

Manchester United vann toppmötet.
Robin van Persie visade återigen att han älskar att spela mot Chelsea.
Men det var domaren Marc Clattenburgs misstag som - tyvärr - avgjorde mötet på Stamford Bridge.
 
Det fanns ett par frågetecken för Manchester United inför seriefinalen borta mot Chelsea.
Som Uniteds svaga starter i matcherna den här hösten. Men Uniteds första halvtimme var allt annat än svag. Gästerna kontrollerade spelet mot serieledande Chelsea, som hade chans att dra ifrån United med sju poäng vid seger, och Robin van Persie låg bakom matchens två första mål.
Vid 1-0 sköt han i stolpen och bollen gick in via David Luiz. Vid 2-0 slog han till med en distinkt höger på Valencias inspel. Båda gångerna fanns frågetecken för Chelseas mittbackar och deras försvarsspel i eget straffområde när United ställde om snabbt.
Sista kvarten innan paus pressade Chelsea hårt, skapade flera farligheter via hörnor och fick utdelning när formtoppade Juan Mata placerade in en frispark trots att det var i målvakten David de Geas hörn precis innan halvtidsvilan.
Efter paus fortsatte Chelsea där de slutat och kvitterade rättvist när Ramires vann en nickduell mot Cleverley i Uniteds straffområde. I det läget var Chelsea det bättre laget och United i brygga.
Sedan kom utvisningarna som förändrade matchbilden.
Först Branislav Ivanovics utvisning efter att ha sprungit ner Ashley Young i 63:e minuten. En helt riktig utvisning eftersom Young var fri annars och Ivanovic protesterade inte nämnvärt.
Bara sex minuter senare fick även Fernando Torres rött kort - för filmning - av domaren Marc Clattenburg. Repriserna visade dock tydligt att Torres fick en spark på benet av Johnny Evans innan han föll. En felaktig utvisning med andra ord. United fick tag i matchbilden tack vare utvisningarna, Ferguson bytte klokt ut Rooney (hade gult) för att undvika en enkel United-utvisning i det läget och Chicharito, som avgjorde hemma mot Braga i veckan, kom in och gjorde 3-2. Även här går det att ifrågasätta domare Clattenburg dock eftersom Chicharito var offside i samband med segermålet.
 
Klara fel av Clattenburg
Manchester United tog sin första seger på Stamford Bridge på tio säsonger och såg till att toppstriden i Premier League fortsätter vara jämn och oviss.
Samtidigt är det ofrånkomligt att inte fokus hamnar på domare Clattenburg och hans team. För även om Torres hjälpte till när han föll och reprisbilderna bakifrån situationen visade hur svårt det var för Clattenburg att se Evans träff på Torres så var utvisningen felaktig. Chelsea har dessutom anmält Clattenburg för opassande kommentarer mot två Chelseaspelare. Offsiden på Chicharitos 3-2-mål borde den assisterande domaren ha sett.
Det är helt enkelt trist när ett stormötet avgörs på domarens insats.
 
Chelsea tappade chansen att rycka
För Chelsea är det tungt att förlora på det här sättet efter en så stark comeback i matchen. Man var på väg mot seger när utvisningarna kom och hade chansen att rycka från United i tabellen. Försvarsspelet kring eget straffområde lämnar dock en del övrigt att önska.
För United var segern däremot nödvändig för att hänga med i toppstriden. Det skadar inte heller att de offensiva spelarna visar riktigt bra form. Robin van Persie är den spelare som nu gjort flest mål borta mot Chelsea av alla spelare och han var riktigt bra i dag igen. Chicharito tillför en djupledsdimension som United saknat när mexikanen inte varit i form.

Trion som ger Chelsea hopp

Publicerad 2012-10-28 10:24:00 i Fotboll, Premier League, Supersunday,

När Chelsea vann Champions League i våras var det med försvarsspel som ledord.
Den här säsongen blickar Londonklubben framåt - och satsar därefter.
Den offensiva trion Juan Mata, Eden Hazard och Oscar har redan hunnit bevisa att de kan bära klubben in i framtiden.
 
Den portugisiska revolutionen del 2 under André Villas-Boas hade misslyckats. Trots vetskapen om tålamod så tröt det till sist hos ryske oligarken Roman Abramovitj. Villas-Boas hade påbörjat en makeover hos ett Chelsea som stagnerat i utveckling, men hans metoder, att peta trotjänare som Didier Drogba och Frank Lampard samtidigt som resultaten inte blev de förväntade, kostade honom jobbet.
Roberto Di Matteo tog över med uppdraget att rädda det som räddas kunde. Men ingen hade väntat sig att Di Matteo skulle bli hela Chelseas räddare i nöden.
När Chelsea ställdes mot Barcelona i Champions League-semifinalen var de redan borträknade av de flesta - trots vetskapen att just Londonklubben varit ett av de svåraste motstånden för Pep Guardiolas vinstmaskin.
Vi vet hur det gick. Chelsea spelade igelkottsförsvar över två matcher, framför allt på bortaplan, men vann.
På bortaplan i CL-finalen mot Bayern München skrällde man igen. På de värdegrunder som José Mourinho drillat försvarsspelet i mitten av 2000-talet (och en övermänskligt bra Drogba) erövrade till slut Chelsea Europa.
Abramovitjs stora mål var infriat. Champions League. Att sedan sättet som Chelsea vann på inte skulle vara tillräckligt för Abramovitj - eller att spela andrafiol till Manchester-lagen - förstod alla som följt Londons blå.
 
Supertrion ligger bakom 8 av 10 mål
I sommar handlade klubben. Supertalangen Eden Hazard lockades till Chelsea. Brasse-löftet Oscar var redan på ingång. I laget fanns sedan tidigare en viss Juan Mata. Budskapet var tydligt. Chelsea ska vinna matcher tack vare sin offensiv. Förvandlingen har varit lyckad så här långt. Mycket tack vare trion som är Chelseas framtid. Eden Hazard tog Premier League med storm direkt, Oscar har glimrat till då och då och Juan Mata är ligans bäste spelare sett över de senaste sju omgångarna.
Tillsammans ligger trion bakom hela 79 procent av Chelseas alla mål (26 av 33) i samtliga turneringar den här säsongen. En spelare som Fernando Torres, som fortfarande kämpar sig ur sin största fotbollskris i karriären, ler säkert extra åt det faktum att Hazard med 21 assist och Mata med 18 är bäst respektive tredje bäst i Europas fem bästa ligor på att assistera till mål sedan augusti i fjol.
Framför allt är det tekniska spelare som bemästrar det mesta. De kan vända ut och in på ett försvar och är ett hot på längre som på kort håll. Och ju mer de får spela tillsammans desto bättre lär de bli.
 
Chelsea närmar sig helt enkelt ett generationsskifte. Generationen som José Mourinho byggde sitt mästarlag kring har sakta men säkert börjat tappa. Visst, John Terry är fortfarande lagkapten trots alla sina skandaler, Ashley Cole en av världens bästa på vänsterbacken och Frank Lampard alltjämt en poängspelare, men samtliga ryktas också kunna säljas redan i januarifönstret (knappast troligt dock) och Drogba, Essien och Carvalho har redan lämnat Stamford Bridge.
 
Trion leder offensiven mot United
Mot Manchester United i eftermiddagens supersunday-drabbning i London saknas Frank Lampard (skadad). Det kommer ge den gyllene trion Hazard, Mata och Oscar chansen att leda Chelseas offensiv igen. Knappast något som ett försvarsstabbigt och skadedrabbat United ser fram emot.
 
Chelsea kommer att söka revansch för sin Champions League-förlust i veckan mot ukrainska Shakhtar Donetsk liksom försöka ta chansen att dra ifrån United i ligaspelet. De kommer troligen anfalla med allt de har direkt eftersom United börjat matcherna dåligt hela säsongen. Men det är ett minus i den här typen av matcher att sakna lagkaptenen John Terry.
Sir Alex Ferguson vet att hans lag måste spela ett disciplinerat försvarsspel, inte bjuda på misstag och mål som mot Braga i veckan - och ha koll på Hazard, Mata och Oscar. Troligen spelar United ett 4-5-1 med Rooney som offensiv mittfältare och van Persie ensam längst fram.
Viktiga poäng står redan på spel.
Manchester United har inte råd att släppa iväg Chelsea sju poäng före i tabellen.

Om

Min profilbild

Fredrik Jonsson

Sportreporter och fotbollskrönikör för Kvällsposten/Expressen. Tidigare mångårig sportreporter med fotbollsansvar på Sundsvalls Tidning. Jag har bevakat A-landslaget och Allsvenskan/Superettan i många år. Jag har även arbetat på Sportbladet och Smålandsposten, samt bott och studerat i Milano, Italien i nästan ett år. Skriver här initierat om fotboll och tennis. Följ mig även på twitter: Frejon81.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela