Kickoff

Landslaget saknar rätt typ av vinnarskallar

Publicerad 2013-06-08 20:11:11 i Landslaget, VM-kval,

Österrike utnyttjade Sveriges misstag i försvarsspelet.
Men bristen på rätt typer av vinnarskallar oroar minst lika mycket.
Som jag ser det är det därför som Erik Hamréns landslag förlorar nyckelmatcher.
 
Sverige tog sig med en heroisk insats mot Holland i den sista EM-kvalmatchen till förra sommarens EM i Ukraina/Polen.
Nu ser det återigen ut att bli en kamp in i det sista i VM-kvalet till Brasilien för att rädda en play off-plats till att börja med.
Österrike var en nyckelmatch och Sverige förlorade med 2-1. Det var i högsta grad rättvist. Efter en bra svensk start första kvarten tog Österrike över helt efter 1-0.
Det mesta av matchen har redan diskuterats ut och in så här en dag i efterhand. Därför tänker jag nöja mig med att konstatera tre saker.
 
1) Försvarsproblemen
Det mest uppenbara. Det är bara att konstatera att Andreas Granqvist och Jonas Olsson fortsätter att visa att de inte fungerar ihop. På något vis tar de fram varandras svaga sidor, blir sämre spelare än de i själva verket är och samspelar inte i försvarsspelet. Varje gång jag ser dem så ser jag bara två individuella mittbackar utan fungerande samarbete, linjer eller röda trådar. Missar den ene är aldrig den andre nära. Det funkar inte - och Erik Hamrén måste antingen nöta försvarsspel rejält eller byta mittbackspar. Helst få in en ledare som Per Nilsson är i Nürnberg.
Men. Försvarsspel är också ett kollektivt ansvar och Sveriges problem börjar redan i ansvarsfördelningen i anfallet där spjutspetsen Johan Elmander ska täcka upp för "tian" Zlatan Ibrahimovic. Elmander får göra två olika roller, dels den offensiva mittfältarens defensiva jobb (Zlatans roll), dels den ensamme anfallarens offensiva (Elmanders roll). Det gör att hela systemet är i obalans från början och Elmander får ta många lååånga löpningar. Och på mittfältet är de balanserande mittfältarna Kim Källström och Rasmus Elm en för dålig sköld framför mittbackarna för att backlinjen ska känna sig trygg.
 
2) Rasmus Elm-ekvationen
Erik Hamrén ser Rasmus Elm som Anders Svensson naturliga arvtagare - och Elm är vår kanske mest spelskickliga mittfältare. Men det är många år sedan han lyckades i landslaget. Han misslyckades att ta över i EM och han har det jobbigt att övertyga den breda massan om sin storhet i landslaget.
Därför är det oerhört svårt att förstå varför Erik Hamrén väljer att spela en Elm som varit dålig i magen hela veckan, som på förhand bara skulle kunna spela 60 minuter i bästa fall och som högst troligt hade mindre energi än vanligt. Hamrén gjorde både Rasmus Elm och landslaget en stor otjänst med det märkliga beslutet - och det är svårförklarat.
 
3) Vinnarskallarna
Ett svagt lag med bra spelare är fortfarande ett svagt lag. Där någonstans känner jag att landslaget är under Hamréns tid som förbundskapten. Det är ojämna prestationer, en ganska luddig spelidé och för många förluster i viktiga matcher.
Genom åren har Sverige varit lyckligt lottade med många stora vinnarskallar. Jonas Thern, Stefan Schwarz, Tomas Brolin och Patrik Andersson på 90-talet. Stefan Schwarz, Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg på 2000-talet. Det skulle vara dumt att påstå att Zlatan Ibrahimovic inte är en vinnare (för det har han bevisat i varje liga han har spelat i), men det här landslaget saknar den tjuriga vinnartypen som lyfter ett lag i den här typen av viktiga matcher. Jag tror inte den aspekten ska underskattas.
När det behövdes slet Fredrik Ljungberg ännu hårdare, ville ha ännu fler bollar för att avgöra - och blev bättre. Det var en anledning till att Ljungberg var de stora matchernas spelare. Olof Mellberg tacklade hårdare och tidigare och växte i försvaret. Båda hade förmågan att bära laget framåt, göra laget bättre.
Det saknar jag i Erik Hamréns landslag. Zlatan är briljant som bara Zlatan kan vara, men det är alltid på hans villkor och det är inte alltid i lagets bästa intressen. Rasmus Elm saknar oftast "shining" i landslaget medan Kim Källström vill vara den där vinnaren, men saknar det sista på planen för att lyckas. Och "potentiellt" dominanta spelare som Granqvist och Olsson har för mycket med sig själva för att lyfta laget.
Jag var nere på en Helsingborgsträning inför derbyt mot Malmö FF för ett tag sedan. Det smällde på i varje duell och en smågalen Ardian Gashi skällde på medspelare och tränare och skulle bara vinna. Den intensiteten, den viljan att vinna är någonstans vad det handlar om, varför Helsingborg leder allsvenskan och vad jag inte ser i dagens Blågult.
 
Det är bara att konstatera att Erik Hamrén har en del att fundera på om han ska lyckas ta Sverige till VM i Brasilien nästa sommar. Jag tvivlar på att han lyckas.

Till slut levererar Belgien

Publicerad 2012-10-18 16:02:00 i Fotboll, VM-kval,

Mellan 1982 och 2002 tog sig Belgien till sex raka VM-slutspel.
Sedan kom mästerskapstorkan.
Tio år senare har Belgien ett landslag fyllt av stjärnor - och infriar så här långt förväntningarna i VM-kvalet.
 
De som inte är för unga minns det Belgien som nådde EM-final 1980 och VM-semifinal 1986, med en viss Enzo Scifo i laget.
Framgångar som Belgien inte varit nära att upprepa sedan dess - trots att man tog sig till sex raka VM-slutspel fram till 2002.
Senaste EM-slutspelet man var med i, då stod Belgien som värd 2000.
Nu står man med sin största gyllene generation på evigheter och kraven på landslaget är förstås därefter. Nye storstjärnan Eden Hazard (Chelsea) har tagit Premier League med storm i höst, Vincent Kompany och Thomas Vermaelen är lagkaptener i Manchester City respektive Arsenal och Marouane Fellaini följs av flera storlag i ligan efter en enorm höst med Everton. Lägg till stora talanger som Moussa Dembele (mittfältare, Tottenham), Romelu Lukaku (anfallare, West Bromwich - utlånad från Chelsea), Simon Mignolet (målvakt, Sunderland), Thibault Courtois (målvakt, Atletico Madrid - utlånad från Chelsea) och Kevin de Bruyne (mittfältare, Werder Bremen - utlånad från Chelsea) samt etablerade spelare som Jan Vertonghen (back, Tottenham), Axel Witsel (mittfältare, Zenit St. Petersburg) och Steven Defour (mittfältare, Porto).
Verktygen finns onekligen där. Ändå har landslaget misslyckats i kvalen och i kritiken efter senaste EM-missen höjdes röster för att spelarna, som i Hazards och Vermaelens fall flyttade utomlands som 15-åringar, inte bryr sig tillräckligt mycket om landslaget. Belgien är med andra ord i behov av en stor landslagsframgång.
 
Med den bakgrunden så har Belgien fått en drömstart på VM-kvalet där man toppar grupp A med tio poäng av tolv möjliga och 8-1 i målskillnad i höst. Fifas landslagsranking visar också framstegen som Belgien gör nu. I mars 2011, för ett och ett halvt år sedan, låg Belgien på 62:a plats. I augusti i år låg de på 53:e plats. Nu ligger de på plats 30 och kommer avancera ytterligare på nästa ranking.
Det ser ut som att Belgiens stjärnor börjat leverera även i landslaget.
 
VM-kvalets toppar - hittills
1) Ryssland (4 matcher, 4 segrar, 8-0 i målskillnad).
2) Belgien (4 matcher, 3 segrar, 1 kryss, 8-1 i målskillnad).
3) Holland (4 matcher, 4 segrar, 13-2 i målskillnad).
 
VM-kvalets floppar - hittills
1) Skottland (4 matcher, 2 kryss, 2 förluster, 2-5 i målskillnad).
2) Danmark (3 matcher, 2 kryss, 1 förlust, 2-4 i målskillnad).
3) Ukraina (3 matcher, 2 kryss, 1 förlust, 1-2 i målskillnad).

En av Sveriges allra största bragder

Publicerad 2012-10-17 00:26:00 i Fotboll, Landslaget, VM-kval,

Utspelade, utskåpade och utklassade under en timme.
Sedan hämtade Sverige in 0-4 till 4-4 på en halvtimme borta mot Tyskland.
När Erik Hamrén & Co har firat klart en av svensk fotbolls största bragder genom tiderna vet de också att även det omöjliga är möjligt.
 
Egentligen ska det inte gå att hämta igen ett sådant underläge mot ett så mycket bättre lag som Tyskland trots allt är. Mot ett så mycket bättre lag som Tyskland var i drygt en timme i Berlin.
Den tyska maskinen hade varit precis så skoningslöst bra och effektiv som vi vet att de kan vara. Miroslav Klose vände ut och in på Jonas Olsson i straffområdet två gånger om och det stod 2-0 efter en kvart. Mittbacken Per Mertesacker satte 3-0, hans blott andra landslagsmål i karriären, innan paus och Sverige hade så långt förlorat den här VM-kvalmatchen på precis alla sätt som det gick. Man hängde inte med i tyskarnas tempo, klarade inte att stänga kanterna eller stoppa uppspelen centralt när ett offensivt hemmalag såg till att överbefolka de viktiga ytorna gång efter annan. 0-3 var siffror som Sverige fick vara nöjt med i paus. Och när Mesut Özil satte 4-0 efter nytt taffligt försvarsagerande i eget straffområde i den 56:e minuten så skymtades inte en svensk poäng ens vid horisonten.
 
"Nytt kapitel i svensk fotbollshistoria"
Erik Hamréns val att spela Samuel Holmén till vänster och Pontus Wernbloom och Rasmus Elm centralt visade sig vara rejäla felsatsningar. Redan i paus bytte dock Hamrén ut Wernbloom för Kim Källström och blivande stjärnan Alexander Kacaniklic ersatte Holmén. Två succébyten. Med Kim Källström centralt fick Sverige en större trygghet med bollen och en passningsspelare som kunde hitta de öppnande passningarna. Kacaniklic, som jag lyfte fram som landslagsmässig redan i våras, har en Fredrik Ljungberg-liknande förmåga att se ytor, ta rätt löpningar och våga värdera både löpningar och passningar. Tillsammans låg Källström och Kacaniklic bakom samtliga svenska mål den sista - redan klassiska - halvtimmen.
Zlatan nickade in 1-4 på Källströms precisa inlägg, Källström hittade Lustig som krutade in 2-4, Kacaniklic väntade in Elmanders löpning när den sistnämnde gjorde 3-4 och Källström slog inlägget som Zlatan via Mertesacker fick ner till Rasmus Elm som satte 4-4.
Då hade inhopparen Tobias Sana dessutom grovt bränt öppet mål i sin första bolltoch, bara för att bli tröstad snyggt av lagkapten Ibrahimovic direkt efter.
Nu spelade det mindre roll. Elms kvittering var det sista som hände. Medan Manuel Neuer, länge länge helt sysslolös i det tyska målet, föll baklänges i besvikelse dansade statsminister Fredrik Reinfeldt på läktaren bredvid Angela Merkel.
Men så var det en kväll då det skrevs ett nytt kapitel i svensk fotbollshistoria. En kväll när ett fullständigt utspelat svenskt landslag stod för den största bragden i en enskild tävlingsmatch som jag kan minnas att jag har sett. Det ska ju inte gå att hämta in 0-4 borta mot Tyskland.
 
Måste ta det onda med det goda
Trots 4-4 går det inte att enbart se till den mäktiga vändningen. I en timme levde Erik Hamrén farligare än han gjort under hela sin förbundskaptenstid. I en timme visade Sverige upp de brister som finns i det här lagbygget (som jag skrev om i inför-inlägget). Försvarsmässigt finns det mycket att jobba med om det här kvalet ska sluta med en andraplats bakom Tyskland (för de kommer att vinna gruppen) och fortsatt chans på VM i Brasilien 2014. På mittfältet visade Kim Källström i alla fall med all önskvärd tydlighet att hans tid inte är över än medan Alexander Kacaniklic bevisade igen att hans tid är här och nu.
 
Tyskarna? Ja, de gör nog klokt i att inte läsa några tidningar i morgon alls. Kritiken kommer vara stenhård mot såväl förbundskapten Jogi Löw som hans manskap - precis som den var efter EM. Inte minst mot att karaktären i laget är för dålig och mentaliteten inte som den en gång var i Die nationalmannschaft. Det kommer ta tid för Löw att vända den opinionen igen efter det här. Det här var en svensk bragd som skakar Tyskland.

En av de svåraste bortalandskamperna

Publicerad 2012-10-16 18:01:00 i Fotboll, Landslaget, VM-kval,

77 VM-kvalmatcher.
Två förluster.
Är det något som inte behöver understrykas ytterligare är det vilken enormt svår bortamatch som väntar Sverige i Berlin i kväll.
 
Tyskland är genom historien nästan omöjligt att besegra i VM-kvalmatcher. Tillsammans med Holland och Spanien är de i en egen klass - de som knappt tappar ens en poäng - i kvalen.
Den senaste förlusten stod ändå en svensk bakom - för elva år sedan när Sven-Göran Erikssons England slog Tyskland med osannolika 5-1 i Tyskland.
Den andra förlusten hittar vi just den 16 oktober 1985 mot Portugal. Då föll Västtyskland oväntat med 1-0 i Stuttgart och Sverige missade VM i Mexiko året därpå på grund av det resultatet.
Så om inte statistiken redan sagt det, Jogi Löws Tyskland på bortaplan är bland de svåraste landskamperna som finns för det här svenska landslaget.
 
Tysk fotboll har genomgått en fotbollsrevolution som startade på allvar med Jürgen Klinsmanns förbundskaptenstid runt hemma-VM 2006. Ultradisciplinerad organisation har bytts ut mot en filosofi grundad på kortpassningar, bollinnehav, blixtrande snabba och effektiva omställningar och på att man helt enkelt nöter ner sina motståndare. Lite spanskt, men snabbare - och en fotboll som jag själv verkligen gillar. Jogi Löw har åren efter Klinsmann förfinat spelet. I somras skulle Tyskland visa att man var redo att åter vara bäst, men åkte ut i semifinal i EM. Domen mot Jogi Löw och det nya Nationalmannschaft var stenhård och den förstärktes säkert av att Bayern München förlorade en än mer given Champions League-titel på hemmaplan mot Chelsea en månad tidigare. Att den förlusten antagligen tog hårdare mentalt på de tyska landslagsmännen i Bayern än vad Löw hoppades har inte spelat någon roll, Löw har fått ägna många timmar åt att försvara sin filosofi innan VM-kvalets början.
 
Tyskland har hittat rätt igen
Tre matcher in i kvalet är dock det mesta sig likt. Tyskland leder kvalgruppen med full pott. Sverige ligger tvåa, också med full pott, men på två matcher.
Men medan Sverige fick slita i blåsten på en blöt konstgräsplan på Färöarna i fredags så blåste tyskarna bort Irland med imponerande 6-1 på bortaplan. Bastian Schweinsteiger, nyckelspelaren nummer ett på mittfältet, börjar se ut som innan finalförlusten mot Chelsea. Och den tyska maskinen - där snabbe, tekniske och skottskicklige Marco Reus slagit sig in på mittfältet sedan i somras - ser oförskämt stark ut igen.
 
I Sverige finns desto mer fog för oro. Försvarsspelet under Erik Hamréns ledning är inte vad det var under Lars Lagerbäcks tid - och de ständiga spelarbytena från match till match gör att inte heller offensiven känns speciellt stark för stunden. Det känns som att Erik Hamrén måste hitta en (sin) väg igen.
Till kvällens match blir det nya omkastningar när Rasmus Elm petar Kim Källström som balansspelare på mitten (?) och Samuel Holmén tar vänsterkanten från "Chippen" Wilhelmsson. Erik Hamrén coachar sitt landslag som ett klubblag i den aspekten med mycket byten, men i landslaget, där man samlas korta perioder, är stabilitet en grund för lagets trygghet och spel. Det är vågat att peta Källström och återigen Anders Svensson eftersom deras rutin och spelskicklighet är större än Wernblooms och Elms. Just Elm satsade Hamrén hårt på i EM och där såg jag en rädd och ängslig Elm som inte agerade som en ledare på mitten och det blev kostsamt. Jag är inte längre så säker på att Rasmus Elm är svaret centralt efter Källström-Svensson.
Själv hade jag valt just Kim Källström och Anders Svensson som balansspelare med Pontus Wernbloom i tio-rollen (Zlatan framflyttad som nia) för att störa Tysklands uppspel centralt i kväll eftersom en svensk skräll-poäng modell större ligger i defensiven där en spelare som Mesut Özil inte får få några ytor mellan Sveriges backlinje och mittfält. Samuel Holmén är däremot helt rätt val framför Behrang Safari för att stänga tyskarnas farliga högerkant med Lahm och Müller.
 
Kan bli stora siffror
Jag hyser inga större förhoppningar om en svensk poäng i kväll. Får tyskarna ett tidigt mål är jag rädd att siffrorna kan bli rätt stora.
För allt annat kommer det att krävas en extra-ordinär insats. En Andreas Isaksson som spelar på sin topp (vilket Isaksson oftast gjort mot tufft motstånd), en backlinje där Jonas Olsson får stångas med Miroslav Klose och Micke Lustig och Behrang Safari måste klara av att försvara sin kanter. På mittfältet måste Elm och Wernbloom bevisa att de är ett mittfältspar för nutiden (inte framtiden) i blågult och på topp kommer det krävas inte så lite magi av Zlatan Ibrahimovic.
Att Johan Elmander kommer att springa på precis allt räknar jag med i vanlig ordning. Med en matchbild som den mot Holland (3-2-segern i EM-kvalet) så kan Elmander rent utav bli en nyckelspelare.
Men jag har svårt att tro att Sverige får fira något i Berlin i kväll.
I kvalsammanhang är Tyskland fortfarande ett mästarlag.

Om

Min profilbild

Fredrik Jonsson

Sportreporter och fotbollskrönikör för Kvällsposten/Expressen. Tidigare mångårig sportreporter med fotbollsansvar på Sundsvalls Tidning. Jag har bevakat A-landslaget och Allsvenskan/Superettan i många år. Jag har även arbetat på Sportbladet och Smålandsposten, samt bott och studerat i Milano, Italien i nästan ett år. Skriver här initierat om fotboll och tennis. Följ mig även på twitter: Frejon81.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela