Kickoff

Har knäskadan knäckt Nadal?

Publicerad 2012-12-28 23:28:22 i Tennis,

Rafael Nadal står över Australian Open i januari.
Är det verkligen ett magvirus - eller är det knäet - som spökar?
Börjar vi skönja slutet på en fantastisk karriär?
 
Börjar man med det uppenbara så är det oerhört trist och tråkigt att Rafael Nadal inte kommer att vara med på Melbourne Park i mitten av januari. Årets första Grand Slam-turnering kommer inte att vara densamma utan honom. Det är dessutom den andra raka GS-turneringen som Rafa missar. Det är första gången det händer.
Magvirus skyller han själv på, men liksom många andra tvivlar jag. I så fall hade tiden fortfarande räckt till för att hinna få några matcher i kroppen. Det känns som ett svepskäl för något annat.
Alltså landar jag på att hans skadade knä, det som hållit honom borta från spel sedan skrällförlusten i sommarens Wimbledon, fortfarande inte är bra.
 
Det vore en tragedi för sporten om en av de allra största, en spelare som gett oss flera episka matcher mot Roger Federer, halvvägs in i karriären tvingas kasta in handduken.
Jag är dock inte överraskad över knäproblemen. Jag förutspådde dem redan för tre-fyra år sedan när Nadal, hårt och mycket tejpad, slet på sin redan då sargade kropp. Jag har haft för många egna knäskador för att inte känna igen dem nämligen. Då skrev jag att jag tvivlade på att Nadal skulle kunna spela hela karriären och skörda alla framgångar som ligger för honom med hans talang och potential. Ett par avbrott för knäskador har gett mig delvis rätt redan. Jag hoppas att jag har fel den här gången, att inte klockan klämtar för spanjoren som gett fighting face och tighta shorts ett (eller flera) ansiktsuttryck. Att det finns fler toppmatcher i hans kropp. Att han är tillbaka senare i vår när grussäsongen drar igång. Det brukar ju vara synonymt med Rafael Nadal.
Vad vore till exempel Paris utan dess kejsare?

Tronskiftet

Publicerad 2011-07-04 09:23:58 i Tennis,

Under flera år fick han finna sig i att spela reserv medan Roger Federer och Rafael Nadal gjorde upp om titlarna. Han skapade i stället vissa av sina rubriker genom att imitera de andra toppspelarna och fick smeknamnet The djoker. Men inte längre. 2011 behöver han inte vara någon annan än sig själv. 2011 är Novak Djokovics år. 2011 är året då vi fick ett nytt tronskifte i tennisen.

Den unge serben har haft en monstruös säsong. Efter årets tredje grand slam har han fortfarande bara förlorat en enda tävlingsmatch på touren. Det är sanslöst bra - och har också betytt att Djokovic vunnit två av tre GS-turneringar, förutom Wimbledon även Australian Open. Han har vunnit så mycket att han sprang för Rafa Nadal som världsetta redan innan gårdagens final. Kanske var det därför som han kunde spela så avslappnat i de två första seten. Djokovic vann rättvist. Han besegrade Rafa Nadal från baslinjen, han besegrade honom på nät, han besegrade honom i kontringarna. Ja, i allt. Nadal har allmänt ansetts ha det bästa försvaret i tennisvärlden, tillsammans med en Andy Murray i sina bästa stunder. Men Djokovic är vassare ändå. Han kan slå vilken vinnande slag som helst varifrån banan som helst med sin backhand. Han är snabb nog att hinna upp i stort sett varje boll.

Novak Djokovic har redan mer eller mindre skrämt bort spöket Federer. Det gjorde han delvis redan när han slog schweizaren i Australian Open-semifinalen 2008. Och nu tog han sig över den sista mentala barriären genom att knäcka spelaren som alltid är som bäst i de stora matcherna, Rafa Nadal.

Där Federer och Nadal har sina styrkor men också sina begränsningar så är Novak Djokovic kombinationen av de två. Han har inga egentliga svagheter. Talangen är lika enorm som hans charm som spelare. Han är mer vältränad i år än någonsin och det har gett resultat. Det här var ett tronskifte på alla sätt och vis. Djokovic kommer gå många stora finaler mot Nadal de kommande åren, men det är mer upp till Djokovic än Nadal hur de går - om inte skador förstör på vägen.

På sitt sätt ser jag inte ens Nadal som det största hotet på sikt. Jag tror nämligen att Juan Martin del Potro, om han får vara frisk och spela med kontinuitet, kommer kliva fram som Djokovics stora utmanare i framtiden. Argentinaren är också en spelare som har allt i stort sett.

Men fram till dess välkomnar vi Djokovic till det Halmstad jag nu är på väg hem till för en Davis Cup-match som kan gå till historien som en av de mest ojämna någonsin. Sen hoppas jag innerligt få se Djokovic i US Open på plats i New York i höst.

Går bara att hylla mästaren

Publicerad 2011-06-06 21:14:07 i Tennis,

Han bestämde sig för att bli den förste att vinna mot Novak Djokovic i år - och gjorde det.
I finalen bestämde sig Roger Federer för att till slut besegra Rafael Nadal på Paris röda grus. Det höll till 5-2-ledning i första set. Sen började Nadals slit ge lön för mödan igen - och Federer tappade inte bara tron på sig själv i finalen av Franska Öppna. Han förlorade också finalen över fyra set - hans fjärde finalförlust mot Nadal i Paris Grand Slam-turnering. Och Nadals sjätte titel i Paris. Tangerat rekord tillsammans med Björn Borg.

Att Nadal vinner överraskar väl ingen, men jag ville så gärna se Novak Djokovic mot Nadal i finalen. Djokovic har använt hela våren till att förvandla Nadal till en tvivlare. Han har slagit spanjoren i två grusturneringar inför Paris och har varit 2011 års bäste spelare.
Men han föll mycket på att rekordmatchen mot Fognini ställdes in efter wo och i stället blev rekordförsöket matchen mot Federer i semin. Rätt stor skillnad när man ska skriva historia.
Dock ska absolut inget tas från schweizaren som gjorde sin bästa Paris-turnering i karriären som 30-åring. Aggressivt, varierat, säkert. Spelet i semin mot Djokovic var från en annan planet. Federer spelade inte dåligt mot Nadal heller, men gjorde för många enkla misstag. Och det går inte mot Nadal, vars bleka jag återvann mycket i slagkraft i segern mot Robin Söderling.

Nadal är världens genom tiderna bäste grusspelare. Därom råder ingen som helst tvekan. Det här var hans svagaste Paris-turnering - och han vinner till slut ändå. Det är makalöst bra gjort. Likaså hur han kan hämta upp boll efter boll som om tennisbanorna vore ett pingisbord - och till slut kontra hem poängen ändå. Konditionen och förmågan att göra få misstag är vad som gör Nadal till den mästare han är. Han kommer vinna fler Slams i Paris, från en till fyra-fem. Nadal kan slå rekord som aldrig kommer slås. Det är bara att hylla spanjoren.

Nu ställer jag in siktet på Wimbledon och the revenge of Djokovic förhoppningsvis.

Inför Australian Open

Publicerad 2010-01-18 13:23:07 i Tennis,

En vidöppen herrhistoria medan det bland damerna handlar om en ganska given final.
Så känns decenniets första Australian Open.
Den är inte lika klassisk som de andra, inte ens nära faktiskt, men det är nog lite av min favoritturnering i alla fall. En flygande start på det nya året mitt i den isande vintern.

Har tittat lite på lottningarna och på damsidan så blev det bara än tydligare om att Serena Williams är storfavorit. Alla stora konkurrenter, Clijsters, Henin, Sharapova finns på den andra spelhalvan och kan alltså bara bli finalmotstånd.
Det var för övrigt de fyra jag trodde på, men Sharapova åkte ut mot kompisen Kirilenko i natt. Den matchen somnade jag bort i slutet av första set. Redan då var det jämnare än det borde ha varit.
Nu ser jag i alla fall finalen mellan Serena och Clijsters med Henin som störste utmanare. Men räkna med att titeln hamnar någonstans där. Jag skulle tippa belgiskt.

Herrsidan är dock mer oviss. Efter att ha haft rätt i alla Grand Slam-turneringar i två år (fram till US Open-finalen i höstas där Federer föll mot Del Potro) kan jag ärligt säga att jag inte riktigt har någon känsla var det här landar. Spelar de toppseedade som de ska så kommer vi få riktigt bra matcher redan i kvartsfinalerna.
Jag menar Federer-Davydenko, Djokovic-Söderling, Roddick-Del Potro och Nadal-Murray.
Det är matcher som kan gå precis hur som helst.
Visst kan hemmafavoriten Hewitt störa Federer inför sin publik, Almagro eller Tsonga skulle kunna hota en armbågsskadad Söderling och oseedade James Blake är i sin bästa form inte långt sämre än Del Potro. Men annars finns få hinder för storspelarna.
Nadal tror många på och så klart jag också. Han når minst semi, troligen även final. Men min magkänsla säger ändå att vi kommer få se stora saker av Djokovic och Davydenko. Den sistnämnde avslutade ju fjolåret på bästa vis och visar fortsatt stark form.
Och samtidigt, om Federer, som jag tycker mig se lite mättnad i, visar all sin rutin och spelar sin bästa tennis så slår ingen honom. Inte ens Nadal.
Nu tror jag ändå inte att han lyckas med det och då säger jag: Rafael Nadal.

Vår egen Robin Söderling då? Allt hänger på armbågen. Varför han skulle slita på den när han hade känningar redan förstår jag bara inte. Nu är det bara att bita ihop så länge det går och vila om två veckor.
En frisk Robin når kvarten, en frisk Robin kan skrälla mot Djokovic igen och sen hänger det på vem som står på andra sidan nätet i en semi. Jag tror inte Söderling slår Federer igen. Han svajjar för mycket mot schweizaren i sitt spel - av respekt kanske. Står Davydenko där tror jag på Söderling i final. Men allt handlar om armbågen och det är bara att ta det dag för dag - match för match.

Skönt att det har börjat igen!

Argentinas nye hjälte

Publicerad 2009-09-15 12:52:08 i Tennis,

Vad talade egentligen för att Juan Martin Del Potro skulle bryta Roger Federers fem raka titlar i US Open?
Väldigt lite. Nästan inget egentligen.
Inte ens att argentinaren sopade banan med Rafael Nadal i semin. Den forne världsettan var ju trubbig och ganska dålig i just den matchen.
Så 6-3 i första till Federer var precis som väntat.
Rutin, klass. 1-0 i set.
5-3 in i andra talade ingenting för att Federer inte skulle vinna även andra och därigenom säkra titeln mer eller mindre.
Del Potro hade inte vänt 0-2-underläge. Det lovar jag.
Nu vände han setet i stället. Federer slarvade, 30-0 i egen serve blev 30-40 och break till 5-5.
Där och då vände den här matchen. Del Potro vaknade. Insåg, shit, jag kan kanske vara med och leka.
Sen handlade nästan allt om kraften i argentinarens grundslag. Vi pratar världens hårdaste forehand på touren med den kortaste (och mest otekniska) svingen. Schwoosh! Igen. Och igen.
Federer var inte i kontroll efter det. Det blev att jaga och jaga - ett spel schweizaren inte är bekväm med. Vanligtvis är Federer en mästare på att bryta det spelet. Nu försökte han med slicear, mer spel mot backhand - utan framgång.

På slutet handlade det om att nästan två meter långe och gänglige Del Potro förlorade bollar snarare än att Federer vann dem - när det väl hände. Då är det inte svårt att veta vart det barkar.
Det märkligaste var ändå att Federer vann det tredje setet - men ändå inte matchen. Med tennislogik skulle han gjort det. Men han hade mest fullt sjå med att hinna med att slå tillbaka kanonaden mot honom.

Del Potro vann US Open, hans första Grand Slam-titel i hans första GS-final.
Knappast hans sista.
Och han gjorde det inför ögonen på Vilas, Argentinas störste spelare genom tiderna. I Argentina betyder varje stor sportframgång massor för det fattiga folket. I dag är Del Potro allas hjälte - extra mycket när fotbollen inte rullar dit den ska.
Del Potro är en av 2009 års stora tennisstjärnor. 2010 måste han etablera sig som en semifinalspelare i GS-sammanhang. Det tror jag att han gör, men han vinner nog max en GS nästa år.

Roger Federer skrattade, skämtade och grät inga tårar som efter Wimbledonförlusten i fjol.
Han är redan störst och kommer bli än större innan det här är slut.
Den vetskapen gör honom lika farlig nästa år också.

Och jag fick nästan alla rätt i år också. Jag förutspådde tre GS-titlar för Federer och en finalplats. Det blev två och två finalplatser. Det är ett hyfsat facit det också.

Gåtorna Verdasco och Söderling

Publicerad 2009-09-10 17:33:41 i Tennis,

I två och ett halvt set var matchen mellan Fernando "Nadal light" Verdasco och Novak Djokovic en fantastisk tennismatch i US Open-kvarten i går kväll.
Sen kastade Verdasco bort matchen på ett sätt jag aldrig sett maken till på den här nivån.

Egentligen var det overkligt. Jag undrade om mina trötta ögon lurade mig.
Men Verdasco, som utvecklats enormt det senaste året och som trots ett förlorat första set styrde och ställde helt mot Djokovic, släppte allt vad koncentration liknar och hafsade iväg returer, de enklaste volleys, smashar ... När han till och med började serva sina andraservar som förstaservar - och därmed bland annat drog på sig två raka dubbelfel och tappade 30-0 till 30-40 och sedan hafsade ut en forehand till break direkt efter eget break, konstaterade jag förfärat för mig själv att jag såg en match där den klart bäste spelare inte tänkte vinna.
Varför? Ingen aning.
Han fick behandling för smärta i magtrakten, men det påverkade inte honom så här.
Detta var en match där Verdasco visade upp en karaktärlöshet som en ung tjurig pojkspoling som missat en boll och tjurar på nästa och nästa till matchen var förlorad.

Fast det här var nästan likgiltighet. Hur det nu kan var det.

*   *   *
Robin Söderling förlorade förstås även rond tolv mot Roger Federer som ändå hyllade sin motståndare.
Söderling kom ju tillbaka starkt i tredje och fjärde set och hade ju faktiskt setboll för att ta matchen till ett femte set.
Visst kan man tycka att det är bra, men problemet är ju att Söderling återigen gav bort det första (0-6!!) och andra setet innan han ens var med i matchen.
Söderling-syndromet kallar jag det. Tyvärr är det Robins stora svaghet, att han aldrig kommer rätt in i de matcher som verkligen gäller något. Han tappar alltid sin serve direkt, förlorar ofta första set stort och jagar därefter bara i uppförsbacke. Därför slår han inte en spelare som Federer som tvärtom alltid börjar bra.
Först när han löst det mentala pusslet är Söderling att räkna med i de stora turneringarna - som en vinnare.

För övrigt var detta tredje raka Grand Slam-turneringen (Franska Öppna, Wimbledon och US Open) där Söderling åker ut mot just Federer.
Sen kan man ju förstås åka ut mot sämre motstånd också.

Nu är Federer störst

Publicerad 2009-07-05 23:44:52 i Tennis,

Det var långt ifrån hans bäst genomförda final.
Men Roger Federer vann ändå sin sjätte Wimbledon-titel i dag och sin totalt 15:e Grand Slam-titel.
Så nu är det fakta. Roger Federer är störst och bäst genom alla tider. I mina ögon kanske den absolut främste idrottsmannen genom tiderna - åtminstone topp tre.

Det blev en märklig Wimbledon-final, dramatisk, men ändå minst en klass sämre än fjolårets holmgång mellan Federer och Rafael Nadal. Framför allt eftersom den här gången stod Federer för massor med egna misstag. Med forehanden missade han hälften av sina chanser kändes det som och det märktes att han var tagen av stunden. Det kompenserade han med 50 serveess. Utan serven hade det blivit Andy Roddicks match från början till slut.

Amerikanen, som nu förlorat 19 av 21 möten mot Federer, var tillbaka där han hör hemma, i en Grand Slam-final. Och han gjorde nästan allt rätt fram till slutet. Då började serven svikta och de egna servegames blev allt svårare att vinna samtidigt som Federer i stället vann sina enkelt. Precis som Pete Sampras alltid gjorde så plockade Federer fram den vinnande serven när han var i underläge. Alltmer konsekvent ju längre matchen led. Det är en mästares signum. Roddick hade sina chanser, men slarvade bort andra set när han hade 6-2 i tiebreaket, men tappade spelet helt. Likaså var det han som spelade bäst i femte, men orkade inte. Extra tungt är det förstås för amerikanen som bara tappade ett eget servegame - det sista i matchen - och dessutom vann fler games totalt än Federer.

15 GS-titlar. Det är ett rekord jag vågar påstå inte kommer att slås av någon. Mer än av Federer själv som nu kan koppla av helt i varje turnering han spelar. Sampras tror han tar 18-19 stycken och det gör jag också. Om motivationen håller ett par år till bara. Vilket jag verkligen hoppas.

Så vinner Söderling Franska Öppna

Publicerad 2009-06-07 13:18:40 i Tennis,

En Grand Slam-final med svenskt deltagande.
Det har vi inte sett sedan (om jag minns rätt) Thomas Johansson vann Australian Open 2002 mot Marat Safin.
Men inget är ju omöjligt för Robin Söderling i dessa dagar verkar det som.

Den tesen kommer nå sin kulm när Söderling möter Federer i dagens final i Franska Öppna.
Federer som Söderling aldrig vunnit mot på nio möten, varav två på grus i Madrid.
Det borde vara en enorm fördel för schweizaren som kan ta sin första titel på det röda gruset i Paris.

Samtidigt har Federer nog aldrig känt sådan respekt och kanske även rädsla att faktiskt förlora mot Söderling som nu. Han har trots allt slagit Nadal (den omöjlige), Davydenko och Gonzalez. Och Federer känner pressen över att vinstchansen är större än på många år.

Så hur ska Söderling spela för att vinna? Det enkla svaret är sitt spel. Hårda, flacka grundslag djupt ner mot hörnen för att Federer ska få så lite tid som möjligt på sig att hitta sina vinklar. Mycket spel på Federers backhand. Och så måste serveprocenten vara hög matchen igenom. Det spelet har Söderling visat i sina tre senaste matcher och vunnit välförtjänt. Kan han upprepa det tror jag han vinner.
Vad Federer kan behöver jag inte ens skriva. Allt, men svagheten är spelet på grus och till viss del backhanden.

Söderling har verkligen inget att förlora. Bara att vinna. Han har redan fått tron på svensk tennis att blomma ut igen. Min enda farhåga på förhand är att han har gjort för mycket media, för mycket happenings runt sin tennis och kan ha tappat både fokus och mental ork på det. Jag hoppas jag har fel. Nu håller vi tummarna.

Ett hinder från drömfinal

Publicerad 2009-06-03 19:45:49 i Tennis,

Robin Söderling visade att han minsann har mognat enormt mentalt det senaste halvåret när han utklassade världelvan Davydenko. Jag såg merparten av matchen när Eurosport inte sände damtennis i stället. Visst kunde det gått annorlunda om Davydenko tagit någon av de två breakbollar han hade i Söderlings första servegame. Nu gjorde han inte det och då gjorde Robin processen oväntat kort och obarmhärtig.

Det som imponerar mest är att han inte gick i någon enkel fälla, lät sig flyga iväg på alla hyllningar utan gjorde sitt "jobb". Mot Gonzales är Söderling stor favorit och bör vinna. Då väntar Roger Federer i final. Federer som i dag krossade fransmannen Monfils och visade de som påstår att Federer inte är i form (jag är inte en av dem).

Söderling-Federer i final på söndag vore det roligaste som hänt svensk tennis på många år, OS-silvret i dubbel i fjol inkluderat. Då kanske en mentalt starkare Söderling kan visa Federer som flera gånger sagt att det mentala är Söderlings svaghet. Men ett hinder var är kvar innan vi är där.

Bragden i Paris

Publicerad 2009-05-31 22:16:02 i Tennis,

I hård konkurrens måste ändå Robin Söderling vara dagens idrottssvensk efter segern mot Rafael Nadal, kungen av grus.
Det var historia som skrevs på Roland Garros centre court. Söderling hade aldrig gått längre än tredje omgången i en Grand Slam. Nadal hade å sin tur aldrig förlorat - alls - i Franska Öppna.
Men 31 raka vinster blev inte 32. Fyra raka titlar blev inte fem. Till slut hade även den omöjlige förlorat.

Söderlings 3-1-vinst är förstås inget annat än en stor bragd, en prestation som bragdjuryn måste få svårt att bortse från när det är dags för dem. Samtidigt måste man se nyktern på segern. Rafael Nadal menade själv att han hade spelat dåligt, men det är energin han saknar. Det har varit tydligt de senaste veckorna och jag trodde på förhand att chansen faktiskt fanns till en skräll. Söderling har ett stort spel i sig med sina tunga (och lite yviga) grundslag och fart i serven, men har ju alltid sänkt sig själv med sitt humör. Nu gjorde han inte det - och då är inte steget upp till världsstjärnorna jättestort. Men jag betonar, det var inte den vanlige Nadal vi såg i dag.

Och jag vill därför, till skillnad från alla andra jag hört och läst i kväll som bara hyllar för att hylla och därmed staplar överdrifter på varandra, påpeka att Söderling har långt kvar till titeln än. Det låter på många som att nu ska han bara spela av resten av turneringen, en del pratar om Roger Federer som en klart mänsklig finalmotståndare, men vänta nu lite. Hur reagerar Söderling på vinsten? Nu är det upp till bevis - och vår nye tennishjälte kan stupa redan på ryske världselvan Nikolaj Davydenko. En spelare som Söderling har 3-2 i matcher mot.

Men visst drömmer även jag om en svensk i final igen på det röda gruset. Passande nog den senaste sedan Magnus Norman förlorade mot brassen Gustavo Kuerten 2000 - samme Norman som nu är tränare för Söderling.
Norman kan vara Söderlings största fördel i det här läget. På väg mot nya bragder.

*   *   *
Jag undrar vad Roger Federer tänkte när han såg att Nadal åkte ut. Äntligen? Är det min chans nu? Söderling, seriously?
Själv tycker jag så här: Oj oj oj vad roligt om Federer fick vinna i Paris.

"DC-festen" mest en stor bakfylla

Publicerad 2009-03-08 17:59:44 i Tennis,

Trodde Sverige skulle slå Israel med 3-2 inför DC-mötet i Baltiska Hallen i helgen. Då räknade jag med att Thomas Johansson skulle ta sina två singlar och Lindstedt/Aspelin dubbeln.
Just i detta nu hänger Sveriges överlevnad i elitdivisionen den här gången på en matchotränad Vinciguerra. Jag är skeptisk ...

DC-festen var väl hur som helst över innan den började utan riktig publik på plats. Ekandet av slagen i den nästan heltomma hallen, den klart överviktige Amir Hadad i Israels dubbellag (kom igen, någon mer aktiv spelare måste väl Israel ha?) och Sveriges kämpastarka, men i övrigt tämligen svaga lag, lägger lite löjet skimmer över Davis Cup som turnering för mig. Och det är en känsla jag inte gillar. Alls.

Dessvärre blev också DC-mötet som väntat en plats för demonstrationer och våld i olika former av modiga människor i huvor och med näsdukar för ansiktet.
Kan man inte diskutera sina politiska åsikter på annat sätt än med våld är man dum i huvudet.
Det är min fasta övertygelse.

Soppan i Baltiska Hallen

Publicerad 2009-02-23 14:05:27 i Tennis,

Hade egentligen lite att anmärka när Malmö Kommun i samråd med Säpo tog beslutet att inte tillåta publik i Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel i Baltiska.
Fram till att det kom fram att det inte var säkerhetstänk som låg bakom.
Inte Säpo heller för den delen.
Utan några kommuntomtar i Malmös Fritidsförvaltning som tog Sveriges utrikespolitik i egna händer.
Det är ju så dumt så det knappt är sant.

Jag är inte någon stor vän av Israels politik eller sätt att bedriva den.
Men vad åstadkommer Malmö Kommun genom att inte tillåta publik på matchen och aktivister omkring den?
Absolut inget, mer än att den sätter en utrikesagenda som vare sig Sverige, EU eller FN är ombord med.
Jag tvivlar på att Israel bryr sig om matchen i sig.
Så skärp er, ingen matchflytt eller liknande. Kör matchen som den var tänkt att köras - om nu inte Säpo får några riktiga hot att ta ställning till.

Söndagens största dubbelfel stod TV4:s Patrik Ekwall för.
"Ägna er åt politik i stället" krönikerade han.
Eh, det är ju det de gör. Mer än de får.

Så promotar man en damtennisturnering?

Publicerad 2009-02-18 11:08:32 i Tennis,

Sitter på ett hotell i Stockholm (skrev DIF-Timrå i går kväll och ska på BP-GIF Sundsvall i dag) och går igenom sportmejlen.
Ser då det första nyhetsbrevet inför damernas Swedish Open i tennis som spelas veckan innan herrarnas i Båstad i sommar.

Efter lite grundsnack om spelarna som kommer i sommar avslutas utskicket med en länk till bilder på en av spelarna.
22-åriga ryskan Maria Kirilenko.
Samtliga bilder (16 stycken) är på henne i bikini från Sports Illustrated swimsuit 2009 ...
Är det så man skapar intresse kring en damtennisturnering numera? I Sverige??? Diskutabelt är det i alla fall.
För visst måste det finnas bilder på henne i tennissammanhang också? Hon har trots allt vunnit fem turneringar och varit rankad 18 i världen.

Därför slår inte Nadal Sampras

Publicerad 2009-02-03 12:06:50 i Tennis,

Många som hoppar på hyllningståget om Rafael Nadal (som sig bör, karln är fantastisk), men som missar både en och två väsentliga anledningar till varför Nadal inte kommer vinna en äkta Grand Slam eller nå 13 eller 14 GS-titlar.

Visst har Nadal kvaliteten för att klara det, inget snack om det, men det är ett på tok för billigt resonemang. För ...
... även när Nadal vinner enkelt får han kämpa hårdare än tex Federer gör när han vinner. Jag tror inte att Nadals redan hårt sargade kropp (kolla tejpen under hans knän) pallar att bli större än Sampras. Då måste han hålla på i många år till och det gör han inte om han inte drastiskt minskar antalet turneringar han spelar i.

... även om Nadal är den ende herrspelare som kan göra en Don Butch eller Rod Laver och ta hem alla fyra GS-titlar samma år eftersom han kommer fortsätta vinna Franska Öppna (och i år redan vunnit i Melbourne) så tar han inte alla fyra. Många verkar tro att det bara är att gå ut och vinna på Wimbledons gräsbanor igen för spanjoren. Det är det inte. Det är för stor skillnad att gå från grus till gräs på tre-fyra veckor för att Nadal ska göra det av bara farten i år igen. Där, om någonstans, finns det säkert fem-sju spelare som kan slå ut honom. Förstår inte alla vilken enorm prestation det var att Nadal vann i London i fjol.

För min del får han dock gärna lyckas. Det hade varit stort att få uppleva.

En sann mästares tårar

Publicerad 2009-02-01 20:45:16 i Tennis,

En barriär brast. Tårarna föll. Okontrollerat, ärligt, som en rå påminnelse om verkligheten.
Roger Federer stod där som en förlorare, men det var en sann mästares tårar som rann.
Och samtidigt det mest känslosamma ögonblicket på en tennisplan sen Pete Sampras tårar i samma turnering för 14 år sen.


Då i januari 1995 handlade det om ett helt annat allvar. Sampras föll i tårar flera gånger under matchen mot landsmannen Jim Courier eftersom Petes tränare och vän Tim Gullikson fått sin tredje stroke samma morgon. Jag minns att jag led och att några tårar föll med Pete den matchen.
Den här gången stod Roger Federer omgiven av över 20 000 åskådare på Rod Laver Arena som skrek att de älskade honom. Ändå kände han sig som världens mest ensamma person. Och tårarna kom. Hejdlöst och ärligt.
– God, it's killing me, fick han fram.
Sen orkade han inte säga mer.

Nästan fem timmar tidigare hade ju jakten på historia i Australian Open-finalen börjat. En 14:e Grand Slam-titel låg för schweizarens fötter. Hade han vunnit och tangerat Sampras rekord så hade inte någon spelare kunnat stoppa honom i Wimbledon i sommar från en 15:e. Det lovar jag. Men Roger Federer förlorade en ny holmgång mot Rafael Nadal över fem set. Denna fantastiska kämpe från Manacor, Mallorca som begåvats med världens kanske känsligaste handleder. Den ende som kan stoppa Federers segertåg – och gör det allt oftare. Rafa har nu vunnit GS-titlar på tre olika underlag. Han blev förste spanjor att vinna Australian Open. Historia det med.

Men grejen var att det var Federers match i ett nytt välspelat och välregisserat klassiskt möte. Han vann till exempel 174 mot Nadals 173 poäng. Men han slarvade också bort första set, han hade sex breakbollar vid 4-4 och 5-5 i tredje, men misslyckades och förlorade tiebreaket av bara farten.
Bara en gång i sista set såg jag den forne världsettan i hans spel. Vid 1-4 vann han fyra bollar i rad och det såg både självsäkert och självklart ut. Han vågade trycka till bollen och sökte vinklar, nät och avgörande. Det som gjorde honom oslagbar i så många år, men som han inte tror på själv när han möter Nadal. Han vann det gamet blankt.
I nästa var det som bortblåst igen …
Så när han efter nästan fem timmars slit skulle hålla sitt tacktal som tvåa brast det för honom. Tårarna kom i samma takt som tankarna på det som slunkit honom ur händerna. Och orden drunknade.

Man ska veta att det krävs en enorm mental kraft, en urladdning, för att orka när något så stort står på spel. Det tog till exempel Pete Sampras två år från det att han vann sin trettonde Grand Slam till att han vann sin sista 2002. Federer vet det och har spelat med den målmedvetenheten hela vägen till finalen.
Som ung lärde han sig att tygla sina starka känslor med hjälp av Sundsvallstränaren Peter Lundgren. Sedan dess visar han få, om något, känslouttryck på planen. Den kontrollen har gjort honom till en av vår tids största vinnare oavsett idrott.
Så när Federer grät hade jag tårar i ögonen också hemma i tv-soffan. För mig är Federer den störste genom tiderna, större än Rod Laver och Pete Sampras. Teknisk har aldrig någon överträffat honom. Jag unnade verkligen honom den här titeln.
Men nu är det bara att inse. För Federer blir jakten på den 14:e GS-titeln inte bara en kamp mot spelarna utan även de mentala demoner som följer med. Det kan bli en lång och smärtsam kamp för honom.
Men jag tror ändå att han lyckas. Och att vi till slut får vi se rätt tårar.

Om

Min profilbild

Fredrik Jonsson

Sportreporter och fotbollskrönikör för Kvällsposten/Expressen. Tidigare mångårig sportreporter med fotbollsansvar på Sundsvalls Tidning. Jag har bevakat A-landslaget och Allsvenskan/Superettan i många år. Jag har även arbetat på Sportbladet och Smålandsposten, samt bott och studerat i Milano, Italien i nästan ett år. Skriver här initierat om fotboll och tennis. Följ mig även på twitter: Frejon81.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela