Kickoff

Balotelli är en chansning

Publicerad 2013-01-31 01:03:00 i Milan, Serie A,

Milans fans jublar och Premier League blir en stor profil fattigare.
Ska Mario Balotelli hitta sig själv någonstans så är det i favoritlaget Milan.
Men för 20 miljoner euro är det en chansning som måste gå hem.
 
"Super-Mario" är tillbaka i Italien. Precis som Inter gjorde för några år sedan så väljer Manchester City att sälja medan Mario Balotelli fortfarande går att sälja dyrt. Inte ens Balotellis "extra-pappa" Roberto Mancini lyckades få rätsida på anfallstalangen i Manchester City och försäljningen var en tidsfråga, inte minst sedan Mancini gått till handgriplig attack mot Balotelli på en träning för några veckor sedan.
Nu är han Milans problem - på gott och ont.
 
Jag tillhör dem som har fått se Balotelli gå från överlägsen primaveraspelare i Inter till att Serie A-debutera och snabbt bli Super-Mario med hela Curva Nord på Stadio Giuseppe Meazza (San Siro). Vi bodde i Milano när Balotelli fick chansen när Zlatan Ibrahimovic gick skadad säsongen 2007/08 - och råämnet Balotelli gick aldrig att ta miste på. Inte heller den avigsida hos anfallaren som på något vis alltid följer i hans fotspår och tar utrymme och fokus från hans fotbollskonster.
Jag, liksom hela Italien, har mest gått och väntat på att Balotelli skulle inse vad han kan gå miste om och skärpa till sig. Milan betalar 20 miljoner euro för Balotelli nu, men vi väntar fortfarande.
Mario Balotelli har hunnit bli 22 år, men är fortfarande ett fantastiskt råämne som kanske aldrig blir den diamant som han har potential att bli. Såväl i Inter som i Manchester City har han stundtals briljerat, men nästan lika ofta ställt till det mer för sig och sina lagkamrater än hjälpt dem. Han har vunnit trippeln med Inter 2010, varit dominant när City slog lokalrivalen United med 6-2 på bortaplan och skjutit Italien till en EM-final i somras. Men han har också tagit galna röda kort, skjutit fyrverkerier inomhus och kastat dartpilar mot en ungdomsspelare. Bland annat. Succé och skandal. Mario Balotelli.
 
Milan vet förstås allt detta, men chansar ändå med att värva talangen. För oavsett hur mycket jag gillar spelaren Balotelli (det gör jag) eller hur mycket Milans tifosi dansar och jublar i dag (det gör dem), så är det en chansning. Jag trodde att Milan skulle få loss drömvärvningen Kaká till slut, det hade passat Silvio Berlusconi som åter satsar på en comeback i italiensk politik (och för varje vecka får fler och fler röster). Men där satte ekonomin stopp - trots att Balotelli kostar mer totalt sett (dock en lön under Milans lönetak). Milan har offrat stjärnglans och rutin i processen att bli yngre och billigare i drift - och man har ju längre säsongen lidit fått betalt i form av Stephan El Sharaawys stora genombrott och även 18-årige Mbaye Niangs fina insatser. Milan är på rätt väg och frågan är vad Balotellis ankomst betyder för den processen? Man ska nämligen komma ihåg att Milans kulturbärare till stora delar är borta och att tränare Allegri har haft besvisat svårt för starka karaktärer (läs; Zlatan Ibrahimovic). Därför är det en vågad chansning att lägga den typen av summor på en spelare som Balotelli som nu ska ha en plats i laget. Hindrar det El Sharaawys utveckling? Niangs? Blir petade spelare som Robinho och Pazzini (i målform) sura? Håller Balotelli sig lugn?
 
Med det sagt så är det också på flera sätt en bra värvning. Mario Balotelli är en uttalad Milansupporter. Enligt gamle Inter-lagkamraten Marco Materazzi kunde Balotelli till och med komma till träningen med Inter med Milanstrumpor på sig. Balotelli har med andra ord kommit hem på fler än ett vis när han nu är tillbaka i Italien. Är det någon klubb där han ska kunna lägga galenskaperna vid sidan så är det i Milan. Är det någonstans som han har det stöd som han behöver är det här (hans dotter finns i Italien, familjen bor nära och enligt flera rapporter i både England och Italien är Marios adoptivmamma den ende som han verkligen lyssnar helt på).
Balotelli och El Sharaawy har också visat att de kan spela med varandra i det italienska landslaget och för dem som behöver påminnas om vad Balotelli kan göra är det bara att tänka på EM-semfinalen mot Tyskland i somras.
 
Mario Balotelli kan bli en jättesuccé i Milan. Det kan också bli problem. Men förhoppningsvis så kan en av fotbollsvärldens största talanger nu finna ron att utvecklas som fotbollsspelare. När han gör det så finns det inga gränser. Precis som det varit kring så mycket annat i Mario Balotellis unga karriär.

Inters fria fall

Publicerad 2013-01-31 00:17:06 i Serie A,

2010 vann Inter Champions League, Serie A och den italienska cupen.
Precis som under 60-talets storhetstid så stod Inter på toppen av fotbollsvärlden.
Men de senaste åren har det varit fritt fall från tronen.
 
När Inter vann scudetton våren 2007 var det förvisso den andra raka mästerskapstiteln som klubben kunde stoltsera med, men det var den första som man vann genom att sluta etta i tabellen sedan säsongen 1988/89. Ligatiteln året innan "fick" man efter att Juventus åkt dit i jätteskandalen Calciopoli (2006) och blivit ifråntagna sina två ligatitlar 2005 och 2006. Med Juventus (fick börja om i Serie B) och Milan, Fiorentina och Lazio alla mer eller mindre hårt poängbestraffade så kunde Inter ganska enkelt börja dominera Serie A. Man kunde värva stora spelare (som Zlatan Ibrahimovic) och man hade råd att betala över 100 miljoner i årslön för José Mourinho som tränare efter Roberto Mancini.
Calciopoli var en stor anledning till att Inter kunde ha sina bästa år sedan mitten på 60-talet då legendariske tränaren Helenio Herrera tog klubben till två raka titlar i Mästarcupen (dåvarande Champions League). Den andra stora anledningen, som la grunden för trippelsäsongen, var försäljningen av ligans största stjärna, Zlatan Ibrahimovic, till Barcelona 2009. En försäljning som inte bara genererade drygt en halv miljard i övergångssumma (som investerades i bland andra Wesley Sneijder och Diego Milito), man fick även Barcas store målskytt Samuel Eto'o på köpet. Eto'o, Sneijder, Milito och Mourinho var sedan instrumentala i Inters trippelsäsong 2010.
 
Tränarkarusell och nedmontering
Men efter trippelsäsongen har Inters framgångar nästan helt uteblivit. En seger i italienska cupen 2011. Inget mer för klubben som tog 13 titlar mellan 2005/06 och 2009/10. Och det beror på andra saker än att Milan värvade hem Zlatan Ibrahimovic och att Juventus har återuppstått under Antonio Conte. Inters problem är dess högsta ledning med president Massimo Moratti och sportchefen Branca i spetsen. Moratti har enorm passion för sin klubb, men är ingen stark ledare. Han har brunnit för att återupprepa sin legendariske far Angelo Morattis framgångar (de två Mästarcupstitlarna på 60-talet var med Angelo Moratti som Interpresident). Men Massimo Moratti visar också gång på gång att han vill mer än han kan och Inter har gjort många konstiga värvningar och affärer under Massimo Morattis ledarskap. Som när José Mourinho lämnade 2010 och Moratti såg Rafa Benitez som den självklare efterträdaren. Ett grovt felbeslut. Likaså när populäre Leonardo därefter ersattes av Gian Piero Gasperini, vars fabläs för trebacklslinjen vare sig passade Inters dåvarande trupp eller spelstil. Sedan Mourinho lämnade 2010 har Inter och Moratti anställt fem tränare och sparkat fyra av dem på två och ett halvt år. Det trygghet som fanns under Roberto Mancini (2004-2008) och José Mourinho (2008-2010) är borta.
 
Om tränarna har kommit och gått är det samma sak med spelartruppen. Sommaren 2011, precis när den nya säsongen skulle börja, såldes skyttekungen Samuel Eto'o till ryska Anzhi Makhachkala. För att anpassa klubben till de kommande ekonomiska fair play-reglerna, menade Moratti. Eto'o var den förste av stjärnorna i den Champions League-vinnande truppen att lämna Inter. Julio Cesar, Maicon och Lucio har följt i hans fotspår de senaste åren. Moratti har genomfört en sänkning av löner i spelartruppen för att säkra ekonomin, vilket i sig är lovvärt, men man hade kunnat göra det så mycket smidare. I det här vinterfönstret försvann till slut spelmotorn Wesley Sneijder, som hellre gick till turkiska Galatasaray för samma lön än att acceptera en lönesänkning i Inter där han har placerats i frysboxen hela hösten för att tvingas acceptera förslaget. Sneijder-situationen, där först klubbledningens "sanningar" om skador och annat snabbt har avslöjats av Sneijder med familj som rena påhitt, och sedan de efterföljande påtryckningarna för att snabbt bli av med Sneijder, visar också på en svaghet i klubbledningen. Inters ledning har sett desperat ut och man har satt sig i situationer där man varit i händerna på spelarna. Dessutom pratas det mycket om att inte någon av CL-vinnarna, som har betytt så mycket för Inter på senare år, ens har fått chansen till en riktig avtackning.
 
En osäker framtid
Inter är en storklubb och kommer att förbli en av de stora i Serie A. Men hur man ska bli störst igen är svårare att se. Trots att Milan, Roma, Lazio och Fiorentina alla går igenom en generationsväxling i stor eller mindre stor skala så är inte Inter det stora hot man borde vara mot Juventus och Napoli i tabelltoppen i år heller. Den fjärdeplats man har i dagsläget skulle innebära ett missat Champions League-spel för andra säsongen i rad. Alla vet vad det betyder ekonomiskt för en storklubb.
På transfermarknaden hämtar Moratti och Branca alltför ofta in medelmåttor som Livaja, Rocchi (bra en gång i tiden) och Palacio och man chansar med att byta bort en målskytt som Pazzini mot Cassano. Man har inte heller lyckats hämta in spelaren som identifierats (av ledningen) som klubbens nya stjärnvärvning, 24-årige brassen Paulinho från Corinthians, i januari - utan har fått nöja sig med Kuzmanovic, Scheletto och kroatiske talangen Kovacic. Spelare som kostar lika mycket som Sneijder och Coutinho inbringat, men med fler frågtecken.
När Milan bygger nytt och ungt (bland annat med Inters trippelvinnare Mario Balotelli) bygger Inter alltså också om, men den röda tråden saknas. Kovacic må kallas den nye Modric, men 19-åringen från Zagreb är en dyr talang som måste leverera snabbt. Kuzmanovic och Scheletto kan komma och gå. Är unge Andrea Stramaccioni rätt tränare för att få Morattis förtroende även på lång sikt?
Det finns många frågetecken kring Inters framtid. Ett av dem är om Moratti och Branca kan stoppa fallet från toppen och åter göra Inter till ett topplag att räkna med.
 

Il Milan nel cuore

Publicerad 2013-01-18 00:12:47 i Serie A, Silly Season,

Sällan har kärlek varit så besvarad som den mellan AC Milan och Kaká.
När den magnifike brassestjärnan var som bäst var han fullständigt ostoppbar.
I januari kommer fansens gunstling att med stor sannolikhet att återvända.
Det är en triumf som Silvio Berlusconi räknar med.
 
Det finns spelare som står för något extra. Som skapar ett speciellt band med sin klubb. Som förkroppsligar fansens förhoppningar. Den kärleken fanns mellan Kaká och AC Milan. Det gick inte en match utan att sången "siam venuto fin qua, siam venuto fin qua, per vedere segnare Kaká" skanderades över San Siro från Milans curva och vi som bodde i Milano då upplevde den på nära håll. Säsongen 2007/08 så var Kaká världens bäste när AC Milan dominerade Champions League. Han var så bra att försvararna i Serie A under hösten 2008 såg ut att ha bestämt sig för att det fanns bara ett sätt att stoppa den ostoppbara: sparka ner honom. Det gjorde man också, flera gånger extremt fult och överlagt, och Adriano Galliani bland andra gick ut i medierna och klagade på den brutala behandlingen. Kaká gick ändå inte att stoppa från att få Guldbollen i december 2007 som världens bäste. Rättvist på alla sätt och vis. Vi stod några meter nedanför den balkong där han visade upp det skimrande priset på Piazza Duomo med några kompisar den dagen och hörde hur Kaká beskrev kärleken till Milan och drömmen att en dag bli kapten efter den store Paolo Maldini.
Ett och ett halvt år senare var han såld - trots att Milan aldrig ville sälja sin älskling - till Real Madrid för cirka 700 miljoner kronor. Berlusconi grät, Milanfansen också och hela Serie A var i chock.
 
Vi vet hur det har gått i Madrid. Kaká blev skadad och har inte riktigt fått en ärlig chans där alternativen på hans position varit flera och starka (Özil, Ronaldo, Modric, Khedira bland andra). Han har inte heller nått sin gamla nivå i Madrid där det inte varit lika viktigt att använda sig av Kakás styrkor. I Milano har Milan hela tiden drömt om en comeback och för varje säsong har den kommit närmare. Det var riktigt nära en övergång i sensomras - jag skrev också innan det att Silvio Berlusconis enda chans att få fansen på sin sida efter försäljningen av Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva (och därmed även chansen till ligatiteln) var att hämta hem Kaká. Det höga återköpspriset var problemet då (eftersom Milan helst köper till fyndpris) och det är det fortfarande. Milan vill låna brassen minst en säsong, helst över nästa också. Real vill sälja. Jag är dock tämligen övertygad om att Kaká kommer gå till Milan under januarifönstret. Han och frun har varit i staden nyligen och skriver på twitter att de snart är tillbaka. Under torsdagen var brassens agent och träffade Milan-ledningen också. Oavsett om det blir ett lån, ett lån med köpoption eller ett köp rakt av (först till sommaren i så fall) så kommer Kaká återvända hem. Silvio Berlusconi vill det för mycket för att det inte ska hända - och han vet vad det skulle betyda för hans sviktande popularitet hos Milanfansen också.
 
*   *   *
Mer Italien och silly season. Jag bloggade ju om att Arsenal borde sikta in sig på en kvalitetsanfallare och då välja Edinson Cavani. Nu har Arsene Wenger enligt flera medier öppet deklarerat sitt intresse för Napoli-anfallaren, som jag är övertygad om vore ett kap för vilken klubb som helst. Däremot kommer han aldrig gå att få billigt. Ska Arsenal köpa honom så kommer det kosta minst 350 miljoner kronor - och det kan ju bli ett problem om man heter Arsene Wenger. Eller?
 
*   *   *
Inter vill sälja Wesley Sneijder till Galatasaray. Dit vill inte Sneijder själv, som dessutom (och helt riktigt) är besviken på att Inter med alla medel försöker tvinga bort den mittfältare som var så instrumental i klubbens CL-seger och trippel-säsong. Med all respekt för turkisk fotboll så vore det slöseri med talang om Sneijder går dit. Jag ser gärna honom i Premier League och med det rapporterade priset på cirka åtta miljoner euro så borde flera klubbar hugga på honom i januari. Så många bra centrala spelmotorer finns det inte på marknaden. Framför allt inte till ett så litet pris.

En separation alla beklagar

Publicerad 2013-01-02 23:31:00 i Fotboll, Milan, Serie A,

Kärlekshistorien mellan Alexandre Pato och AC Milan började redan innan debuten.
Sen kom skadorna.
När Alexandre Pato nu flyttar hem till Brasilien är det en utgång som precis alla i den rödsvarta delen av Milano beklagar.
 
Vi flyttade till Milano ungefär samtidigt sensommaren 2007.
Ett halvår senare såg jag Alexandre Pato debutera i Milantröjan och göra ett mål i segermatchen mot Napoli på San Siro.
Då hade redan kärlekshistorien mellan brassen och klubben exploderat sedan länge.
Pato hann knappt landa i Milano innan Silvio Berlusconi och Adriano Galliani, Milans president och vice-president, började strö lovord runt allt han gjorde. Jag tror det var Galliani som sa att Pato skulle göra minst 30 mål i Serie A - enkelt. Det var baserat på vad Galliani såg på träningarna. Jag kan lova att halva Milano väntade och längtade innan Pato blev gammal nog (18 år och transferfönstret öppnade igen) för att få debutera.
När han gjorde det var det med Ronaldo som anfallskompis och Kaká som trequartista strax bakom. Trots att Milan då stod på toppen av världen; man var regerande Champions League-mästare, vann samma vinter klubblags-VM och Kaká tog emot Guldbollen som världens bäste, så var det en 18-åring från Pato Branco i södra Brasilien som man fäste sitt framtidshopp till.
Pato kom till Milan för att glänsa, hans konster i Internacional nådde alla som ville via youtube - och efter debuten mot Napoli så var ingen missnöjd. Inte jag heller för den delen som alltid varit lite svag för Milan efter Marco van Bastens tid i klubben.
Det blev inga 30 mål den vårsäsongen, men Pato vann Milanfansens hjärtan. Jag hörde små barn prata om Pato varje gång jag var på San Siro (det vill säga varje vecka) och Milanfansen sjöng sånger om sin nye favorit.
Alla var överens om att det bara var början. Pato skulle ta fotbollsvärlden med storm precis som Kaká gjort före honom. Silvio Berlusconi var kanske mest övertygad av alla.
 
Nu vet vi hur det gick med det. Efter framfarten under vårsäsongen 2008 har skadorna avlöst varandra. Patos snabbhet blev till slut hans förbannelse och inte en välsignelse för karriären - även om han bland annat hann sprinta ifrån Barcelonas backlinje och gäcka Real Madrid. Men Pato har haft fler muskelskador i lår och ljumsktrakten under sina år i Italien än många andra spelare har under en karriär. Tillbaka från en skada så gick det nästan aldrig mer än tio matcher innan nästa var framme. Patos ständiga problem var en anledning till att Milan förra sommaren bytte ut stora delar av sin läkarstab. För brassen blev det aldrig bättre. Hans kropp har inte tillåtit hans potential att blomma och utveckling har avstannat.
Ändå trodde jag att det skulle gå långt innan Milan faktiskt sålde honom. Familjen Berlusconi (Silvios dotter Barbara har ju bevisligen också förälskat sig i Pato) såg honom in i det sista som Milans framtid. Minns hur Silvio Berlusconi stoppade övergången till PSG förra vintern.
För betydligt mindre pengar säljer man nu ändå.
Kanske kan Pato få samma skjuts av att återvända till Brasilien som landsmannen Thiago Silva fick efter en första misslyckad Europa-sejour. Kanske fortsätter skadorna att förfölja Pato.
Patos framtid står skriven i stjärnorna. Det är bara inte längre självklart att han själv kommer räknas dit.
Och det beklagar jag lika mycket som alla andra Milanfans.

Drömmen som är en tidsfråga

Publicerad 2012-11-24 18:29:00 i Fotboll, Serie A,

 
Om Pep Guardiola är en dröm som Milantränare är Marco van Basten något liknande.
Med ett stort undantag.
I van Bastens fall är det bara en tidsfråga innan "drömmen" blir verklighet.
 
För 20 år sedan visade en spelare skillnaden mellan de bästa i Europa och de bästa i Sverige. IFK Göteborg åkte till San Siro för bortamatch i Champions Leagues gruppspel mot italienska giganterna AC Milan. De åkte därifrån med 0-4 i baken efter en rejäl lektion, en lektion där magistern var en holländsk storstjärna som är en av tidernas bästa målskyttar. Marco van Basten gjorde samtliga fyra mål i den där matchen, varav en på en vacker cykelspark. Thomas Ravelli hade all anledning att slå ut med armarna och se så uppgiven ut som bara han kunde göra efter insläppta mål. När Milan möter Juventus i morgon i mötet mellan de två senaste säsongernas italienska mästarklubbar så är det exakt 20 år sedan van Basten gjorde sina fyra mål mot IFK Göteborg - och han är därför hedersgäst på San Siro.
 
Kommer träna Milan när han är redo
För Milans prövade tränare Max Allegri är det ännu en tung skugga som faller över honom i morgon. Det är knappast någon hemlighet att Milan ser sig om efter en ny tränare. Allegri basar på lånad tid. Silvio Berlusconi pratar öppet om att han vill försöka locka eftertraktade Pep Guardiola till klubben - och jag skulle tippa på att Milan är precis den typen av klubb med stor historia och tradition som Guardiola gärna ser hos sin näste arbetsgivare när han är redo att ta ett nytt tränaruppdrag. Men Guardiola är en dröm än så länge. Enligt Silvio Berlusconi vill man ha honom som tränare nästa säsong, men Manchester City ska ligga bäst till (enligt Football Italia). Marco van Basten är mer än så eftersom alla milanista mer än gärna vill se holländaren basa över klubben precis som han en gång i tiden öste in mål i lagets anfall. Marco van Basten spelade bara för två klubbar i karriären, Ajax och Milan, och gjorde 218 mål på 280 matcher för de båda klubbarna. Hans genomslag i Serie A var och är enormt. Det var ju inte för inte som Marco van Basten utsågs till Europas bäste tre gånger (1988, 1989, 1992) och världens bäste 1992. Hade det inte varit för alla skador (framför allt den ödesdigra som Marseilles råskinn Basile Boli orsakade) hade det varit fler matcher, mål och titlar med Milan för van Basten. Men här är det en tidsfråga. När känner sig Marco van Basten redo för sitt livs uppdrag? Han gör ingen hemlighet av att det är uppdraget med stort U, trots att han redan varit tränare för Ajax och förbundskapten för sitt Holland. Milan är något annat - och van Basten tänker inte ta jobbet innan han är fullt redo att klara av det. Den nuvarande Heerenveen-tränaren är inte där än - och det får Max Allegri vara glad för.
 
Il Faraones genombrott
Speciellt glad verkar Allegri dock inte vara inför stormötet när han får frågor om vem han tycker ska ersätta honom som tränare i Milan. Fullt förståeligt förstås, men Allegri och Milan skulle må väldigt bra av en seger mot Juventus. Det räcker att titta på tabellen där tolfteplacerade Milan har 15 poäng, 17 färre än serieledaren Juventus. Milan är som väntat redan borta från ligaguldet efter sommarens storstädning i truppen - och hade det inte varit för Stephan El Shaarawy så hade Milan legat ännu värre till. Il Faraone har dock tagit chansen att blomma ut rejält efter att Zlatan Ibrahimovic sålts och Alexandre Pato och Robinho mest gått skadade. El Shaarawy leder skytteligan i Serie A med tio mål och det är nu mer än i någon enskild match som pressen kommer vara på den unge anfallstalangen att kliva fram och visa vägen med sina mål. El Shaarawy har mycket som talar för att han ska bli en storstjärna. Han blandar lite delar av en trequartista som Kaká med målskyttens instinkt a la Sjevtjenko. Det kommer förstås behövas för ett fortfarande skadedrabbat Milan mot det Juventus som imponerar på alla fortfarande och som körde över Champions League-segrande Chelsea i veckan. Juventus har fått ihop ett så komplett lag att storstjärnorna mer är lagets hjärta i form av Vidal, Marchisio och Pirlo på mitten samt yttrarna Lichtsteiner, Caceres och Asamoah. Juventus spelar med sådan fart, sådan kraft, sådant självförtroende att man bara måste njuta av laget. Att man kommer vinna ligan igen tar jag för givet, det intressanta är att se hur långt La vecchia signora räcker i Europacupspelet.

L'orgoglio precede la caduta

Publicerad 2012-10-21 20:46:00 i Fotboll, Serie A,

 
2007 var Milan återigen världens bästa klubblag.
Fem år senare har I rossoneri gjort sin sämsta ligastart på 71 år.
Varför är en historia som går hand i hand med en excentrisk ägares högmod.
Och fall.
 
Den senaste sommaren var en annorlunda sommar i Milan. De största stjärnor såldes, en generation gamla hjältar tackade för sig. Rutin på över 1000 Serie A-matcher försvann i ett nafs från Milans omklädningsrum. Livet kring Milanello förändrades. Balansen rubbades. Det stora problemet är dock att ingen vet vad klubbens en gång så framgångsrike ägare vill längre.
 
Vissa epoker varar längre än andra. Två av den europeiska fotbollens längsta startade samma år. Sir Alex Ferguson tog över Manchester United - och Silvio Berlusconi köpte in sig i Milan. Det var 1986 och Milan stod med stora skuldproblem. Det var början på en ny storhetsperiod för Milan. Berlusconi utnämnde Arrigo Sacchi till ny tränare och klubben vann ligatiteln "lo scudetto" redan under Sacchis första säsong. Ett år senare krossade man Real Madrid i Mästarcupens semifinalretur med 5-0 och körde över Steaua Bukarest i finalen med 4-0. Milan var bäst i Europa. Bäst i världen. Och Berlusconi odlade myten om sig själv som en vinnare.
 
Under Berlusconis ledning har Milan vunnit åtta ligatitlar, de flesta under det enormt framgångsrika 90-talet, och fem Champions League-segrar. Silvio Berlusconi har setts som frälsaren och mannen bakom det moderna Grande Milan. Samtidigt har han själv utnyttjat framgångarna för att bereda väg för sin egen politiska karriär. Under tre perioder har Berlusconi regerat i Italien som premiärminister. När han tog över senaste gången, i maj 2008 när regeringen Romano Prodi till slut tvingades bort av "de missnöjdas massa", var Milan nykorade världsmästare för klubblag, Kaká hade fått Guldbollen som världens bäste spelare 2007 och Berlusconi sågs alltjämt som en vinnare.
 
Domen som sänkte Berlusconi
I dag är den bilden på väg att raseras dubbelt. Milans framgångar och satsningar hänger ihop med Berlusconis egna framgångar och rikedom. Och de fick ett hårt slag 2011. Det var då Berlusconis mediabolag Fininvest dömdes till 5,1 miljarder kronor i böter till ett konkurrerande mediabolag. Ett år innan dess hade ett ekonomiskt tyngt Milan ändå lyckats värva Zlatan Ibrahimovic till ett rea-pris från Barcelona. En spelare med en stjärnglans helt i Berlusconis smak och presidenten hade lockat Ibra tillbaka till Italien med löften om en ny storhetsperiod med stora satsningar från hans sida. Milan vann försvisso ligan, men domen mot Fininvest ändrade Berlusconis sätt att se på sitt älskade Milan. Han såg vad det kostade att ligga på topp och kände inte samma brinnande iver att lägga de pengarna på favoritlaget längre. Bit för bit har också den politiska karriären gått i kras när skandalerna avlöst varandra.
 
Att presidenten vacklat i sin tro har vi sett tecken på de senaste åren. Han har skolat in dottern Barbara för att ta över efter honom och han har inte synts lika ofta på San Siros VIP-läktare som tidigare. I sommar valde han så sin väg. Inte nog med att Berlusconi slutade pumpa in pengar i Milan, han valde även att casha in på lagets två bästa spelare, Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva. Det var inte vilka spelare som helst. Det var spelarna som det nya Milan skulle luta sig mot. Berlusconi visste detta, men valde att sälja ändå eftersom alternativet, att satsa vidare i ett Italien där ekonomin är skakig, skulle bli för dyrt. Till fansen stora förtvivlan och raseri.
 
Sämsta starten sedan andra världskriget
Ska man hitta en definerande tidpunkt för Milans nedgång är det runt sommaren 2011. Domen mot Fininvest och när man släppte spelmotorn Andrea Pirlo till antagonisten Juventus självmant. Pirlo hade inte samma utstrålning längre, men den elegante mittfältaren var en av lagets viktigaste spelare och en kulturbärare. Det är med facit i hand en grov missbedömning. I sommar tackade även veteranerna Alessandro Nesta, Filippo Inzaghi, Gianluca Zambrotta och Clarence Seedorf  för sig medan Zlatan, Silva och Cassano såldes.
Klart att Milan skulle få det kämpigt. Men den här säsongen har börjat kanske ännu värre än vad kritikerna själva trodde. Lördagens 3-2-förlust borta mot Lazio var Milans femte förlust på de första åtta omgångarna. Så dåligt har Milan bara startat en ligasäsong fyra gånger. Senast säsongen 1941/42. Utifrån har de flesta sett vad som komma skulle. Milan har inte ett lag som ens på pappret är bra nog för en topp tre-placering som krävs för spel i Champions League. Når de Europa League är det en framgång. Tränaren Max Allegri, som vann ligan under sin första säsong som Milantränare, är ifrågasatt intern och externt, men förväntas ändå leverera resultat när Berlusconi försöker rädda sitt ansikte.
 
Hoppet för Milan sätts till att nya pengar kommer in när Berlusconi nu försöker sälja delar av sitt ägande i Milan till arabvärlden. Framtidshoppet på planen står spelare som Stephan El Shaarawy och världens dyraste 14-åring Hachim Mastour för. Men innan de levererar på världsnivå har Milan en brant uppförsbacke att bestiga. Hur länge tränaren Max Allegri får vara med på den återstår att se.

Om

Min profilbild

Fredrik Jonsson

Sportreporter och fotbollskrönikör för Kvällsposten/Expressen. Tidigare mångårig sportreporter med fotbollsansvar på Sundsvalls Tidning. Jag har bevakat A-landslaget och Allsvenskan/Superettan i många år. Jag har även arbetat på Sportbladet och Smålandsposten, samt bott och studerat i Milano, Italien i nästan ett år. Skriver här initierat om fotboll och tennis. Följ mig även på twitter: Frejon81.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela